Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 31 oktober 2016

Den korta litteraturen för de stora frågorna




En novell är ingenting annat än en kort skönlitterär text. Det finns ofta återkommande drag, som en viss komprimering av handlingen, mer eller mindre färdiga karaktärer, gärna en oväntad avslutning, men friheten är stor, och det finns ingen anledning att leka formpolis. Alltför ofta möter man i recensioner formuleringar i stil med att ”den här novellen räcker för en hel roman”. Det gör det inte alls, och det är lika begåvat att uttrycka sig så som att säga att boken är bättre än filmen. Det är helt enkelt olika medier, olika former, olika genrer, och de är inte jämförbara. Äpplen är inte bättre än päron (även om vi kan föredra smaken av det ena eller det andra).

Jag har alltid trott att novellen som litterär form borde passa perfekt för vår stressade tid, det är precis lagom att läsa på tunnelbanan, bussen eller tåget, en novell för varje resa till och från jobbet. Men så är icke fallet, även om novellkonsten fick ett visst uppsving efter att Alice Munro fick Nobelpriset 2013, så verkar den ökade populariteten mest gälla att skriva noveller, läsandet är fortfarande marginellt. Det vet varenda bokförläggare.

Det kanske är så att de stressade läser inte överhuvudtaget, medan de avslappnade föredrar romaner. 

Men snarare tror jag att det har att göra med fragmentiseringen i vårt samhälle att göra. Många finner sig uppenbarligen väl tillrätta med en splittrad läsning, några sidor i en roman, sedan får vi se vad som händer vidare på hemvägen, eller imorgon, novellens potentiella helhetsupplevelse känns alltför sluten och paradoxalt nog abrupt.

Det är synd eftersom novellen kan genom sin komprimerade form erbjuda inte bara starka läsupplevelser utan också nya och oväntade insikter. Inte för inte kommer ordet ”novell” av det italienska ”novella” som betyder nyhet.

Komprimerar man novellen till bristningsgränsen öppnar det ytterligare möjligheter till överraskande vändningar, det blir som ett plötsligt bakhåll (formen kallas novellet, ett tämligen överflödigt begrepp). Samtidigt kräver det mycket av författaren, det är här som agnarna skiljs från vetet, klåparen från mästaren.

Melker Garay är en författare upptagen av filosofiska och existentiella frågor, och hans flitiga användning av den kortkorta formen är ingen slump. Den passar som hand i handske för hans funderingar kring de stora frågorna, och skapar utrymme – ja faktiskt! – för nytänkande och mod att gå mot strömmen.

Berättelserna har lite karaktären av långa aforismer, och den uttrycksformen är sällsynt krävande, det kärnfullt pregnanta kan lätt bli putslustigt banalt. Det provet består Melker Garay genomgående med beröm godkänt.

Stilen rör sig obehindrat mellan saga, allegori och magisk realism, med inslag av surrealism, som tillsammans bildar ett egenartat garayskt idiom.

Språket är skenbart enkelt, föredömligt komprimerat på ett kongenialt sätt till formen.

Ett bärande tema i Melker Garays författarskap är att allt vi gör har ett pris. Det låter kanske inte så djuplodande till en början, men ju mer författaren konfronterar läsaren med visserligen vardagliga situationer, som genom drastiska vändningar sätter slentrianmässiga ”sanningar” ur spel och får oss att tänka efter, inte bara ett utan fler varv till, desto mer komplext blir det.

Sanningen har ett pris, minnet har ett pris, framför allt har friheten ett pris. Vi har utrustats med fri vilja, en central tanke hos Garay, och väljer ofta ”fel”. I novellsamlingen ”Råttan”, en titel som fortsätter med ”och andra onda berättelser”, tar Melker Garay resolut människan ner från hennes egentillverkade piedestal.

Vi är grymma, lögnaktiga, opportunistiska, ansvarslösa och egenkära. Också, tack och lov har vi andra sidor, Melker Garay är ingen misantrop, tvärtom, hans humanism är grundmurad, men ondskan är så mycket mer spännande att skildra än godhet. Det visste redan Dante, och inte ens Dostojevskij har riktigt lyckats komma runt den problematiken.

Oförskräckt slår Garay också sönder idealiseringen av familjen och föräldrarollen, som i novellen ”Mamman”, utan att skämmas det minsta förklarar han i ”Tjockskallen” att lyckan är en ihålig myt, och inte minst gör han kaffeved av vår tids kanske mest omhuldade levnadsmaximer – att leva i nuet.

Nej säger Melker Garay i flera av novellerna, minnets makt är ofantlig, det är omöjligt att göra sig kvitt det förflutna.

Jag kan bara tillägga att ”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända. Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Det är typiskt för hela Melker Garays författarskap att gå emot strömmen, ifrågasätta rådande självklarheter, och att vägra svälja det av tiden, samhället och den dominerande ideologin, ordinerade lyckopillret.



I den senaste novellsamlingen ”Fågelskrämman” kommer denna kritiska attityd till ett fullödigt uttryck. Samlingen har undertiteln ”Skymningsnoveller”, och skymning är, om vi får tro Hegel, den tid på dygnet då Minervas uggla flyger. Det är jakt efter kunskap, inte information, utan just kunskap, lite i Einsteins anda, om man kan tillåta sig att vara en smula pretentiös, en förmåga att ifrågasätta det självklara, att ställa skenbart naiva frågor, ”vad skulle hända om det var tvärtom?”, ”vad tänker en spegel?”, ”vad är skillnaden mellan mörker och ljus?”, ”vad är egentligen nytt?”.

I ”Fågelskrämman” är formen inte lika komprimerad, en del berättelser är lite längre, och kommer nästan upp i ordinarie novellängd, vilket inte är helt lyckat. Den ultrakorten formen passar Garay bättre.

Inte desto mindre återfinns här några av mina favoritnoveller. I ”Papegojan” punkterar Garay vår tids uppblåsta originalitetsballong. Nej, vi tänker inte självständigt, vi tänker inte nytt, vi upprepar bara andras tankar.

Vilket ju faktiskt inte behöver vara så förskräckligt, vi är lika mycket unika individer även om vi lever i samklang med vår tid och dess människor. Och dessutom, med Bernard av Chartes ord: ”Vi är dvärgar som står på jättes axlar” (uttalandet har tillskrivits flera personer, bland annat den franske poeten Louis Aragon, men Bernard var nog ändå först).

I ”Enstöringen” återkommer temat från ”Tjockskallen i ”Råttan”, lyckan är en myt. Enstöringen är visserligen lycklig, men det är tack vare- eller på grund av – att hen säger inget, syns lite, stör ingen, luktar knappt, har inget sinne för humor, ingen särskild talang för någonting, inga vänner, han är helt oansenlig. Och totalt overklig, ingen människa är så fullständigt utan egenskaper, och det är nog vad som krävs för lycka, åtminstone i dess mer hurtfriska, romantiserade tappning.

Vissa av Melker Garays tvärtom-perspektiv är tämligen överraskande, vilket gör dem desto mer talande. Han tar parti för personer som har haft dåligt rykte genom historien, som cyklopen Polyfemos och filistéernas jätte Goliat. När de framträder i de ursprungliga berättelserna är de förstås the bad guys, Polyfemos håller Odysseus fången, och Goliat hånar guds utvalda folk när han besegras av den obetydlige herden David (så obetydlig var han inte).

Det är Odysseus och David som får rangen av hjältar, men, frågar Garay, var de inte blott viljelösa redskap för ödet och guds outgrundliga vägar, medan Polyfemos och Goliat valde sina nederlag, vilket är kanske den största segern som kan vinnas. Historien står inte still, bovarna i dramat har förvandlats till underdogs, och Melker Garay ger uttryck för en genuin humanism genom att alltid ta parti för de svaga. Givetvis på sitt eget säregna sätt.

Gud och Djävulen blir allt mer lika varandra, vi jagar efter livets mening, och just som vi är nära att finna den är det dags att lämna denna jämmerdal. Undergången är bestämd redan på förhand, och det har vi svårt att leva med. Trots all grymhet och smärta är livet ändå värt att leva.

Litteratur som utmanar och tröstar – det är litteratur när den är som bäst.

lördag 29 oktober 2016

Konst om tid och tystnad




Första intrycket är att det är spretigt och helt utan sammanhang. Ann-Kristin Källströms utställning på Kramfors konsthall innehåller grafik med till synes skiftande motiv. Två stora, färgstarka monokromer, en hörna med träd, flera blad med vad som ser ut som aggressivt argsinta japanska tecken dominerar lokalen, där finns också ögon i olika konstellationer.

Till att börja med kan det vara lite förvirrande. Men när sammanhanget börjar skönjas och ett mönster framträder i all sin nyanserade mångsidighet blir det riktigt spännande.

Det som jag först associerar till som japanska skrivtecken är vinstockar på våren någon gång i april. Ann-Kristin Källström har varit artist-in-residence i österriskiska Krems. Det ligger i vindistriktet Wachau belägen i en dal vid Donau. Och just där fick hon reda på att en massaker hade inträffat i slutet av andra världskriget, en fruktansvärd händelse som ingen vill tala om.

Den avdelningen har också underrubriken Silentium.

Och det är en tystnad som hörs. Den skriker inte, den vrålar, av smärta, men också för att påminna.

Ögonen är avbildade från porträtt av Ann-Kristins avlidna släktingar. De tittar ömsom uppfordrande, ömsom vädjande: det är jag, glöm mig inte!

Konstnären själv kallar det att ”konservera” minnet.

Träden som bildar en hel skog är symbolen för urtiden, något som fanns långt före oss, och kommer att finnas länge efter vårt korta ögonblick på jorden.



De två explosiva monokromerna förstärker tidsperspektivet in i evigheten.

Utställningen har som rubrik ”Pågående resultat” och beskriver en ständig konstnärlig process som arbetar vidare, återanvänder och utvecklar. Det förflutna knyts ihop med nutiden och pekar framåt i en mångfacetterad skildring av Tiden.

En fascinerande aspekt av utställningen är färgen, eller rättare sagt avsaknaden av färg. De två stora verken i skimrande rött och intensivt grått är visserligen mycket iögonfallande, men allt annat går i svart-vitt.

Paradoxalt nog påstår Ann-Kristin att hon ser allting i färg, och hon förstår inte själv varför det blir så mycket svart-vitt. Men det kanske är så enkelt att det man ser inom sig behöver inte alltid materialiseras som en kopia av det inre. Fältet kan lika gärna lämnas fritt åt åskådaren att måla själv – det är kanske ingen tillfällighet att målarböcker för vuxna blir allt mer populära.

Utställningen hade vernissage i lördags och pågår till den 14 november.

fredag 28 oktober 2016

Att betala priset för sin sanning




Ensam
av Alfhild Agrell
Östagötateatern:
Medverkande: Marika Strand, Caroline Harrysson, Peter Sundberg, Per Burell, Peter Jansson, Kerstin Eriksson
Regi: Martin Rosengardten
Scenografi/kostym: Magnus Möllerstedt
Ljusdesign: Linn Persson
Ljuddesign: Michael Andersson
Mask: Lena Stranger Weinar

”För att sätta sig upp mot det bestående måste man vara antingen förbannat dum eller förbannat stark.” Den lätt cyniske doktor Sandéns ord anger grundtemat i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”, som spelades i Härnösand i en uppsättning av Östgötateatern på tisdag kväll.

Den gode doktorn konstaterar också att dramats huvudperson Thora Edlin varken är tillräckligt dum eller stark. I det är hon långt ifrån ensam, få, om ens några, av oss, är beredda att fullt ut ifrågasätta samhällets grundvalar, och framför allt att betala priset.

Ensam hade premiär 1886, det var en brytningstid då existentiella frågor diskuterades flitigt på teaterscenerna – tankarna går osökt till Ibsen. Agrell gestaltar mycket skickligt, minst lika skickligt som sin norska kollega, problematiken kring konflikten mellan individ och samhälle, den framväxande individualismens krav på att vara sann mot sig själv och sina övertygelser, att förkasta livslögnen och våga stå upp för sanningen – sin sanning.

Det är lätt att dela Thora Edlins vånda och inre strid, sympatierna och identifikationen är helt på hennes sida.

Pjäsen tar i lika hög grad upp ett annat av den tidens brännande debattämnen, kvinnofrågan.  Och även om den på inget sätt är avförd från dagordningen idag, är ändå frågor om hemlighetsmakeri och skam för att han fött ett ”oäkta” barn, tämligen överspelade i dagens svenska samhälle, och hela den delen av dramat kändes enbart mossig och trist förutsägbar.

Pjäsens karaktär som kostymdrama – de tjusiga kläderna till trots – förstärker ytterligare temats inaktualitet. Det märktes också på rollgestaltningen. De existentiella frågornas levande människor förvandlas i kvinnofrågan till fyrkantiga pappfigurer som förkunnade idéer.

Men om Ensam är tematiskt ojämn håller den hög dramatisk kvalitet rakt genom. Tempot är välavvägt högt, replikväxlingen rapp, träffsäker och med mycket avväpnande humor.

Pjäsen är dessutom utomordentligt välspelad, Östgötateatern är en trevlig ny bekantskap, alla skådespelarprestationerna förtjänar beröm.

Alfhild Agrells renässans fortsätter sitt välförtjänta segertåg. Salongen var välfylld på Härnösands teater, och det var särskilt glädjande att så många ungdomar fann vägen dit.

Tidigare under dagen presenterades Alfhild Agrells plats och idéer för konstnärlig gestaltning för platsen. Kommunen har ju beslutat att namnge en plats i Härnösand till Alfhild Agrells minne, och fem konstnärer har arbetat under två dagar med idéer för hur den kan komma till liv genom konstnärlig utformning.


Foto: Ola Kjelbye

torsdag 27 oktober 2016

Rebellen från Gårdsten kämpar vidare




Miira
Eija Hetekivi Olsson
Norstedts

I takt med urbaniseringsprocessens explosion och de ökade klyftorna i samhället får förorten allt fler röster. I Sverige har vi Lena Anderssons Var det bra så?, Ett öga rött av Hassem Khemiri, Still av Hassan Loo Sattarvandi, för att nämna några, översatt finns det bland annat franska stjärnskottet Faîza Guène  med flera romaner, och Goran Vojnovic från forna Jugoslavien med Blattejävlar!

2012 kom så Eija Hetekivi Olssons debut Ingenbarnsland. Det här var inte en roman vilken som helst utan en litterär vulkan, med ett språk som brinnande lava, och en vrede som exploderade med en kraft att påverka långt och länge.

Nu har Hetekivi Olsson kommit med sin andra roman, en lös fortsättning på Ingenbarnsland. Andra boken sägs skilja agnarna från vetet, det är nu det går att bedöma om ett författarskap håller.

Det gör det!

Från Gårdstenskolans öken går Miira vidare till gymnasiet. Hon tänker inte vara något offer som de andra ungdomarna, den garanterat meningslösa och utsiktslösa barn- och fritidslinjen är inte hennes melodi. Nej, hon ska bli ”Sveriges proffsigaste hjärnkirurgproffs”, och ska därför läsa naturvetenskaplig linje på fina snobbgymnasiet inne i stan.

Som förberedelse läser hon lite då och då i en lärobok i neurologi. Beklagligt nog är boken skriven av en massa gubbar – de flesta läroböcker oavsett ämne tycks vara det – och dessutom på annanplanetska.

Miira är en rebell och hon tar inte skit från någon, framför allt inte från ”bestämmarsidan” eller dess representanter, det må vara pojkvänner, lärare eller chefer. Inte alldeles överraskande uppstår det en del konflikter – för att uttrycka sig en aning mesigt.

I Miiras rebellsjäl finns en naturlig känsla för jämlikhet och rättvisa, hennes klasskänsla är helt spontan. Hon är feminist och socialist utan att ens veta om det.

Hon genomskådar arbetslivets orättvisor, politikens hyckleri, manssamhällets feghet och skolans ruttna värderingar. Inte minst avslöjar hon det falskhetens språk som döljer samhällets skevheter och tillkortakommanden.

En ”före-tagare”, vad tar han (det alltid en han!)? Och borde inte människor vara ”före-givare” istället.

Eija Hetekivi Olssons språk drivs av en explosiv energi och en uppkäftig ordglädje. Det blir fullständigt klockrent som när banken tar ”råneränta”, trösterikt med bråkdel – bråkig del, och nästan filosofiskt med ”friaste grymmetiden” när man inte sagt upp sig utan bara sa ner sig igen.

Det går inte som på räls för Miira, det gör det aldrig för en rebell som är sann mot sig själv. Men hon vet att bakslag följs av framslag – hon är dialektiker också.

Det är en roman som säger mer om dagens Sverige än alla akademiska avhandlingar tillsammans.


En omarbetad version har tidigare publicerats i Flamman.

onsdag 26 oktober 2016

Doug och Chip till Ådalen




Countrystjärnan Doug Seegers, som har fått sitt genombrott i tv-programmet Jills veranda, och har besökt våra trakter vid flera tillfällen, kommer tillbaka till Ådalen. Han ska ut på en julturné i Sverige och kommer till Ytterlännäs kyrka den 2 december. Han kommer att spela med sitt band och det blir en mix av hans egna julsånger, amerikanska julsånger, och givetvis country!

Det blir den enda julspelningen Doug gör i området.

För drygt ett år sedan spelade Doug för utsålda hus på Bollsta Folkets hus och han gjorde också en liten spelning på Nylandsskolan några timmar innan.

-          Vi hoppas därför på många barn på hans konsert denna gång, Doug älskar ju att spela för barn, säger Peter Söderlind från arrangerande Rootsy Music Höga kusten.

Biljetterna till den konserten kommer att säljas på Tickster, och man kan även köpa de över disk på Spelhörnan på Ica Rosen i Nyland.



Chip Taylor, denna legendariske låtskrivare som fyllde Tingshuset i Nyland i augusti förra året, och som Fredrik Högberg efteråt tyckte var den bästa konserten som varit på Tingshuset, kommer tillbaka igen till Ådalen den 21 januari.

 Dessutom med ett nytt album i bagaget så det kommer att bli en mix mellan nytt och gammalt. Chip är, för de som inte redan vet, mannen bakom hits som Wild Thing och Angel of the morning. Han har även skrivit låtar som spelats in av Johnny Cash, Waylon Jenning och Janis Joplin.

Med sig har Chip också denna gång den briljante keyboardisten Göran Grini från Norge.

Det som hänt efter att Chip varit i Sverige senast är att han blivit invald i prestigefyllda Songwriters Hall of Fame, bland låtskrivare som Bob Dylan, Leonard Cohen, Kris Kristofferson, och Bruce Springsteen.

Som en extra nyhet kring Chip Taylors konsert är att den kommer att hållas i besökscentrat på Box Destilleri. Första gången en konsert hålls i den byggnaden. Det blir en liten intim konsert med plats för högst 80 personer i publiken.

Biljetterna till denna konsert kommer också att släppas på Tickster.

-          Vilken perfekt julklapp att ge bort en konsert med Chip Taylor på Box, säger Peter Söderlind.

tisdag 25 oktober 2016

30 år av komposition firades på Kapells




Kapellsberg firade 30-års jubileum för kompositionsutbildningen med en intensiv dag på teatern under lördagen. Det blev två konserter, en elektroakustisk konsert på lilla scenen, och en stor kör- och orkesterkonsert på stora scenen.

Peter Lyne började på Kapellsberg 1983 som föreståndare för musiklinjen.

-          Tillsammans med Olov Franzén tyckte vi att det skulle vara kul att arbeta upp en utbildning för komposition, säger Peter.

Sagt och gjort, 1986 var utbildningen i gång. Det är en högskoleförberedande utbildning, och sådana finns det inte så många i Sverige. Peter tror att det förutom Härnösand finns bara på Gotland.

Sedan starten har omkring 70 personer varit elever på kompositionsutbildningen. Många har gått vidare till uppmärksammade karriärer inom musikvärlden både i Sverige och internationellt.



Mellan åren 1993-94 studerade Malin Bång vid Kapellsberg.

-          Under min gymnasietid spelade jag fiol och piano men upptäckte så småningom att det var komposition som var min grej, säger Malin.

Hon kollade vilka utbildningar det fanns, och Kapellsberg gjorde bäst intryck. Här kom hon också ordentligt i kontakt med modern konstmusik, något som är inte minst Peter Lynes skötebarn.

-          Det blev en aha-upplevelse varje gång, den här musiken är så oberäknelig och mångfacetterad, jag kan knappt lyssna på klassisk musik längre, den är alltför förutsägbar, säger Malin Bång.

Malin har fortsatt sina studier i Piteå, Paris och Stockholm, och är numera en efterfrågad kompositör verksam både i Sverige och utomlands.

Under lördagens första konsert med elektroakustisk musik spelades ett stycke av Malin med titeln Purfling. Här kombinerades högtalarmusik med violinmusik med Karin Hellqvist.

Liknande upplägg hade Fredric Bergström som spelade sitt eget stycke För vevlira på just vevlira.



Det var uteslutande musik av före detta elever och lärare vid Kapells som spelades. Sammanlagt  blev det 13 verk av 13 tonsättare. Inte mindre än tre av verken var uruppföranden. Det var Anders Berggréns In different directions under det första konserten, och Gustaf Blix Eyebrow Variations och mäster Lynes The Seasons för kör och orkester senare på kvällen.

Den andra avdelningen var generellt sett mindre avantgardistisk och något mer konventionell. De andra verken var Olov Franzéns Intenso för stråkorkester och Jonas Bohlins Violinkonsert.

I den konserten deltog Nordiska kammarorkester, Örnsköldsviks kammarkör och Kapells kammarkör, med violinsolisten Jonas Lindgård, under ledning av Staffan Larson, som  även han var lärare vid Kapells under 90-talet.

måndag 24 oktober 2016

Trollflöjter som spelar världsmusik




Livsluft är ett samarbete mellan två flöjtister. Det är Anders Hagberg och Göran Månsson. Anders spelar tvärflöjter, Göran blockflöjter. De kommer från två skilda musikaliska världar, och när jazz möter folkmusik, uppstår, om inte ljuv, så i varje fall fascinerande musik. På fredag kväll spelade duon på Svanö Folkets hus.

Nu är det inte vilka flöjter som helst som de två spelar, det är flera instrument i varierande storlekar, från de allra minsta blockflöjterna över blockflöjternas värsting med det omöjliga namnet subkontrabasblockflöjt till åbäket kontrabastvärflöjt.

Göran Månsson spelar dessutom på det svenska bidraget till blåsinstrumentfamiljen – Härjedalspipan. Han håller kurser både i spelande och byggande, och har introducerat detta förnämliga blåsinstrument ända i Japan, där det har faktiskt uppstått en hel folkrörelse kring detta exotiska instrument.

Repertoaren är blandad, med ett klart drag åt världsmusik. De inledde med en sång från norra Grönland, innehållande fem toner som enligt Anders finns över hela världen, ”vår arts nationalsång” kallade han dem.

De fortsatte sedan med en högst säregen version av Kristallen den fina, som blottade hela den svenska folkmusikens nästan oefterhärmliga känsla för dystert vemod. Mera svenskt blev det med en senpolska från Borgsjö. Göran Månsson härstammar ju från en spelmanssläkt i närbelägna Haverö utanför Ånge.

Det blev också en hel del nykomponerat, med tydlig inspiration från de samarbeten som framför allt Anders Hagberg har haft med musiker från Orienten.

Det bjöds även på en oförglömlig musikorgie i bastoner på de två största instrumenten.

Spännvidden i deras musicerande är imponerande, med ett register från djupaste dundrande bas till de finaste knappt hörbara nyanser. Varje låt är som en egen berättelse som bygger upp stämningar med toner och dofter från hela världen.

Det är fräckt, lekfullt och virtuost.

Konserten avslutades stilenligt med en schottisblues – ja det är sant! - och det svängde som om hela världen var i gungning.

söndag 23 oktober 2016

Ett riktigt skitpris




Än en gång har Svenska Akademien överraskat. När spekulationernas dimma hade skingrats stod Sara Danius framför den berömda dörren och meddelade att Bob Dylan hade fått årets Nobelpris i litteratur. En lika häpen som förvirrad omvärld började på stående fot ivrigt debattera om det var rätt eller fel.

Akademiens val av pristagare är sällan okontroversiella, det blir alltid livliga – och ofta upprörda – diskussioner. Det är inte särskilt fräscht, det blir nästan som en ritual, nödvändig för många, inte helt olikt Melodifestivalen – ni vet, det är alltid ”fel låt vann”.

Akademien har oavbrutet kritiserats för sin eurocentrism, att vara alltför frikostiga gentemot svenska författare – 1974 när priset tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika tillsammans! – och för sin njugghet mot kvinnliga författare – bara 14 av 112 har hittills befunnits värdiga, en skrattretande låg siffra.

Redan Akademiens första val, Sully Prudhomme – honom känner alla förstås till och har läst alla hans verk från pärm till pärm – väckte en häftig kritikstorm, hela den svenska kultureliten, som händelsevis inte satt i Akademien, ett märkligt förhållande som i stor utsträckning har pågått sedan dess, hudflängde Akademien för valet av den urtråkige franske författaren av idealistiska pekoral.

Och så där har det fortsatt, på ömsom konstnärliga, ömsom politiska, grunder. Ibland säkerligen också personliga.

En del av problemet är att Nobelpriset uppfattas som något slags VM i litteratur. Det är förmodligen därför så många så aningslöst skriver att den och den har vunnit priset. Det har hen inte alls! Fått eller tilldelats ska det vara.

Att tävla i litteratur är så klart helt orimligt, det är inte längdhopp där man enkelt kan konstatera vem som är bäst, och att den är bättre än den. På litteraturens område är det hart när omöjligt, det går möjligen att komma fram till vem som är värdig, i betydelsen tillräckligt bra, och bara det är en synnerligen grannlaga uppgift – för att uttrycka sig mycket diplomatiskt.

Akademien har huvudsakligen belönat traditionella litteraturformer, i första hand romaner och poesi, men även dramatik i viss utsträckning. Men tvärt emot vad många tycks tro – åtminstone att döma av den senaste debatten – har Akademien ingalunda varit främmande för att vidga litteraturbegreppet och belöna andra former än de traditionella.

Redan det andra priset gick till en historiker, Theodor Mommsen, som inte skrev skönlitteratur i vanlig mening utan fackprosa – det var på den tiden då humanister fortfarande bemödade sig att skriva begripligt, och rent av njutbart att läsa.

1953 tilldelades priset Winston Churchill för hans dagböcker och historiska verk – och hans lysande talekonst. Och förra året belönades en författare av litterära reportage.

Är då litteratur vad som helst? Det verkar som om Akademien med årets val har i någon slags postmodernistisk anda bestämt sig att allt är litteratur – och ingenting är någonting, frestas jag att tillägga.

Snart kan priset tillfalla Leonard Cohen, Paul Simon, eller kanske någon framstående textförfattare i den arabiska sångtraditionen. Eller den ryska, eller den indonesiska, för jag tar för givet att Akademiledamöterna gör sig verkligen besväret att plöja genom all världens sångtraditioner och inte nöjer sig i trångsynt västcentrism med den nordamerikanska.

Och sedan har vi författare av annonstexter, arkitektprojektbeskrivningar, liksom andra sortens projekt...

Fast egentligen är det hela bara en storm i en dynamitdegel. Det finns faktiskt ingen anledning att ta Nobelpriset i litteratur på något större allvar. Ett gäng litterära andrahandsfigurer i en provinsiell förening som delar ut pris till vita gubbar. Och inte ens det gör de särskilt bra.

Vem minns idag Giosuè Carducci, vem bryr sig om Frans Eemil Sillanpää, vem orkar ta sig genom Johannes V. Jensen?

Då är listan på dem som inte fått priset desto mer imponerande. Och så talande. Tolstoy, Strindberg, Ibsen, Zola, Tjechov, Kafka, Väinö Linna, Karen Blixen, Astrid Lindgren….

Ett riktigt skitpris. Glöm det.

fredag 14 oktober 2016

I bortglömda poeters sällskap




Tre unga män från Nora som sjunger ångermanländska visor i folkmusikton. Det mesta av materialet är författat för skrivbordslådan av okända lokala förmågor, både döda och levande. Jag träffar Noratrion över en kopp kaffe för ett samtal om gruppens drivkraft, poesins betydelse och kulturens mångfald.

Alla tre har med sig musiken från sin uppväxt. Ingångarna är lite olika, för Erik Eurenius var det folkmusik, för Klas Norberg visa, och för hans lillebror Jesper tillkom också jazz och klassiskt på ett tidigt stadium.

När Noratrion påbörjade sin musikbana för tolv år sedan spelade de en högst varierad repertoar utan någon egentlig röd tråd. Runt 2009 kom man in på det spår som gäller än idag.

-          Från början var det helt enkelt att vi ville skriva musik till låtar men inte texter. Då föddes idén att tonsätta dikter.

Klas Norberg lägger till:

-          Det var också ett sätt att skaffa en egen nisch. Jag menar, hur många sjunger tonsatta ångermanländska dikter?

Det första alstret som de hade fått var en dikt av Eriks morfars bror Sven-Erik Nilsson. Klas och Jesper visste att deras farmor skrev poesi. Sedan var det bara att låta frågan gå runt under spelningar, på biblioteket, bland släkt och vänner. Dessutom satte de upp lappar i lokalbutiken.

Många människor skriver tydligen för eget bruk, och poesin tycks vara det främsta uttrycket.

Här finns säkerligen ytterligare drivkrafter för Noratrion.

-          Det gäller att bevara ett arv för eftervärlden, men också att hålla det levande, säger Klas Norberg.
Genom att lyfta fram med tidigare okända motverkar man dessutom likriktning, som de tre är överens om att det råder i stor utsträckning inom kulturvärlden.

Till en viss del handlar det om storstad kontra landsbygd. Att framhålla den lokala variationen gentemot slentrianmässig mainstreammusik är i sig en motståndshandling.

Texterna som Noratrion tonsätter har alltid sitt ursprung på landsbygden. Det har givetvis vissa implikationer, här klagas det oundvikligen på glesbygdens utarmning, urbaniseringens fördärvlighet, rovdriften på naturen.

Det är bruksortens David mot storstadsmetropolens Goliat. Även om Noratrion saknar politiska ambitioner med sin musik, kan man säga att deras texter är på ett grundläggande sätt politiska.

-          Det handlar om självklara saker som rättvisa, säger de tre samstämmigt.

De är mycket noga med att påpeka att deras musik visserligen är lokal men på inget sätt trångsynt provinsiell. Texterna är sällan direkt anknutna till Ångermanland, de är geografiskt lokala men tematiskt generella.

Det finns en allmängiltighet som tilltalar människor överallt, historierna som berättas är universella och människor är ganska lika varandra oavsett var de bor. Också många, kanske de flesta, i storstäder har sina rötter på landsbygden och mindre orter.

-          Gräv där du står, utbrister Erik, Klas och Jesper.

Så enkelt är det. Det är bara att titta efter i farmors skrivbordslåda.

onsdag 12 oktober 2016

Kring liv och död med glädje och nyfikenhet




Livet är det som sker mellan födelsen och döden. Ett tillfälligt besök i tillvaron, ett kort ögonblick i tidens ström. Ars longa, vita brevis – konsten är lång, livet är kort, och om konsten är större än livet sysslar den egentligen alltid enbart med frågor kring liv och död. Vad annat finns det?

Jöran Österman är en konstnär som tar dessa teman på förbehållslöst allvar. Hans utställning på galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik har en poetisk vitalitet som helt opretentiöst ger uttryck för glädje och nyfikenhet med ett filosofiskt djup över livets mysterium.

Utställningen består av tre avdelningar, som organiskt hänger ihop. Konstprojektet Embrace är två tavlor som med en värmekamera visar hur ett nyfött barn ligger hud mot hud på mammas bröstkorg. Tavlorna är upplysta bakifrån vilket skapar en illusion av att de är självlysande. Det är ett värnlöst liv som vårdas och beskyddas i en symbios som vi vet kommer att upphöra, men aldrig helt.

Den ena av tavlorna har ett starkt drag av en Madonnabild, kanske också något av en klassisk Pietá. Det öppnar för en messiansk tolkning, liv som frälsning, en vacker tanke.

I samma rum kontrasteras och kompletteras Embrace av projektet It will pass. Det är koppartryck av foton på bilder som sitter som emaljerade ovaler på gravstenar på kyrkogårdar. Det är ganska ovanligt i Sverige, och de flesta bilderna kommer från framför allt Italien och Ryssland.



Det är bilder som minne, som på ett eftertänksamt sätt skildrar tidens gång. Det är en svit på 50 bilder, av vilka tolv är uppsatta och resten kan beskådas i en låda. Bilderna är mättade med historia, det är gammaldags frisyrer, de ålderdomligt strama ansiktsuttrycken, en pojke som ser chockerande ung ut har sin hund med sig på bilden. Många av bilderna är starkt bleknade, konturerna har fräts sönder, det går knappt att urskilja vem de föreställer.

Flera av bilderna från Ryssland är skadade av kulhåll från striderna under andra världskriget.

Det tredje projektet heter Just visiting och har pågått en längre tid. Här handlar det om livet som minne – liv är minne – och minnets platser. Centralt för Jöran Österman är hans fascination för böcker, det är där minnet finns bevarat. Mer än så, det är där vi kan leva vidare, liksom vår kunskap, våra berättelser.



Det är fantastiska fotogravyrer, infärgade för hand med en sällsynt känsla för ljusets valörer och nyanser, och trots att de föreställer mest bokryggar och bibliotekshyllor i långa rader kan betraktaren ana så oändligt många spännande världar som finns inneslutna på dessa sidor.

Jöran parafraserar med uppenbar förtjusning Bibeln: Ordet är en bild.

Utställningens bilder knyter ihop livets sköra trådar på ett trösterikt sätt. Det finns ett liv före döden.


Utställningen pågår till den 29 oktober.

tisdag 11 oktober 2016

Kulturnatt i världsklass med lokala förmågor




Ådalens Kulturnatt hade två mål, att manifestera den lokala kulturens mångfald och styrka, och att skapa en mötesplats för kulturen i Ådalen. Efter lördagens premiärevenemang i Ytterlännes kyrka är det bara att konstatera att båda målen uppfylldes med råge.

Publikt blev Kulturnatt en stor succé. Det var mycket folk i kyrkan, besökare kom och gick, även om jag fick intrycket att många fanns kvar hela kvällen. I det lilla Ljusets kapell var det fullsatt till bristningsgränsen utan avbrott, här var det mycket stämning och lite syre, och ingen behövde frysa heller.

I Sockenstugan var det servering, välbesökt den också, och här hade man också ett par programpunkter. I fortsättningen nästa år, och att det blir en sådan är jag helt övertygad om, tror jag man kan lägga mer program där, företrädesvis av populärmusikalisk karaktär.

Inte för att det rådde någon brist på programpunkter under Kulturnatten, tvärtom. Kvällens program hade en imponerande bredd och ett fantastiskt djup. Det var stundtals svårt att hinna med allt som hände, särskilt om man fick förflytta sig mellan olika lokaler. Men det är så en riktig Kulturnatt ska vara – ett frossande i kultur.



Och nog fanns mycket att frossa i. Mötet mellan Ytterlännes kyrkokör, Bjärtråkören och Nylands Järn med en Fredrik Högberg i högform var en mäktig upplevelse med lokalnostalgiska accenter. Svanökören bjöd på en egen sångshow med mycket humor. Gitarrvirtuosen Jonny Vallin spelade egna låtar i en klassisk barockmusiktradition.  Sten Ulander visade prov på ett brett pianoregister med musik av Rubinstein, Taube och Kurt Weill.



Som sig bör i dragspelets Mekka bjöds det på mycket dragspelsmusik. Det var finska toner med Carina Nordlund och Veikko Ahvenainen, låtar med drag med Kramfors dragspelsklubb, på ett annat sätt – som det ofta är – med David Wahlén och framför allt den fantastiska konserten med mäster Jörgen Sundeqvist och Håkan Dahlén vid orgeln.

De framförde en svit av den tjeckiske kompositören Vaclav Trojan, en musikalisk saga med drakar och prinsessor, dramatisk handling med ond bråd död och sedan förstås ett lyckligt slut. Kultur i världsklass med lokala förmågor. Enligt löfte.

Då har jag inte ens nämnt hälften av alla programpunkter.

Responsen från publiken var överväldigande, varje uppträdande belönades med stående applåder.



Arrangörerna var nöjda, kvällen hade artat sig precis som det hade planerats för och hoppats på.

En mäktig manifestation av kulturens kraft i Ådalen. Nu ser vi fram emot nästa år.

lördag 8 oktober 2016

Familj utvisas - tjänade några hundralappar för lite




Ett nytt fall av stelbent byråkrati upprör många i Ullånger. Familjen Dimovic riskerar utvisning eftersom pappa Danilo under tre månader fick en lön som låg strax under avtalet. Under ett möte i Centrumhuset beslutades om namnlistor till stöd för familjen.

Zana och Danilo Dimovic kommer från Kosovo. De är serber och berättar att situationen för den serbiska minoriteten är besvärlig. De kom till Sverige i augusti 2014 och efter några månader började Danilo arbeta som serveringsbiträde med fast lön.

Efter en tid upptäcktes att hans lön låg 466 kronor under kollektivavtalets lägsta nivå. Felet var helt och hållet arbetsgivarens och rättades snabbt till, och mellanskillnaden betalades ut retroaktivt.

Det spelar emellertid ingen roll för Migrationsverket som följer regelverket till punkt och pricka och har avslagit familjen Dimovics ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd. Det är samma öde som tidigare har drabbat fotbollsprofilen Sergiu Tanurcov.

Upprördheten var stor bland de församlade i Centrumhuset, det fälldes många hårda ord om paragrafrytteri och själlösa byråkrater. Någon påpekade att det faktiskt händer de flesta att det blir något litet fel på lönen någon gång.

-          -  En stelbent regel, tyckte Bertil Böhlin, som tillsammans med Anki Wallin, är initiativtagare till manifestationen.

Bertil är annars känd som oppositionsråd i Kramfors, men i det här sammanhanget uppträder han som privatperson. Han har fått stöd från flera andra politiker i kommunen, bland annat kommunalrådet Jan Sahlén. Nu planerar man också att söka stöd hos landskapets riksdagspersoner.

Zana Dimovic är utbildad sköterska och arbetar heltid som vikarie på Sundbrolunds sjukhem i Ullånger. Hon är också en uppskattad ledare i pilates.

Deras tre barn, 13, tio och sju år gamla, går i skolan, de har snabbt lärt sig språket och anpassat sig i sitt nya hem.

   -  Jag förstår inte det här beslutet, men även om jag tror att chansen att vinna är liten ska jag för mina barns skull kämpa till slutet, säger Danilo Dimovic.

fredag 7 oktober 2016

Kulturnatt i världsklass




Vi har nyligen passerat höstdagjämning, dagarna blir allt kortare och nattens årstid närmar sig obevekligt. I Bollstabruk räds man inte mörkret utan tänder ett ljus med en Kulturnatt. Från tidig kväll till sena natten under lördagen bjuds det på ett digert program i och kring Ytterlännes kyrka.

Idén om Kulturnatt kommer ursprungligen från Håkan Dahlén, just nu tjänstledig från Själevad och verksam som organist i Ytterlännes.

-          Det finns en sådan otrolig rikedom på kultur i Ådalen, jag kände att det var viktigt att skapa en mötesplats för kulturlivet och låta de många kulturyttringarna komma till tals, säger Håkan.

Inspiration till Kulturnatt har Håkan fått från liknande evenemang i Sverige och utomlands. Då sker de oftast i storstäder, och inte i kyrkor utan snarare i stadskärnor. Men i Bollstabruk går man sin egen väg.

-          Kyrkan är också en kulturbärare, och vilken plats är då lämpligare för ett sådant arrangemang än Ådalens egen katedral – Ytterlännes kyrka? frågar Håkan Dahlén retoriskt.

Det blir tre parallella program i själva kyrkan, sockenstugan och ljusets kapell. Programmet är till största delen sekulärt präglad. Artisterna kommer från flera håll, och evenemanget kallas mycket riktigt för Ådalens kulturnatt.

I all blygsamhet utlovas ”kultur i världsklass”. Det är inte mycket att säga om det, nog har en artist som Jörgen Sundeqvist täckning för ett sådant superlativ, också Håkan Dahlén själv, och Jean-Ronald LaFond. Alla medverkande är i varje fall världsstjärnor i Ådalen!

Programmet är högst imponerande. Det blir dragspel, orgel, violin, gitarr, piano och sång. Körer, kammarensemble, konst och teater med asylsökande från Gålsjö. Klassiskt, folkmusik, pop, opera och populärmusik.

Många av artisterna uppträder i flera konstellationer, ibland med genreöverskridande program.
Det utlovas finska toner, musikaliska sagor, smäktande stråk på olika språk, väderrelaterad musik, överraskningar och dragspel på ett annat sätt. Bland annat.

Jag kan inte låta bli att nämna den evigt unge, blott 90-årige, Sten Ulander, som ska framföra sommarmusik på piano.

Trots att programmet är så ambitiöst fanns det från början ännu fler idéer om olika kulturyttringar. Men eftersom det är första gången som Kulturnatten arrangeras vill man ändå ta det lite lugnt.

Förhoppningsvis kan man ha fler inslag nästa år. Givetvis hoppas man att Kulturnatten ska bli årligen återkommande.

Kulturnatt i Ådalen är ett samarrangemang mellan Svenska kyrkan, Sensus och Kramfors Scenkonst. Det mesta av arbetet sker ideellt.


Hela programmet finns att läsa på: https://www.svenskakyrkan.se/adalsbygden/kulturnatt

torsdag 6 oktober 2016

Bra operaunderhållning med elever från Kapells




Operacafé på Babelsberg blev än en gång en stor succé. Det bjöds på förstklassig operaunderhållning med elever från Kapellsberg som framförde arior och scener ur kända operor.

Det var elever från årskurs två och tre som stod för programmet, alltså de redan mer avancerade. Det märktes mycket tydligt på den höga nivån under kvällen.

Operastudion Kapellsberg vid Härnösands folkhögskola tillhör landets absolut ledande operautbildningar, och det är knappast en tillfällighet att skolans elever lägger beslag på allt fler platser vid operahögskolorna runt om i landet.

Flera av sångarna är välkända sedan tidigare. Nikolai Papadopoulos-Samuelsens mogna bas tycker man sig ha hört länge redan. Lovisa Sandenskog, Elsa Rosengren, Fabian Düberg och Hans Klareskog var med i Operafestivalen i somras, och gjorde väl ifrån sig igen.

Nya trevliga bekantskaper var bland annat Alexandra Olsson-Andersén, med ett kraftfullt utspel både vokalt och teatraliskt, Linda Evers med en sopran full av dramatisk svärta, och Manuel Bjelke en baryton med ett ovanligt brett register.



Repertoaren bestod av idel kända operor, publikfriande på ett sätt som opera gärna får vara. Kvällen inleddes med bravur med en aria ur Figaros bröllop, sedan blev det lite mer finstämt ur La Bohéme. Efter det kom Tannhäuser, och det blev det genast mörkt och dystert med Herz und Schmerz, och bombastiskt med massa Todt.

För att ljusna igen med La Traviata, Cosi fan tutte och Don Giovanni.

Föreställningens pianist var Brandon Eldredge, och han är en fantastisk ackompanjatör, med en förmåga att låta som en hel symfoniorkester. Nästan i alla fall.

Babelsberg med sin familjära stämning och närhet till scenen är en synnerligen lämplig lokal för opera i det formatet. Dessutom är akustiken riktigt hygglig.

Operacafé på Babelsberg arrangerades första gången förra året och blev en publik framgång. Också i år blev det en bra publiktillströmning. Trevligt att Kramforspubliken förstår att uppskatta bra opera.

Det här fina arrangemanget lär återkomma fler gånger.

Demokratisk centralism och väljarföraktet




Alla som är bekanta med kommunismens historia känner till begreppet ”demokratisk centralism”. Det är en leninistisk organisationsprincip, avsedd att bygga ett starkt parti, som innebär – åtminstone i teorin – att partiet fattar ett beslut, givetvis i demokratisk ordning, och sedan är alla skyldiga att följa beslutet.

Det var teorin. I praktiken hade den demokratiska centralismen det lilla felet att det var väldigt mycket centralistiskt och väldigt lite demokratiskt. Eller för att tala klarspråk, det var centralistiskt och inte alls demokratiskt.

Så tenderar det alltid att bli när man utgår från att ett parti måste tala med en röst. Ein Volk, Ein Partei, Ein Stimme, för att parafrasera en annan (ö)känd partiledare från förra seklet. Och det gäller tyvärr alla partier – även om i olika grad.

I en bred folkrörelse finns det ofrånkomligen olika åsikter och ståndpunkter även om man delar en gemensam värdegrund. En och samma politiska fråga kan ha många olika svar. Samhällsproblem är ingen naturvetenskap med entydiga svar – det finns det många gånger inte ens inom naturvetenskapen. Problem kan lösas på olika sätt, och det är inte alldeles självklart vilket som är bäst.

Enighet utåt som är påtvingad är inte ett tecken på styrka utan svaghet. Det är mångfald av röster, fri diskussion, tolerans för andras åsikter, som är demokratins livsluft.

Väljare tar inte skada av att motsatta åsikter inom samma parti kommer till tals. Inte partier heller.
Självklart förutsätter det en idégemenskap. Vad som helst kan inte passera. En moderat som vill nationalisera hela näringslivet lär åka ut ur partiet med huvudet före, och det är inte mycket att säga om det.

Men frågan om ett sjukhus ska ha fem eller sex våningar (det är bara ett exempel Helge!) är väl knappast av den ideologiska digniteten.

Meningsskiljaktigheter ska lösas genom samtal, öppet och ärligt, och går inte det så är det inte mer med det. (En anonym nyhetssajt som är en blogg som är ett missförstånd som ingen känner till är inte rätt väg att gå.) De flesta – alla? – av oss är nog ganska vana vid ett sådant sakernas tillstånd. Det händer dagligen, hemma, på jobbet, med familjen, bland vänner.

Märkligt nog har det för inte så länge sedan från, låt oss säga liknande håll, kommit kritik mot Jacke Sjödin efter Skulefestivalen. Förutom att hans satir var ”osaklig” och ”känslosam”, fick han inte bemötas!

Så satir under en visfestival ska kunna få mothugg, saklig och rationellt får man förmoda, det ska finnas fler röster (det är nu verkligheten överträffar dikten, att göra satir på ett sådant inlägg är omöjligt) inom satiren, medan det i politiken gäller rättning i leden, och den som vågar avvika hotas med uteslutning, straffas med munkavle, fråntas sitt uppdrag.

Väljarförakt är ordet.

Mer demokratin mindre centralism tack.

Om någon/några känner sig träffade är det ingen tillfällighet utan var högst medvetet och avsiktligt.

onsdag 5 oktober 2016

Konstens vecka i Nordingrå




Konstens Vecka är en riksomfattande konsthändelse som äger rum vecka 40 varje år. En ”nationell samlingsutställning” arrangeras över hela Sverige. Ett konstgalleri från vårt område som deltar i Konstens vecka är Millenium Art i Åsäng i Nordingrå.

Det är en månghövdad skara som ställer ut i det säregna huset i Åsäng under veckan. Förutom galleristen själv, Kethy Bjesse, är det tre konstnärer som är mer eller mindre knutna till galleriet sedan tidigare: Agneta Eriksson Hildén, Kent Royson Karlsson och pseudonymen Marlon.

Dessutom finns ett par verk av Wilawan Saowang som ställde ut på Millenium Art i somras.

De nya namnen är tre till antalet.



Maria Tjärnström från Kungsgården är förmodligen välbekant för konstpubliken i Ådalen, hon har haft en flera utställningar här de senaste åren. Det är akvarell som gäller, och det är glädjande att notera att Maria vågar bredda sitt register, dels med nya motiv, men också med djärvare färger, som i det fina landskapet med titeln Oppi backen.

John Erik Berg från Härnösand men bördig från Örnsköldsvik är en självlärd skulptör, med en lång yrkesbana som stenhuggare bakom sig. Han arbetar gärna med material som granit, skiffer, carraramarmor och älvdalsporfyr, men även trä. Hans skulptur är tydligt inspirerad av den antika Egypten. Trots materialets ofta massiva karaktär lyckas han få fram ett inre ljus hos sina figurer.




I ett helt annat format arbetar Anita Berg från Lungsjön i norra Ångermanland. Små filigranfigurer i stengodslera, i skiftande positioner med olika kroppshållning markerar de varierande relationer till varandra och sin omgivning. Konstnären själv kallar det för ”Ett utvecklande av lyssnandet i olika kontexter”, och det är onekligen en konst som bygger på knappt förnimbara nyanser, precis som de små lerfigurerna.