Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 29 januari 2016

Passion lyfts fram ur patriarkatets glömska



I kulturhistorien finns åtskilliga stora kvinnliga konstnärer som det patriarkala minnet har förpassat till glömskan. En av dem är 1600-talets italienska sångerska och kompositör Antonia Bembo. Hon lämnade ett misslyckat äktenskap i Venedig och for till Paris, där hon gjorde stor succé vid Ludvig XIV:s hov. Men hon tvingades också överge sina barn, och våndan över det beslutet lämnade henne ingen ro resten av livet.

Bembos fascinerande öde har inspirerat Operabyrån till en operaföreställning med titeln Ingjutet i mitt hjärta. Det är en drömd fantasi över Antonia Bembos liv, som ställer tidlösa frågor om vad betyder mest i en människas liv och hur mycket är man beredd att offra för att förverkliga sina drömmar. Ett feministiskt perspektiv genomsyrar hela föreställningen.

Musiken är skriven av Antonio Bembo och hennes samtida Elisabeth Jacquet de La Guerre, och dessutom nyskriven elektronisk musik av Mattias Petersson. Kombinationen knyter ihop på ett spännande sätt det förflutna med nuet.

Till det bidrar ytterligare skickliga musiker: Catalina Langborn på barockviolin, Kate Hearne på barockcello och Jonas Nordberg som hanterar både ärkeluta och barockgitarr, det största och det minsta instrumentet – tala om spännvidd!

Föreställningen är också mycket visuell. Samtliga på scen är till en början klädda i någon sorts svarta särkar, det är sorgligt och dystert, ett liv som ständigt tangerar dödens mentala närvaro. Så småningom åker den klädseln av, som en markering av en ny – och ljusare -  början.

Sångarna agerar med små medel, man vänder sig bort från publiken för att visa sin stora skam, de går förbi varandra, de söker efter något – kärlek?

Sångpartierna är mycket krävande. Det visserligen en enaktare på cirka en timme, men sångarna är närvarande på scen genom så gott som hela föreställningen, och den berättas genom sången.

De två klarar det med glans, och de kompletterar varandra på ett nästan fulländat sätt. Martin Vanbergs varma tenor trivs bäst i de låga tonerna, till skillnad från Christina Larsson Malmbergs klangfulla sopran som gärna ligger högt.

En annorlunda och angelägen operaföreställning som vågar vara aktuell och ställa de stora frågorna.
Föreställningen spelades på Babelsberg på tisdag kväll, och fortsätter på torsdag på Röjåssalen på Härnösand folkhögskola, innan man beger sig söderut.

För Kramforspubliken var det en extra bonus att sopranen Christina Larsson Malmberg har tillbringat många av sin barndoms somrar och helger hos mormor i Kungsgården utanför Nyland, där hennes mamma numera bor. Hon har också vistats en del hos pappa i Sollefteå, och familjens fritidshus i Ullånger – en plats hon kallar för ett litet paradis.

-           Ångermanland, det är hemma för mig, säger Christina.


Ingjutet i mitt hjärta
Medverkande: Christina Larsson Malmberg, Martin Vanberg, Catalina Langborn, Kate Hearne och Jonas Nordberg
Barockmusik: Antonia Bembo och Elisabeth Jacquet de La Guerre
Nyskriven musik: Mattias Petersson
Libretto: Emma Broström
Textbearbetning och prolog: Helena Röhr
Regi: Helena Röhr

Kostymdesign: Bente Rolandsdotter

onsdag 27 januari 2016

Ska 30-talet hinna ikapp oss?



Det råder en stor oro för samhällsutvecklingen, demokratin befinner sig under hårt tryck från fenomen som globalisering, terrorism och en teknisk utveckling som minskar politikens spelfält. En långvarig ekonomisk kris, med hög arbetslöshet som envist biter sig fast, växande klyftor i samhället, och rasistiska och främlingsfientliga partier som ökar i styrka, får många att dra paralleller till utvecklingen i Tyskland på 30-talet. Kan det verkligen hända igen?

Den politiske reporterveteranen Björn Elmbrant har skrivit en bok i ämnet, Innan mörkret faller, med undertiteln Ska 30-talet hinna ikapp oss? och på tisdag kväll var han på Sambiblioteket för att berätta om boken.

Björn Elmbrant är förmodligen välkänd bland de äldre i Ådalen då han åren 1980 till 84 var chefredaktör för Nya Norrland.

I sin bok skildrar Elmbrant 30-talets tre första år i Tyskland och Sverige, och ställer frågan varför utvecklingen blev så diametralt olika, med en nazistisk diktatur i Tyskland men stabil demokratisk stat i Sverige.

Förutsättningarna var visserligen i vissa avseenden olika, Sverige hade inte ett förlorat krig bakom sig, med allt vad det innebar av nationell förödmjukelse och militant revanschism, men det finns påtagliga likheter, inte minst när det gäller den ekonomiska situationen.

Avgörande enligt Elmbrant var socialdemokratins agerande. I Tyskland stödde SPD en åtstramningspolitik med nedskärningar i välfärdssystemen, vilket ytterligare fördjupade krisen, arbetslösheten förblev gigantisk, med miljoner desperata människor i en hopplös situation.

En radikal lösning som erbjöds av Hitler var mer än välkommen.

I Sverige gick socialdemokratin en helt annan väg. Partiet var villigt att axla regeringsansvar, och efter valsegern 1932 satsade man stort på en krispolitik som byggde på offentliga investeringar som skulle ge ökad köpkraft, och en samförståndslinje inom politiken som skulle bidra till stabilitet. Med Per Albin Hanssons ord handlade det om demokratins förmåga att sörja för folket.

Vi bör lära av historien och det var uppenbart att Björn Elmbrant anser att vi står inför liknande val som S under 30-talet. Det gick inte heller ta fel på hans kritiska inställning till socialdemokratins politik idag. Det saknas en berättelse om framtiden helt enkelt.

Han var också tydligt med vad han anser krävs för att möta samtidens hot mot demokratin: en ny expansiv politik för rättvisa och framtidstro.

onsdag 20 januari 2016

Världen skildrad genom Mats från Bollstabruk



Serietecknaren, konstnären och författaren Mats Jonsson är förmodligen ena v de mest kända personerna med rötter i Kramfors. Det är därför en smula förvånande att det är första gången som Bollstasonen ställer ut på Kramfors Konsthall. Utställningen täcker väl in hela hans konstnärliga bana – och den omspänner gott och väl ett kvartssekel – samtidigt som den förmedlar en starkt personlig och politisk bild av Bollstabruk, Kramfors, Sverige och världen.

Utställningen är betitlad ”Sågade trävaror”, och dess huvuddel är en serie med samma namn som publicerades för ett år sedan i tidskriften Galago – som Mats för övrigt är redaktör för – och som ska ingå i en kommande bok som planeras till nästa år.

Bildsekvenserna börjar med skylsöndagen i Bollsta och året är 1984. Tidpunkten är inte vald på måfå, men Mats är snabb att påpeka att det har ingenting med Orwell att göra, utan det året hade filmen War Games premiär, och Mats såg den just på biografen i Bollstabruk – jo det fanns en där då!

Men det mest frapperande är ändå hur bilderna sjuder av liv och rörelse, och att det finns så många olika affärer och butiker.

-          Det var den bästa skyltsöndagen i mitt liv, jag minns än den fantastiska stjärnhimlen den kvällen, säger Mats Jonsson.

Han är tillbaka 2015, går samma runda, det är samma stjärnor som glittrar på himlen, men Bollsta är inte sig likt, det är ödsligt och stilla, med gamla hus som spökar. Det enda som är som förr är Bollstasågen – ja den har rent av utvecklats och blomstrar ekonomiskt.

Orten förfaller medan det går bra för sågen, vad är sambandet, finns det något? Och vart tar pengarna vägen?

Som vanligt hos Mats Jonsson går det lilla och det stora, det privata och det politiska, ihop på ett intrikat sätt. Han kontrasterar läget i Bollsta med utvecklingen i Midsommarkransen där han numera bor, och ställer därmed frågan om inte han själv är en del av problemet.  Det gamla förfallna industriområde där telefonjätten Ericsson en gång i tiden höll till har förvandlats till hippa kvarter för välbeställd medelklass.

Åter ställs den stora frågan: var uppstår välståndet och vart tar det vägen?

Resten av utställningen, där överraskande mycket av materialet är helt nytt, kompletterar och fördjupar frågeställningen, som i ett kronologiskt kalejdoskop.

Formmässigt fortsätter Mats att utveckla sin säregna expressionistiska stil.

-          Det är den enda stil som jag kan, och jag försöker att maximera den, säger Mats Jonsson.

måndag 18 januari 2016

Litteraturen och brukssamhällets identitet



Kramfors har i likhet med så gott som alla andra norrländska orter sitt ursprung i ett industriprojekt. Samhällets industrihistoria kulminerar med sågverksepoken, men sedan skogsindustrins omfattande omstrukturering och förödande rationaliseringar har brukssamhället vid Ångermanälven brottats med sin identitet. Till en del tror jag att det beror på en förträngning av Kramfors icke-industriella arv.
Kramfors har faktiskt en rik litteraturhistoria, som sällan lyfts fram. 2014 kunde vi fira 100 årsdagar för Maj Olsen och Birger Norman, förra året var det tur för Erik Nyhlén. I år finns det inga större högtidlighållanden av några litterära giganter, men däremot ett par mindre årsdagar.
För 25 år sedan gick John Robert Sothe bort. Han är idag helt bortglömd, både på hemmaplan och på riksplanet. Han var född den 16 oktober 1918 i Kramfors, närmare bestämt i Östbydal. Sothe var bosatt i Gådeåbyn utanför Härnösand och arbetade inom träindustrin i Ådalen.
Han är författare till tre romaner. Debuten skedde 1955 med Barn av sin jord, sedan kom De gröna hästarna 1959, och slutligen Gården bortom bron 1966.
Alla tre romanerna är uppbyggda på samma sätt och kretsar kring samma tema. En gård i någon liten by i Norrland befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall. De som driver gården är enstöringar och udda personligheter. Trots det hopplösa läget envisas deras ägare att driva dem vidare.
Könsrollerna är stereotypa och personerna platta som pannkakor. Språket är överspänt känslosamt, på gränsen till pekoral, en gräns som för övrigt överskrids mest hela tiden. Dialogen är som hämtad ur ett manus som man läser innantill. Metaforerna och bildspråket är livlöst.
Men framför allt berättelsen i samtliga romaner helt statisk. Läsaren introduceras i handlingen på de första sidorna och sedan händer just ingenting, medan skildringen trampar vatten sida upp och sida ner.
Tiden har inte farit varligt fram med John Robert Sothes författarskap. Den är numera överspelad och obsolet, men hör inte desto mindre till vår lokala litteraturhistoria.
En författare som har stått betydligt bättre emot tidens tand är Runa Olofsson. Inte minst hennes ungdomsböcker har behållit mycket av sin tematiska aktualitet och språkliga spänst. Den 12 januari är det 15 år sedan har gick bort.
Runa Olofsson föddes 1937 som Runa Högberg i Strinne, i Bjärtrå socken. Efter studentexamen arbetade hon som kontorist och sjukvårdsbiträde, och drömde om att bli journalist. Då hade hon redan som trettonåring skrivit sin första roman, som dock förblev liggande i skrivbordslådan.
1962 tog hon lärarexamen i Härnösand, och efter ett mellanspel i Jämtland hamnade hon 1967 på en mellanstadieskola i Resele, och där kom hon att stanna fram till sin död 2001.
Hon debuterade 1972 med ungdomsromanen ”Jag heter Gojko”, en berättelse om en jugoslavisk pojke som flyttar med sin familj till Sverige. Boken blev prisbelönt, och är i likhet med flera andra av Olofssons ungdomsromaner översatt till många språk, bland annat serbokroatiska.
Unga människors upplevelser i mötet med andra kulturer är ett återkommande tema i hennes böcker. Hon skrev ofta på kvällarna och andra lediga stunder, och brukade läsa det hon skrivit för sina skolbarn dagen därpå, för att se om det höll.
Runa Olofsson skrev också vuxenromaner, dramatik och en diktsamling. I biblioteket i Resele finns en permanentutställning tillägnad hennes minne, med hennes romaner och texter, men även artiklar och foton om henne.
Det är viktigt att slå vakt om bygdens rika litterära arv, och lyfta fram dess författare.

onsdag 13 januari 2016

Skoningslös kultur- och civilisationskritik



Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.


Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

tisdag 12 januari 2016

Huvudsaken är inte att kämpa väl utan att vinna



Barracuda
Christos Tsiolkas
Övers: Olov Hyllienmark
Leopard förlag

Idrottens värld är i mångt och mycket en återspegling av samhället, fast med skarpare former.  Också här härskar en hierarkisk klasskiktning, och uppdelningen mellan vinnare och förlorare är obarmhärtig. Men idrotten erbjuder också en möjlighet till klassresa, och inte minst för minoriteter, eller rättare sagt individer ur minoriteter, har idrotten öppnat en karriärväg.

Det är egentligen förvånande att det inte finns mer litteratur som har idrott som tema.

Den australiensiske succéförfattaren Christos Tsiolkas slog genom med romanen *Örfilen. I sin senaste roman förlägger han handlingen till simbassängen. Simning är oerhört populär i Australien, men det finns förmodligen ytterligare ett skäl att välja just denna idrottsgren. Simning är nämligen en utpräglad överklassport.

Och romanens huvudperson Danny kommer från arbetarklassen. Han är en simmarbegåvning och får ett stipendium för att gå i Fina Skolan – ett läroverk för ”rika svin” som hans pappa säger. Danny måste varje dag göra en dryg resa från sin förort, han överger sina vänner, sitt sätt att tala, sina musikfavoriter.

Han offrar allt och satsar helhjärtat för att bli Rik och Berömd.

När han misslyckas blir fallet tungt. Han spårar ur och sjunker mot botten.

Det är en berättelse som utspelar sig på tre plan som hänger ihop. Det handlar om samhällets förakt för svaghet. Det skildrar också det pris som man tvingas betala för klassresan. Och slutligen gräver Tsiolkas i arbetarklassens ambivalens inför klassresenärens komplicerade belägenhet.

Dannys föräldrar stretar på och vill att deras barn ska få det bättre. Men måste nödvändigtvis det bättre innebära att man sviker sin klass? Och varför vill man att barnen ska göra något annat när man påstår sig vara stolt över sitt yrke?

Tsiolkas skriver i en realistisk episk tradition. Hans språk utmärks av skärpa och träffsäker bildrikedom, men har tyvärr en olycklig tendens att kliva över gränsen till mångordig pratighet där allt ska verbaliseras utan att det lämnas särskilt mycket utrymme för läsarens fantasi.


Det är som 50 meter fjäril och 1500 frisim på en och samma gång.

fredag 8 januari 2016

Slagkraftig Orevy i Västansjö



I 15 år har de glada amatörerna i Västansjö spelat revy i sitt lilla folkets hus. För varje år har de blivit bättre och roligare, och i år när de för andra gången har fått professionell hjälp har det inte bara blivit bättre – det är riktigt, riktigt bra!

I år var ensemblen något mindre än vanligt och programmet en aning nerbantat vilket var enbart positivt, inte minst jämfört med förra årets alltför många och alltför långdragna sketcher.

Men framför allt har Västansjögänget fått kvalificerad hjälp av länsregissören Iso Porovic, välkänd för teaterpubliken i Västernorrland. Han var med på ett hörn redan förra året, men i årets upplaga kom han mycket tidigare in i processen, och kunde därför styra upp helheten på ett professionellt sätt.

Isos medverkan märktes tydligt på två plan. Dels naturligtvis när det gäller agerandet, det är en fröjd att se hur amatörerna vågar ta ut svängarna och deras starka scennärvaro. Alla är duktiga men jag vill inte desto mindre framhålla några som utmärker sig lite extra. Anna-Britta de Wall har en osviklig timing i sitt agerande, och hennes Brukskarlsklubben är revyns paradnummer. Per-Urban Gradins avspända Algot firar nya satiriska triumfer. Torbjörn Gradin visar än en gång vilken komisk talang han är. Och nyförvärvet Mario Trümper är lysande som parodi på latin-lover, dessutom tillför han en tysk humordimension till revyn. Också Josefin Walther kommer till sin rätt i Intimshopen, en sketch som är som en stumfilmssekvens, en av revyns absoluta höjdpunkter.

Den andra påverkan som Iso Porovic har haft på årets revyprogram är att sketcherna är inte bara färre utan också kortare, mera pang-på, vilket ger dem större slagkraft och satirisk udd.

Årets upplaga heter Osäkrat, det ska alltid börja på O-, och har en mångbottnad betydelse.

Som alltid är det mycket lokalt, som det anstår en lokalrevy, och som alltid slår man vilt åt alla håll. Landstinget råkar inte helt oväntat värst ut. Inte så mycket under-bältet-skämt i år, däremot desto mer av stillsam humor kring vardagens förtretligheter och glädjeämnen.

Avslutningen med Hattparaden är magnifik, och tar Västansjörevyn till helt nya nivåer. Den absurda humorn lever och frodas i Västansjö!

Premiären begicks traditionsenligt på Trettondedagsafton, och revyn spelas alla fredagar och lördagar månaden ut.


Orevyn – Osäkrat
På scen: Anna-Britta de Wall, Elisabeth Jäntti, Sophie Boyd, Ebba Hägglund, Ida Fröberg, Ruth Zart, Lorentz Zart, Karin Walther, Uno Walther, Josefin Walther, Elias Rejek, Mario Trümper, Torbjörn Gradin, Per-Urban Gradin
Orkester: Paul Gradin, Martina Karlsson, Bo Wallgren, Göran Arnoldsson, Isak Ronestjärna
Regissör: Iso Porovic
Samordnare/Sufflör: Agneta Gullefors
Ljud/Ljus:   Christer Fröberg, David, Horst Jr Tessmann

måndag 4 januari 2016

Mittrevyn briljerar med sångnummer



Mittrevyn på nyårsafton på Teatern i Härnösand är ett perfekt sätt at avsluta det gamla året och ett synnerligen lämpligt sätt att inleda det nya. Ända sedan 2005 har det duktiga gänget kring Mittrevyn roat publiken från när och fjärran med att kommentera med en vass udd det gångna årets mest uppmärksammade händelser både lokalt och från den stora världen. Årets upplaga har titeln Asgarv, med en mångtydig blinkning åt asagudarna, något som kan tolkas lite som man vill.

Det är som vanligt det gamla strävsamma paret Nils-Gunnar Nilsson och Leif Mattisson som står för texterna. Sketcherna bygger i god revyanda på ett ordvitsande, som gärna ska vara ”så dåligt att det är riktigt bra”. Några pärlor får man till i år också, i sketchen med tomtarna/politikerna som ska tillaga julgröt uppträder en ung aggressiv man som viftar med ett järnrör – ni får gissa själva vilket part han representerar, och han vill avskaffa julen eftersom den är inte svensk, en klarsyn som man vanligtvis inte förknippar med just det partiet, men, han vill till varje pris behålla julskinkan. Anledningen ska inte avslöjas, men här yttrar Martin Häggström årets förmodligen bästa/sämsta ordvits.

Annars tycker jag att årets ordvitsande är ganska tamt, men det kan bero på att jag har umgåtts för mycket med Fredrik Högberg.

Sketcherna som bygger på språkliga missförstånd däremot är betydligt vassare, hur mår man – egentligen – när man är ”sjukt frisk”?

Men föreställningens stora behållning är sångnumren. Här kan ensemblen briljera i all sin professionalitet. Vad Lars T går för behöver man knappast orda om, men att ge sig på operaklassikern Nessun Dorma är vågat till och med för honom, och naturligtvis ror han hem uppgiften med den äran. Och hans lustmord på Hasse Andersson och Melodifestivalen, där också Östen Eriksson får visa upp sin mångsidighet, är en riktig höjdare.

Lotta Johansson imponerar i sitt solonummer om sociala medier. Margareta Skogström, Maria Büstedt Svanholm, Sandra Näslund, Tony Könberg och de två manusförfattarna är också gediget pålitliga i sina framträdanden. Och Martin Häggström visar ån en gång vilken fin sång- och skådespelartalang han är, utan tvekan årets tomte.

En stor eloge också till den duktiga revyorkestern, som gör ett fantastiskt jobb lite i skymundan.

Som vanligt på en premiär satt inte alla repliker, och så hade man lite otur med tekniskt strul, men det kommer säkert att rätta till sig.

Asgarv? Kanske inte, men mycket fnitter, och ett och annat gapskratt.


Mittrevyn 2016 Asgarv
Härnösands Teater
På scen: Östen Eriksson, Lars T Johansson, Martin Häggström, Margareta Skogström, Maria Büstedt Svanholm, Tony Könberg, Leif Mattisson, Lotta Johansson, Sandra Näslund och Nils-Gunnar Nilsson.
Revyorkestern: Björn Hedström, arrangör och kapellmästare, Pär-Åke Stockberg, Per Nordgren, Rasmus Nordin, och Daniel Jonsson.
Regi: Lars T Johansson
Producent: Nils-Gunnar Nilsson
Scenografi: Leif Mattisson
Koreografi: Sandra Näslund
Kostym: Cecilia Götesdotter Axelsson
Texter: Ordförrådet, Nils-Gunnar Nilsson och Leif Mattisson

Tio föreställningar, spelas till och med första helgen i februari

Musiker flydde krigets Syrien



Det var under en konsert utomhus när bombkrevadernas oväsen överröstade musiken och han inte bara hörde utan också kände kulorna vina förbi som Wael Abbara insåg att han måste lämna Syrien. Konserten avslutades inomhus.

Wael föddes för 27 år sedan i Homs, Syriens tredje största stad, med en rik historia som går tillbaka åtminstone till 2300 f.v.t. Musiken var alltid närvarande i familjens liv, Waels pappa var musiker, virtuos på oud, detta orientaliska stränginstrument som har högsta status i sina hemtrakter i Mellanöstern.

-          Men jag tyckte det var alldeles för svårt med oud, och började spela gitarr istället, säger Wael Abbara.

Han var tio år gammal när han fick sin första gitarr, den fick en hedersplats på väggen i hans rum, där tonåringar brukar ha idolbilder. Den första gitarren var inte av någon bättre kvalitet, det var när han var 15 år som hans pappa köpte åt honom en riktig proffsgitarr.

-          Pappa har alltid stöttat och uppmuntrat mig, säger Wael.

Han gick in helhjärtat för sin musik och övade åtta timmar varje dag.

I 18-årsåldern kom han att studera musik, han tog lektioner vid vad han själv beskiver som en ”motsvarighet till ABF”, alltså en form av studieförbund. Här lärde han sig äntligen att läsa noter, något han inte behärskade innan.

-          Men det spelar egentligen inte så stor roll, musiken finns ändå inombords, säger Wael.

Samtidigt som han studerade engelska vid universitet gav han konserter, och även undervisade, på sin fritid.

Han spelar gärna klassisk musik, är inte främmande för jazz och folkmusik, men det är flamenco som är hans absoluta favorit.

-          Det är en blandning av arabiskt och europeiskt, öst och väst, som tilltalar mig, säger Wael Abbara.

Det var i Waels hemstad Homs som de första protesterna mot president Bashar al-Assad bröt ut i mars 2011. Staden har sedan dess drabbats hårt av strider, bombningar, massakrer och etnisk rensning. Wael flydde först till Libanon, där hade han ett tillfälligt arbete i en musikaffär, men det var svårt att försörja sig, så han drog vidare till Turkiet.

Här blev han tvungen att sälja sin gitarr, något han har fortfarande svårt att tala om. Sedan smugglades han med båt till Grekland, och när jag frågar om det var hemskt tittar han nästan medlidsamt på mig.

-          Ja, det är hemskt att stirra döden i vitögat, säger han på sitt vanliga stillsamma sätt.

Väl i Sverige skickades han direkt till Kramfors, en bussresa på 15 timmar. Han uttrycker sin djupa tacksamhet mot Sverige, alla vänliga människor här, för allt det stöd han har fått – framför allt för att han fick en gitarr!

Han trivs bra i Kramfors, vill gärna stanna här, arbeta med musik, han berättar jublande att han har precis beviljats uppehållstillstånd, och just nu söker han bostad.