"Det går att bli fri det förflutna"

Författaren Doris Dahlin har fått stor uppmärksamhet för sina uppväxtskildringar från Härnösand. I början av veckan var hon tillbaka i hemstaden för att på Sambiblioteket berätta om sin senaste roman.

Den heter Himlen bar inga moln, och är sista delen i en serie om fyra böcker, som inleddes med succéromanen Skammens boning. De fyra romanerna hänger löst ihop, och de behandlar samma teman, unga människors utsatthet med trasslig uppväxt och problematiken kring sexuella övergrepp.

-          Unga flickor är mycket utsatta idag, det finns en stark utseendefixering, och så har vi internet och annan modern teknik, som videokameror, många mår riktigt dåligt, det är ett stort problem, säger Doris Dahlin.

Karaktärerna i Doris Dahlins romaner brottas alltid med ouppklarade problem från det förflutna. Våra tidigare erfarenheter kastar en lång skugga över nuet. Många gånger på ett negativt sätt, de skapar ett upprepningstvång och mer eller mindre motiverade rädslor, men det går också att vända trista upplevelser till något positivt, det finns exempel på människor som har kompenserat onda gärningar tidigt i livet med att uträtta mycket gott senare.

-          Man behöver inte vara slav under det negativa som har hänt, det går att bli fri från det förflutna, säger Doris Dahlin.

-          Livet är mycket skört, det gäller att ta det tillvara.

Härnösand är en återkommande plats i Doris Dahlins romaner, och igenkänningsfaktorn kan vara ganska hög. Men det är viktigt att även andra kan identifiera sig med platsen, och därför blandar hon verkliga platser och personer med fiktiva.

-          Det står en författare fritt att hitta på och knycka från andra, säger Doris Dahlin.

Dans och kung fu

Han är världsmästare i kung fu, och upptagen i Hall of Fame. Han driver en egen studio i New Jersey där många kändisar är regelbundna deltagare. Han har varit gäst hos Oprah. Och under en veckas tid tränade Sifu Romain danselever från Härnösands folkhögskola.

Det är inte första gången som Sifu Romain gästar Härnösand. Han var här första gången för tre år sedan, hitlockad för Operafestivalen av tenoren, sångläraren och numera Nylandsbon Jean-Ronald LaFond. I år i augusti när Sifu höll sin kung fu- och taichiklass smög folkhögskolans danslärare Danielle Dietz dit nyfiken på vad en kampsporttränare kan möjligen lära ut till sångare.

Hon kikade försiktigt in, blev inbjuden att vara med och insåg med en gång att hon vill få Sifu Romain att undervisa hennes dansklasser. Sagt och gjort, det blev en dryg vecka på folkhögskolan nu i slutet av november.

-          Det är ett sätt att utveckla dansen genom att befria sitt inre och att lära känna sin kropp och dess relation till rummet, säger Danielle Dietz.

Enligt Sifu Romain innebär hans metod traditionell undervisning i kung fu och tai chi, men med en ”twist”. Och den handlar om att kommunicera, att förstå sina känslor, att bättre förstå sig själv och sin värld, och lära sig hur man tillämpar dessa insikter på sitt eget liv, och därmed växa som människa.

-          Alla människor konfronteras någon gång i livet med valet att antingen ge upp eller fortsätta kämpa. Vi arbetar med att våga förverkliga sina drömmar – att ha modet att förvandlas från larv till fjäril, säger Sifu Romain.

Undervisningen sker på tre plan: det mentala, det emotionella och det fysiska, men både Sifu och Danielle är snabba med att poängtera att de tre nivåerna hänger ihop.

Eleverna är entusiastiska.

-          Veckan har varit som en känslomässig berg-och dalbana, jag har öppnat upp, börjar förstå mina egna känslor, och känner mig nu mycket starkare, med ett bättre självförtroende, säger förstaårseleven Louise Dursjö.

Maria Löfskog som går andra året instämmer helhjärtat.

-          Genom att se till det inre kan jag uppfatta helheter, framför allt kan jag se min egen kropp som en helhet, och det gör mig till en bättre dansare, säger Maria.

Redan nu smids det planer för nästa år. Danielle Dietz vision är undervisning för hela skolan. Dessutom har det tagits en del kontakter med Norrdans som har visat stort intresse.

Sifu Romain vill gärna komma tillbaka.

-          Det har varit helt fantastiskt och mycket inspirerande.

Han gav dialekten revansch och upprättelse

Han var oemotståndligt rolig. Jag kunde skratta åt samma monolog gång på gång tills tårarna rann och magmusklerna knappt kunde uthärda längre. Men det var inte underhållningsvärdet som jag fann mest tilltalande hos Nicke Sjödin, utan det var hans allvar.

Humorn det vara bara – och inte så bara – ett vapen för att hålla den finkulturella överklassmobben stången, och en nyckel till en tillvaro där man kunde gå genom livet med högburet huvud utan att behöva förneka sig själv.

Nicke, eller Nils Erik som han är döpt till, föddes i Röån utanför Junsele. Året var 1934, Per Albin Hansson var statsminister, Helsingborg blev svenska mästare i fotboll, och Nobelpriset i litteratur tilldelades den italienske dramatikern Luigi Pirandello. Hans främsta tema är identitetens relativitet.

Nicke ansågs ha ett gott läshuvud, som det hette på den tiden, och fick fortsätta studera vid realskolan i Sollefteå. Här börjar hans klassresa och den vanskligaDialketens identitetsfärd som kom att utgöra stommen i hans författarskap.

Jag minns när Nicke berättade hur han råkade yttra sig första gången i den nya skolan i något ämne, hur det väckte hånfull munterhet bland det bildade borgerskapets söner, de begrep förstås inte vad han sa. Läraren var inte sen att spä på föraktet och uppmana Sjödin att lägga av med den breda och fula dialekten.

Det blev sedan ett uppskattat nöje bland pojkarna att knuffa till Nicke och kräva: ”Säg nå´t, bondjävel!”. Han förblev tyst under hela skoltiden, yttrade sig bara när han blev tilltalad.

Det goda läshuvudet förde honom till universitetsstudier i Uppsala och sedan vidare till en bana som språklärare i Sollefteå. Det händer då och då att jag träffar Nickes forna elever, vilkas håg inte direkt stod till Shakespeares sonetter, som med värme berättar hur Nicke ingöt självförtroende i deras unga sinnen och gav dem mod att uttrycka sig i tal och skrift.

Vändpunkten för Nicke kom under studietiden i Uppsala när han i BLM läste tre dikter av Birger Norman på mål – som dessutom var hans eget mål! Från den stunden blev Nicke tvåspråkig, och skrev dikter, noveller, kåserier, psalmer, monologer, med mera, på Röå-mål.

Det var hans revansch och hans upprättelse.

Idag bär inte längre dialekterna skammens stämpel. Tvärtom har de blivit trendiga. Men Nickes arv har inte förlorat sin aktualitet. Det visar på rikedomen att ha flera språk med sig. Och förhoppningsvis lär oss att människor som inte kan korrekt uttala ”sju” är inte dumma i huvudet.

En liten roman om stora frågor

Arons bok

Jim Shepard

Övers: Boo Cassel

Brombergs

Alla liv är lika mycket värda, men en del är mer värda. I rapporter från krigsskådeplatser och terrordåd understryks det med upprört tonfall att bland de dödade fanns barn, kvinnor och gamla. Precis som om det var åtminstone lite OK att döda vuxna män. Värsta anses det att döda barn.

Och vad är det som dödas då? Oskulden? Framtiden? Eller finns här en rättviseaspekt som menar att barn har svårare att värja sig mot krigets ohyggligheter?

Barn som far illa upprör och berör, och deras utsatthet ger en större skärpa och tydlighet åt våldets oförsonliga grymhet.

Aron i Jim Shepards roman är tio år gammal när han hamnar i Warszawas getto. Här blir situationen snabbt outhärdlig för de hundratusentals judar som trängs ihop på en minimal yta under förnedrande former och svåra umbäranden. Epidemier rasar och skördar ständigt nya offer, människor riskerar att bli godtyckligt dödade när som helst, men värst av allt är hungern.

Rivaliserande ungdomsgäng drar runt i gettot och ägnar sig åt stölder och smuggel. Våld hotar från alla håll. Från tyskarna, från polska utpressare som lurar utanför gettots murar, från den judiska ordningspolisen, från andra gäng. Oftast slutar det med misshandel men ett människoliv är inte värt mycket och döden är ständigt närvarande.

Hur reagerar en tioåring när hans vän blir kallblodigt skjuten för en säck rovor?

Vuxenvärlden är splittrad och ambivalent. Föräldrar oroar sig för barnen, men än större bekymmer är hungern och hotet om svältdöd. Normlösheten och apatin tilltar och sprider sig i allt vidare kretsar.

Amerikanen Jim Shepard har gjort sig ett namn som författare till romaner med historiska motiv som bygger på minutiös research. I Arons bok har han gjort sin läxa med den äran, så mycket mer imponerande då han tydligen inte läser polska. Hans skildring av gettobarnens skoningslösa tillvaro är mästerligt levande.

Och det är ingen tvekan att hans fokusering på barnen förmår att skapa en bild av gettolivet som är skarp som en glasskärva.

Hur än komplicerade relationer mellan barn och föräldrar kunde te sig fanns det ett öde som var än värre för barnen och det var att bli ensam kvar. Romanens Aron råkar ut för just det, mamman avlider i tyfus, pappan och äldre bröder tas ut till tvångsarbete och kommer aldrig tillbaka. Aron driver omkring hemlös, hungrig, och förnedrad. Tills han träffar Janusz Korczak och får plats på hans barnhem.

Janusz Korczak var barnläkare och världsberömd pedagog. Hans idéer om barnuppfostran bygger på kärlek, respekt och demokrati och är i allra högsta grad gällande än idag. Han drev flera hem för föräldralösa barn före kriget och fortsatte med det i gettot. Korczaks hem var en oas av humanism mitt i det nazistiska vansinnets öken. Man fortsatte att tillämpa de demokratiska principerna med barnens fulla deltagande, det spelades musik och teater, det fanns en kör. Korczak lyckades också att hålla den värsta hungern borta genom att oförtröttligt vädja och tigga om hjälp för barnen.

Trots upprepade förslag att lämna gettot valde han att stanna hos sina barn, och tillsammans med dem deporterades han i augusti 1942 till Treblinka där alla gasades direkt efter ankomst. Barnhemmets marsch genom gettot på väg till Umschlagplatz varifrån tågen avgick har blivit emblematisk för Korczaks hela gärning. Den är också starkt skildrar i Shepards roman.

Den delen av romanen bygger i stor utsträckning på Korczaks egen dagbok, med autentiska citat och repliker. Dagboken är för övrigt INTE översatt till svenska, vilket får betraktas som en veritabel kulturskandal.

Avsnitten om Korczak är dessvärre litterärt svagare än resten av romanen. Gestaltningen förlorar liv och det känns mest som om författaren använder romanen som en förevändning för att skriva om Korczak.

Inte desto mindre är Arons bok en liten roman om stora frågor, lika angelägen som aktuell.

En sång som är ingenting annat än svärta

Hon kallades för Lilla sparven men hon var Den Stora Rösten. Edith Piaf tog populärmusiken till helt nya nivåer. Än idag får hennes oefterhärmliga framföranden miljoner människor världen över att rysa.

Hon föddes 1915 i Paris som Edith Giovanna Gassion. Tidigt blev hon övergiven av sina föräldrar, och växte till en början upp hos sin mormor, innan hennes far lämnade henne hos sin mor som drev en bordell i Normandie. Edith uppfostrades av kvinnorna som arbetade där.

Redan som 14-åring uppträdde hon tillsammans med sin far, som var gatuakrobat och diversearbetare inom teatern. Också Piafs mor var sångerska, så man kan konstatera att hon hade ett rejält artistiskt påbrå. Hon försörjde sig under några år som gatusångerska i Paris tillsammans med sin halvsyster Simone Berteaut.

Vid 16-årsålder blev hon förälskad i en viss Louis Dupont och fick med honom en dotter. Hon tog aldrig hand om flickan, som dog två år gammal av hjärnhinneinflammation. Nästa pojkvän var en hallick som la beslag på en del av hennes inkomster mot att hon slapp att prostituera sig.

Det är ingen överdrift att påstå att Edith Piafs tuffa barndom kom att prägla hennes vuxna liv. När rampljuset slocknade och hyllningskören hade tystnat kastade istället missbruket sina mörka skuggor över hennes tillvaro. Hon hade svåra problem med både alkohol och droger.

Hon hade många relationer genom åren, och hon främjade karriärer åt flera av sina män, bland annat den store skådespelaren Yves Montand och sångaren Charles Aznavour.

Piaf fick sitt stora genombrott när hon upptäcktes av nattklubbsägaren Louis Laplée. Det var han som gav hennes artistnamn Piaf – Sparvunge, det var han som lärde henne grunderna i scenframträdande, och det var han som bestämde att hon skulle alltid uppträda i svart.

Det var ett veritabelt genidrag. Piafs sång är just ingenting annat än svärta. Hennes röst är hes och rå, man frestas säga naken, och den ger bara uttryck åt känslor. Rena och oförfalskade känslor, men också svåra, tragiska känslor. När hon sjunger vet vi att det kommer ur djupet av hennes sargade själ, det är självupplevt, äkta intill minsta trauma och sår.

Samtidigt ingår hon i en tradition, den i Frankrike så starka och levande traditionen av chansons. Hon anses som Frankrikes största artist inom populärmusiken, och ingen har sedan hennes förtidiga död i levercancer 1963 47 år gammal gjort henne rangen stridig.

Fortfarande är det många som ryser när de hör Non, je ne regrette rien – nej, jag ångrar ingenting. För så säger väl bara någon som ångrar allting?

Om amerikansk identitet ur Newarks perspektiv

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 82 år fyllda lär han aldrig få det heller.

Han debuterade 1959 med "Farväl, Columbus" 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 "Portnoys besvär" (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller "Sabbaths teater" med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. "Gift med en kommunist" skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. "Amerikansk pastoral" tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

"Skamfläcken" är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen "Konspirationen mot Amerika". Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman "Nemesis" utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.

Fundamentalismens återkomst

Underkastelse

Michel Houellebecq

Översättning: Kristoffer Leandoer

Bonniers

Michel Houellebecq är en lika framgångsrik som kontroversiell författare. Hans författarskap befinner sig ständigt mitt i samhällsdebattens korsdrag, och han räds inte att ta upp känsliga ämnen, som prostitution, sexturism och religion, på ett utmanande sätt. Och man får ett bestämt intryck av att hans ofta provocerande uttalanden är uttryck för en genuin övertygelse och inte bara ett PR-trick.

Ideologiskt står han på en stadig reaktionär grund, även om en del uppfattar hans skoningslösa kritik av kapitalismens krämarmentalitet som tränger in i och ödelägger alla mänskliga relationer som ”radikal”, eller rent av ”marxistisk”.

I likhet med de reaktionära kretsarna i västvärlden har Houellebecq länge uttryckt sig kritiskt om islam. I romanen Plattform är islamkritiken explicit, och i en intervju har författaren sagt att islam är den dummaste religionen av alla.

I Houellebecqs senaste, och kanske mest skandalomsusade roman hittills, har islam en central roll.

Men någonting tycks ha hänt, och även om meningarna är delade, anser jag att man kan utan vidare konstatera att gossen Ruda har bytt front.

Romanens handling utspelar sig år 2022, och det är upp till var och en att bestämma om man tycker att det är en utopi eller en dystopi. Själv tvekar jag inte att det är det sistnämnda.

Det är presidentval i Frankrike. Houellebecqs skidring av den demokratiska processen riktigt dryper av förakt, även om han ofrånkomligen har sina poänger. Ideologisk nivellering och det växandet gapet mellan folket och den styrande eliten är inga litterära fiktioner. Och det franska samhälle som han beskriver befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall, med våld som ständigt blossar upp i de segregerade förorterna, det liknar allt mer ett inbördeskrig, som i all välmening tigs ihjäl av media.

Inför utsikten att Nationella frontens Marine Le Pen kan ta hem segern, NF är landets i särklass största parti, stöder den moderata vänstern, läs Socialistpartiet, Det Muslimska broderskapets kandidat Mohammed Ben Abbes, och plötsligt står Frankrike där med en muslimsk president. Och snart får han också den moderata högerns, läs gaullisternas, förtroende.

Det som sker är inte ett dugg våldsamt, inte på något sätt drastiskt eller dramatiskt. Tvärtom, allt är lugnt, stilla och fredligt. Samhällsutvecklingen kan snabbt notera flera framgångar. Kriminaliteten sjunker kraftigt, arbetslösheten minskar ordentligt, framför allt tack vare att kvinnorna försvinner från arbetsmarknaden. Barnbidraget höjs kraftigt, men på villkor att mammorna slutar lönearbeta. Helt enkelt en form av vårdnadsbidrag.

En lång rad reformer, som ofta bygger på frivillighet, hur än skenbar den i själva verket är, förändrar långsamt Frankrike. Som det verkar till mångas belåtenhet, åtminstone männens. Det förblir oklart om Houellebecq anser att det också gynnar kvinnorna eller om han inte bryr sig.

Det kanske mest skrämmande med ”Underkastelsen” är romanens trovärdighet. Inte bara för att Houellebecq skriver flyhänt och suggestivt, men framför allt därför att han övertygande pekar på de många gemensamma tankebanorna som finns hos islamismen och den konservativa, företrädesvis kristna, högern i västvärlden.

Men Houellebecq vill mer än så min sin roman. Han skildrar ett samhälle där demokratin, individualismen med den romantiska kärleken, sekulariseringen, och för all del också den fria marknaden, har förlorat sitt berättigande. Religionen är tillbaka eftersom människor behöver andlighet, hierarkisk (=patriarkal) ordning och kollektiv framtidstro. Katolicismen, för att inte tala om annan kristendom, är överspelad, och bara islam kan uppfylla denna vision.

Skrämmande. Och läsvärt.