Behovet av syndabockar bakom häxprocessen i Nordingrå

BOK
Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675

Kalle Holmqvist
Murbruk förlag, 2012

Häxprocesserna är fascinerande att studera som psykologiska fenomen. Minst lika spännande, och mer givande ur ett större historiskt perspektiv, är de betraktade som sociologiska processer. Det är den sistnämnda synvinkeln som Kalle Holmqvist, med rötter i Härnösand, väljer i sin lila skrift om trolldomsprocessen i Nordingrå 1675.

Häxprocessen i Nordingrå är mycket lite studerad, vilket är märkligt. Det är faktiskt den största processen i Sverige med över hundra åtalade, vilket gör minst en tiondel av ortens befolkning. Vittnen var så många som omkring 200, vilket innebär att minst en tredjedel av alla Nordingråbor var indragna i det juridiska vansinne som pågick i maj 1675.

Processen i Nordingrå var inte en isolerad företeelse, utan utgjorde kulmen på den våg av häxprocesser som ägde rum i Sverige 1668-1676 (som i sin tur var en del av ett större europeiskt fenomen). Det är viktigt att notera att häxprocessernas höjdpunkt tilldrar sig inte under den ”mörka” medeltiden, utan flera sekel efter Renässansen, under det århundrade som såg den moderna vetenskapen födas.

Kalle Holmqvist har plöjt genom det rika rättegångsprotokollmaterialet, och fått fram bilden av hur processerna gick till. De flesta åtalade var kvinnor, 87 av 113, de första åtalade är äldre kvinnor, ogifta, ofta i konflikt med sina grannar. Sedan kommer turen till yngre kvinnor, och därefter män. Ingen i Nordingrå gick säker, anklagelser kunde riktas mot alla.

Vittnen är oftast ungdomar eller barn, det är inte ovanligt att barn vittnar mot sina föräldrar, äkta makar mot varandra. Anklagelserna är genomgående helt stereotypa, man åker om natten till Blåkulla och där ”äter, dricker, dansar och bolar” de med Djävulen. Det verkar som om dansandet uppfattades som syndigare än bolandet.

Det jag saknar är svaret på varför inga straff utmättes i denna väldiga process, en allvarlig brist i boken. I Torsåker året innan dömdes över 70 personer till döden.

Holmqvist visar mycket övertygande att processerna var resultatet av en mycket medveten politik. Det handlade inte om masshysteri eller religiös ortodoxi, utan dels om ett behov av syndabockar under tider av missväxt och nöd, men framför allt av det gamla bondesamhällets upplösning, och den starka centraliserade statens framväxt, och därmed behovet av att skapa nya lojalitetsband.

Eller överklassens klasskrig mot folket, om man så vill.

Kalle Holmqvist vill skriva en ”folkets historia”, samtidigt som han förespråkar historiematerialism, en marxistisk historiesyn. Dessa två är inte nödvändigtvis identiska. De teoretiska utläggningarna övertygar inte. Man behöver inte vara marxist för att inse betydelsen av materiella villkor för den historiska utvecklingen. Att konflikter är grundläggande i samhälliga processer är numera allmängods.

Klassanalysen är knappast klockren. Vilken klass är ”överklassen”?

Som folkets historia är Holmqvists berättelse i tunnaste laget. Rättegångsprotokoll kan förvisso vara torftiga som historiska källor, men nog tycker jag att Kalle Holmqvist kunde ha avtvingad dem betydligt mer om den folkliga kulturens föreställningar och idéer. Det är ingen tillfällighet att i en annars mycket utförlig litteraturförteckning saknas internationella auktoriteter på området som Peter Burke och Carlo Ginzburg.

Men som ett bidrag till den långa och trista historien av syndabockstänkande, stigmatisering och förtryck är Kalle Holmqvists bok mycket förtjänstfull. Och av självklart intresse för alla ångermanlänningar.

På många fronter intet nytt

Idag är det 42 år sedan den tyske författaren Remarque dog i sin exil i Schweiz.

Erich Maria Remarque, egentligen Erich Paul Remark, född 22 juni 1898 i Osnabrück, död 25 september 1970 i Locarno, var en tysk författare. Hans mest kända roman är den år 1929 utkomna På västfronten intet nytt, som utspelar sig under första världskriget. Andra kända var är ”Triumfbågen”, ”Den svarta obelisken”, ”Tid att älska dags att dö”.


Hans föräldrar var bokbindaren Peter Franz Remark och Anna Maria Remark. Remarque gick i folkskola 1904-1912 varpå studier vid ett katolskt lärarseminarium följde. 1916 blev han inkallad och kom i juni 1917 till västfronten. Han skadades i juli samma år då han träffades av granatsplitter på hals, arm och ben. Efter kriget slutförde han sin lärarutbildning och började arbeta som folkskollärare men slutade redan 1920 att arbeta som lärare. Han började skriva men försörjde sig bland annat som säljare av gravstenar. Han blev sedan tidningsredaktör för flera tidningar.

På västfronten intet nytt brukar hyllas som en viktig antikrigsroman. Nationalsocialisterna uppskattade inte boken, utan lät demonstrativt bränna den under de landsomfattande bokbålen i Tyskland 1933. Den nazistiska regimen fråntog Remarque hans medborgarskap och drev honom i landsflykt.

På västfronten intet nytt har filmatiserats två gånger, år 1930 och 1979.

1932 flyttade Remarque till Schweiz, där han umgicks med andra tyska intellektuella som Thomas Mann, Carl Zuckmayer och Else Lasker-Schüler. Remarque blev av med sitt tyska medborgarskap 1938 och levde från 1939 officiellt i USA där han träffade andra tyska emigranter som Lion Feuchtwanger, Bertolt Brecht, Artjom Dmitriev och Marlene Dietrich. 1947 blev han amerikansk medborgare och levde från 1948 i USA och Schweiz.

Remarque var gift med Jutta Ilse Zambona (1901-1975) två gånger (1925-1930 och 1938-1957) och gifte sig med Paulette Goddard 1958.

I september 1970 avled Remarque av en hjärtinfarkt.

Veckan från hyllan 2012-39

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt påstår att det finns ingen arbetarklass längre. Egentligen finns det inga klasser alls.


Men logiken och politiken går inte alltid ihop. Rätt ofta i själva verket.

Vad som utan tvekan finns i Sverige är arbetarlitteratur. Det är möjligen det mest originella svenska bidraget till världslitteraturen. Den svenska arbetarlitteraturen är bred, rik och mångfacetterad.

Och den lever än. Det finns en föryngring, det finns också hopp om förnyelse.

Om Sverige är närmast unikt om arbetarlitteratur finns det naturligtvis arbetarförfattare också i andra länder. Inte minst i USA. Häromdagen var det årsdagen av Upton Sinclairs födelsedag.

Han var född den 20 september 1878, och gick bort 1968. 1906 kandiderade Sinclair utan framgång till kongressen. Hans romaner brändes på bokbålen i Nazityskland 1933. Hans roman ”Olja” utgör förlagan till filmen ”There will be blood” med David Day-Lewis i huvudrollen.

Mest känd är han för romanen ”Vildmarken”. Någon vildmarksroman är det inte, utan det handlar om köttindustrin i Chicago. Däremot är USA:s mest berömda radikala författare just framför allt bekant för sina vildmarksromaner.

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, ”Varghunden”, ”Skriet från vildmarken”, och ”Varg-Larsen” är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som ”Mexikanen”, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men, av en slump, blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är ”Järnhälen”. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.

De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses har influerat Orwells ”1984” och Kurt Vonneguts ”Det mekaniska pianot”.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i ”Järnhälen” återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck, och slöseri med mänskliga resurser.

Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen ”Martin Eden” anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig. Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad.

I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen - den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

Un poeta general

Idag är det 39 år sedan den chilenske poeten Pablo Neruda gick bort.
Han skrev hyllningsdikter till Stalin och den sovjetiska atombomben, och han var en stor poet. Hans kanske mest kända verk är "Canto general".
Han har också skrivit en förunderligt vacker självbiografi ”Jag bekänner att jag levat”. Däremot har jag aldrig förstått mig på hans dramer.
1971 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Gabriel García Márquez kallade honom en gång för "den störste av 1900-talets poeter på alla språk".

Rockartist mot strömmen

Många säger att de går mot strömmen, en del gör det. Som Dean Reed.

Dean Cyril Reed, född 22 september 1938 i Denver, Colorado, USA, död 13 juni 1986 i Zeuthen i Östtyskland (drunknad), var en amerikansk sångare och skådespelare.


Reed började som 12-åring att spela gitarr. 1956-1958 studerade han meteorologi vid University of Colorado och uppträdde samtidigt. 1959 fick han skivkontakt med Capitol Records. Hans karriär gick okej i USA men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné genom Chile, Brasilien och Peru. Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 1965 fick han egen show i argentinsk teve där bl.a. Valentina Teresjkova var gäst. I hans hus var Che Guevara gäst. Han började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev Reed utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.

1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Reed till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj.

1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav konserter i stadshallar. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen efter påverkan av lugnande medel.


Wikipedia

En afrikansk hjälte

Idag är det årsdagen av Kwame Nkrumahs födelsedag.


Han föddes den 21 september 1909, var en förgrundsgestalt i självständighetsrörelsen i Ghana, och när landet blev fritt från Storbritannien 1957, blev han dess förste premiärminister och sedermera president.

Han ville modernisera och industrialisera Ghana, och dessutom var han en stark anhängare av panafrikansk enhet.

Sådana farliga dumheter kunde inte tillåtas i längden, och 1966 störtades han av militären, givetvis med benägen hjälp från CIA.

Han levde resten av sitt liv i exil i Guinea, avled 1972 under ett besök i Rumänien.

Det är inte lätt eller den judiske antisemiten

Csanad Szegedi är en ung politiker i Ungern. Han är en av grundarna av det högerextrema och nationalistiska partiet Jobbik, som utmärks av aggressiv antisemitism och antiziganism, och även det paramilitära Ungerska gardet. Sedan en tid tillbaka har hans politiska liv, och man får förmoda också det privata, tagit en helt ny och oväntad vändning. Han har nämligen upptäckt att hans mormor var judinna, och hans mammas flicknamn är inte det stolt ungerska Molnár, utan det föga magyariskt klingande Meisels.


Szegedi har sagt ifrån sig alla sina uppdrag inom partiet. Till saken hör att han gjorde det bara några dagar innan partiets extra sammankallade styrelse förväntades fatta ett beslut om att beröva honom alla toppositioner.

Från Jobbiks sida hävdar man med emfas att ett sådant beslut inte motiverades av Szegedis tveksamma ursprung, utan av misstanken att han skulle ha mutat personer för att inte offentliggöra mormoderns judiskhet. Man förnekar alla anklagelser om antisemitism.

Szegedi från sin sida säger att det viktiga inte är ”blodet” utan att uppträda som en sann ungrare. Vilket uppenbarligen försvåras av en judisk mormor.

Szegedi har också meddelat att han ska göra en resa till Auschwitz. Tydligen har han ett starkt behov av det i sin egenskap av jude, något han inte kände som ungrare. Det är lite förvånande eftersom Auschwitz borde vara ett lysande föredöme för ungerska nationalister på hur man löser problemet med romernas ”antisociala beteende”, den kanske viktigaste punkten på Jobbiks politisk agenda.

Szegedi själv har föreslagit, innan han, så att säga kom ut som jude, slutna områden för romer, en metod som praktiserades mycket framgångsrikt av nazisternas inte minst i just Auschwitz.

Trots sitt avhopp vill Szegedi behålla sitt mandat i Europaparlamentet, något som partiet motsätter sig.

Jobbik betyder ”bättre”.

Sabra och Shatila

Idag är det 30 år sedan massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Falangisterna släpptes in av den israeliska armén, och alla civila i lägren mördades. Den lägsta siffran som uppges är 700, den högsta 3000.


Den israeliska regeringen försökte länge att frånsäga sig allt ansvar. Så småningom tvingades dock försvarsminister Ariel Sharon att avgå. Men han blev kvar i regeringen som minister utan portfölj.

30 år och några massakrer senare tycks freden lika avlägsen.

Veckan från hyllan 2012-38

Det har varit årsdagen av elfte september. Dagen då det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…


Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

En författare som är varken särskilt komisk eller tragisk är Don DeLillo. Han har skrivit en roman om just 11/9.

ROMAN
Falling Man
Don DeLillo
Övers. Rebecca Alsberg
Atlantis, 2007

Det börjar med en mycket suggestiv skildring av attacken mot tvillingtornen i New York den 11 september. Sedan följer en historia om en man som överlevde, och hans familj. Det interfolieras av terroristernas egen berättelse, skickligt men inte övertygande. Och överallt dyker det upp ”Falling Man” en performanceartist som hänger från olika offentliga byggnader, som en påminnelse om ”dem”, en nog så övertydlig symbolik.

Det finns något kusligt över DeLillos böcker, och ”Falling Man” är inget undantag. Alla miljöer är helt sterila, ökenliknande, om vi så är mitt i New York, och det är där vi oftast befinner oss. Människornas tillvaro är helt atomiserad, de relaterar knappt till varandra. Medveten estetik eller helt enkelt författarens oförmåga?

DeLillo skriver en fantastisk dialog, men i övrigt är hans prosa full med eleganta men oklara formuleringar, dunkla metaforer och metafysiska funderingar. Det finns mycket mystiskt bråte, som jag förmodar ska ge ett intryck av djup, men här gäller nog skaldens ord om att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Och det smyger sig in en misstanke att den postmoderna öppenheten är ingenting annat än borgarklassens förvirring.

Självmordsattacken mot WTC-tornen skapade utan tvekan ett trauma i USA, med återverkningar i hela världen. Det finns romaner som tolkar ett historiskt tidsskede bättre än alla vad alla avhandlingar någonsin förmår. Det här är inte en sådan roman.

Större etnisk rensning i Mindre Asien

Igår, den 13 september, var det 90 år sedan den etniska rensningen började i staden Smyrna, i det forna ottomanska imperiet.


Smyrna, som idag heter Izmir, är en antik hamnstad vid Egeiska havet. Fram till 1922 var det en kosmopolitisk metropol, bebodd av greker, traker, armenier och judar – och även en turkisk minoritet.

Den 9 september 1922 intogs staden av turkiska trupper, som snart började massmord på greker, i första hand unga pojkar och män. Den 13 september satte turkiska soldater de grekiska bostadskvarteren i brand. Den stora västallierade flottan som låg i Smyrnas hamn intog en strikt hållning av icke-inblandning. Först den 24, när branden redan var släckt, tillät man de grekiska fartygen att påbörja evakueringen. Upp mot 200 000 människor skeppades över till Grekland.

Minst 30 000 greker hade fått sätta livet till.

Enligt traktaten i Lausanne från juli 1923, som avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet, skulle man utväxla befolkning i enlighet med religiösa kriterier. Över en miljon greker deporterades från Turkiet, medan knappt 400 000 muslimer fick lämna Grekland.

”Problemet” med den grekiska befolkningen som hade bott i Mindre Asien i tre tusen år hade därmed fått sin ”lösning”.

Julian Tuwim in memoriam

Idag är det årsdagen av Julian Tuwims födelsedag. Han var född 1894, och var en av mellankrigstidens största polska poeter.
Förutom barnversen "Lokomotivet" hittar jag inga svenska översättningar av hans poesi.
Upptäckte dock denna föträffliga sajt, www.poemhunter.com, och där finns ett flertal av hans dikter i engelsk översättning. Här en av dem, ur Polska blommor, Polish Flowers (Kwiaty polskie):

A box with paints from childhood's time:


The colors of town are earth and grime.

An old worker at a dark doorway squats,

The spuds in his bowl are powdery dry.

It's a face of yellowish and gray spots

In the midst of hunger, cold, dirt and slime.


Mer om Tuwim i Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Julian_Tuwim

Kuppen i Chile

Eftersom det idag skrivs mycket om attacken mot WTC-tornen i New York och en del om mordet på Anna Lindh kan det vara värt att påminna om att den 11 september också är årsdagen av kuppen i Chile.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.


Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

Veckan från hyllan 2012-37

Jag tittar sällan på tv. Det räcker att läsa genom tv-tablån för att ge upp. Vilket var precis vad jag gjorde häromdagen. En krönika från förra året förklarar närmare:


Livets avdrag för bortskämda

Höstens och vinterns snackis har varit det senaste bidraget till förnedringstelevision som går under namnet ”Ung och bortskämd”. Ett gäng osannolikt hjälp- och hopplösa ungdomar ska aldrig behövt att göra ett handtag i hela sitt liv ska nu ut livet och tvingas till aktiviteter som att städa upp efter sig, sälja prylar på loppis, och arbeta i mataffär eller hotell – och det förstår ju alla hur jobbigt det måste vara.

Meningen är förstås att vi ska förfasa oss över hur bortkomna de är (dagens ungdom!), samtidigt som vi får oss ett gott skratt över deras tafatthet (ett rått skratt förlänger livet). Men egentligen handlar det om att vi förfasar oss över våra egna monster, och vi skrattar åt oss själva. Det är våra barn, och de agerar i ett samhälle som vi har skapat.

Vi har förvandlats från medborgare till konsumenter. Livet är en gigantisk varumarknad där vi i egenskap av kunder fritt – efter upphandling – kan välja de varor och tjänster som passar.

Allt det andra ratar vi.

I min hemkommun – och det finns säkert också i alla kommuner med lite självaktning - finns det ett ställe som bär det stolta namnet Resurscentrum. Målgruppen är arbetssökande som har behov av stöd, målsättningen är bland annat att öka kompetensen, stärka självförtroendet och öka motivationen. Det är gott så. Men varför, frågar jag mig upprört, måste man i det studiematerial som används referera till sig själv som ”Jag AB”? Man ska tänka på sin person som ett företag, det gäller att sköta det rätt, man måste vara rädd om lagret, ens dag är underkastad bokföringens debet och kredit med plus- och minuskonton, vi uppmanas att fundera på vilka ”produkter” vi har att erbjuda på marknaden, som utgörs av våra nära och kära, liksom av andra vi kommer i kontakt med. Så där håller det på.

Någon gång i början av 80-talet läste jag i Saf-tidningen en intervju med en präst som glatt berättade att Gud är hans produkt som det var hans jobb att marknadsföra. Det gjorde mig upprörd, så hedning jag är. Men då var det fortfarande en isolerad dårfink som svamlade för den invigda kretsen. Idag har kapitalistisk framgångsindoktrinering sipprat hela vägen ner till grupper som står utanför arbetsmarknaden och riskerar marginalisering.

Kapitalismen förvandlar också de mest intima relationer till varor (eller tjänster) som är underkastade marknadens diktatur.

Ungdomarna från ”Ung och bortskämd” kommer säkert att klara sig bra här i livet. Det finns ju Rut-avdrag. Man får visserligen pröjsa, men hälften är avdragsgillt.

Det är hög tid att vi tar strid för ett samhälle där den ledande principen är ”Ta hand om din egen skit.”

Texten publicerades i mars 2011 i Transportarbetaren.

Ytterst handlar det om klassamhället. Kristian Lundberg är den som på senare år har på bäst sätt skildrat det moderna klassamhällets sämsta sidor. Hans ”Och allt ska var kärlek” är ett litet mästerverk.

Och allt ska vara kärlek
Kristian Lundberg
Ordfront, 2011

Att skriva en bok kan för författaren leda till ett behov att skriva en annan bok. När Kristian Lundberg var klar med den kritikerrosade och prisbelönta romanen ”Yarden” kom han på att han egentligen ville skriva en annan berättelse. En som går på djupet, ända ner till botten, med vad som är viktigt i livet, vad som gör oss till människor, och om kärleken. Som synes inga små frågor.

Kristian har efter sin materiella och existentiella djupdykning, som han skildrar i ”Yarden”, kommit nu på rätt köl i livet. Han bor nu med utsikt över sin gamla arbetsplats, och minnen av det som varit kommer till honom, samtidigt som han underkastar sina erfarenheter en skoningslös analys. Han skriver sig tillbaka till sig själv.

Det handlar om ett arbetsliv som innebär den ultimata förnedringen, som berövar de längst ner deras människovärde. ”Klasskampen existerar.”, skriver Lundberg, ”Den sker från det omvända hållet.” Arbetarna på Yarden styrs med hjälp av rädsla, sticker du upp ringer de inte in dig imorgon, det är så ”flexibiliteten” fungerar i det moderna arbetslivet. Arbetarna övervakas, spelas in, och är ständigt försiktiga med vad de säger, man vet aldrig vem som kan vara angivare.

Jag läser Lundbergs roman precis efter att ha avslutat ”Tornet”, som är en skildring av 80-talets DDR. Det är svårt att inte slås av likheterna. En utveckling av den moderna kapitalismen som är lika sensationell som upprörande.

Det är i den totala avhumaniseringen som Lundberg upplever på botten som han kommer underfund med vad som är kärnan i att vara människa. Eller som han själv uttrycker det på sitt poetiska språk med en biblisk och profetisk underton, det är då han blir till som människa.

”Att vara människa är att misslyckas. Att vara människa blir då också att älskas.” Det är en utmaning mot hela vårt samhälles sätt att fungera och den ideologi som bär upp det. Ett samhälle som hyllar framgång, ungdom, företagsamhet, och delar in människor i vinnare och förlorare är inte mänskligt. Där finns inte människovärde, inte heller kärlek.

Kärleken är central för Lundberg, men de politiska implikationerna är uppenbara. Det är bara när samhällets förmår och har vilja att inkludera – på lika villkor! – de misslyckade, de oföretagsamma, de lata, som ett sant humanistiskt ideal kan förverkligas, i ett samhälle som är till för människorna, och inte tvärtom.

Det är en strävan som är så mycket mer utmanande och radikal då det är föga troligt att något parti skulle ta upp det i sitt program.

”Vi länkas samman av vår oförmåga.” Jag skulle vilja påstå att det är vad socialismen i grunden handlar om.

Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening berör.

Det är en i varje avseende radikal och viktig bok som Kristian Lundberg har skrivit.

Vrede och värdighet

Vi upplever nu den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talets depression, sägs det. Då gick det riktigt illa, krisen ledde till nazistiska maktövertaganden i flera länder, världen kastades in i ett förödande krig, med fruktansvärd förstörelse och lidande, och ett folkmord av sällan skådad omfattning.


Kan det gå lika illa den här gången? Det finns oroväckande tecken. Och alla optimistkonsulter till trots är vi bara i början av krisen, det kan fortfarande bli mycket, mycket värre. Det finns all anledning att vara på sin vakt.

Den bästa litterära skildringen av 30-talets stora kris är amerikanen John Steinbecks roman ”Vredens druvor”. När skönlitteratur är som bäst slår den med råge alla vetenskapliga verk, historiska eller sociologiska, som skildrare av samhällsproblem. Och eftersom det dessutom i år är 50 år sedan Steinbeck fick Nobelpriset i litteratur, känns det i högsta grad motiverat med en omläsning av hans mästerliga roman.

Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.

Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.

Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.

Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.

Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

En mästare på ofriserade tankar

Ofriserade tankar

Stanislaw Jerzy Lec
flera översättare
Ellerströms, 2012

Aforism är enligt Nationalencyklopedin en ”kärnfullt formulerad reflexion eller iakttagelse, gärna uttryckt som ett tänkespråk eller en lärosats.” Aforismens konst är erkänt svår, och aforistikerna få men uppburna. Tänk de La Rochefoucauld, Oscar Wilde eller Nietzsche. 1900-talets mästare inom genren var den polsk-judiske författaren Stanislaw Jerzy Lec.

Hans eget liv var en rik källa att ösa ur för slagfärdigt formulerade tankar. Han var född 1909 i den polska staden Lwów (tyska Lemberg, numera Lviv i Ukraina) i Habsburgmonarkins mångkulturella Galizien. Hans familj var förmögna sefardiska judar, som hade adlats för sina förtjänster för kejsardömet. Hans fullständiga namn var baron Stanislaw Jerzy de Tusch-Letz.

Redan som ung visade han en satirisk ådra. Det berättas att under gymnasietiden lär han på en affisch som uppmanade att lära sig simma ha klottrat ”Varför det? Panta rei.”

Under 30-talet lierar han sig med vänsterradikala kretsar i det nu pånyttfödda men auktoritära Polen, och måste 1936 fly för att undgå arrestering. 1939 när Sovjet intar Polens östra delar, hälsas det i likhet med många andra intellektuella med entusiasm av Lec, som bland annat skriver en hyllningsdikt till Stalin.

”Soluppgång, som brinner i brännugnar,

som stelnar i brospann,

som knyts i kulornas hot,

ett fosterland, som en bikupa om hösten,

en stilla ö i krigets brand

- det är Stalin!”

(min översättning)

Och den inledande aforismen i Ellerströms nyutgåva av hans ”Ofriserade tankar” lyder: ”När ni raserar statyer spara socklarna. De kan komma till användning.”

1941 när Nazityskland anfaller Sovjet fängslas Lec och hamnar i koncentrationsläger, men han lyckas fly därifrån – i tysk uniform! Han kämpar som kommunistisk partisan, och när kriget är över skickas han 1946 till Wien som pressattaché. ”Jag besökte Wien igen. Som jag har förändrats!”

1950 avviker han med sin familj till Israel, men återvänder till Polen efter två år. Han får publiceringsförbud, men situationen ändras drastiskt efter avstaliniseringen efter 1956. Han blir aforistikern och kåsören på modet, hans ”Ofriserade tankar” – i det polska originalet är de okammade – finns att läsa lite överallt, och de upprepas illmarigt av alla. De sammanfattar en hel historisk epok, med den livserfarnes hela visdomsförråd, men har också ett existentiellt klangbotten.

Lec använder hela arsenalen av ordlekar, ordvitsar, paradoxer, dubbeltydigheter, motsägelser, in absurdum-resonemang och halsbrytande metaforer. Hans måltavlor är småskurenhet, trångsynthet, enfald, kryperi, hyckleri och livsfientlighet. Men det finns också en mörk sida hos honom, något som han själv inte är omedveten om, han erkänner utan omsvep att cynism kan i vissa lägen vara den enda värdiga hållningen.

Lec lämnade efter sig mer än 2000 ”ofriserade tankar”, och som han själv skriver ”Jag drar de här ofriserade tankarna i håret.” I Ellerströms lilla bok finns bara ett litet urval, men ändå får både stort och smått plats.

En del är av rykande färsk karaktär. Den här är till exempel riktad till Göran Hägglund: ”Somliga hatar konst. Det är ett framsteg att de kan identifiera den.” Han kommenterar Melodifestivalen, ”Han uttryckte sig så banalt att det bara behöver tonsättas för att bli en hit.”, och bidrar till debatten om klasshatet, ”Varje klass har sin småborgerlighet.”

Jag saknar dock min favorit, ”Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”

Leonard Neuger skriver i bokens förord att Lec är det hebreiska ordet för pajas eller narr, och att Lecs mammas flicknamn var Safrin, som på hebreiska betyder författare. ”För att vara sig själv måste man vara någon.”

Tunisien möter Tornedalen

Vad finns det för likheter mellan arabiska och meänkeli? Jag har ingen aning eftersom jag inte kan något av språken, men musikens språk är universellt, och det är i mötet mellan det oväntade som spännande kultur uppstår.


Det började för några år sedan på Urkult. Den fransk-tunisiska sångstjärnan och musikgruppen ”Jord” från Tornedalen tyckte att man borde göra något ihop. Resultatet blev den konstellation som kallar sig ”Pajala Tatawin”, och som uppträdde på fredag kväll på Sollefteå Amatörteater och på lördag i Näsåker. Folkmusikduon ”Algot” från Gottne utanför Örnsköldsvik var förband.

Annabi är en stor scenpersonlighet, hennes utstrålning kom till sin fulla rätt i den lilla lokalens intimitet, och en ännu större röst med en otrolig bredd, med lika mycket glädje som inlevelse. Hon representerar en gränsöverskridande musik, något som hon faktiskt har gemensamt med gruppen från Tornedalen.

Och efter att ha lyssnat på den något ovanliga blandningen av arabisk stämsång, andalusiska vaggvisor, franska chansons, finsk tango och polka (tjeckisk!), blir det ganska tydligt att det trots, eller möjligen tack vare, alla skillnader, finns många likheter. Det är samma vemod, samma kärva distans, samma skratt genom tårar, och vem vet, kanske ökenlandskapet skapar liknande andligt universum som glesbygden.

Den musikaliska dynamiken bygger på en fungerande dialog mellan Annabi och de skickliga musikerna: Erling Fredriksson på kontrabas, Jan Johansson dragspel, Alexander Lindgren gitarr, och Lars Paulin på slagverk. Om musiken är gränsöverskridande och nyskapande är texterna mer konventionella. Det handlar om kärlek och hopp, forsens brus och goda andra.

Till slut en fundering: bron som förenar de olika elementen är, förutom Aminas röst, dragspelet.

Veckan från hyllan 2012-36

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen har myntats för ett par år sedan av diverse högerextrema kommentatorer på nätet. Och om ni inte hör hur illa det låter, översätt det bara till ”klappjude” eller ”klappneger”.


Det var alltså inte någon knäppgök till Sverigedemokrat från någon obskyr kommun på slätten i södra Sverige (här uppe i norr är vi relativt förskonade från eländet), utan en toppolitiker inom M.

Moderaternas presstalesman har förklarat att Böhlmark menade inget illa. Vad menade han då? Väl? Var det avsett som en komplimang? ”Jag måste få skoja lite, höhöhö”. Och så har han bett om ursäkt, och då är allt frid och fröjd väl? Nu lägger vi glappkäften på is ett tag, och om ett tag är han back in business igen.

Så går det för etniska svenskar mitt i livet tydligen.

Ledande politiker från regeringens ledande parti, med statsministern i spetsen, sprider rasistisk dynga. Det är otäckt, det skapar ett otäckt samhällsklimat, det vidgar gränserna för det acceptabla. Sedan är det bara en tidsfråga innan det resulterar i våldsdåd av någon knäppgök. Men det har våra hedervärda politiker så klart ingenting att göra med.

Just den här veckan bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med anfallet mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska.