Nyliberalismens Bagdad-Bobs åter överraskade

Kapitalismen är i djup kris, och alla hurtfriskt optimistiska förhoppningar till trots lär återhämtning dröja länge än.

Sveriges ekonomi växte med 1,9 procent under andra kvartalet jämfört med motsvarande period i fjol, enligt Statistiska centralbyrån. Jämfört med det svaga första kvartalet var tillväxten blygsamma 0,2 procent. Det är långt sämre än vad ”marknaden” hade förväntat sig, och dess talesmän är bekymrade och besvikna.

Samtidigt visar nya siffror från Tyskland, enligt dn.se, att tillväxten där har bromsat in under andra kvartalet. Det är naturligtvis bekymmersamt för Sverige, liksom för många andra länder, Tysklands ekonomi är viktig för hela Europa, och landet är dessutom en stor exportmarknad.

”Marknaden” hoppas förstås att det är bara en tillfällig svacka, och att återhämtningen snart ska komma igång. Så har det låtit i flera år nu sedan den ekonomiska krisen började. Gång efter annan har det rapporterats att nu tar ekonomin fart, ljuspunkterna blir fler, tillväxten ökar, och vi är på väg ut ur krisen. Och varje gång kommer all denna optimism på skam.

Hoppfullheten grundar sig oftast på ”psykologiska” faktorer, det är olika index som mäter inställningen hos än den ena än den andra gruppen. Det är inköpschefernas förväntningar, det är hushållens förhoppningar. Men hela tiden pulveriseras de av ekonomins hårda fakta.

Och ett sådant ofrånkomligt faktum är att kapitalismen är i kris.

Hur mycket än ideologins alla Bagdad-Bobs förskönar och förnekar kommer det ständigt nya rapporter som ”överraskar”.

Exemplet Tyskland är mycket belysande. Den tyska ekonomin beskrivs genomgående som ”stark”. Men tittar man på tillväxtsiffrorna blir bilden en annan. BNP växte med synnerligen blygsamma 1,1 procent 2008, backade hela 5,1 året därpå, växte med hyfsade fyra respektive 3,3 de två följande åren, för att krympa ihop till nästintill försumbara 0,7 och 0,4 under 2012 och 2013. Sett över hela perioden täcker tillväxten knappt upp för den demografiska utvecklingen, befolkningen växer ju.

Paradgrenen inom tysk ekonomi är arbetslösheten. Den beskrivs konsekvent som ”låg”, och det tillskrivs de ”reformer” som har genomförts, med större ”flexibilitet”, bland annat det ökända Hartz IV, en tämligen brutal tysk variant av ”arbetslinjen”. Just nu ligger den tyska arbetslösheten på 6,7 procent, det är närmare tre miljoner människor utan arbete, och att kalla det ”lågt” visar bara med skrämmande tydlighet hur långt vi har sjunkit i det nyliberala ideologiträsket.

För ekonomin har den nyliberala fanatismen varit förödande. Det vi ser nu är resultatet – som inte är ett dugg överraskande – av åtstramningspolitiken. Det hjälper inte att den exportindustrin är stark när efterfrågan är svag. Detsamma gäller för övrigt för den svenska industrin.

Den inhemska efterfrågan i Tyskland är inte heller särskilt stark, som en konsekvens av de nyliberala ”reformerna”. Reallönerna har visserligen stigit generellt, men mycket ojämnt. Det har skapats i Tyskland ett låglöneproletariat av väldiga dimensioner, närmare en fjärdedel av arbetskraften tjänar mindre än tusen euro i månaden efter skatt.

I Sverige har hushållen hållit hjälpligt igång konjunkturen, mest på grund av skattesänkningar, men näringslivet går knackigt, och investeringarna är precis som i Tyskland fortsatta mycket låga.

Fortsatt hög är däremot arbetslösheten, som riskerar att nå tvåsiffriga nivåer. Samtidigt är inflationen rekordlåg, och vissa kvartal till och med varit negativ, det vill säga det har rått deflation. Ytterligare en triumf för den nyliberala ekonomins omänskliga absurditet.

För tillfället är det svårt att skönja något slut på krisen. Den lär nog fortsätta ett bra tag till, med låg tillväxt, hög arbetslöshet, och en växande högerextremism i krisens kölvatten. Ingen politisk kraft, inte heller socialdemokratin, är beredd att ta till kraftfulla offentliga investeringar, som är den enda vägen ut ur krisen.

Det är inte ”ansvarslöst” med bra skola, tillgänglig sjukvård, och fungerande infrastruktur. Tvärtom är det en nödvändig investering i framtiden.

Aldrig mera krig!

Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till första världskrigets utbrott.

Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.

Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.

Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.

Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.

Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.

Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.

För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.

De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.

Första världskriget kallas ibland också för Det Stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.

Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.

Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.

Kievregimen på väg mot Pyrrhusseger

Den ukrainska regeringens beslut att med militärt våld kväsa upproret i östra Ukraina bådar inte gott för landets framtid.

Ett malaysiskt passagerarflygplan störtade över östra Ukraina och 298 människor omkom. Det är naturligtvis en stor tragedi.

Tragiskt är också det sätt på vilket olyckan skamlöst exploateras av olika politiska krafter för sina egna, inte alltid helt ädla, syften. Mest utmärker sig som vanligt vår utrikesminister. Han var snabbast av alla att fastslå skuldfrågan och fördöma de förment skyldiga.

Problemet är bara att hittills har inga klara bevis presenterats för vilka som ligger bakom den påstådda nedskjutningen. Ja, i själva verket finns det än så länge inte ens avgörande bevis för att flygplanet sköts ner.

Det kan naturligtvis mycket väl visa sig att flygplanet blev nerskjutet, och att det är rebellerna, de så kallade ”separatisterna”, som är de skyldiga. Men det kan lika gärna framkomma motsatsen. Det är rena söndagsskolan, det kan vara sant, men det behöver det inte vara.

Att vår utrikespolitik grundar sig på gissningar, spekulationer och ideologiska fördomar är äventyrligt och direkt upprörande.

Inbördeskriget i Ukraina ackompanjeras av ett massivt propagandapådrag, och än en gång besannas den slitna klyschan att krigets första offer är sanningen.

Revolten på Majdantorget som började i november 2013 hade sitt ursprung i ett berättigat folkligt missnöje med ekonomisk stagnation och korruption. Dessvärre fick den snabbt ett starkt inslag av högerextrema krafter och kom att exploateras av västliga intressen, som såg sin chans att flytta fram NATO:s positioner.

Det var emellertid en grov missberäkning från USA:s sida att tro att Ryssland stillatigande skulle acceptera att få NATO direkt intill sina gränser. Det var en lika stor felkalkyl att inte ta hänsyn till folkopinionen i östra Ukraina, där man misstror den västukrainska nationalismen, och är mycket skeptisk till en ryssfientlig politik, som man misstänker kan leda till att de blir andra klassens medborgare i sitt eget land.

Men framför handlar det om ekonomi. I östra Ukraina är många rädda att en EU-anslutning kommer att leda till minskad handel med Ryssland, avindustrialisering och arbetslöshet. Denna rädsla är klart befogad.

Det är omöjligt att avgöra hur stort stödet är för rebellerna, men att de har stöd är uppenbart. Rebellerna utgör ingen enhetlig styrka, utan består av olika grupperingar, med skilda målsättningar. Att som DN:s ledarsida (24/7) kalla dem för ”de värsta av östra Ukrainas politiska extremister, kriminella våldsverkare och huliganer” som har skrapats ihop av Putin är ingenting annat än ett utslag av cyniskt folkförakt.

Samtidigt är Rysslands inblandning obestridlig. Omfattning av den är svår att bedöma, inte minst på grund av den ryska propagandans notoriska lögnaktighet, men det är tydligt att stödet är begränsat och halvhjärtat, vilket till stor del förklarar den ukrainska arméns framgångar på senare tid.

Moskva har helt klart visat att man inte är intresserad av ett delat Ukraina. Putinregimen har dessutom blivit avskräckt av en del grupperingarnas radikala politiska budskap, något som verkligen inte faller högermannen Putin i smaken.

Det bådar inte gott för framtiden att Kievregimen har valt konfrontationens väg och försöker att slå ner upproret i östra Ukraina med våld. Städer, industrier och infrastruktur bombas, det finns civila offer redan. Minst 100 000 människor har flytt undan bomberna till Ryssland.

Ett inbördeskrig lämnar alltid stora sår efter sig, som tar mycket lång tid, flera generationer, att läka. Mycket tyder på att Kievregimen kan uppnå en militär seger, men en sådan löser ingenting av de problem som utlöste konflikten till att börja med.

28/7 2014

Så olika men ändå så lika

Den kontroversielle polske högerpolitikern och EU-parlamentarikern Janusz Korwin-Mikke (JKM) har i ett tal i EU-parlamentet om ungdomsarbetslösheten använt uttrycket *Europas negrer*.

Det blev häftiga protester i kammaren, hans ordval ansågs rasistiskt, och det framfördes högljudda krav på en offentlig ursäkt, disciplinära åtgärder och hans avgång.

En som har reagerat upprört är den svenske EU-parlamentarikern och centerpartisten Fredrik Federley.

”Hans utläggning är chockerande” säger Federley, och han har också skrivit ett brev till talmannen och krävt ”repressalier” mot JKM.

JKM är en bisarr figur, ledare för ”Nya Högern”, som med drygt sju procent av rösterna i EU-valet 2014 fick fyra mandat. JKM är extremt nyliberal, anser att skatt är stöld, han är monarkist, emot kvinnlig rösträtt, och kallar demokrati ”väldens dummaste system”.

Den berättigade upprördheten över JKM:s rasistiska ordval tog helt och hållet bort intresset från innehållet i hans tal. Det handlade om ungdomsarbetslöshet. ”20 miljoner unga européer är Europas negrer”, sa han.

Roten till det onda enligt JKM är minimilöner, som måste avskaffas, och fackföreningarnas makt, som måste krossas.

Fredrik Federley har alltid konsekvent tagit avstånd från alla former av rasism. I det avseendet befinner han sig på en annan planet än den bisarre högermannen JKM. Men innehållet i deras ekonomiska politik är detsamma.

Enligt statistik från Svenskt Näringslivs Ekonomifakta låg den svenska ungdomsarbetslösheten i maj 2014 på 25,1 procent. Det betyder att 163 700 unga människor mellan 15 och 24 år var utan arbete. Den säsongsjusterade siffran är 22,1 procent. I sju län överstiger ungdomsarbetslösheten 25 procent, och är därmed berättigade till EU:s särskilda stöd till krisområden.

Inget borgerligt trixande i världen kan dölja det faktum att det är fullständigt skrämmande siffror.

Den borgerliga regeringens, och där har C gått i bräschen, patentmedicin har varit ”sänkta trösklar”, det vill säga längre löner, sänkta arbetsgivaravgifter och riktade skattesubventioner till utvalda branscher, och ”flexibilitet”, i vilket i klartext betyder otrygga anställningar.

Resultatet har blivit högre vinster för företagen – och högre arbetslöshet, i synnerhet för ungdomar.

Vilket inte hindrar C att förespråka mer av samma medicin. Och det är samma som ordineras av extremhögermannen JKM.

Att Centerpartiet hamnar i knät på nyliberala knäppgökar som JKM visar än en gång med all önskvärd tydlighet att partiet har kapat sina folkrörelserötter och står nu politiskt någonstans till höger om Djingis khan.

Tjeckoslovakien 1968 - början till slutet

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6.000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer.

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer.

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades.

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten.

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan.

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen.

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt.

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som var visserligen så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexandr Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.

Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer.

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa.

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Sovjetiska stridsvagnar på Prags gator ger en extra skärpa åt Jan Myrdals och Lars Gustafssons uttryck ”den onödiga samtiden”.