Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 29 maj 2015

Tjeckisk satir över det postmoderna konsumtionssamhället



En plastig trea
Petra Hulova
Övers: Marie Wenger
Rámus.
Petra Hulova är den tjeckiska litteraturens nya stjärnskott. Blott 35 år gammal har hon redan åtta romaner bakom sig, flera av dem prisbelönta. På svenska finns tre av dem, samtliga utgivna av det lilla kvalitetsförlaget Rámus.
”Allt detta tillhör mig” (2011, översättning Sophie Sköld), som är hennes debutbok, är en familjekrönika från Mongoliet. ”För medborgarnas bästa” (2013, översättning Marie Wenger) är en samhällssatir i bästa tjeckiska humortradition över åren kring kommunismens fall.
Hennes senaste roman ”En plastig trea”, är något helt annat, och det är mycket typiskt för Hulova att ständigt sträva efter att förnya sig. Romanen handlar om en prostituerad, som genom en inre monolog berättar om sitt liv, sitt arbete, sina kunder och sin omgivning. Berättarrösten pendlar mellan djupsinning filosofi och råa vulgariteter, och i spänningsfältet skapas romanens egenartade energi. Dessutom stor humor.
Berätterskan, som symptomatiskt nog inte har något namn, berättar mycket frejdigt, ja stundtals nästan hurtfriskt, men det är på inget sätt en solskenshistoria som rullas upp. Inte minst förekommer det en del otäckt våld, något som berättarrösten väljer att förståeligt nog skildra ganska återhållsamt.
Tillvaron som prosituerad är ändå rejält slitsam, och hon kompenserar genom sina slösaktiga besök i en shoppinggalleria, som sker i en anda av meditativa kyrkobesök.
Framför allt driver Petra Hulova friskt med könsroller. Kvinnorna är genomgående stereotyper, från de snipiga skvallertanterna i trappuppgången till de fula men ack så kärlekskranka bibliotekarierna. Männen är bara sexobjekt, helt anonyma och fullständigt ansiktslösa, men med andra kroppsdelar desto synligare.
Hulova använder språket på ett karnevaliskt vis genom att med ordens hjälp vända upp och ner på saker och ting. Om jag har förstått det hela rätt skiftar hon i det tjeckiska originalet genus på substantiven när det gäller allt som har med kön att göra. Det låter sig inte göras på svenska, men översättaren Marie Wenger löser det med subtil elegans med språklig ekvilibristik som både roar och oroar med sina djärva metaforer och ett dubbeltydigt bildspråk med slösande rikedom.

Det är fantastiskt roligt, även om skrattet fastnar hela tiden i halsen. Petra Hulova har skapat en egensinnig satir över det postmoderna konsumtionssamhället. Hon är en författare i bästa tjeckiska litteraturtradition, med namn som Hasek, Hrabal och Kundera, men med en alldeles egen röst.

tisdag 19 maj 2015

Centraleuropeisk mischmasch med spännande möten



Vidare vatten. Minnespassager
Ilma Rakusa
Övers: Birgitta W. Augustsson
Rámus.

Jag medger gärna att centraleuropeiskt mischmasch utövar en oemotståndlig lockelse på mig. Ilma Rakusas bakgrund skapar genast högt ställda förväntningar, även om jag inser fullt väl att det rör sig om förutfattade meningar. Hon är en schweizisk författare, född 1946 i Slovakien av en slovensk far och ungersk mor. Bara det!

Ilma Rakusa växer upp i Budapest, Ljubljana och Trieste. Många språk, många kulturer. Hemmaspråket är ungerska, men efter flytten från Budapest drar de sig för att använda den offentligt för att inte bli skällda för ”zigenare”.

Europa några år efter kriget är rörigt, osäkert och instabilt, gränserna är fortfarande oklara. Familjen Rakusa är ständigt flyttberedd, undan nästa hotande katastrof. Ilmas far är ett bränt barn som skyr elden, han har varit eftersökt av pilkorsare i Ungern, Ustasja i Kroatien, och sedan av Titos säkerhetspolis i Jugoslavien.

”Egentligen höll vi alltid på att packa.” skriver Ilma Rakusa. Och vidare: ”En resväska är ett tecken. Och först i andra hand ett bruksföremål.”

Slutligen hamnar familjen i Schweiz, i Zürichtrakten, eftersom fadern gärna vill bo i ett stabilt och demokratiskt land. Här lär sig Ilma ett nytt språk, egentligen två: högtyska och schwyzerdütsch. Den första tiden är familjen statslös, och innehavare av resedokument, inte riktiga pass, en status som undertecknad hade det tvivelaktiga nöjet att åtnjuta några år under 70-talet. Jag minns än de misstänksamma blickarna vid varje gränspassering. Och det var i Västeuropa, att resa i österled var inte att tänka på.

Och det är österut Ilma Rakusa vill resa, det är där hon känner sig mest hemma. Hur mycket hon än uppskattar tryggheten och ordningen i sitt nya hemland Schweiz, så saknar hon ”förfallets poesi, ett kaos fullt av liv, sprickor i takbjälkarna”.

Efterkrigstidens 50- och 60-tal bildar fonden till skildringen av barndomen, ungdomstiden och sedan de första åren på väg ut i vuxenlivet. I Trieste strosar amerikanska soldater ur ockupationsstyrkorna på strandpromenaden, i Paris råder ännu en idyllisk stämning kort innan studentkvarteren exploderar under revolten i maj 68, i Prag dricks kopiösa mängder öl när de euforiska tjeckoslovakerna börjar känna de första dofterna av Pragvåren, bakom den gråa tristessen i Leningrad sjuder ett sprudlande vitalt kulturliv.

Överallt skildras spännande möten med människor, alltid förankrade i en innerlig humanism. Ilma Rakusa ger ett starkt uttryck för sin gränslösa kärlek till konsten, kulturen, framför allt musiken. Bach och Bartók är husgudar, jämte Dostojevskij och Buber. Hon ägnar sig länge åt både piano och skrivande, tills hon får rådet av Rostropovitj, kärleksfullt kallad ”Slava”, att koncentrera sig och välja. Och då väljer hon författarskapet.

Ilma Rakusas språk är ytterst varsamt, precist, tonsäkert poetiskt, lyhört på valörer och med en utmanande rikedom på nyanser. Det är ett språk hos någon som vet att orden är aldrig neutrala. Och det är ett språk som inte bara fångar världen i stort och smått, det vidgar den också.


Vilket kan vara av nöden. Som Ilma Rakusa skriver i dikten ”Om” ur diktsamlingen ”I drömmarna mellan fälten: snö” (översättning: Linda Östergaard), som publiceras samtidigt med ”Vidare vatten” av det förträffliga lilla förlaget Rámus: ”Om vi finge färre/öknar och krigare/vapen och maktdrivna/sjukdomar och skenvinster/../Om vi finge fler/../gränslösa läkare och hela familjer/snickare och kosmopoliter/../”.

onsdag 6 maj 2015

Med färgstark familjebakgrund



Snart kan Ed Miliband bli Storbritanniens nästa premiärminister. Han har en synnerligen färgstark familjebakgrund, förmodligen högst ovanlig för en brittisk toppolitiker.

Hans farfar föddes i en fattig familj i judekvarteren i Warszawa 1895 i det Polen som då var fortfarande en del av Ryssland. Enligt ett envist rykte tog han värvning i Röda armén, och stred med bolsjevikerna i polsk-ryska kriget 1920, men det är högst troligen just bara ett rykte, som bottnar i den gamla seglivade myten om judebolsjevismen.

Sant är däremot att han var aktiv i socialdemokratiska Bund, och att han 1920, eller möjligen 1922, emigrerade till Belgien. Till yrket var han körsnär.

I Belgien i Bryssel föddes Eds pappa Adolph (Adolf?). 1940 flydde han till Storbritannien, där han ändrade sitt förnamn till Ralph – Adolf var nog en smula komprometterat vid den tiden. Här blev han en ledande marxistisk teoretiker, och brukar nämnas jämte namn som E P Thompson, Eric Hobsbawm och Perry Anderson.

Ed Milibands mamma är Marion Kozak, född i en förmögen judisk familj i polska Czestochowa, annars mest känt för pilgrimsfärder till Svarta Madonnan i klostret på Jasna Gora. Hon tillhör den lilla exklusiva skara judar som överlevde Förintelsen i Polen.

På 50-talet emigrerade hon till Storbritannien, och här träffade hon sin blivande man Ralph Miliband. Marion har gjort sig känd som människorättsaktivist och drivande i olika solidaritetsorganisationer för Palestina. Hon anses vara den som har påverkat mest Ed – och hans bror David – politiskt, mer än deras långt radikalare far.


Förhoppningsvis kan hon bistå sonen med goda råd när han tvingas utkämpa en valkampanj som ironiskt nog handlar om invandring.