Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 31 december 2013

Orimligt till höger och vänster



Krönikan från senaste numret av Transportarbetaren får bli årets nyårshälsning:

Jag hade tänkt skriva en kul krönika. Någonting humoristiskt om vintern på väg, ett skojigt missöde vid byte till vinterdäck, och något dråpligt om en kollega som drattar på ändan när första halkan slog till.

Men så läste jag notisen om att nästan 17 procent av LO:s medlemmar skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val idag. Inom två förbund, Byggnads och vårt eget Transport är stödet för SD ännu högre. Och då blev jag arg som ett tidningsbud framför en oskottad brevlåda, och när ilskan hade lagt sig var jag bara ledsen och fundersam.

Något humoristiskt var det inte längre tal om.

Jag är en stolt medlem i Transportarbetareförbundet. Vår ordförande Lasse Lindgren kommenterar stödet för SD: ” Billig utländsk arbetskraft dumpar arbetsvillkoren i åkerinäringen, och inget parti tar tag i problemen.”

Och det är ju sant. Men är det verkligen SD:s huvudmotståndare muslimerna som kör omkring på våra vägar för taskiga löner? Utomnordiska invandrare som accepterar vilka usla villkor som helst bakom ratten? Jag skulle inte tro det.

Nu har LO och sossarna faktiskt gått ut och sagt att det inte duger längre, och svenska kollektivavtal ska alltid gälla i Sverige. Men hur de ska få genom det i ett marknadsfundamentalistiskt EU är och förblir en gåta. Här har vi ett verkligt problem. EU skulle ju vara så bra, och inte skulle det drabba den svenska modellen, och det är roligare att säga ja.

Alla partier i Sverige, utom V och SD, är för EU, även om det i S fall kan vara svårt att begripa varför, alla som har hört en socialdemokratisk politiker med röda öronsnibbar och sammanbitna tänder svamla om att vi måste vara med och påverka, förstår vad jag menar.

Problemet är förstås inte EU i sig, jag är den förste att förespråka internationellt samarbete, utan unionens högerpolitik, som gynnar kapitalet och drabbar löntagare. Dessvärre är det inte ett dugg bättre här hemma.
Och hur mycket SD än försöker utmåla sig som ett antietablissemangparti så har de till största delen stött just denna högerpolitik.
Det värsta av allt är att det saknas alternativ. Nyligen sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson att tre procent arbetslöshet är ”rimligt”. Nyliberala ekonomer brukar nämna siffran fyra procent. Man får vara tacksam att LO ligger snäppet under nyliberalismens profeter, men det finns en samsyn här som är totalt orimlig.
LO:s medlemmar har inte vridits åt höger. Bara 14 procent ger sin röst åt de borgerliga partierna tillsammans. Knappt tre procentenheter mer än åt V.

Inte heller tror jag på att rasismen har ökat. Det Sverige som jag kom till för drygt 40 år sedan var ett inskränkt samhälle, präglat av självgodhet och främlingsfientlighet. Idag är öppenheten och toleransen långt större, det finns faktiskt opinionsundersökningar som klart och tydligt visar på det.

Skillnaden är att idag monteras välfärdssamhället ner undan för undan, att det förs en orättfärdig politik som splittrar och skapar klyftor. Och det började inte med Reinfeldt.

Lösningen är inte att jaga invandrare på flykten, utan en satsning på full sysselsättning och utbyggd välfärd. Eller annorlunda uttryckt: det gäller att vinna LO:s väljare.

Och eftersom det ändå skulle vara en humoristisk krönika kan jag inte låta bli att citera min favorit Falstaff Fakir: ”Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!”


Gott nytt år.

måndag 30 december 2013

Blandad jazz med ett eget språk



Jazzkonserten på Babelsberg under mellandagarna har blivit en etablerad tradition i Kramfors. För Lina Melander och Daniel Forsberg var det fjärde året. De har spelat mycket med Christian Sundeqvist, medan gitarristen Carl Sjöström från Övik var en ny bekantskap.

Kvällen innan, på söndag, spelade kvartetten på Hallstaberget i Sollefteå. För sångerskan Lina Melander var det hemmaplan, och hon var mycket nöjd med konserten.

-          Fantastisk lokal, stor publik som förstår att uppskatta jazz, jag hoppas verkligen att spelningen på Hallsta blir en återkommande tradition, säger Lina.

Också på Babelsberg var det bra uppslutning, och en blandad publik med både ungdomar och en del lite äldre. Det är tydligt att jazzen håller åter på att få en stark ställning i Kramfors.

Kvartetten bjöd på en varierad repertoar, med några klassiska jullåtar, som Jingle Bells och Jag kommer hem igen till jul, men även mer popbetonat material, bland annat Jag önskar dig en stilla natt av Bo Kaspers orkester.

-          Men vi har ett eget stuk på låtarna, med ett jazzigare språk, säger Christian Sundeqvist.

Dessutom spelade man flera låtar komponerade av nykomlingen i gänget Carl Sjöström.


-          Att spela egna och kompisarnas låtar är det roligaste som finns, säger Daniel Forsberg.

söndag 29 december 2013

Från DDR:s skuggsida



Flickan
Angelika Klüssendorf
Övers: Christine Oudenne
Thorén & Lindskog, 2013

I romanen har hon inget namn, hon kallas bara för Flickan. En ung människa som förvägras identitet och en egen personlighet.

När romanen börjar är hon tolv år gammal, bor med en lillebror och en alkoholiserad mamma, som tar ut sina många frustrationer på barnen, framför allt flickan. Det är en fysisk och mental misshandel som inte kan kallas för något annat än tortyr. Barnen lever i en misär och är utsatta för en misskötsel som är fullständigt skräckinjagande. Den är den socialistiska DDR:s absoluta skuggsida, långt från de socialistiska tio budordens (!) stolta innehåll.

Samtidigt är samhället märkligt frånvarande. Tomrummet kring flickan är också frapperande, det finns knappt några grannar, inte heller andra familjemedlemmar, skolans och andra samhällsinstitutionernas personal förblir anonym, de utgör bara vaga konturer av en oförståelsens mur som hela tiden möter flickan.

Det skapar en klaustrofobisk bubbla kring flickan, vilket antagligen var författarens avsikt för att visa på hennes totala ensamhet och isolering. Men risken är att hon förblir oåtkomlig också för läsaren, och det var nog knappast meningen.

Detsamma gäller mammans person, och även fadern, ett charmtroll till alkoholiserad fängelsekund. De har ingen historia, ingen bakgrund, de bara är rent och oförfalskat elaka, grymma och ansvarslösa, utan någon som helst förklaring.

Det är möjligt att det ter sig precis så för flickan, för hennes del kan det kvitta lika varför de är som de är. Men risken är än en gång att läsaren lämnas utanför, man stirrar in i en glasbur där det pågår saker som aldrig kan bli begripliga.


Romanens styrka ligger i den kompromisslösa skildringen av flickans inre styrka, och hur hon växer som person. Hon upptäcker sin kropp, börjar inse sin begåvning, och förvandlas från den utstötta flickans fula ankunge till en ung kvinnas om inte svan, så i varje fall en flygfärdig fågel.  Bilden som tecknas är allt annat än idealiserad. Det är en stark berättelse om en ung människas väg in i vuxenlivet, där det kanske trots allt finns en framtid.

lördag 28 december 2013

Afrikas svåra väg



Långt från min far
Véronique Tadjo
Övers: Ragna Essén
Leopard, 2013

Den afrikanska kontinenten är inte längre synonym med misär och efterblivenhet på samma sätt som tidigare. Dagligen kan man läsa om stora ekonomiska framsteg, och samhällen på väg att sakta bli välfärdsstater. Det är en process som inte är helt smärtfri, utan tvärtom medför stora våndor och konflikter.

Problematiken skildras skickligt av den ivorianska författaren Véronique Tadjo. Nina som är huvudperson i hennes roman är redan genom sitt ursprung, som dotter till en afrikansk man och en europisk kvinna, splittrad i två världar. ”Om man är av blandras, har man då fel eller rätt hudfärg?” frågar hon, och man kan naturligtvis invända att det är en märklig värld där hudfärgen kan vara rätt eller fel, men det är faktiskt så den (beklagligtvis) ser ut. Och förresten, vad är blandras?

Nina är på väg från Paris till Elfenbenskusten för sin älskade fars begravning. Fadern var högt aktad medlem av den nya afrikanska eliten som tog över efter självständigheten, välutbildad – i Europa givetvis – framstående forskare, respekterad familjefar, och en man med stor integritet.

När Nina ordnar bland hans efterlämnade papper kompliceras den idealiserade bilden.

Genom att använda olika litterära former, brev, epostbrev, offentliga dokument, sagor, utdrag ur vetenskapliga avhandlingar, som en del i en berättelse som går fram och tillbaka kronologiskt, lyckas Tadjo skapa ett övertygande porträtt av en man som slits mellan två världar. I en och samma person konfronteras modernitet och tradition, rationalitet och magi, det koloniala arvet och inhemska sedvänjor, mod och opportunism.

Bakgrunden är ett land sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, som hålls igång av korrupta eliter.

Och trots det finns det ofrånkomliga framsteg.

Det formar sig till en symbolisk bild av Afrika i all dess motsägelsefullhet.

Ninas parallella kärlekshistorier med en afrikan och en fransman, båda för övrigt begåvade med betänkligt stereotypa karaktärsegenskaper, gör det hela en aning för övertydligt. Men uppvägs av hennes finstämda och nyansrika språk som balanserar skickligt mellan de två världarnas olika referensramar, och frilägger motsättningarna på ett sätt som inte väjer för komplikationer.


Bra läsning för vilsna själar i en kaotisk värld.

fredag 27 december 2013

Kulturrasism i familjevänlig litterär form



Och bergen svarade
Khaled Hosseini
Övers: Rose-Marie Nielsen
W & W, 2013

Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini slog genom med dunder och brak med romanerna ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar”. Särskilt den sistnämnda blev jag mycket förtjust i. Historien om två afghanska kvinnor är en fascinerande berättelse om kamp för värdighet, solidaritet, grymhet och svek, som skickligt balanserar på gränsen till snyftroman, och lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida av känslosamhetens tårfyllda stereotypfällor.

I den nya romanen försöker Hosseini att skildra en familjehistoria bortom politiken, så långt det nu är möjligt i ett land som Afghanistan. Vilket är inte särskilt långt, det spökar hela tiden, och spöket är brutalt och våldsamt.

Historien om två syskon som skiljs i unga år bygger på ett arketypiskt sagomönster, och mycket riktigt inleds romanen med en saga som mer eller mindre sammanfattar hela berättelsen.

Tanken är att den saknad som uppstår vid skilsmässan ska vara en avgörande faktor som bestämmer många människors öden. Och nog väver författaren skickligt ihop levnadsbanor som korsar varandra, det är många trådar som han knyter ihop på ett elegant sätt. Men några eventuella avgöranden är enbart konstruerade och tillrättalagda.

Det är framför allt när Hosseini lämnar Afghanistan, och det gör han ofta, som det blir platt, klyschigt och förutsägbart. Text transporteras långa sträckor, personerna är fyrkantiga bärare av öden och egenskaper utan eget liv, de påminner inte så lite om karaktärer hämtade ur den kolorerade veckopressens noveller.

Pretentiösa ytligheter staplas på varandra.

Många personer kommer till tals, men de talar med samma röst.

Khaled Hosseini är en alltför driven berättare, och hans språk trots allt alltför vitalt och spänstigt, för att romanbygget ska rasa totalt, och förvandlas till billig snyftare.

Men kvar efter alla utflykter världen över finns bara det underliggande budskapet att blod är tjockare än livslånga relationer, och att det är rötterna, var en människa är född, som bestämmer livsödet. Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, högst tveksamt.


Mindre diplomatiskt kallas det för kulturrasism, något som tyvärr blivit allt mer vanligt idag, och det hjälper inte att den är klädd i en familjevänlig litterär form.

torsdag 26 december 2013

Mera jul

Årets julgran/chanukkaträd/med mera:


onsdag 25 december 2013

En överraskning bland alla fantastiska landskap

Fin utställning av Thage Nordholm på Konsthallen i Kramfors. Och efter alla stämningsfulla landskap från Nordingrå kommer överraskningen: Ett stramt porträtt av Ivar Lo, så uttrycksfullt och levande.


tisdag 24 december 2013

God Jul



Tomten bor som bekant i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.

måndag 23 december 2013

Julkonsert med fint främmande i Bjärtrå



Den återuppståndna Bjärtråkören under ledning av Emanuel Bagge bjöd på julkonsert på fjärde advent i Bjärtrå kyrka. Det var fint främmande som solister, ett par hemvändare, och ett musikalproffs från England.

Andrew Bateup har varit klasskamrat med Emanuel Bagge på Royal Academy of Music i London. Han är numera professionell sångare, och har precis kommit tillbaka från en 14-månaders turné runt England.
-          Vi avslutade i Bradford, och tro mig, det är mycket finare och trevligare här, säger Andrew.

Han var inte heller besviken över den svenska vintern, utan tyckte att det ändå var ganska kallt och det fanns ju lite snö.

Andrew Bateup förstärkte kören, och framförde dessutom några bejublade solonummer, bland annat White Christmas.

Övriga solister var, förutom Emanuel Bagge, Malin Hedström, med rötter i Lugnvik, Andreas Lindström, bror till Emanuel, och de två bjöd på en härlig broderduett i I pray on Christmas.

Repertoaren bestod mest av klassiska julsånger, men med originella arrangemang, där både solisterna och kören kom till sin rätt. Tempot i konserten stegrades succesivt, och avslutningen blev ett grandiost nummer med en funkvariant av Stilla natt.


-          Vi ville överraska med en rakt genom professionell konsert, säger Emanuel Bagge.

Självbiografisk barnbok om uppväxt i Bollsta



Serietecknaren Mats Jonsson har debuterat som barnboksförfattare. I lördags läste Bollstasonen ur sin nypublicerade bok ”Monstren i skogen” på biblioteket i Kramfors.

-          När jag själv fick barn började många fråga mig när jag kommer att skriva en barnbok, säger Mats, som är hemma i Stensätter för att fira jul med sin familj.

Han berättar att när han läste för sin dotter började han att fundera på hur han skulle ha skrivit. Den avgörande impulsen kom dock från barnboksförfattaren Anna-Clara Tidholm, när de träffades på Littfest i Umeå. Hon tyckte om det starka barnperspektivet som finns i Mats Jonssons serieroman ”Pojken i skogen”, och tyckte absolut att han borde skriva en barnbok.

-          Hon mer eller mindre beordrade mig att göra det, säger Mats med ett skratt.

Likheten mellan titlarna är ingen tillfällighet. Barnboken är en fortsättning på det självbiografiska som är Mats Jonssons signum, och som han själv säger är det just det han kan bäst.

”Monstren i skogen” är bara början på ett större barnboksprojekt. Mats planerar fem till sex böcker, som kommer att behandla olika aspekter av ämnen som finns i ”Pojken i skogen”. Han har redan nu ett färdigt manus till en ny bok, och åtminstone ett par bra idéer till fler böcker.

Barnboken är ingen serieroman, utan en mer traditionell textbok, givetvis med illustrationer av författaren själv.

Barnböcker får vanligen mycket mindre uppmärksamhet än vuxenromaner, men Mats berättar att hans barnbok har faktiskt blivit nämnd på de stora rikstidningarnas kultursidor. Den skarpaste kritiken kom dock från dottern Ellen:


-          Pappa, den var jättebra, verkligen jättebra, får jag se på tv nu?

söndag 22 december 2013

Ett kategoriskt nej till nuets narcissistiska tyranni



Allting är så mycket mer än det är
Björn Gustavsson
Megamanus

”Det mörknar när det ljusnar/Det kommer mörker när det kommer ljus/Döden går segrande fram/Livet går segrande fram”.

Björn Gustavsson nya diktsamling är en vindlande undersökning av motsatserna spel, med en djup fascination inför det sammansatta och motsägelsefulla. Livet är dialektiskt, inte logiskt, och lika lite som människorna är gjutna i ett stycke, är vår tillvaro enkel och endimensionell.

Formen är kongenial med innehållet, Gustavsson vägrar att stöpa sin poesi i samma form, utan varierar sig helt ogenerat. Dikterna kan vara drabbande tvåradingar, som den här fina: ”Jag går över ett kalhygge:/genom underbar skog.”, eller långa narrativa prosapoesistycken, som den nästan essäliknande dikten om Esaias Tegnér.

Den forne nationalskalden är tydligen en person som fascinerar Björn Gustavsson, och det förvånar inte, det finns få personligheter i den svenska litteraturen som har så intensivt varit offer för sina egna inre motsägelser.
Annars är det mest musik som är föremål för Gustavssons diktning, och det finns ju ingen annan konstart som ligger poesin närmare. Chopin, Jenny Lind, Bach, Haydn, Beethoven och Bellman passerar revy, och alltid i samband med stark uppflammande kärlek som inspirerar. Och det kanske är så att det tre, poesi, musiken och kärleken, hör nära ihop.

I Gustavssons diktsamling finns ett fjärde komponent, och det är politiken, i ordets vidaste betydelse. Inte minst miljöhotet får stort utrymme, ”Vi färdas mot stupet och blundar”, samtidigt konsumtionshysterin skenar iväg, och våra politiker besvärjer verkligheten med nya floskler.

Det politiska samexisterar så klart med det personliga. Här finns en lågmäld hyllning till en död far som är alldeles fantastisk att läsa, men också en kortdikt som fångar in så mycket av ett liv: ”När jag var tretton och i det stilla mörkret vågade snudda vid en elvaårig/flickas läppar och hon inte vek undan”.

För en dialektiker som Gustavsson är tiden är central dimension. Han vandrar runt i det som en gång var den antika storstaden Efesos, och är nu en övergiven ruin som lockar turister, och funderar över alltings förgänglighet – som lever vidare. ”Under nuet finns det förflutnas rika kompost”.

Att kontrollera det förflutna är att kontrolera nuet. Kan man helt radera historien har man total kontroll över nuet och framtiden. Det är minnet som gör oss till dem vi är.

Björn Gustavsson utslungar ett stillsamt men kategoriskt nej till nuets narcissistiska tyranni.


Det tycker jag att han gör alldeles rätt i.

lördag 21 december 2013

Historisk kriminalroman med feministiskt tema



Bedragarna
Bo R Holmberg
Ord & Visor förlag

Året är 1952, och även om ekot av skotten i Lunde inte helt har klingat av, håller Sverige på att bli ett modernt välfärdssamhälle. Numera har man tre veckors lagstadgad semester, något som många arbetare med stora familjer att försörja använder till att arbeta extra hos bönder. Det blir allt mer ont om arbetskraft på landsbygden, folk flyttar in till städerna, och den lilla köpingen Örnsköldsvik håller på att förvandlas till en riktig storstad. Kvinnorna som i och med beredskapsåren har tagit klivit ut i arbetslivet jobbar numera i allt större utsträckning utanför hemmet.

Och i polishuset i Örnsköldsvik är det fortfarande en Morell som löser svåra brottsfall. Eller rättare sagt är de två nu, det är den åldrande Erik, och han har fått assistans av sonen Karl, fjärde generationen Morell iklädda polisuniform.

Bo R Holmbergs åttonde historiska kriminalroman har ett feministiskt tema. Mäns våld mot kvinnor, inte minst det sexuella våldet, är ständigt närvarande, ligger strax under ytan och hotar hela tiden att bryta ut.

Också det brott som far och son Morell ska lösa har en koppling till sexuella övergrepp. Kvinnorna riskerar ständigt att drabbas av männens svek och bedrägeri. Bokens titel kunde lika gärna vara Män som lurar kvinnor.

Ingen kan som Bo R Holmberg låta läsaren kliva rakt in i handlingen. Språket är enkelt och effektivt, varje ord är som vägt på guldvåg. Styrkan ligger inte så mycket i det psykologiska spelet, Bo R bygger inte upp stämningar på samma sätt som till exempel Härnösandskollegan Annika Sjögren, utan tyngdpunkten ligger framför allt på miljöskildringar och beskrivningar av alla de komplicerade relationer, som för handlingen framåt.

Författaren rör sig lika hemtamt i Örnsköldsvik, Sandslån, Arnäs som i Nyland. Intrigen byggs upp av många olika trådar, som Bo R skickligt knyter ihop, även om jag måste medge att jag anser att boken skulle må bra av lite större ekonomi i det avseendet.

Det hindrar inte att det är mycket spännande, kriminalgåtan tätnar i samma takt som läsglädjen växer. Upplösningen följer det klassiska schemat skuld-ånger-försoning. Romanen berättar lika mycket om männioskorna som om det samhälle de lever i.

Bo R Holmberg håller ställningen som den historiska kriminalromanens okrönte kung i Sverige.

fredag 20 december 2013

Bättre Obscent än aldrig



Kaos bor granne med Västansjö Folkets hus. Orevyn repeteras här för fullt, men även om det för den oinvigde kan se ut som oordning härskar, finns det en struktur bakom allt som sker på och utanför scenen.

-          Tack och lov är vi mycket rutinerade, och trots att vi har repeterat så få gånger sitter det bra redan nu, säger Hans Åström, en av skådespelarna, och tillika getbonde i Forsed.

Han är också den som ligger bakom många av texterna. Hans påstår på fullt allvar att han drömmer fram idéerna till sketcherna, och skriver sedan upp dem på fodersäckar efter att han vaknar. Han är också mycket noga med att påpeka att alla texter skrivs tillsammans av hela ensemblen.

Revyn spelas för trettonde året i rad, men ingen här tror att siffran tretton för med sig otur, tvärtom.

Liksom tidigare år har revyn ett namn som börjar på O-, och årets upplaga heter O-bscent.
-          Dels därför att vi tror att det lockar, säger Laila Lundqvist, som tillsammans med Anna-Britta de Wall är både skådespelare och regissör, men framför allt tyckte vi att vi har alltid varit så snälla, så nu skulle vi bli fränare.

Samtidigt försäkrar man att innehållet på inget sätt är ”under bältet”. Är det månne därför som man har satt upp ett stiliserat bälte rakt över hela scenen?

Inte heller finns det någon röd tråd i föreställningen, utan det är ett hopplock av kommentarer till aktuella händelser under året i Västansjö och dess omvärld.

Hela ensemblem från förra året är intakt, det har bara tillkommit tre barn i åldern fem till tio år. Alla de populära figurerna, Algot, Margot, Kajsa och Gunnel och Pastorn, hänger fortfarande med. Orkestern har utökats med några unga fynd från Hola Folkhögskola.


Orevyn är en nyårsrevy som brukar ha premiär till trettondedagshelgen. Nu tjuvstartar man redan dagen innan på lördag, och spelar sedan tio föreställningar varje lördag och söndag.

torsdag 19 december 2013

Åter till Statskuppen i Norrland



Min roman Statskuppen i Norrland finns nu i nyutgåva. Kan beställas från de större internetbokhandlarna och den lokala bokhandel så klart.

onsdag 18 december 2013

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen



Folke Fridell och arbetets ofrihet
Jan-Ewert Strömbäck
h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.


 Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.

tisdag 17 december 2013

Så ska Ullånger göras attraktivt



Vad är det som gör en plats attraktiv, för människor som bor där, och som lockar till inflyttning? Akademi Norr, som ägs av 13 kommuner i de norra länen, driver ett projekt vid namn Attraktiva platser, som ska ge ett svar på denna fråga. Fyra kommuner ingår i projektet: Arvidsjaur, Arjeplog, Sorsele, och Kramfors. Igår kväll presenterades på Centrumhuset de första konkreta resultaten av projektet.

Syftet är att skapa en arbetsmetod som genom medborgardialog ska inspirera, ge ökad kunskap och leda till utveckling. Pilotorten i Kramfors kommun är Ullånger. Här har man genomfört en temadag, en tätortsvandring, föreläsningar och workshops, och gjort ett antal djupintervjuer med Ullångersbor.

Kommunens tillväxtenhet har hela tiden fört ett samtal med lokala företagare, föreningar, skolor och engagerade medborgare. Inte minst skolor är viktiga i sammanhanget då barnperspektiv ska genomsyra allt utvecklingsarbete inom kommunen.

Ett av förslagen som kom fram i dialogen var behovet av ett tilldragande och tillgängligt centrum, där skolan och företagen skulle få en framträdande plats. Ett område som man särskilt riktade in sig på var parkeringsplatsen mellan Sundbrogatan och Solvägen, som nu används bara sporadiskt, och kanske inte heller är en prydnad för orten.

Idén är att skapa en generationernas park, med bland annat en lekplats, och där man ska kunna hålla olika evenemang och marknader.

För tillfället finns det drygt en halvmiljon anslaget till projektet, men behovet är minst det dubbla – till att börja med. Man var överens om att allt bör genomföras stegvis. Man diskuterade varifrån man kunde få loss mera pengar, Allmänna arvsfonden och EU-medel nämndes.

Det viktigaste just nu är emellertid att det snabbt bildas en lokal arbetsgrupp som kan samarbeta med kommunen.


-          Det måste bli verkstad! sa näringslivschefen Conny Eriksson.

måndag 16 december 2013

Ny tradition med storbandsjul



Det bjöds på julmusik i storbandstappning igår på Babelsberg. Kramfors storband tillsammans med Sanna och Klas Norberg som solister spelade ett blandat program med julsånger och storbandsklassiker.

-          Förra årets konsert slog så väl ut att vi bestämde oss att spela i år igen, och andra året då har det redan blivit tradition – storbandsjul tredje advent, sa bandledaren Per-Åke Stockberg.

Att det är populärt med storbandsmusik i Kramfors gick det inte att ta fel på, det kom mycket folk till Babelsberg, det var så fullt att många var tvungna att ta plats uppe på läktaren.

Den repertoar som det bjöds på var en blandning av julsånger i den amerikanska traditionen, bland annat Santa Claus is coming to town, All I want for Chrismas is You och White Christmas, med storbandsarrangemang, ”swingifierat” som någon så träffande uttryckte det, och klassiska storbandhits som New York, New York, Moon over Bourbon Street, och Cute, i ett arrangemang av Hans Garneij.

I mer än hälften av numren stod äkta paret Sanna och Klas Norberg för sången, som Kramfors eget svar på en glimmande Celine Dion och en halvfyllig Frank Sinatra.


Avslutningen var nog en smula utanför storbandstraditionen, med allsång av Nu tändas tusen juleljus, ackompanjerad bara på piano.

Julsöndag i Nyland i dagarna två



Julsöndagen i Nyland tjuvstartade redan på lördag. Det var traditionell julmarknad inne på Folkan, och den fortsatte på söndag. Dessutom bjöds det på olika aktiviteter. Det var öppet hus hos räddningstjänsten, och musikaliska lekar på Tingshuset.

Efter att ha hållit till på olika ställen, förra året var man i Strandhallen, året dessförinnan på parkeringen framför järnhandeln, har nu Nylands julsöndag hittat hem till ortens eget Folkets hus – Folkan.

-          Här inne riskerar vi inte att hela evenemanget blåser bort, och inte heller att knallarna får en undanskymd plats där de inte syns, säger Jan Bertilsen från medarrangerande Lions.

Trots att det kom hyggligt många besökare på lördag, och det såg ut att bli en bra publiktillströmning även på söndag, tror Jag Bertilsen att i fortsättningen ska man nog koncentrera julsöndagen till enbart en dag.
-          Två dagar är för mycket, i synnerhet som konkurrensen är stor från många andra ställen, säger Jan.

I år hade man lockat till sig försäljare från Härnösand, Prästmon och Styrnäs, och naturligtvis också lokala knallar från Nyland.

På brandstationen hade räddningstjänsten öppet hus, och de barnen som ville fick åka en runda med brandbil.

Tomten tog emot barnens önskelistor utanför Tingshuset, och senare delade han ut godispåsar, säkerligen helt enligt önskemålen.


Inne på Tingshuset var det konsert, Julkul, för barnen, under ledning av Fredrik Högberg. Det var dans kring granen, Ytterlännäs kyrkokör sjöng, det var allsång och vilda upptåg.

Julmarknad med gamla och nya traditioner



Den traditionella julmarknaden på Nordvikskolan lockade som vanligt många besökare. Både skolans elever och besökande knallar stod för ett varierat utbud av hantverk, kreativa julklappar, julgranar, julblommor, och annat som hör julen till, och även andra produkter.

Trängseln var stor inne, men det berodde nog trots allt inte på att det kom mer folk än vanligt, inte heller att det fanns fler försäljare på plats.

-          Förra året var det mer utspritt, flera knallar stod ute, men eftersom det var så hemskt kallt då, bestämde vi i år att vara inne istället, säger Carina Wallin, en av lärarna vid skolan.

Några tappra höll ändå till ute, kylan var inte särskilt besvärande. Grabbarna från Gran UF, som säljer julgranar och så kallade kinaspisar, var på plats för andra året, och de hoppades att det skulle gå lika bra som under julmarknaden förra året.
-          Hittills har det gått riktigt bra, säger Max Malmberg.

En viss skillnad jämfört med tidigare år var att det fanns färre UF-företag med. Under tidigare julmarknader på Nordvik kunde så många som 25 UF-företag finnas på plats, i år var det bara ett tiotal.
-          Förmodligen beror det på att förr om åren hölls UF-mässan här på skolan, men i år har den flyttat in till den nya Gallerian i centrala Kramfors, säger Susanne Forsén Rissanen, som är lärare vid Nordvik.

En annan nyhet var att många nya spännande maträtter har berikat den svenska julmatstraditionen. Elever vid skolan med bakgrund från olika länder hade lagat sina hemländers specialiteter. Hamse Mahamud från Härnösand sålde sanbusa och quaraa från Somalia, en sorts piroger med kryddad köttfyllning.

Populärt var den eritreanska rätten injera med zigni, tunna pannkakor av olika sorters mjöl med fyllning av kött och grönsaker. En kryddstark lunch som värmde gott i den svenska vintern, och tar enligt uppgift flera dagar att tillaga.

söndag 15 december 2013

Julångest

Det närmar sig!


lördag 14 december 2013

Årets böcker 2013



Blev i år liksom tidigare inbjuden att vara med och presentera "Kritikernas bästa böcker 2012" i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda. Här är min lista:

1. Soldater. Om kamp, dödande och död, Sönke Neitzel och Harald Welzer, Övers: Svenja Hums, Brombergs
”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till. Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor.

2. Skrivandets sinne, Elisabeth Rynell, Bonniers
Jag önskar att jag kunde skriva som Elisabeth Rynell. Med ett språk som inte bara är sant, utan också ett sätt att komma iväg på en upptäcktsfärd där nya insikter är möjliga. Språk är makt, och ordens maktutövning är förmodligen långt större än vad vi brukar inse.

3. Nog nu, Wislawa Szymborska, Övers: Anders Bodegård, Ellerströms
Szymborskas sista diktsamling. ”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.

4. Den mörka sporten, Viktor Johansson, W & W
När ett samhälle saknar användning för unga människors talang och energi, mycket åskådligt skildrade av Johansson, slår det över i sin diametrala motsats och blir till total destruktivitet. Viktor Johansson är utan tvekan en av Sveriges intressantaste unga författare.

5. Adams arv, Astrid Rosenfeld, Övers: Jörn Lindskog, Bokförlaget Thorén och Lindskog
Livets och Historiens dialektik fångad i romanform. Rosenfeld har en fantastisk känsla för stilistiska tonarter. En stark och nödvändig roman.

6. Förintelsen, Charles Reznikoff, Övers: Ulf Karl Olov Nilsson, Rámus

7. Mammas gata, Kjell Johansson, Weyler

8. Nekropol, Boris Pahor, Övers: Morgan Nilsson, Celanders

9. Frost, Thomas Bernhard, Övers: Jan Erik Bornlid, Bokförlaget Tranan


10. Vägen mot Bålberget, Therése Söderlind, Wahlström & Widstrand

fredag 13 december 2013

Egna Luciaseder och lånade



Repris dagen till ära:

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia     
är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden.

Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.


Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.



Tradition men också rapp på Grämesta



Julfesten på Grämestaskolan är en mångårig tradition. Skolbarnen framför en uppsättning av de klassiska Luciasångerna, och sedan finns det också tillfälle till trevlig samvaro för eleverna och deras föräldrar. Och naturligtvis för de stoltaste av de stolta, mor- och farföräldrarna.

Det var i tur och ordning förskoleklassen och årskurs ett och därefter tvåtrean som bjöd på ett välordnat Luciatåg, och sedan en mycket uppskattad underhållning med den traditionella Luciarepertoaren av julsånger, och ljuständning.

Båda grupperna framförde dessutom en var sin egenkomponerad julrapp!

Eva-Britt och Sune Johansson från kulturskolan stod för ackompanjemang, på piano respektive gitarr.

Kamerablixtarna skar genom mörkret i skolans gymnastiksal under hela föreställningen, här var det inte tal om något fotoförbud, vilket tycktes vara uppskattat.

Efter Luciatågen bjöds det på fika och lotteri, som hade anordnats av föräldragrupperna.

-          Det är viktigt med traditioner, samtidigt som det skapar en bra samhörighetskänsla och ger barnen en välbehövlig träning i att uppträda inför stora grupper, säger Karin Holmberg, en av lärarna på Grämestaskolan.


Julfesten fortsätter faktiskt idag fredag, på morgonen, då femsexorna lussar för de andra på skolan.

torsdag 12 december 2013

Nyanserat och överraskande om människorollen



Var man
Torbjörn Flygt
Norstedts

I sin senaste roman tar Torbjörn Flygt mansrollen under lupp. Utan tvekan ett ämne i tiden. Upplägget är enkelt, men samtidigt litterärt komplicerat och krävande, och lite av ett styrkeprov för en författare.

Två män är instängda i en trång lägenhet, hela situationen är högst oväntad för de båda, vilket gör att de tvingas agera och reagera spontant, på gehör, och får man förmoda, i enlighet med sitt sanna jag.

Bägge männen gör anspråk, för det är just vad de gör, på samma kvinna. Inte nog med det, de hävdar också sin rätt till samma barn, enligt den moderna familjens alla komplicerade principer, där inte ens tomten kan vara riktig säker på fadersrollen. ”Kärlek för två är sorg för tre.”

De två männen är varandras motsatser i de flesta avseende. Den ene framgångsrik, självsäker, van att ta för sig. Nu har han kommit för att kräva sin rätt. Den som är nu hans motståndare är en vekare figur. Hans liv består av tillfälliga lösningar, som i vanlig ordning har en tendens att permanentas. Den moderna, fördomsfria fasad som han vill visa utåt rämnar snart inför den andres genomskådande cynism.

Men det finns ändå en sak som de har gemensam, deras liv blev inte som de har tänkt sig, drömmarna är oförverkligade, och risken är nog stor att det förblir så. ”Jag har inte tid”, den moderna människans förbannelse, ständigt upptagen, hinner aldrig få någonting gjort.

De dras in i en verbal, och stundtals också fysisk, duell, där skillnaderna successivt bleknar, och till och med försvinner helt.

Flygt skapar en klaustrofobisk stämning, där ytorna tycks krympa och luften hotar att ta slut. Maktspelet med skiftande över- och underläge tätnar allt mer. Det är svårt att inte associera till en parningslek, med två hannar som bröstar upp sig mot varandra, och honan helt utom synhåll men ändå påtagligt närvarande. Jag kan tänka mig att Strindberg hade kunnat skriva just ett sådant drama om han hade levt idag.

Flygt har en säker känsla för stämningarnas nyanser, det sociala samspelet mellan människor är levande och trovärdigt, dialogen vass och äkta. Ibland kunde jag reta mig på hur språket pendlar helt omotiverat mellan moderna anglicismer som ”peakar” och malplacerade anakronismer med byråkratisk klang som ”förhandenvarande”. Annars är det bra driv i språket, med verbala kaskader som skickligt undviker klyschor.

Lite överraskande formar sig romanen till en inte helt uppmuntrande bild av vår kultur med dess dödsångest, ungdomskult och förakt för svaghet.


Till syvende och sist handlar det alltid om människorollen.

onsdag 11 december 2013

Matt av schack



Norden har fått sin första världsmästare i schack. Norrmannen Magnus Carlsen vann överlägset titelmatchen mot indiern Anand, och blev den näst yngste världsmästaren genom tiderna.

Schack är ett älskat och beundrat spel över hela världen, med en synnerligen hög intellektuell och kulturell prestigefaktor.

Många vill se spelet som en metafor för livet. Det är nog tveksamt. I sin klassiska ”Indoktrineringen i Sverige” från 1968 påpekar Göran Palm det uppenbara i schackets hierarkiska karaktär. Spelet går ut på att skydda kungen, den viktigaste men samtidigt minst rörliga pjäsen, och att offra bönder och även pjäser av högre valör är ofta nödvändigt, och kan också vara en finurlig väg till en spektakulär vinst.

En metafor för klassamhället då? Det är i så fall inte det sämsta.

Schackvärldens elitskikt har alltid befolkats av udda personligheter. Den förste officielle världsmästaren Wilhelm Steinitz tyckte inte att han hade några värdiga jordiska motståndare och vände sig till Vatikanen med en vädjan att utmana Gud på simultanparti på tio brädor. Han var dessutom beredd att lägga bort en bonde till Guds fördel. Så vitt känt blev matchen inte av, Gud kanske inte vågade.

Det gjorde däremot Emanuel Lasker som 1894 besegrade Steinitz. Lasker som blev känd för sin romantiska och offensiva spelstil hävdade att schack bevisade marxismens vetenskapliga riktighet, spelet var nämligen inte logiskt utan dialektiskt.

Nästa världsmästare kubanen Raul Capablanca påstod med autistisk envishet att schacket var dött, eftersom det på grund av spelets avancerade utveckling skulle leda till att alla partier slutade med remi. Han hade uppenbarligen helt fel.

Capablancas baneman ryssen Aleksander Aljechin skrev enfaldiga artiklar om det ”ariska” schackets överlängsenhet gentemot det judiska. Han var känd för att inte säga ökänd för sin vidlyftiga alkoholkonsumtion, och inte minst sin förmåga att vinna komplicerade slutspel även när han led av svår bakfylla.

Efter andra världskriget dominerades schacket totalt av spelare från Sovjet, och då såg det städat ut, åtminstone utåt. Sedan kom Bobby Fischer…

Att schack med sina närmast outtömliga variationsmöjligheter, kontrasten mellan stilla koncentration och hänsynslös kamp och starka personligheter har lockat till litterära skildringar är inte förvånande. Schackets närvaro i litteraturen är omfattande och spännviden är stor. En absolut favorit är Ilf & Petrovs satirklassiker ”Tolv stolar”, där den store organisatören Ostap Bender under sin bisarra skattjakt genom Sovjet under NEP-perioden är i behov av kontantpåfyllning och ordnar därför ett simultanparti i en liten stad, under förespegling att han är stormästare. Eftersom han inte kan spela schack – ovanligt nog för en ryss – förlorar han snabbt alla partier utom ett, som han försöker vinna genom att stjäla motståndarens pjäser.
Ett satiriskt mästerverk.

Betydligt allvarligare är Nabakovs ”Защита Лужина”, Luzjins försvar, som på svenska har fått den töntiga titeln ”Han som spelade schack med livet”. Nabakov var själv en entusiastisk och ganska duktig spelare, som dessutom ägnade mycket tid och möda åt att konstruera schackproblem.
Romanen är en psykologisk studie av ett ungt geni som är så besatt av schack att det leder till svåra mentala störningar. Hans liv förvandlas till ett schackparti, som han till slut förlorar, och hans sista drag är definitivt i ordets bokstavliga bemärkelse.

Den kanske bästa berättelsen med schack motiv som jag har läst är nog den judiskt-litauiske författaren Icchokas Meras novell ”Stalemate”. Otroligt nog är den inte översatt till svenska.
Titeln betyder ”patt” eller kanske snarare ”dödläge”, eller båda. Berättelsen utspelas i Vilnius getto under nazistockupationen. Den tyske kommendanten ska skicka alla barn i döden, och när Abraham Lipman vädjar för deras liv, föreslår kommendanten ett schackparti mellan honom själv och Lipmans ende överlevande son, Isaak, som är ett schackgeni. Om pojken vinner räddas barn men han ska dö. Om han förlorar dödas barnen medan han sparas. Bara remi innebär allas räddning.

Schack finns förstås i rikligt mått också i andra konstarter. Det berömda partiet i Bergmans ”Det sjunde inseglet”, och musikalen ”Chess”. Med mera.


Större än livet? Nej, men stort i livet.

tisdag 10 december 2013

Poesi mot barbari



Förintelsen
Charles Reznikoff
Övers: Ulf Karl Olov Nilsson
Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.


Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.