Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 28 februari 2017

Ungdomar på jakt efter det personliga uttrycket




Musik Direkt är en tävling som egentligen inte alls vill vara en tävling. Arrangörerna ser det snarare som ett tillfälle för unga musiker att få uppträda på riktigt under professionella förhållanden.

Och många tar chansen, drömmen om en artistkarriär är stark där ute. Ungdomar mellan 13 och 21 år som spelar musik i alla genrer och i olika konstellationer är välkomna.  Allt tal om spännande mötesplats till trots är tävlingsmomentet ofrånkomligt. Juryn, som består av personer på olika positioner inom musiklivet, gör en bred bedömning som bygger på fyra kriterier: musikalisk kvalitet, kommunikation och utstrålning, originalitet och personlig tolkning och sist men inte minst sceniskt helhetsintryck.

Först som sist handlar det om det personliga uttrycket.

Och det är inte lätt. Den andra deltävlingen i Västernorrland avgjorde på söndag kväll i Sundsvall på charmigt genuina rockklubben Pipeline. Det bjöds på sju akter, som varvade band med soloartister eller duon. De flesta sjöng på engelska, låtarna var tämligen konventionella, liksom framförandet.

Till det positiva hörde att så gott som alla låtar var egenskrivet material av artisterna själva, och texterna hade ofta en personlig touch.

Mina absoluta favoriter under kvällen var utan tvekan bandet Urban Projekt. De spelar en skön soul, med härlig feeling och bra gung. Skickliga musiker, med en redan starkt utvecklad mognad, bjöd på några fina solon i en låt präglad av avancerade improvisationer, och lika mycket mod som tålamod. Duktig sångare, och ett säkert scenuppträdande, fullt i klass med den musikaliska kvalitén.

Juryn delade tydligen min uppfattning, eftersom Urban Projekt gick vidare, och de får sällskap till länsfinalen av Klara Li, Erik & Annie, som spelar melodiös soffrock, singer songwritern Lina Fransson Norberg, och Tribe Friday, ett band med bra energi i sin Håkan Hellström-inspirerade rock.
De fyra rankas alltså som vinnare utan inbördes ordning.



En annan favorit var duon Lovevind, två uttrycksfulla tjejer med bra röstresurser som sjunger tuffa låtar med en feministisk vinkel. Starkt och annorlunda.

De blev också tävlingens joker, och det står mellan dem och Anton Larsson från Örnsköldsvik vem som kommer med länsfinalen.

Den äger rum på Härnösands Teater den 2 april 2017. Det lär bli en explosion av ungdomlig musikkreativitet.

onsdag 22 februari 2017

Slaveri, rasism och västerländsk civilisation


Vända hem
Yaa Gyasi
Övers: Inger Johansson
Norstedts


Varje gång som det talas om kristna värderingar och västerländsk civilisation kan jag inte låta bli att tänka på slavhandeln och slaveriet och den rasism som var dess ideologiska grundval. Det välstånd som västerlandets demokrati bygger på har i stor utsträckning sin grund i slavhandeln och utplundringen av främst Afrika.

Slaveriet var en viktig orsak till det blodigaste kriget i USA:s historia, och det är bara 150 år tillbaka i tiden – inte mer än fem generationer.

Rasismens spöke lever kvar och har rent av fått förnyade krafter de senaste åren.

Ghananska Yaa Gyasis debutroman ”Vända hem” är en myllrande skildring av slaveriets historia. 

Läsaren får följa generation efter generation av två parallella släkter från 1700-talet mitt fram till våra dagar. Tidsavstånden krymper, offren får namn och ansikten, övergreppens plågor smärtar skarpt och blodigt, förödmjukelserna ristar djupa sår i själen.

Också förövarna får mänskliga dimensioner.

Offren är inga passiva, viljelösa stackare, utan de sätter sig till motvärn, det bjuds förtvivlat motstånd i olika former, även om den ojämna kampen är på förhand dömd att förloras.

”Vända hem” är inte helt fri från feelgood-romanens enkla knep. Här finns familjehemligheter, dolda tecken som blott kan läsas av de få närmast invigda, en sentimentalitet som stundtals tangerar det melodramatiska.

Romanens styrka är en omtumlande berättarglädje, med ett stilistiskt driv som är lika mycket kraftfullt och nyanserat, och framför allt författarens obrottsliga lojalitet och oreserverade kärlek till sina karaktärer alldeles oavsett deras brister och tillkortakommanden.

Ytterligare en förtjänst är hur boken blottlägger de afrikanska samhällenas deltagande i slavhandeln.

Många byar och även lokala riken blev rika på att sälja slavar till de europiska kolonisatörerna. Inte minst britterna var mästare på att söndra och härska, och initiera stamkrig för att kunna köpa tillfångatagna krigare som slavar.

Afrikanernas förtjänster blev hur som helst tillfälliga, det dröjde inte länge förrän de ändå kom under europeisk dominans. Det gällde i lika hög grad efter att slavhandeln upphörde någon gång under 1800-talets första hälft.

Det är också en roman om kvinnornas dubbla bördor. De har en underordnad ställning i det traditionella afrikanska samhället, används ibland som bytesvaror i olika släkt- och stamallianser, och när de faller offer för slaveriets grymhet, blir den än värre genom sexuella övergrepp, som är mer regel än undantag.

Romanens handling utspelar sig i det som kallas Guldkusten, det som idag är Ghana. Här är det britterna som är the bad guys, men faktum är att det fanns många europeiska folk inblandade, även skandinaver.

Sverige hade en liten koloni här, som drevs av Svenska Afrikanska Kompaniet under ett tiotal år under 1600-talets mitt.

Mer framgångsrika var danskarna med en närvaro på Guldkusten under nästan två hundra år, då kolonin avyttrades till Storbritannien.

De avslutande kapitlen tilldrar sig i ett segregerat och rasistiskt USA, och Yaa Gyasi väver skickligt samman kampen mot rasismen i USA med befrielserörelsen i Afrika.

Så mynnar romanen ut i frågor kring identitet och förtryckets mentala mekanismer. Hur påverkas en människa i sin självuppfattning av att tvingas tillgodogöra sig sina förtryckares språk, kultur och religion?

Ghananskan Yaa Gyasi bor i USA och skriver på engelska.

tisdag 21 februari 2017

Löftesrika operaelever




Kapellsbergs musikutbildning har länge varit ett viktigt inslag i Härnösands kulturliv, inte minst operadelen. I år när Härnösands musiksällskap fyller 175 år medan Härnösands folkhögskola firar 75 år, har man slagit sina påsar ihop till ett 250-årsjubileum med en operaföreställning av skolan elever.

Spelplatsen under tre kvällar har varit Brännaborg, och föreställningen gick under titeln Spagettiopera, med undertiteln Hotel Nostalgia. Den alltid lika påhittiga Märit Bergvall har skapat en ramhandling – om man nu kan tala om handling – kring händelser på ett hotell, och fyllt det med en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter.

Ett hotell är på många sätt en tacksam utgångspunkt för en föreställning. Det är ett slutet universum med strikta hierarkier som på samma gång är en spegelbild av hela samhället. Spelplatsen skapar en tydlig avgränsning för de agerande, samtidigt som inom de givna ramarna har de en nästan fullständig frihet för sitt agerande.

Det var framför allt elever från årskurs ett som medverkade. Kapellsbergs operastudio har alltid haft duktiga studenter, så den höga nivån överraskade inte, men ändå, med tanke på att de flesta av operaartisterna har gått bara på skolan sedan september, alltså lite mer än en termin, var det djupt imponerande.

Förvisso var det inte svårt att märka att de inte är fullärda och har en lång väg kvar att vandra, men än mer märktes hur otroligt mycket potential det finns här.

Scenglädjen gick inte att ta fel på, många tog för sig ordentligt, och bjöd på en fullmatad föreställning med mycket humor och en yvig och tuff koreografi.



Även om det kan tyckas en smula orättvist vill jag inte desto mindre framhålla några som gjorde ett särskilt gott intryck. Linda Evers har en röst med ett osannolikt omfång, Jenny Viklund imponerade med ett dramatiskt utspel och vokalt mod – och det brukar föra långt, och Johan Svensson, tydligen inte helt kry för dagen, en sällsynt löftesrik tenor med behag och värme i rösten.

Det som förvånade något var valet av repertoar. Varför så mycket operett? Halva första avdelningen var ur Glada änkan, med Bernsteins Candide som lök på laxen. Tack och lov tog det sig i andra akten med bland annat Verdi, Ravel, Donizetti och Puccini.

Då kändes till och med det avslutande crescendo ur Läderlappen ganska rätt.


Spagettiopera. Hotel Nostalgia
Operastudion Kapellsberg
Regi och bearbetning: Märit Bergvall
Piano: Brandon Eldredge
Musikalisk instudering: Karin Bengtsdotter Olsson
Ljus: Axel Antonsson

Scenografi/Kostym: Kansjälvproduktion