Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 31 oktober 2014

Vansklig seglats genom krigets fasor



Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar
Tadeusz Borowski
Övers: Cathrine Berg
Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.
'

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

tisdag 28 oktober 2014

Kungen av Nyland - med lust att skapa



På onsdag kan han vinna ett av Nordens finaste musikpriser. Fredrik Högberg är nominerad till Nordiska rådets musikpris, och på galan i Blå hallen kommer han att kunna frottera sig med kändisar som Lars von Trier och Mads Mikkelsen. Till vardags är kompositören Högberg kung av Nyland, och håller hov i gamla Tingshuset.

-          Härifrån får de släpa ut mig, säger Fredrik.

Men det började långt härifrån, i den skånska bruksorten Svedala där han växte upp. Dialekten sitter i än. Han hade alltid mycket musik omkring sig, mamman spelade gitarr för hemmabruk och lyssnade mycket på skivor. Redan i femte klass bildade han sitt första rockband – Dr. Gnu and the Jungle Boys – och skrev egna låtar, inspirerade av Springsteen, Wiehe och Afzelius. Och på högstadiet visste han helt säkert att det var musik han ville ägna sig åt.

Fredrik nämner särskilt sin musiklärare från den tiden, Elisabeth Prahl, som en viktig inspirationskälla.

-          Då var musikvärlden uppdelad i synthare och punkare, och jag var synthare, så klart, med förebildare som Depeche Mode och Kraftwerk.

Men han är noga med att understryka att han redan då var framför allt en musikalisk allätare.

Sedan bar det av till musiklinjen på Framnäs folkhögskola och senare Musikhögskolan i Piteå, ett långväga val som motiverades av trots och ungdomsrevolt, men något som han aldrig ångrade. Det var betagande vackert och alla människor var otroligt trevliga. Innan flytten till Piteå hade han aldrig varit i Norrland, ja han hade knappt varit utanför Skåne.

-          Mitt hjärtas geografiska kompass förändrades. Från första stund kände jag att här vill jag vara.

Här mötte han kompositören Jan Sandström som blev avgörande för hans musikaliska utveckling. En ny värld av modern klassisk musik öppnades, och Fredrik gjorde den så småningom till sin egen. Fast på sitt eget vis.

Här mötte han också flera musiker som sedermera blev hans samarbetspartner och även goda vänner, Martin Fröst, Christian Lindberg, Håkan Hardenberger.

-          Det var som att spela tennis med någon som är bättre, man blir så mycket bättre själv, säger Fredrik Högberg.

Fredriks musik brukar beskrivas som klassisk modernism, men postmodern är nog en bättre beteckning. Modernismen blandas med nyklassism och romantiska toner, det finns inslag av rock och jazz, och helst framfört som ett multimediaverk med videofilm, animation och koreografi.

Verket ”Ice Concerto”, med vilket han tävlar om Nordiska rådets musikpris, och som för övrigt var anmält för miljöbrott av Kramfors kommun, är ett utmärkt exempel på Fredriks genrefria och gränsöverskridande musikaliska stil. Det gäller lika hög grad det senaste verket ”The Accordion King” för orkester och dragspel, en sällsynthet bara det, och med Jörgen Sundeqvist som solist. Det ska uruppföras i Kramfors i januari.

-          Min drivkraft är att skapandet ska vara lustbetonat och ständigt nytt och unikt för mig, jag har inget tålamod och blir snabbt uttråkad, säger Fredrik.

Och han vill hålla på med olika saker. Fredrik Högberg må vara känd ute i den stora världen som framgångsrik kompositör, hemma i Ådalen kom genombrottet med det numera kultförklarade rockbandet Nylands Järn.

Det var kärleken som fick honom att flytta till Härnösand efter elva år i Piteå, och det var kärleken till ett hus som fick honom att hamna i Nyland.

-          Vi såg en annons, åkte och tittade på Tingshuset, och jag tänkte att det här är ett hus som anstår en kompositör av rang, säger Fredrik på sitt skämtsamma sätt.

Fredrik berättar att han är ingen storstadsmänniska, och han trivs förträffligt i Tingshusets kreativa miljö. Samtidigt kan det vara problematiskt att verka i glesbygd, och det han tror att det vara till stor hjälp att han redan var etablerad kompositör när han flyttade till Nyland. Och han poängterar också att bra kommunikationer är en förutsättning för honom att kunna ta sig ut till den stora musikvärlden, och för att den stora musikvärlden ska kunna komma till honom.

-          Utan flygplatsen, E4:an, och numera tåget, skulle det inte gå.

Till en början tyckte sig Fredrik märka en viss misstänksamhet från lokalbefolkningen mot den kufiske kulturmannen. Han tror att många undrade vad han höll på med. Med Nylands Järn blev som en brygga, och numera är Fredrik Högberg en självklar del av lokalsamhället i både Nyland och Kramfors med omnejd.

Ådalen har genom historien varit hemvist för två av Sveriges största klassiska kompositörer, Franz Berwald var disponent vid Sandö glasbruk och Wilhelm Peterson-Berger var född i Ullånger. Fredrik Högberg sticker inte under stol med att han gärna skulle räknas till de stora.

-          Det är som en rockstjärnedröm, säger han.

Nomineringen till Nordiska rådets musikpris är en viktig bekräftelse, och ger kraft att fortsätta. En eventuell vinst ger också nödvändiga medel, prissumman är på 350 000 danska kronor, ungefär 450 000 svenska. Det skulle bli ett välkommet tillskott för Fredrik Högberg, som trots stora konstnärliga framgångar tvingas leva med inte bara oregelbundna men också osäkra inkomster.


torsdag 23 oktober 2014

Magister Vargas Llosas trötta pekpinnar



Den blygsamme hjälten
Mario Vargas Llosa
Övers: Peter Landelius
Norstedts, 2014

Mario Vargas Llosa är en fantastisk berättare, som i sina romaner skildrar väsentliga samhällsfenomen på ett levande och angeläget sätt. Det gäller även efter hans politiska avfall, då han mer eller mindre över en natt förvandlades från vänsterintellektuell till rabiat nyliberal. Han gav sig i kast med politiken och hade så när blivit Perus president. Som tur var för Författaren Vargas Llosa – och det peruanska folket - förlorade han.

Hans senaste roman är också hans mest politiska på länge, även om det på ytan kanske inte förefaller så. ”Den blygsamme hjälten” handlar om en företagare som blir utsatt för utpressning, men inte viker en tum, och går segrande ur striden med skurkarna.

En lovsång till civilkuraget? Inte riktigt faktiskt.

Huvudpersonen Felicito Yanagué är en nyliberal våt dröm. Egenföretagare, född i extremt fattiga omständigheter, har med sina bara händer byggt upp… ja ni vet. Han har förvisso förmånen att verka i ett expanderade Peru, där välståndet växer praktiskt taget inför våra ögon, och för den driftige och flitige är alla vägar öppna.

Felicito Yanagué är visserligen på alla sätt en rekorderlig typ, men Vargas Llosa lyckas ändå att teckna honom som en ömklig stackare, hopplöst underklassig. Överklassföraktet lyser rakt genom.
Inte nog med det. Det visar sig att utpressningshotet var i själva verket inte så farligt, och på ett sätt som inte står kiosklitteraturen efter förvandlar han det politiska till det privata, och trivialiserar hela handingen.
Inte alldeles oväntat har upplösningen ett starkt inslag av biologism, för att inte säga rasism. Sonens skändliga agerande förklaras av att han egentligen inte är hans riktiga son. 25 år av gemensamt familjeliv och känslomässig anknytning spolas rakt ut i pseudogenetikens avlopp.

Vargas Llosa berättar fortfarande bra, men han är påtagligt trött som författare, och likt en gammal magister som håller på att tappa tålamodet med sina obegåvade elever tar han fram allt grövre pekpinnar.

Umbärlig läsning.

tisdag 21 oktober 2014

Lätt om tunga saker



Sent omsider kom det en recension av min roman i nättidskriften Merkurius:

Idrott och politik hör ihop, som ler och långhalm. Det gäller nu, och det gällde även under den tid då ”Knockout”, Grzegorz Flakierskis nya roman utspelar sig, det vill säga före, under och efter andra världskriget, i Centraleuropa i allmänhet och i Polen i synnerhet.

   Flakierski skriver lätt och ledigt i sin berättelse om den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholc, som levde mellan åren 1913 och 1996. Mellan resor och matcher arbetade han tidvis som sättare och typograf.

Ambivalens är ett utmärkande karaktärsdrag hos Rotholc, han känner sig stolt och tillfreds över hyllningarna, men vill samtidigt inte “bära nationens ära på sina axlar”. Det är som om han, den förste judiske boxaren att vinna de polska mästerskapen, vet att andra tider och andra vindar kommer att blåsa, och det då säkrast är att stå på egna ben, bortom tillfälliga nationalistiska nycker och hurrarop. Som jude i Polen i början och mitten av 1930-talet behövde man inte hålla upp fingret alltför länge för känna vart vinden börjat blåsa. Även om huvudpersonen var en nationalhjälte med utmålade magiska förmågor, som gett nationen medaljer i stora tävlingar i Europa och i det stora landet i väster, USA.

   1935 antogs i Tysklands de antisemitiska Nürnberglagarna. Men trots att många, däribland Szapsel, såg varthän det barkade deltog han vid de Olympiska spelen i Berlin 1936, men på grund av en kroppsskada enbart som åskådare. Detta kom att bli en vattendelare i Rotholcs karriär, som trots kritik rest till Berlin. Han blir vid hemkomsten utesluten ur det judiska idrottsförbundet.

   ”Knockout” är inte bara en roman om en boxares uppgång, fall och … ja vadå? Huvudperson, om man säger så, är snarare tiden, en mörk sådan, och vad den förde med sig och hur den påverkade människorna som levde då. För många handlade det om att bara försöka överleva, helt enkelt rädda sig själva. Det fanns inte tid att finna “mina stämningars bästa längtan”, för att citera Werner Aspenström.

   Mördandet av judar, romar och slaver pågick i en mekanisk takt, men det var trots det långt ifrån någon banal ondska som härskade. Och när Nazityskland ville öka takten på dödandet av “die untermenschen”, fanns alltid beredvilliga ukrainare, litauer och letter. Men som Flakierski berättar var antisemitismen inte något som kom till Polen med Hitlers dödspatruller.

I romanen använder Flakierski sig av ett växelbruk av olika tider och människor och teman, som anslås med korta utdrag ur Wikipeidia; om Nationalism, politik, barndom, hunger, angiveri et cetera.

 Dessutom, inte att förglömma, onsdagsträffarna med Mirjam, Hannah och Rosa, den förstnämnda är någon sorts värdinna. Stort och smått diskuteras, och man skulle kunna påstå att det enda de tre damerna är överens om är att de inte är överens. Magen och gommen får sig dock alltid något att njuta av vid träffarna, och mellan varven förvandlas ”Knockout” till en receptbok över judisk kok-konst. Osökt tänker jag på Torgny Lindgrens vurm för maträtter inom romankonsten.

Trots armod, ghettoskildringar och iskallt mördande, är nästan tiden efter masslakten den allra kusligaste vad gäller Szapsel Rotholcs livsresa. Jag har läst andra bra skildringar av tiden före och under andra världskriget, men mindre om tiden efteråt och om frågor som kastas i solarplexus på Rotholc: ”Vad gjorde du under kriget? Mer konkret, i tjänst hos ghettopolisen? Är det sant att ..?” Rykten tar fart och gör en höna av en fjäder, eller? Det går fort i folkets domstol och så kallade ”vittnen från ett plågat folk” kan ju inte viftas bort. Eller? Hur det går får ni läsa, men spännande är det. Och ytterst tidlöst.

Man kan skriva lätt om tunga saker, utan att bli banal, det visar med tydlighet den polskfödda författaren Grzegorz Flakierski som bor i Sverige sedan 1969. Visst hade romanen kunnat komprimeras något. Och visst hade ett och annat mat- och bakrecept kunnat lämnas därhän, men det är en smaksak och inte mycket att orda om.

Ingemar Nilsson


Mekurius den 20 oktober 2014