Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 29 september 2016

75 år sedan Babij Jar




För 75 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

onsdag 28 september 2016

En röd dröm med Rosa




Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.

Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.

Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.

         - Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

       Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.
      
       Texten har tidigare publicerats i Flamman.

tisdag 27 september 2016

Djur som berättar historier




Flockar med besjälade djur har dragit in i Kramfors konsthall. Det är hästar, kor och renar, alla täljda för hand av Eva Nordangård, som berättar historier för oss.

-          Djur har alltid stått mig nära, och jag tror att alla människor blir berörda av dem, säger Eva.

Hon är Svanöbo sedan många år men uppvuxen i en liten småländsk by med tre kor och en ilsken ardenner som hette Pärla. Den har inspirerat henne, en stark känsla som är levande än idag. Och kärleken till Pärla har överförts till andra hästar.

-          De låter sig både tämjas och täljas, säger Eva Nordangård.

Men även om hon säger att vad hon än gör blir det en häst av det täljer hon också andra djur, då inte bara zebror och åsnor, som trots allt räknas till hästsläktet.



Kossor fanns ju tidigt i Evas liv. De är starka karaktärer, och det finns något oemotståndligt med dem som hon inte riktigt kan formulera. Träfigurerna får tala istället. Händernas arbete ger uttryck åt det som ord inte förmår fånga.

-          Händerna minns, säger Eva.

Och så är det renarna. De kom in sent i Evas liv, det var när hon hade fått en samisk svärson. Hon tycker renar är svåra, de är som en massa som flyter fram och som lätt smälter ihop med skogen. Hornen är dessutom fullständigt hopplösa att tälja.



Men skam den som ger sig, Eva fortsätter med sina renar och tycker det är värt besväret. Det finns något mytiskt med renar, och i sina horn bär de på hemligheter. Det kanske är vårt kulturarv?

Alla djurfigurerna är handtäljda i lindträ, och målade med linoljefärg, man och svans är tillverkade av ryaull.

Som mångårig Kramforsbo tycker Eva Nordangård att det är extra roligt att ställa ut i Kramfors konsthall.

Utställningen är uppbyggd så att besökare inte ska kunna se allt på en gång. Det är mer som en labyrint, eller kanske en skog, där man måste gå runt, upptäcka saker på baksidan, nyfiket undra vad som finns längre fram.

Särskilt effektfullt är det med montersidor uppbyggda av björknäver och svartmålade sidor med fint antydda trästrukturmönster.



Här finns många spännande berättelser om djur och deras relation till människor. Men Eva vill också gärna framhålla ett praktiskt och vardagsnära budskap:

-          Utställningen är en hyllning till bonden och renskötaren för deras mod att våga göra det de gör!

Utställningen pågår till den 17 oktober.

måndag 26 september 2016

Möten i Mellanöstern




Levanten. Mellanöstern utan gränser
Tomas Andersson & Stefan Foconi
Dialogos

Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.

Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger. 

Reseskildringar kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler blev ”ökenskepp”.

Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att tro att de förblir så heller.

Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande stort.

Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder, nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade, de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de som är ”som oss”.

Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny, bild av Mellanöstern.

Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på byråkratin i Sverige.)

Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de inga viljelösa offer.

Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen framstår i skrämmande tragisk relief.
Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken, och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens på minsta lilla vis förstå den andra sidan.

I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång och komplicerad historia.

Några smärre saker som jag har retat mig på är dels användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår tideräkning”. Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets rasbiologi.

Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.

söndag 25 september 2016

Dags för ranking i arbetarvänlighet




Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

fredag 23 september 2016

Ådalsskolan först i Norrland att bli HBTQ-certifierad




Ådalsskolan HBTQ-certifierades officiellt under en ceremoni på onsdag kväll. Ett diplom delades ut av en representant från RFSL. Ådalsskolan är den första skolan i Norrland och den andra i hela landet att bli HBTQ-certifierad.

Rektorn Mikael Wiklund var påtagligt stolt när han tog emot diplomet.

-          Det är ett bevis för den värdegrund som vi står på.

Resan mot certifieringen började redan i december 2013 då Vänsterpartiet lämnade in en motion till kommunfullmäktige. Maria Casal var den som hade författat lejonparten av motionen.

-          Jag trodde faktiskt inte att den skulle antas i första taget, säger Maria.
Men den antogs, och av ett enigt fullmäktige. Vänsterpartiets Jon Björkman minns att han grät av glädje vid det tillfället.

Sedan dess har all personal på skolan utbildats i normkritiskt tänkande, och handlingsplaner har skrivits, och hela processen har granskats av RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter).

-          Det handlar om alla människors lika värde, säger Maria Casal och Gudrun Sjödin (S) samstämmigt.

-          Här får du vara den du är, och bli den du vill, fyller Maria i.



Alla är överens om att Ådalsskolan är en skola som bryter ny mark i många andra avseende också, och hoppas att ribban är nu lagd och ska följas av flera.

Det var en förhoppning som också uttrycktes av RFSL:s representant Preethi Huczkowski.

-          Skolan ligger definitivt i framkant, nu hoppas vi att det blir som ringar på vattnet, säger Preethi Huczkowski, som sitter i RFSL:s förbundsstyrelse.

Innan diplomet överlämnades var det mingel, sedan hölls det flera tal, och esteteleverna bjöd på underhållning.

torsdag 22 september 2016

Klezmer med unikt uttryck




Tzeitel betyder prinsessa. Och det är den hebreiska versionen av Sara. Det är också namnet på ett klezmerband.

Tre skickliga musiker med rötter i Göteborg och Gästrikland. Sättningen är den klassiska med kontrabas, fiol och dragspel. Registret är mycket brett, och det krävs om klezmermusiken ska komma till sin rätt.

Klezmer är en folklig musik, som uppstod mer eller mindre spontant bland den judiska befolkningen i Central- och Östeuropa. Den har sin egen stil, eller flera olika stilar, influenserna är mångskiftande.

Där finns Levantens orientaliska rytmer, som ökenvindarna förde med sig till Spanien, där förenades de med Andalusiens eldiga toner, spreds vidare till Svartahavskusten och dess extatiska glädje, färdades över Ukrainas oändliga stäppvidder till den polska slättens sorgsna vemod.

Och hade alltid med sig romernas hemlöst rastlösa energi.

Tzeitel inledde sin västernorrländska turné på tisdag kväll på Babelsberg. De bjöd på en väl avvägd blandning av klezmers rika musikskatt. Klassisk klezmer varvades med egna låtar skrivna inom traditionen. De i sin tur pendlade mellan olika influenser, Krokes mörka jazz, Piazzollas modernism och en betydligt ljusare traditionell jazz. Bland andra som har påverkat Tzeitel kan nämnas Cracow Klezmer Band, John Zorn & Masada String Trio och Alicia Svigals.

Den uppmärksamme lyssnaren kan i Tzeitels unika uttryck också uppfatta nordiska toner och kammarmusikaliska inslag.

Det mesta av repertoaren är instrumentalt, de låtar som sjöngs med känsla och inlevelse av Sara Fridholm var översatta till svenska.

En spännande resa i toner genom tid och rum.

På onsdag spelar Tzeitel i Sundsvall, på fredag är de i Sollefteå och turnén avslutas på lördag i Örnsköldsvik.

tisdag 20 september 2016

En bra berättelse behöver inte vara sann, det räcker om den är bra




Mannaminne fylldes under helgen med berättelser. Det bjöds på föreställningar med poesi, musik och sång, myter och sagor, men också workshops. Berättandet är en egen konstart som kräver stor skicklighet och avancerade tekniker.

-          Utan berättelser finns det ingen historia, och utan sin historia är människor dåligt rustade för livet, säger Margareta Bergvall från Murberget.

Hon höll i ett samtal på temat Berättelser från bygderna. Det utgick ifrån utställningen på Murberget Destination hembygd (pågår till den sista oktober) där berättelser baseras på olika utställningsföremål. Varje objekt berättar en historia som kommer oss mer eller mindre nära.

Perspektiven vidgas när den lokala hembygden möter nyanlända invandrarkvinnor. En födslostol, som kan vara så gammal som någon gång från 1700-talet, känner flera mycket väl igen. Däremot har de inte en susning vad en släde är för något och vad det kan användas till.



För Anita Jacobson från Stöde som är estradpoet är berättelser levandegörande av ord.

-          Ord fylls med kropp, säger Anita.

Men det är också ett sätt att nå ut till en annan människa. Att berätta är en form av kommunikation, både i rummet och över tiden. Ofta sker det som samtal, men det finns lika många sätt att berätta på som det finns människor. För Anita är det estradpoesi, där dikten och framträdandet är lika viktiga, de kompletterar och förhöjer varandra.

Vad är det då som gör en bra berättelse? Till att börja med: den behöver inte vara sann, det räcker om den är bra.

För Anita är det viktigt att berättelsen berör, att den når in, som hon säger, och engagerar.

-          Äkthet och närvaro! säger hon.

Och Margareta fyller i att det krävs en överraskning, det oväntade.



Det är tredje gången som Berättar- och Teaterfestivalen arrangeras på Mannaminne.

-          Det är en fantastisk miljö, tänk att få berätta i ett konstverk, säger Mia Tejle från medarrangerande Amatörteaterns Riksförbund.

Hon är mycket glad med allt stöd som festivalen har fått, och nöjd med publiktillströmningen under helgen. Det finns en stark förhoppning att festivalen ska fortsätta gästa Mannaminne många år framöver.

Årets festival bjöd på flera berättarföreställningar, en teaterföreställning, musik med Noratrion, berättarstuga, och givetvis berättade Anders Åberg, med sin sedvanliga humor och mustighet om Mannaminne.

Själv hamnade jag på en workshop med länsregissören Iso Porovic om Scenisk gestaltning. Det handlade mycket om kroppsspråk, och jag lärde mig att inte mindre än 92 procent av mänsklig kommunikation sker med röst och kropp. Bara åtta procent är verbal.

Det blev en synnerligen snöplig sorti för en ordfetischist till skribent.

onsdag 14 september 2016

Snart dags för makaber operapremiär




En synnerligen makaber historia som handlar om kärlek bortom döden. Visst låter det som ett lämpligt tema för en opera? Nu ska den bisarra händelsen med mångmiljardären Hans K Rausing som förvarade sin döda fru i lägenheten i över två månader blir en operaföreställning med musik av Fredrik Högberg.

Det började egentligen i en helt annan ände. Singer-songwritern Nicolai Dunger hade skrivit några kärlekslåtar präglade av en svärta som han ansåg lämpliga som operaarior. Han kontaktade paret Kerstin Gezelius och Alexander Onofri för att de skulle skriva ett libretto där hans sånger ingick. Och eftersom tankens associationsvägar är outgrundliga kom de att koppla ihop Dungers musikaliska alster med en tragiskt morbid händelse som inträffade i London 2012.

Historien om Hans K Rausing och hans fru Eva är onekligen i sig som en hel roman. Han var arvtagare till Tetra Pak-miljarder, hon dotter till en högt uppsatt direktör inom Pepsikoncernen.

Tillsammans var de bland världens absolut rikaste. Båda tunga narkotikamissbrukare, de hade träffats på ett rehab, och båda helt handfallna inför livets realiteter.

Förskansade i sin lyxiga takvåning i flera etager i centrala London, egentligen snarare ett helt kvarter än en lägenhet, lever de ett isolerat liv med ett svårt missbruk. En vacker dag tar hon en överdos och kollapsar död. Han inser att han borde kontakta någon, en myndighet? polisen? men vet inte hur man gör. Det ordnar sig nog, tänker han, och för människor med hans pengar brukar det också allt som oftast göra det.



Och han vill inte heller skiljas från henne. Han barrikaderar sig inne och släpper inte in någon förutom sina hushållerskor och en knarklangare. Efter två månader avslöjas ändå hela den makabra tragedin. Rausing frias från misstankar för mord men döms för ett brott mot griftefriden.

En historia som utspelar sig på flera olika plan och som kräver mångskiftande uttryck i musiken.

-          Han är ständigt hög och i hans huvud ter sig allting mycket ljust. Musiken blir därefter, lättillgänglig och utåtriktad, säger Fredrik Högberg.

Andra stunder är han aggressiv och då övergår tonerna till en mer modernistisk konvention. Fredrik beskriver själv musiken som livfull och målad med en ganska grov pensel med starka drag. Det är en kammaropera, vilket innebär mindre format, men kräver desto fler detaljer. Operan innehåller många duetter, och det blir nästan musikalaktigt, ja rent av dansant.



Han är mycket nöjd med resultatet, och dessutom glad och tacksam för samarbetet med regissören Kristofer Steen, känd från Norrlandsoperan och med ett förflutet i kultbandet Refused, och Piteå kammaropera och Norrbotten NEO, enligt Fredrik en av Europas främsta kammarensemble.

Föreställningen har premiär den 15 oktober i Piteå, 27 kommer den till Sundsvall och den 29 till Örnsköldsvik. Sveriges Radios P2 sänder operan den 22 oktober.

Fredrik har redan tidigare skrivit musik till en opera, The woman of Cain, med libretto av Tove Alsterdal, och är sugen på mer operamusik. Men just nu väntar en annan utmaning, en av de största beställningarna i Sverige någonsin, en violinkonsert med Isabelle van Keulen som violinist.

Det går bra för Fredrik Högberg i Tingshuset i Nyland.

söndag 11 september 2016

En säregen Carmen med Norrdans



Det går att göra mycket med klassiker. Men får man göra vad som helst med dem? På den frågan svarar regissören och koreografen Jo Strömgren ett obetingat ja, och han låter Norrdans ta ut svängarna ordentligt i en alldeles egen version av Carmen.

Särskilt mycket med Bizets opera har det i alla fall inte att göra. Förutom några musikstycken. Bland annat den berömda toreadorarian, La Habanera, som pikant nog var i själva verket en då populär spansk schlager och som Bizet inkorporerade i sitt verk i tron att det var en folksång.

Förutom Bizet innehåller föreställningen musik av bland annat Evert Taube, Calle Jularbo, Lill Lindfors, Grieg, Pablo Saraste och okända australiska urinvånare.

Jo Strömgren använder i sin Carmen ett grepp, som jag tror att han nyttjat förut, med en berättarröst. Inga skugga må falla över Lars T Johansson som läser alldeles förträffligt, med den rätta känslan på de rätta ställena, men i sammanhanget blir det inte bara kommenterande utan förklarande på ett docerande sätt. Verbaliserat istället för gestaltat.

Dessutom förskjuter det delvis tyngdpunkten åt teater, och det är inte enbart till de agerandes fördel.
För det är i dansen som norrdansarna kommer till sitt mest fulländade uttryck. Och det i danspartierna som föreställningen lyfter till storslagna artistiska höjder.



Det är en subtil lek med stereotyper, med dans och musik driver man med schabloner som den svenska kargheten, den latinska eldigheten, norsk självgodhet – med en avundsvärd självironi, vurmen för det exotiska – men bara där borta, i de där länderna, hemmavid är det lika trångsynt som fördomsfullt.

Miljön är ett bibliotek, den samlade mänskliga kunskapens högborg, men som det gäller att ta till sig, något som försvåras av att biblioteket av mer eller mindre välgrundade skäl stängs lite då och då.

Den kärlek som skulle kunna utgöra ett motstånd och ett alternativ till ignoransens hat förråds fegt i ett skrämmande åskådligt fall av bristande civilkurage.



Här gestaltas med burlesk humor, givetvis med underliggande allvar och brännande aktualitet, ett tragikomiskt drama om utstötthet.

En högst säregen föreställning av Norrdans, som än en gång väljer en kreativ väg utanför de upptrampade konstnärliga stigarna.


Koreografi, regi, text, scenografi, ljusdesign: Jo Strömgren
Kostymdesign: Bregje van Balen
Dansare: Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Viktor Konvalinka, Lava Markusson, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Leila Verlinden
Svensk översättning: Daniel Adolfson
Röst: Lars T Johansson
Musik: Evert Taube, Carl Jularbo, Lill Lindfors, Rodion Shchedrin, Pepe Romero, Rabih Abou-Khalil, Georges Bizet, Edvard Grieg, Pablo Saraste, Luis Mariano, The Tramps, Jörgen Knudsen, Bergmund Skaslien, Pasqual Marquita, samt musik från okända australiska urinvånare.
Världspremiär: 19 juni 2016 på Festspillene i Nord-Norge, Harstad

Foto: Lia Jacobi

onsdag 7 september 2016

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”



Sara Lidman är just nu aktuell med Riksteaterns uppsättning av hennes debutroman Tjärdalen. Det var därför mycket påpassligt av Härnösands bibliotek att bjuda in Anneli Bränström Öhman, litteraturprofessor från Umeå och expert på Sara Lidman, att hålla ett föredrag om Sara Lidman och vägen till Tjärdalen.

När Sara Lidman debuterar 1953 blir det en omedelbar succé. Även om ingen gjorde det vare sig i Sara Lidmans samtid eller senare vill Anneli Bränström Öhman ändå gärna framhålla Tjärdalen som en generationsroman.

Det är i två avseenden. Dels inledde den en litterär våg av författare från Västerbottens inland, en imponerande generation med illustra namn som PO Enquist, Torgny Lindgren och syskonen Salomonsson. Dels gav den röst åt en hel generation unga människor som klev ut i vuxenlivet i tröskeln till det svenska folkhemsbygget.

Får man tro Kurt Salomonsson var det Sara som bröt tystnaden som länge har förstummat de norrländska småbyarnas folk. Torgny Lindgren talade om Tjärdalen som en lyftkraft som fungerade som hävstång för de mångas drömmar.

Sara Lidman var fast förankrad i sin hemby Missenträsk, på ett sätt som nog få svenska författare är idag. Hennes relation till hembygden var emellertid högst komplicerad. Den präglades av närhet, avstånd, kärlek, skam och skuld, i lika stora delar.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”, är en berömd mening av Sara Lidman. Det är i byn som konflikten mellan individualism och solidaritet blir synlig.

Och byn finns i världen. Dess existentiella problem, men också politiska, ekonomiska och sociala delas av andra byar i Vietnam, Sydafrika, i hela världen.

Anneli Bränström Öhman betonade att Sara Lidman inte skriver om den ”lilla människan” – hon skriver om människor i naturlig storlek. Hennes karaktärer finns i sin egen rätt, och Sara är obrottsligt solidarisk med dem. Att förmedla utan att förråda är en grundregel i Sara Lidmans författarskap.



Ett bärande tema i Tjärdalen liksom i alla senare romaner är människornas ansvar för världen och varandra.

Begreppet ansvar är centralt för Sara Lidman både som individ och som författare. Ansvar är något som genomsyrar hela hennes liv och författarskap. Hon engagerar sig politiskt, under ett decennium, från mitten av 60- till mitten av 70-talet skriver hon just ingenting skönlitterärt.

Och som författare anser hon att det finns ett ansvar att inte bara formulera frågor utan också att ge svar. Det är en hållning som jag tror är ganska ovanlig idag.

För att vara äkta måste svaret gestaltas på ett autentiskt språk. Sara Lidman är också en av den svenska moderna litteraturens stora språkförnyare med sitt eget säregna idiom, en blandning av bibliskt, dialektalt, poetiskt och kanslisvenska, som en del har kallat för ”lidmanska”.

Hon själv kallade det för trädens språk.

Sara Lidman är alltid aktuell.