Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 16 januari 2014

Outsourcad krigföring slår slint



En känslig sanning
John le Carré
Övers: Johan Nilsson
Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt  Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.


Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.

tisdag 14 januari 2014

Små mästerliga porträtt från kibbutzen



Vänner emellan
Amos Oz
Övers: Sondra Silverston, från hebreiska till engelska
            Rose-Marie Nielsen, från engelska
W & W

Kibbutzen var ursprungligen en idé om ett socialistiskt samhälle förverkligad i det nya landet Israel, där fria människor ägnar sig åt sunt kroppsarbete i jämlikhet och samarbete. Av olika skäl slog drömmen inte helt in, kibbutzrörelsen har undan för undan tvingats till eftergifter och kompromisser, och är numera på stark reträtt.

Jag vet inte hur många litterära skildringar som har inspirerats av kibbutzen, men på svenska är de nog mycket få. Den israeliske författaren och sedan en tid den ständige Nobelpriskandidaten Amos Oz har bott 30 år på kibbutz och är väl förtrogen med livets många skiftningar och komplikationer för denna speciella samlevnadsform.  Hans senaste bok har hämtat sin näring ur kibbutzlivet. Det är en samling löst sammanfogade berättelser med gemensamma huvudpersoner.

Historierna beskriver ganska väl de motsättningar som utgör kibbutzernas olösta problem, här står de radikala mot de konservativa, de religiösa mot ateisterna, ashkenazer – judar från Öst- och Centraleuropa – mot sefarder – judarna från arabländerna.

I centrum står framför allt konflikten mellan individen och kibbutzsamhället, här finns mycket litet utrymme för avvikande personligheter och kraven på konformism är starka. Vilket i värsta fall kan leda till utstuderade former av brutal mobbning.

Här kan man invända att mobbning förekommer i rikligt mått även ute i det marknadsanpassade fria samhället. Liksom en rad andra av de problem som Oz tar upp i sina berättelser, som ensamhet, skvaller, känslokyla, vänskapskorruption. Och även om Oz har helt rätt när han konstaterar att ”En kommittéomröstning kommer aldrig att utrota avund, småsinthet eller girighet”, så fortsätter kibbutzsamhällets dröm om ett liv i gemenskap att utöva avsevärd lockelse på det ohämmat individualistiska konsumtionssamhällets många meningssökare.

Tack och lov är Amos Oz en fantastisk berättare. Hans styrka ligger i skildringen av udda existenser, som den hopplöse misantropen Zvi Provisor, som dväljs i dåliga nyheter och inte missar minsta lilla olycka någonstans i världen. Eller den notoriska skvallerbyttan Roni Shindlin som baktalar allt och alla. Eller den döende Martin Vanderberg, som trots sina tragiska erfarenheter som överlevande från Förintelsen i Holland, envisas att esperanto är världens räddning, eftersom alla problem nationer emellan har sin grund i att de inte förstår varandras språk.

Det är små mästerliga porträtt som kanske inte säger så mycket om kibbutzlivet, men desto mer om våra existensvillkor.

Boken är översatt från engelska, och det är minst sagt beklagligt att det saknas kompetenta översättare från hebreiska i Sverige.


Dessutom borde förlagets redaktör lagt ner större möda på granskningen. Den polske författaren som omnämns på flera ställen stavas Iwaszkiewicz och ingenting annat. Och det är skillnad, stor skillnad, på basketboll och baseboll.

måndag 13 januari 2014

Brand i hyreshus misstänks vara anlagd



En häftig brand bröt ut i en lägenhet på Hällgumsgatan 47 C. En granne upptäckte branden strax före halv åttatiden, och kontaktade räddningstjänsten. Inom några minuter var ett stort pådrag med många bilar och en skylift från brandkåren, ambulansen och polisen på plats.

Man fick snabbt läget under kontroll, och branden kunde släckas. Lägenheten, som ligger i suterrängplanet, blev däremot helt utbrunnen. Lägenhetsinnehavaren fanns inte i bostaden, men han lämnade ytterdörren öppen då han gick ut, och därför rökfylldes hela trappuppgången.

Enligt larmrapporten hördes en ”smäll”, och sedan började en kraftig rökutveckling.

Lyckligtvis kom ingen person till skada, något som gladde Krambos vd Åke Sundqvist, som kallades omgående till platsen.

Flera lägenheter måste emellertid utrymmas för röksanering, och räddningstjänsten undersöker var de berörda boenden kan placeras över natten.

Brandorsaken är än så länge inte klarlagd, men det finns misstankar att den kan ha varit anlagd.
-          Det kan absolut inte uteslutas, säger räddningsledaren Stig Olsson.

Detta bekräftas också av polisen, som uppger att lägenhetsinnehavaren påträffades i närheten av bostadshuset, och där han anhölls. Det var vid tidningens pressläggning inte klart vilken misstankegrad som riktas mot den anhållne.

Han är sedan tidigare känd för polisen.

söndag 12 januari 2014

En musikresa med saxofon genom historien



Saxofonen är på många sätt ett märkligt instrument, som räknas till träblåsinstrument trots att det är helt i metall. Dess tillblivelse var egentligen ett misstag när den belgiske instrumentmakaren Adolphe Sax försökte förbättra klarinetten.

Vilket visar att det inom musiken, liksom inom andra mänskliga aktiviteter, sker framstegen främst genom framgångsrika misslyckanden.

I år är det 200 år sedan saxofonens skapare Sax föddes, och det firas av den eminenta saxofonkvartetten Rollin´Phones med ett musikprogram Vive la saxophone, som skildrar saxofonens historia från begynnelsen fram till vår tid. Till sin hjälp har de Olle Persson, en baryton som är en av Sveriges mest efterfrågade operasångare.

På lördag kväll framfördes programmet på Tingshuset i Nyland, och det var mer än fullsatt i den anrika och intima lokalen med den enastående akustiken.

Den musikaliska resan genom saxofonens historia började med det första stycket som framfördes på instrumentet, ett slags salongsmusik. Sedan blev det Berlioz, och efter det Bizets Carmen, i ett bravurnummer av Olle Persson, som visade att han är inte bara en framstående operaartist utan också en duktig skådespelare. Han sjunger sig genom hela operan i en instantversion, där han framför samtliga roller, och där han inte missar en endaste operakliché.

Medan saxofonen i Europa vid förra sekelskiftet var etablerad inom den klassiska musiken, användes den i USA främst inom jazzen. I Sovjet skapade flera framsående kompositörer som Prokofjev och Sjostakovitj verk för saxofon.

Musiken påverkades av dramatiska händelser ute i världen, och inte minst under 30-talets nazistiska förföljelser kom många att lämna Tyskland, bland annat Brechts musikpartner Kurt Weill, som använde sig flitigt av saxofonen i sina av stilblandning präglade verk.

Kvällen avslutades – och kulminerade! – med ett uruppförande av Tingshusets egen värd Fredrik Högbergs verk Melodram.

Utifrån gengrens hela ambivalens gestaltas i ord och toner ett högst personligt stycke om skapandets villkor, om livet i en småstad med ständigt krympande befolkning, om kärlek och politik. Musikalisk mångfald och variation förenas med självdistans och humor.

Som ordvitsare överträffar Fredrik sig själv. Vad sägs om Hångelmanland, och den svårslagna pärlan Åsa-Nietzsche?

Vi slapp i alla fall Ångestmanland.

Det blev en oförglömlig musikkväll med Rollin´Phones och Olle Persson.


Och vilken tillgång för Ångermanland är inte Fredrik Högberg och Tingshuset!

lördag 11 januari 2014

Två kvinnor i patriarkatets Syrien



En mörk strimma av ljus
Samar Yazbek
Övers: Marie Anell
Ordfront, 2013

En bra roman förklarar ett samhälle bättre än mängder av lärda avhandlingar. Och givetvis långt bättre än nyhetsrapporteringens braskande rubriker och sensationslystnadens eld, som slocknar lika snabbt som det tänds.

Inbördeskriget i Syrien har pågått i över två år, med stigande dödstal, förödelse i städerna och en flyktingkatastrof av ofattbara dimensioner. Efter attacken med kemiska stridsmedel hotar nu en eskalering av kriget som kan sätta hela den redan lättantändliga regionen i brand.

Men hur mycket vet vi egentligen om det syriska samhället, förutom att landet styrs av en avskyvärd diktator?

Den syriska författarinnan Samar Yazbek är mottagare av svenska Pens Tucholsky-pris förra året, hon befinner sig på kollisionskurs med sitt lands styrande, och har tvingats i exil. ”En mörk strimma av ljus” är hennes första roman på svenska. Den bild som hon där tecknar av det syriska samhället är allt annat än vacker.

I centrum står två kvinnor, som representerar olika delar av samhället. Alya kommer från Damaskus slum, där människor lever i fattigdom och misär, i eländiga plåtskjul som är iskalla om vintern och brännheta på sommaren, och där det är så trångt att gravida kvinnor tvingas i slutet av graviditeten att vistas utomhus eftersom det inte finns tillräckligt utrymme hemma. Och alla kvinnor är ständigt gravida.

Det är en extremt patriarkal värld, där männen genom hot och våld tvingar kvinnor och barn till lydnad och underkastelse. Förnedringen och övergreppen börjar redan i unga år, och fortsätter sedan genom livet med en slentrianmässig brutalitet och total hopplöshet.

Hanan tillhör överklassen i Damaskus, hon lever i ett lättjefullt överflöd, i en miljö där kvinnornas främsta, för att inte säga enda, mål är att få tag på en lämplig man, och där kvinnor allt som oftast är handelsvaror i en byteshandel som ska befästa familjekonstellationer avsedda att främja lukrativa affärer.

Det religiösa hyckleriet blomstrar bland både fattig och rik. Framför allt är det ett samhälle som är genomsyrat av undertryckt sexualitet, och där våld, och då inte minst sexuellt våld, hotar därför hela tiden att bryta ut på de mest avskyvärda sätt.

Alyas och Hanans tycks leva i två vitt skilda världar, den unga förvildade och tuffa slumflickan och den sofistikerade men frustrerade överklasskvinnan kunde lika gärna komma från olika planeter, men när deras vägar ändå korsas utlöses starka krafter som ingen av dem förmår att kontrollera. Deras berättelser varvas, och genom tillbakablickar bygger Samar Yazbek skickligt upp deras mentala och fysiska universum, som skildras med stor psykologisk insikt och känslig sensualism.


Det är en mörk roman, men just möjligheten till kvinnogemenskap är den lilla strimma av ljus som erbjuds.

fredag 10 januari 2014

En hyllning till det obeväpnade hjältemodet



Nekropol
Boris Pahor
Övers: Morgan Nilsson
Celanders, 2013

Hur många fler skildringar av nazismens brott behövs det egentligen? Svaret är enkelt: många fler, oändligt många, eftersom de hedrar, som den slovenske författaren Boris Pahor skriver, ”stoftet av de mänskliga varelser som med sina stumma vittnesmål utgör en orubblig skiljelinje i människors kännedom om mänsklighetens historia.” Hedra och alltid minnas.

Boris Pahor föddes för 100 år sedan i en slovensk familj i den mångkulturella staden Trieste vid Adriatiska kusten. 1920 blev som barn vittne till hur italienska nationalister brände slovenska kulturinstitutioner i staden (Italien åt italienarna! ringer det en klocka?), något som gjorde ett outplånligt intryck på hans unga sinne. Han hamnade tidigt på kollisionskurs med den framväxande fascismen, och när tyskarna ockuperade Italien fängslades han, och blev fånge i flera nazistiska koncentrationsläger.

Pahor anses som den störste moderne författaren på det slovenska språket, och hans roman *Nekropol* räknas till de klassiska lägerskildringarna.

Ramen för berättelsen är författarens besök i ett läger i franska Vogeserna där han har varit fånge 20 år tidigare. Medan han går omkring på denna hemska plats väcks minnen till liv. Hela denna ”apokalyptiska slutgiltighet i intets dimension” kommer tillbaka till honom. Han minns enskilda öden, kända och okända kamrater som klarade sig eller gick under, mitt uppe i lägrets vansinniga praktiska vardag, som utsatte fångarna för omöjliga val i kampen för överlevnad mot hunger och brutalitet.

Pahor skildrar lägerhelvetets mentala universum, och den grymma verkligheten ger också en skarp relief åt svåra existentiella frågeställningar.

Men den största faran, värre än hungern, var ändå förlusten av människovärde i nazisternas djävulskt uträknade avhumaniseringsmekanismer. Pahor hyllar de ”obeväpnades hjältemod”, och ”värdet av uppoffringar i det lilla, sådana som utgör människosläktets rikedomar i än högre grad än uppoffringar på slagfältet.”


Bokens slutscen är barn som leker på en campingplats en bit bort från det gamla koncentrationslägret.

torsdag 9 januari 2014

Det handlar om kärlek



Jag önskar att jag kunde skriva som Elisabeth Rynell. Med ett språk som inte bara är sant, utan också ett sätt att komma iväg på en upptäcktsfärd där nya insikter är möjliga. Språk är makt, och ordens maktutövning är förmodligen långt större än vad vi brukar inse.

Elisabeth är själv högst medveten om det, och så här träffande uttrycker hon hur det blir när det stämmer och man har orden i sin makt: ”Att man kopplar ihop saker, olika saker, ord, läten, stavelser, bilder, betydelser – som i en given form alstrar en magnetism som gör att de sitter ihop och vägrar att falla isär.”

Vilket för övrigt kräver ett stort ansvar av författare, och alla som sysslar med skrivande i någon form.
Det vet Elisabeth Rynell och just författarens ansvar och all den vånda det för med sig är ett av teman för hennes essäsamling *Skrivandets sinne* (Bonniers). Det är en liten bok om stora ämnen, mycket personlig och väldigt politisk.

Med fasa skriver hon om vår tids nyliberala vokabulär som genom sina absolutistiska anspråk, utan öppningar för alternativ, och sin rationalistiska prägel, påminner om den stalinistiska dogmatism som Harry Martinsson upplevde under en författarkongress i Sovjet 1934.

Har människan tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget, frågar Elisabeth Rynell, och påpekar nästan som i förbifarten men med en drabbande klarhet att *samhälle* kommer av *hålla samman*.

I den i mitt tycke bästa essän skriver Elisabeth om den fulhet som breder ut sig och blir till ett normaltillstånd. Det praktiska och rationella får vara hur fult som helst, industribyggnader, köpcentra, gallerior. Rynell misstänker en avsikt här, fulheten får oss att känna oss oälskade och istället försöker vi *köpa* lycka.

Det handlar inte om estetik utan om etik – om respekt för livet. Att se och bli sedd, att älska och bli älskad. Skrivandet är för Elisabeth Rynell som ett sinnesorgan, och det är sinnena som är vår väg till omvärlden – och tvärtom. Hon har en unik förmåga att *se*, och man märker i varje mening, varje ord, den skapande kärlekskraften som finns där. Här finns några enastående vackra kärleksporträtt: av Sara Lidman, av den i unga år avlidne mannen, av en hund.

Man kan inte skriva ”störst av allt är kärleken” utan att det låter som en hemsk klyscha – men det är så det är!


Och om ni fortfarande inte har förstått: det här är en läsfest som ni inte får missa.

onsdag 8 januari 2014

Kamp för ett friare Sverige



Gråkoltarna
Kalle Holmqvist
Notis förlag, 2013

När stormakttiden i början av 1700-talet övergår i den period som bär namnet frihetstiden förändras också det religiösa landskapet i Sverige. Den protestantiska fundamentalismen luckras upp och prästerskapets hårda grepp försvagas. Den socio-ekonomiska bakgrunden är det begynnande 1700-talets ökade läskunnighet, och städernas framväxt. I den urbana miljön var kontrollmöjligheterna mindre, kontakterna mellan människor var friare, och nya idéer fick lättare fäste.

Sverige nås vid den tiden också av den pietistiska rörelsen, en protestantisk reforminriktning som betonade personlig omvändelse och det inre fromhetslivet. Pietismen tolererades av kyrkan, men snart uppstod det grupperingar som ville gå längre, de så kallade radikalpietisterna.

En fascinerande grupp religiösa avvikare i Sverige som var en sorts radikalpietister är de så kallade gråkoltarna under 1730-talet. De fick sitt namn efter de enkla kläder i grå vadmal som de bar. Utifrån Bibeln ifrågasatte de prästerskapet och även samhällets världsliga makthierarkier – Gud var deras konung. De förkastade religiösa ritualer och trodde på den enskildes direkta kontakt med sin gud. De praktiserade jämlikhet och jämställdhet, de flesta var kvinnor, och alla hade rätt att förkunna Guds ord. De var en löst organiserad grupp som bestod huvudsakligen av personer ur Stockholms underklass. Under en tid bodde de i en sorts bostadskollektiv på Långholmen.

De bedrev självstudier, både av Bibeln och av andra religiösa skrifter, som stod sig mycket väl i ordväxlingarna med prästerna i förhören.
De förkastade rikedom, och tog avstånd från ett samhälle som var uppdelat i rika och fattiga. Det fick givetvis inte fortgå ostraffat.

”Religion är folkets opium”, kyrkan har genom århundraden varit ett viktigt instrument för förtryck och kontroll. Men det har också alltid funnits oppositionella rörelser som i kristendomens namn, och med Bibeln som stöd, har utmanat den kyrkliga hierarkin, och inte sällan även den världsliga makten. Albigenser, husiter, diggers, levellers, tolstojaner, listan kan göras hur lång som helst.

Inte alltid men ofta är de religiösa upprorsmakarna politiskt radikala i en kommunistisk jämlikhetsanda med Jesus och de tidiga kristna samfunden som förebild.” När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?”
Överhetens reaktion har alltid varit hänsynslös och brutal.

Att gråkoltarnas lilla sammanslutning uppfattades som ett stort hot från överhetens sida visar på sprängkraften i deras tankevärld. Och givetvis på maktens inneboende svaghet. Gråkoltarnas ärende behandlades av rikets högst uppsatta personer, och de satt fängslade mellan fyra och sju år under vedervärdiga förhållanden innan de tvingades till underkastelse och avbön.

Med hjälp av en imponerande Bibelkunskap visar Kalle Holmqvist hur kristendomen konsekvent och medvetet har förfuskat Gamla och Nya Testamentets budskap om till exempel kärnfamiljen. Samtidigt är Bibeln motsägelsefull och högst inkonsekvent, och man kan lätt finna stöd för i stort sett vilka uppfattningar som helst där. Frågan är bara varför man väljer just den tolkningen men inte någon annan.

En av de aspekter som Kalle Holmqvist tar mest fasta på i sin skildring av gråkoltarna är deras inställning till arbete. De vägrar att ta anställning och arbetar bara så mycket som behövs för sitt uppehälle. Resten av tiden ägnar de åt bön och självstudier, sådant som vi skulle kalla för ”självförverkligande”. Det stred på ett demonstrativt sätt mot 1700-talets tjänstetvång, den tidens arbetslinje.

Holmqvist ser dem också som föregångare för den kamp mot maktstrukturer, som han ser som ytterst nödvändig, och som han för ett intressant resonemang kring, och som påminner inte så lite om Rosa Luxembourgs kritik av bolsjevikerna.


Gråkoltarna var förkämpar för yttrandefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. De lämnade ett bidrag i kampen för ett friare Sverige. Det är väl värt att minnas.

tisdag 7 januari 2014

Konstnärernas egen konstauktion blev välbesökt



Järnsta kulturförenings konstauktion blev en stor succé. Ett 30-tal konstnärer, mest lokala men även från Härnösand och Örnsköldsvik, hade skänkt konstverk, tavlor, skulpturer och annat, som bjöds ut till försäljning till högstbjudande.

Författaren Bo R Holmberg debuterade som auktionsförrättare, och han skötte budgivningen och klubban som om han aldrig gjort något annat. Mellan varven bjöd han på humoristiska skrönor från auktionernas litterära värld.

Bo R började med att berätta om auktionen på Sotheby´s i London 1912 då Munchs berömda målning Skriet, som gick för 107 miljoner – dollar. Tillsammans med provisioner fick den konstintresserade rikingen punga ut med 120 miljoner dollar.

Sådana priser var det förstås inte tal om på Järnsta, snarare tvärtom, auktionen började ganska trevande, men även när den så småningom kom ordentligt igång hölls prisnivån ganska lågt. Den stora publiken som hade sökt sig till Järnsta, kunde göra många fina fynd av kvalitetskonst.


Behållningen från konstauktionen ska kulturföreningen använda till att förverkliga flera samarbetsprojekt på konstområdet. Bland annat finns det ett ganska långt utvecklat idéarbete, som bygger på samarbete mellan i första hand Järnsta kulturförening och Konstrundan, men där även Kulturfabriken och Mannaminne är med på ett hörn. 

Bättre Obscent än aldrig



Årets upplaga av Orevyn i Västansjö har döpts till Obscent. Så värst stötande och oanständigt blir det inte, snarare tvärtom. Tonen anges av Anna-Britta de Walls figur Margot som till tonerna av ”Om du lämnade mig nu” förklarar sin kärlek till hembygden. Det är här drömmarna finns, vi måste vara positiva och inte klaga så mycket.

Men skoja får man så klart göra, det är hela meningen med en revy. Det gör man också med ett friskt humör. Alla de stående karaktärerna från föregående år finns med. Förutom nämnda Margot är det Per-Urban Gradins Algot, som har växt fram som ensemblens jätte, Torbjörn Gradins Helge, och inte minst den raffiga duon Kajsa & Gunhild, med Anna-Britta de Wall och Laila Lundqvist, som även i år är på friarstrået.

Anslaget i Obscent är inte lika lokalt som vanligt, utan mer globalt och universellt. Inte minst driver man mycket med kungahuset. Också Ernst Kirchsteiger blir föremål för gyckel, liksom tröga byråkrater, trötta förvaltningar, ineffektiva myndigheter och svamlande politiker. Partiledardebatten, ledd av Josefine Walther, mellan Dennis Sandberg och Hans Åström, är träffsäkert elak, och det finns all anledning att tro att den inte skulle uppskattas av grannkommunens store son.

Ett politiskt altenativ lanseras av Algot i form av Soffliggarpartiet. Alla godbitarna ska inte avslöjas här, men nog finns det mycket politiskt sprängstoff i det nya partiets förslag, som till exempel idén om stafettjobb i alla branscher.

Naturligtvis finns även lokalt betonade inslag med. Den förbättrade vägstandarden i Västansjötrakten får sin förklaring. Det ges synpunkter på Kramforspolisens arbetssätt, och kommunalrådet står inte högt i kurs i år heller.

För den musikaliska inramningen står en sexmannaorkester under ledning av veteranen Paul Gradin.


Föreställningen spelas fredagar och lördagar under hela januari.

söndag 5 januari 2014

Poesi från Irak



En kontinent av aria
Issa Hassan Alyasiri
Övers: Anne Marie Nilsson och Hassan Alyasiri
Alyasiri bokförlag

Det finns en kliché om den arabiska litteraturen som säger att Egypten skriver, Libanon publicerar och Irak läser. Det är säkerligen bara en klyscha, och nog skrivs det mycket i Irak. Men trots den stora invandringen från Irak till Sverige under senaste decennier är den irakiska litteraturen som gott som okänd här.

Ett viktigt bidrag för att sprida kunskap om irakisk litteratur lämnas av Hassan Alyasiri, invandrare från Irak boende i Kramfors, som tillsammans med Anne Marie Nilsson, pensionerad bibliotekarie, har översatt från arabiska till svenska ett urval av sin fars dikter.

Issa Hassan Alyasiri är en uppburen irakisk poet, som har drivits i exil, och bor numera i Kanada.
Många av dikterna handlar också om en längtan tillbaka och en smärtsam känsla av förlust, och rör sig i fältet mellan glädje och sorg, mellan förväntan och förtvivlan. I minnet återvänder poeten till sin barndoms by som ligger vid ”två floder älskade av Gud”, han minns släkt och vänner, ungdomskärlekar och älskade lärare. Det är lantligt och ganska idylliskt.

Minnet är centralt, ”Allt jag äger är några minnen”, det är det som håller ihop livet genom tidens obevekliga gång. ”Dagarna går så fort” och ”Åren emigrerar som fåglarna”, men ”Det är som kvar, är ditt minnes torkade grässtrån” när ”Höstens vind tar bort barndomens löv”.

I dikterna finns ett starkt diktarjag som tilltalar läsaren på ett direkt och nästan personligt sätt. Språket är på motsvarande sätt utmejslat personligt, det är metaforrikt, med kraftfulla symboler, med företrädesvis lantliga referenser.

Mest tilltalad blev jag av de korta diktraderna i ”Ögonblicksbilder” och ”Små dikter”, drabbande aforismer med finurliga vändningar, som den här om ett hjärta: ”När jag dör…kommer det inte som en överraskning./Det kämpade till sista slaget.”

Det är påtagligt hur lika uttryckssätten är dem vi är vana vid från västerländsk poesi, alla olikheter till trots. Och den allmänmänskliga cirkeln sluts på ett uppfordrande sätt när namnet Kramfors dyker upp i en arabisk dikt skriven långt härifrån, i några rader där poeten uppmanar sin son ”Ta dina drömmar och res iväg”:
”Men när vinden bär en fågelsång,/som kommer från Kramfors,/är det nog/för att jag skall/känna mig mindre rädd.”


Hassan Alyasiri presenterade boken måndagen den 7 oktober på Kramfors bibliotek, i ett arrangemang som ingick i förra årets Poesifestival i Västernorrland.

lördag 4 januari 2014

Efterkrigstidens främste poet på jiddisch



En 100-årsjubilerande poet som inte fått så mycket uppmärksamhet som han förtjänar:

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer att stanna.”

Han föddes för 100 år sedan i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den tiden i Litauen, västra Ukraina och östra Polen, hade Smorgon en stor judisk befolkning, vid förra sekelskiftet uppgick den till omkring 75 procent.

Abraham Sutzkever kom från en familj av lärda rabbiner, och var tidigt ett boksynt barn. Första världskriget drabbade familjen hårt, Smorgon brändes ner av kosackförband, som tydligen inte gjorde så stor skillnad på yttre och inre fiender. I likhet med många andra judiska familjer tog Sutzkevers sin tillflykt till det fjärran Sibirien, och familjen bosatte sig i Omsk.

Det sibiriska landskapet och kontakten med de kirgisiska nomaderna gjorde ett outplånligt intryck på den unge Abraham Sutzkever, och kom för alltid att påverka hans känslighet inför naturens rikedom och storslagenhet.
Sutzkevers naturlyrik, som främst kommer till uttryck i diktsviten ”Sibirien” ger honom en närmast unik ställning bland Östeuropas judiska poeter, vilkas livsluft var den traditionella shtetlns misär och den bullrande storstadens kaos.

Vilket för övrigt föranledde under mellankrigstiden i Polen spaltmeter av antisemitiska anklagelser från nationalistiska skribenter för ”opolsk” brist på känsla för naturen mot poeter av judisk börd som Tuwim, Lesmian och Slonimski.

1920 dör Sutzkevers far, och familjen flyttar till Vilna, som då låg i Polen, och kallades för Litauens Jerusalem. Här går Sutzkever i cheder, och så småningom i ett polskt-hebreiskt gymnasium. Han börjar tidigt skriver dikter, först på hebreiska, för att snart gå över till jiddisch. Han debuterar med dikten ”Maskeradbalen” i den jiddischspråkiga tidningen ”Wochnszrift far literatur” som gavs ut i Warszawa.
Inte långt därefter publicerar han en dikt i Vilnatidskriften ”Der Wilner Tog”.

Sutzkever blir medlem i diktarkretsen ”Jung Wilne”, en grupp som förenade upprorisk modernism inom konsten med renlärig – läs sovjettrogen – socialism. Hans relationer med gruppen var inte helt okomplicerade, då många misstrodde hans politiska lojaliteter, och det fanns även en viss skepsis mot hans poesi, med dess experiment med ljud och rytm, och kanske framför allt hans vana att använda traditionella religiösa referenser i sin diktning. Samtidigt var gruppen inte särskilt konstnärligt homogen, utan präglades snarare av eklektisk mångfald. De publicerade aldrig det annars obligatoriska manifestet, och det som förenade var, förutom politisk vänsterhållning, ålder, klasstillhörighet – de flesta kom från arbetarbakgrund, och staden Vilna med dess vitala jiddischkultur.

1935 lärde han känna Marc Chagall som var på besök i Vilna, en bekantskap som återupptogs efter kriget i Paris. Chagall har också illustrerat flera av Sutzkevers böcker.
Samma år blev Sutzkever presenterad för flera ledande judiska poeter, både polsk- och jiddischspråkiga.
Hans första diktsamling, med titeln ”Lider” publicerades 1937, och en av de som hjälpte till att få den utgiven var Joseph Roth.
Tre år senare kommer nästa diktsamling, ”Valdiks”.

Men nu stundar det mörka tider. Andra världskriget har börjat, och nazismens fasor når så småningom också Vilna. Sutzkever överlever de litauiska nationalistmilisernas klappjakt på judar genom att gömma sig i skorstenen hemma. Skorstenen är efter det ett vanligt förekommande motiv i hans dikter.

De litauiska banditerna hyllas numera av många som patrioter som stred för sitt lands självständighet.

Sutzkever och hans fru Freydke, de gifte sig 1939, hamnar i Vilnas getto. Här får han bland annat ett uppdrag av nazisterna att samla värdefulla judiska manuskript för det bisarra projektet att skapa ett Institut för studier av den judiska frågan i Frankfurt.

Givetvis gjorde Sutzkever och de andra sitt bästa för att sabotera tyskarnas avsikter. Man lyckas gömma viktiga dokument som Herzls dagbok, Sholem Aleichems brev, och Bialiks manuskript, och ovärderliga konstverk av bland annat Chagall, som kunde grävas fram efter kriget.

Motståndskampen i gettot tar sig också andra former, främst en vital kulturverksamhet, där Abraham Sutzkever tillhör de mest aktiva. Han är också med i en underjordisk motståndsorganisation under ledning av Itzhak Wittenberg.

Sommaren 1943 lyckas Sutzkever skicka iväg diktsviten ”Kol Nidrej” till Moskva, där den gör ett stort intryck, och översätts till flera språk. Sutzkever är emellertid inte helt okänd i Sovjet, hans dikter har redan tidigare översatts till ryska av Boris Pasternak.

I Vilna dras snaran åt. Paret Sutzkever får bevittna hur deras nyfödde son och Abrahams mor mördas kallblodigt. De smugglas ut ur gettot och flyr till skogs, där de ansluter sig till ett partisanförband under befäl av Moshe Judka Rudnitski.

I mars 1944 utverkar Judiska Antifascistiska Kommittén att Sutzkever med fru hämtas med flygplan till Moskva. Här blir han entusiastiskt mottagen, och umgås med personer som Ilja Ehrenburg, Salomon Michoels, Peretz Markisch och David Bergelson. Här författar han också en krönika från Vilnas getto ”Fun vilner geto”, och påbörjar ” Geheymshtot”, en episk diktsvit om judar som gömmer sig i Vilnas avloppssystem.

Efter krigsslutet bor han en kort tid i Polen, i Warszawa och Lodz, flyttar sedan till Paris, och 1947 landar han i Palestina. Det kan tyckas vara ett udda val av en jiddischspråkig poet, de flesta av hans kollegor som överlevde Förintelsen föredrog att bosätta sig i New York, där jiddischkulturen fortfarande var starkt förankrad, om de inte valde att flytta så långt bort som möjligt, i till exempel Argentina.

Sutzkevers beslut framstår som ännu märkligare då man betänker att jiddischkulturen var länge satt på undantag i Israel, här gällde en ny kraftfull, framåtskådande sabrakultur, medan rotvältskan från Östeuropa, och dess ”shtetl schmalz” såg föraktfullt över axeln, om man inte rent av skämdes för den.

Abraham Sutzkever är den ende jiddischspråkiga författaren som har tilldelats det prestigefyllda Israelpriset.
Sutzkever bosatte sig hur som helst i Tel-Aviv, där han levde fram till sin död i januari 2010.

Kanske var han en person som gillade utmaningar och tog helst ställning för den som var i underläge. På tvärs mot den blomstrande hebreiska renässansen propagerar han för jiddischkulturen. 1949 grundar han kulturtidskriften ”Di goldene kejt”, som snabbt blir ett nav för jiddischkulturen i hela världen. Sutzkever bidrar med texter under hela den långa period som tidskriften existerar fram till 1995.

Han är inte bara en central figur inom jiddischlitteraturen, utan anses också allmänt som den främste efterkrigspoeten på jiddisch.

Sutzkever tycks inte ha något problem med Adornos berömda påstående ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. För honom förhöll det sig snarare tvärtom. Att inte skriva skulle innebära en seger för barbariet. I poesin såg Sutzkever Messias, den var hans frälsning, den gav kraft att leva vidare, och i den fanns också återuppståndelsen och livet – de mördade levde vidare i diktraderna, hela den värld som hade krossats och förstörts fanns kvar i de överlevandes kollektiva minne, och det var poetens plikt att skriva och återskapa liv.

 ”I tystnaden tickade ord”, berättar han om en dag under kriget då han satt och skrev i ett mörkt rum.
Skrivandet är naturligtvis ingen lätt uppgift, ”Gå över ord som över minfält”, varnar Sutzkever, och fortsätter metaforen: ”Varje steg betydde liv eller död och rev till i mitt hjärta som en spik i en fiol.”

Att skriva innebär för Sutzkever en seger, poesins över döden, konstens över förstörelsen, den klassiska formens över kaos. Det är poesin som beskriver för oss den skönhet som faktiskt finns kvar efter barbariet.
Mellan åren 1974 och 1981 skapar Sutzkever ”Lider fun togbukh”, som anses vara hans kanske största mästerverk, och där utgångspunkten är poetens två liv och överlevandes smärtsamma minnen.

New York Times utsåg Abraham Sutzkever till ”Förintelsens störste poet”. Hans död hedrades i en senkommen hyllning med en tyst minut i Litauens parlament. Frankrikes utrikesminister deltog i begravningen.
Det officiella Israel var däremot betydligt snålare, ingen representant för regeringen eller Yad Vashem fanns på plats när den 96-årige poeten och partisanen lades till sista vilan.

Det finns inga översättningar av Sutzkevers poesi till svenska. Men Salomon Schulman har översatt ett urval av hans prosa. Dels ”Grönt akvarium” (Symposion) från 1986, med illustrationer av Leif Nelson, och som är det första samlade verk som har översatts direkt från jiddisch till svenska. Dels ”Messias dagbok” (Symposion) från 1998, som innehåller ”Grönt akvarium”. Båda är försedda med en utförlig introduktion till Sutzkevers liv och poesi.

Förutom ”Grönt akvarium” innehåller den senare volymen också ”Där stjärnorna slår nattläger” och ”Ur Messias dagbok”. Det är korta stycken av prosapoesi, starkt präglade av en kombination av judisk mystik, sagotradition och modernism, fyllda av språkets förtätade poetiska fantasi.
Gränsen mellan dröm och verklighet upplöses, vilket får verkligheten att framträda än starkare. Sutzkever kan vara en driven dialektiker, ”Det finns inget så ologiskt som logik”. Och vad som är verkligt är inte alltid alldeles självklart, ”I jämförelse med vårt eget helvete på jorden, är det verkliga helvetet ett sant paradis.”

Här någonstans i skärningspunkten mellan verklighetens traumatiska tragik och fantasins mäktiga skaparkraft finns utrymmet för minnet.
Och där kommer de till oss. Lidande men levande. De är skräckslagna, men kämpar vidare, motståndet upphör aldrig.

En stor förtjänst i Sutzkevers berättelser är hur han visar på motståndets olika former, man kan sätta sig till motvärn på annat sätt än med vapen i hand. Särskilt för den som inga vapen har, och ställs inför en brutal övermakt.

Här finns fantastiska kortnoveller om judar som gömmer sig på de mest osannolika ställen. Här finns också en oerhört stark bild av hur man skyddar värnlösa barn undan ångest in i en värdig död. ”Bara mormodern med bägge barnbarnen vid sin sida, en gumgrå örn med utspända vingar – bara hon håller evigheten borta från ansiktet.” Det är också motstånd!

Titelberättelsens gröna akvarium fungerar som en starkt suggestiv bild. Det är som det försvunna Atlantis, men väl synligt, och ändå oåtkomligt och stumt. Det är bara iakttagaren som kan redogöra för det som tilldrar sig där inne.

Inte heller åskådarens roll är omkomplicerad. ”Nu i denna sena timma försvann förmågan till förnekelse och jag såg blod drypa från drömmen”, och vidare: ”Blott de döda äger ett lätt liv”, konstaterar Sutzkever sakligt, men för de överlevande fortsätter mardrömmen varje dag och varje natt, som för Glikele som letar fortfarande efter sin döde son.

Mest tragisk är kanske tiggaren och filosofen, där man anar ett alter ego, som var så ensam att han bad en psykiater om att få insjukna i schizofreni. Resultatet blev att han blev dubbelt så ensam.


När Abraham Sutzkever gick bort 2010 började hans tredje liv. Det kommer nog att fortsätta ett tag till.

fredag 3 januari 2014

En av de stora från poeternas land



Inskrifter
Zbigniew Herbert
Övers: Irena Grönberg
Ellerströms

Polen är poeternas land, och efterkrigstiden har gett världen De fyra stora: Milosz, Szymborska, Rózewicz och Herbert. De två förstnämnda har belönats med Nobelpriset, Rózewicz, som är den ende i livet, fortsätter att fascinera, medan Herbert är förmodligen den minst kände i denna illustra skara.

Han är visserligen tidigare översatt till svenska, men ”Inskrifter” är den hittills mest kompletta presentationen av hans poesi.

Vi får följa Herberts utveckling från debutsamlingen En sträng av ljus från 1956 till de sista raderna i Epilog till stormen, utgivna dödsåret 1998. Den självklara kulmen är Herr Cogito från 1974, som också gav honom världsberömmelse.

Man brukar peka på två avgörande faktorer som har påverkat Zbigniew Herberts skapande. Det ena är andra världskrigets erfarenheter, som säkerligen satte outplånliga spår hos ynglingen i övre tonåren, på väg ut i livet. Det andra är hans oförmåga att finna sig tillrätta i kommunismens Polen. Samtidigt kan han inte heller förmå sig till att helt lämna landet. Han tillbringar långa tider utomlands, men kan definitivt inte räknas som exilpoet, sju av hans nio diktsamlingar är utgivna i Polen under kommunismens egid, och han återvänder ständigt från sina utlandsvistelser.

Jag tror att det finns ytterligare en viktig faktor som har haft stort inflytande på Herberts poesi, och det är förlusten av hemorten i Lwów. Denna urpolska stad var historiskt ett viktigt kulturcentrum, och när den efter 1945 kom att tillhöra Sovjet, spred sig majoriteten av den polska befolkningen över hela landet inom dess nya gränser, med en gnagande känsla av förlust och hemlöshet.

”han fick betala hemstaden/med livslång exil/fördrivna genom tiderna/vet vilket högt pris det är”.

Det främsta kännetecknet för Herberts poesi är hans ironi, mild och allt annat än hånfull. Han betraktar allting med ett plirande dubbelseende, inte minst sin egen person i Herr Cogito, med ambivalensen som en livshållning, i en lågmäld men bestämd opposition till fanatism, men också opportunism.

”så här/på sina två ben/../går/herr Cogito/genom världen/en aning ostadigt”.

Det är en humanism som oscillerar mellan skepsis och bildning, skönhet och grymhet, smärta och glädje, förgänglighet och evighet, tro och tvivel.

Det är nästan överflödigt att påpeka att det är Ellerströms förlag som ligger bakom, det är numera en poesins ymnighetshorn, helt oumbärlig i svenskt kulturliv.


Urvalet har gjorts av Irena Grönberg, som också har översatt med känslig hand, och överfört Herberts skenbart enkla språk med all dess nyansrikedom till njutbar svenska.

torsdag 2 januari 2014

Ådalens uppgång och fall



Sågspår
Birgit Öberg
Hjalmarsson & Högberg

Ådalen spelade en central roll i moderniseringen av Sverige. Skogs- och trävaruindustrin var de absoluta spjutspetsarna i industrialiseringsprocessen, som så totalt kom att omvandla hela landet. Det var hit som folk kom från när och fjärran för att skapa sig en förmögenhet, eller få en dräglig utkomst. Det var här som grunden las till det moderna välfärdssamhället, och det var också här som den bygynnande industrialiseringens skarpaste konflikter ägde rum, med skotten i Lunde som självklar kulmen.

En betydande roll i hela detta historiska skeende hade de företagsledare och de familjer som ledde utvecklingen. Kempe, Sahlberg, Qvist är alla kända släktnamn i Ådalen, även om klangen av deras namn värderas olika beroende på betraktarens politiska hemvist.

Birgit Öbergs bok är inte särskild politisk till sin karaktär, inte heller särskilt dramtisk. Undertiteln är ”Berättelser och minnen från Ådalens ångsågstid 1850-tal – 1930-tal”, och berättar historien om fyra generationers företagsledare och deras familjer.

Få är så lämpade som Birgit Öberg att berätta denna historia. Hon har rötter både i Kramfors och i Sollefteå, och hennes mormor var den legendariska fru Sahlberg på Solbacken. Det här är på sätt och vis hennes egen historia.

Genom alla fyra generationerna löper det en berättelse om starka kvinnor från Ådalen som gifter sig med inflyttade företagsamma män. Boken har sin styrka inte minst i de många färgstarka kvinnoporträtten.

Ganska detaljerat skildras vardagslivet, parallellt med en kronologisk företagshistoria, med ett Ådalen myllrande av liv i bakgrunden. Birgit Öberg har grävt djupt i arkiven, och genom bouppteckningar, testamenten, landshövdingerapporter, kassaböcker, brev och andra dokument återskapar hon lite av forna tiders vardag. Det är genom de små detaljerna som människor från en avlägsen tid kommer oss nära.


Boken har dessutom ett slösande rikt bildmaterial, som innehåller lite av varje för alla som är det minsta historieintresserade. En riktig praktvolym om vår bygds uppgång och fall.

onsdag 1 januari 2014

Aldrig mera krig



Börjar året med en stilla önskan om fred på jorden. Med hjälp av en gammal krönika från Transportarbetaren:

Kriget i Syrien har pågått i mer än två år. Tusentals människor har dödats, lemlästats, blivit invalider för livet. Miljoner har flytt undan förödelsen. I skrivandets stund diskuteras ett militärt anfall mot den avskyvärde diktatorn al-Assad som straff för en påstådd attack med kemiska vapen.

Det blir säkert som vanligt, att det trots alla försäkringar om militär ”kirurgisk” precision med ”smarta” bomber, blir i alla fall civilbefolkningen som får ta den största smällen och tillfogas ännu mera lidande.

Krig är något fruktansvärt. Det värsta är vad den gör med människor, hur vanligt hyggligt folk förvandlas till sadistiska förbrytare. Krigsbrott begås inte av demoniska monster med horn och svans utan av den trevliga grannpojke, ni vet, han som hälsar så glatt varje morgon när ni möts i trappuppgången på väg till jobbet.

I årets kanske viktigaste bok ”Soldater” beskrivs dessa till synes ofattbara mekanismer.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, och det som är mest skrämmande med de tyska soldaternas berättelser är att det låter på dem som om de begick alla dessa hemskheter bara för att de fick göra så. Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.

Det betyder att civilisationens fernissa inte är alls så tunn som det ofta påstås, utan tvärtom är mycket tjock, då den kan förhindra uppkomsten av situationer som möjliggör brott i stor skala.

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Min familj har drabbats ovanligt hårt av krigets härjningar. Pappa har förlorat hela sin familj, på mammas sida har de flesta dödats. Jag själv har haft den unika förmånen att få leva i fred, utan rädsla för bombningar, gaskammare eller exekutionsplutoner.


Hoppas att det förblir så.