Sänkta trösklar

Svenska folket är inte nöjt med integrationspolitiken, och det kan man förstå. Så gott som alla är överens om att arbete (särskilt andras) är nyckeln till lyckad integration. Och eftersom invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden tycker Allianspartierna att vi bör ”sänka trösklarna”, vilket i klarhet betyder sänka löner.

Logiken bakom förslaget är enkel. Arbetsgivare anställer förstås hellre någon med lägre lön, och när ”trösklarna” för invandrare har sänkts kommer de gladeligen att anställa utrikesfödda (eufemism för blattar).

Baksidan är att de dyrare svenskarna som inte uppskattar sin integrationsfrämjade arbetslöshet kan bli en smula förbannade, men det är i politiken som i livet i övrigt – man kan inte få allt. Och de inrikesfödda (omskrivning för svennar) kan ju sänka sina löner! Konkurrens är sunt.

Nu är det emellertid ett komplext samhällsfenomen och bör hanteras varsamt. Invandrare kan inte dras över en kam, de är inte en homogen grupp som kan behandlas i klump. Här måste man ta hjälp av Statistiska centralbyrån, men låt mig lite spontant skissa på ett preliminärt förslag.

Amerikaner, tyskar och holländare har i stort sett hundraprocentig sysselsättningsgrad, och bör därför få en något högre lön, säg tio procent upp. Polacker och balter skulle kunna få samma lön som de infödda. Övriga européer tio procent under. Utom Kosovoalbaner. De får göra sällskap med latinamerikaner och nöja sig med si så där tjugo procent mindre än kollektivavtalet.

Folk från Mellanöstern får typ hälften. Och afrikaner får ingenting. Inte för att jag har fördomar men såna där somaliska kvinnor borde betala för att få jobba – även om det stöter på vissa praktiska problem. Men som sagt, livet, och då inte minst arbetslivet, är aldrig enkelt.

Reformen ska utvärderas efter en tid, och om den faller väl ut (vilket den säkert gör), kan man utsträcka den till fler grupper. Till exempel människor med olika slags fysiska eller mentala hinder (man får inte säga handikappade i det här jävla landet). De med bara ett ben tjugo procent mindre, synskadade (blinda) hälften, de mentalt insufficienta (dårfinkar) en bunt matkuponger. Etcetera.

Och så har vi kvinnorna förstås…

The hell is the bottom!

Invandrade skribenter som skriver rolig satir ska givetvis vara högavlönade.

Intervjuad

Blev intervjuad av Gunilla Sjödin om min roman "Knockout". Intervjun spelades in av Erik Åmell, och finns nu på Youtube:

Prisbelönad filmare om sitt andra land

Solveig Nordlunds film ”Mitt andra land” hade Norrlandspremiär på Svanö Folkets hus. Filmen är en personlig berättelse om åren då Solveig bodde i Portugal genom filmer som hon har gjort eller varit inblandad i.

Efter studenten åkte Solveig Nordlund ut i Europa. Hon hamnade i Paris, där hon träffade en grupp portugiser som studerade film. Det var också Solveigs dröm, svår att förverkliga i Sverige där filmutbildningen fortfarande var mycket exklusiv.

En av portugiserna och Solveig blev ett par, och efter en kort mellanlandning i England kom de 1966 till Portugal. Här var situationen för filmare under Salazars diktatur ganska inskränkt med censur och rigida organisationsstrukturer. Solveig Nordlund arbetade till en början som tolk och inköpschef åt svenska företag som etablerade sig i stor skala i Portugal vid den tiden.

Men hon försökte också att ägna sig åt film, och hade en del uppdrag som klippare.

Allting förändrades efter nejlikornas oblodiga revolution 1974. Kulturlivet exploderade i en berusande gränslös kreativitet. Inom filmen skedde ett generationsskifte som öppnade nya vägar för unga engagerade talanger.

-          Det var en hektisk tid, allt skulle dokumenteras, och det fanns hur mycket jobb som helst för filmare, säger Solveig Nordlund.

Hon och hennes man bildade filmkollektivet Grupo Zero och reste ut på landsbygden för att filma lantarbetarnas kamp för jordreform och alfabetiseringskampanj. Det var en tid av eufori och optimism i frihetens och demokratins anda då allt tycktes möjligt.

”Att på det här sättet kunna deltaga i och kanske förändra historien är mitt livs största upplevelse”, som hon skriver i programbladet.

Filmen ”Mitt andra land” kretsar kring revolutionen 1974, och den släpptes också förra året för att hylla 40-årsjubileet av revolutionen. Den är intrikat uppbyggd med sekvenser av filmer som Solveig Nordlund gjort eller medverkat i, det är både spelfilmer och dokumentärer.  Filmen har ett jämt flöde som undviker storvulna höjdpunkter och ett personligt tilltal. Här finns både suggestiva masscener och påträngande uttrycksfulla närbilder.

Det är personligt utan att vara privat, politiskt utan att vara propagandistiskt.

Tematiskt börjar filmen i en konservativ högreståndsmiljö där man försöker stänga ute alla de tecken som förebådar den kommande utvecklingen. Sedan följer revolutionsyran, och det är ingen tillfällighet att det dyker upp en sekvens ur Sergej Eisensteins klassiker ”Kampen för jorden”. Parallellen till Ryssland 1917 är uppenbar.

Det finns en lågmäld äkthet som berör i Solveig Nordlunds skildring av de fattiga lantarbetarnas hoppfulla strid för drägligare villkor och mänsklig värdighet.

Ett och ett halvt år senare krossas drömmen om en bättre framtid av en kontrarevolutionär militärkupp. Filmen avrundas med en betraktelse över den besvikelse som kom att prägla åren efter revolutionsnederlaget 1975, med bland annat en intervju med den radikale revolutionsledaren och presidentkandidaten Otelo de Carvalho.

Även om slutet präglas av frustration och besvikelse finns där ingenting av uppgivenhet. Trots allt - kamp lönar sig, historien går att förändra.

1980 lämnade Solveig Nordlund Portugal och återvände till Sverige. Här blev det en lång rad filmproduktioner, flera prisbelönta. Bland annat har hon för sin filmatisering av Henning Mankells ”Comédia Infantil” fått Juniorpriset i Cannes, och varit nominerad till Guldbaggen, men fick se sig besegrad av Fucking Åmål.

2002 flyttade hon åter till Portugal, där förutom film ägnade hon sig mest åt teater. Hon har översatt och satt upp flera svenska dramatiker som Lars Norén, Bergman, Mankell och Strindberg.

Sedan 2012 bor hon i Ry, inte långt från sin pappas hus i Torrom, där hon har tillbringat sin barndoms somrar.

-          Här trivs jag så bra, jag tänker på det varje dag. Den fantastiska naturen och det rika kulturlivet, jag är en riktig ambassadör för Ådalen, säger Solveig.

Hon fortsätter oförtrutet att arbeta med film. För ett par år sedan gjorde hon filmen om Mannaminne och Anders Åberg. Nu har hon ett nytt projekt på gång, en fresk om Norrlands historia med arbetsnamnet ”Sånger om Norrland”.