Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 30 juni 2012

Kapitalism utan mänskligt ansikte


BOK

Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida
Dan Jönsson
Leopard förlag, 2012

Det är alltid viktigt att journalister kan närma sig sitt ämne med respekt och ödmjukhet där man verkligen vill lära sig något nytt och vidga sina – och läsarnas – vyer.

Dessutom att skapa sammanhang, vilket kräver en förmåga att lyfta blicken.

Journalister tvingas att i de flesta fall skriva om människor och saker som hen har haft en relativt kort tid att bekanta sig med. Man läser på lite, åker till ett ställe (om man inte ringer), träffar några personer, ställer sina frågor, och sedan är det klart. Det blir lätt ytligt och med ett von oben-perspektiv.

Dan Jönssons reportagebok *Ingenmansland* navigerar hela tiden runt dessa fällor. Och boken har mycket höga ambitioner, Jönsson strävar efter att förstå de senaste årens Sverige, eller rent av världen som den ter sig från de senaste årens perspektiv.

För visst är det en märklig, för att inte säga bisarr, värld, vi lever i. Jag läser i Dagens Industris nätupplaga att om Grekland lämnar euron så drabbar det svenskarna med dyrare semester, och med lägre sparränta. Men på sikt kan vi bli vinnare! Jag orkar inte läsa hur. Fortsätter med nyheter om att den grekiska statens pengar är snart slut, och utbetalningar av löner och pensioner är i fara. Men det är uppåt på Atenbörsen – upp åtta procent under dagen. En annan nyhet är att den franske presidenten, socialisten Hollande, varnar grekerna för att rösta ”fel” i det kommande valet. Och en dag senare står det i bladet om rika greker som letar lyxboende, bland annat i Stockholm.

Så det finns en del att hugga tänderna i.

Oförskräckt ger sig Jönsson ut på resa genom Sverige. Utgångspunkten är egentligen ganska enkel, att förstå varför ”ju bättre det går för Sverige, desto fattigare tycks vi bli.” Ser man tillbaka på de senaste 25-30 åren, och för all del, ännu längre tillbaka i tiden, har svensk ekonomi växt ofantligt, samtidigt tillhör det vardagen för de flesta (dock inte alla) att ”vi måste spara”. Eller vill ni ha det som i Grekland?

Vår finansminister har redan vunnit EM i ekonomi, samtidigt som arbetslösheten närmar sig tvåsiffrigt, och ett tiotal patienter vid Sundsvalls sjukhus får bestående ögonskador på grund av att landstinget måste spara – nu är vi där igen – eftersom det dras med ett enormt ”underskott”. Sådana exempel kan mångfaldigas i det oändliga. Det är uppenbart att det föreligger ett glapp mellan verkligheten och beskrivningen av den.

Så hur ska man beskriva ”Denna ogripbara väv av relationer, transaktioner och förbindelser, av makt och vanmakt, brist och överflöd, uppgivenhet och framtidstro”?

Jönssons bok är indelad i tolv kapitel, ett för årets varje månad. Bokens undertitel är *Ett år på Sveriges baksida*, och vi tas med på reportageresa till några av vårt avlånga lands mest spännande orter: Flen, Fredrika, Ullared, Grängesberg, Haparanda, Ånge, Urshult, Säffle, Sandviken och Bjuv, små samhällen i periferin, men också till utkanten av storstäderna – Angered och Norra Hammarbyhamnen.

Begreppet ”baksida” är problematiskt, men jag tror att Dan Jönsson medvetet använder sig av dess glidande motsägelsefullhet, redan där gömmer sig en fråga, och ett ifrågasättandet.

Jönsson har ett prövande sätt att skriva, som skapar en dynamik i texten, han kommer till ett ställe, får ett första intryck, upptäcker snart komplikationer och motsägelser, börjar ställa frågor, söker sammanhang.

Skildringens stora förtjänst ligger i dialektiken mellan den lilla och den stora världen. Avfolkningen i Fredrika eller sociala problem i Angered är inte direkt några omvälvande nyheter, det är helt förutsägbart, först när vi ser deras förbindelse med världen utanför som de just genom att vara avvikande, genom sina perifera lägen, i kraft av att vara ”baksida” kan på ett tydligt sätt avslöja de påstådda framgångarnas verkliga misslyckanden. Och inte minst dess förödande konsekvenser för människor.

Jönsson har med sig tung reselektyr. Han läser Adam Smiths klassiker *The Wealth of Nations* och gör upp med den klassiska ekonomiska teorin. Han läser om Marx *Lön, pris och profit*, och formulerar en ”mindrevärdesteori”, någonstans mellan hyllorna med oförskämt billiga varor på Gekås. Den går ungefär ut på att det lönar sig att handla i Ullared, och liknande ställen, om vi lägger ner massor av oavlönat arbete på shoppingturen.

Vad är egentligen pengar, och vad är de bra för? Mängden pengar i världen har ökat långt mer än den reala ekonomin, hur är det möjligt? Och hur kan det komma sig att de flesta av oss har konstant ont om pengar – i en värld av överflöd?

Han studerar Paul Lafargues skrift om lättja, som redan för 130 år sedan krävde tre timmars arbetsdag (!), och undrar vad som har hänt med alla rationaliseringar, effektiviseringar, och mekaniseringar, varför måste vi arbeta lika mycket, eller mer, än vad vi gjorde för 100 år sedan. Istället för arbetslinjen behöver vi en livslinje.

Här finns så mycket mer, en diskussion kring globaliseringen, vardagens kommunism, kreditekonomins vinnare och förlorare, och skuldens positiva betydelse för samhället. Med mera.

Dan Jönsson pendlar mellan högt och lågt, han ställer frågor, han försöker formulera svar. Världen, vår bisarra verklighet, är möjlig att beskriva. Därmed går den att förstå. En annan värld är möjlig, mer än så, en annan värld är nödvändig.

Det finns åtskillig kritik som man kan rikta mot Jönssons bok. Man behöver inte hålla med om hans ibland vilda teorier. Han är inte fri från stereotyper. Ibland slinter pennan betänkligt, ”varm blick som en snäll hund” om en kurd som driver en grillkiosk, är kanske inte den mest lyckade formuleringen. Stundtals trampar texten vatten, och reportageåret hade tjänat på att kortas ner till tio månader.

Inte heller vet jag om de flesta av oss uppfattar ”Mediesverige” som huvudfienden.

Ett bra reportage ska gärna vara personligt, men jag kan tänka mig att en och annan tycker att Jönsson är helt enkelt alldeles för självupptagen.

Men det spelar faktiskt ingen roll. Dan Jönsson ställer de stora frågorna, de väsentliga frågorna, ja de nödvändiga frågorna. Hans bok formar sig till en skoningslös uppgörelse av kapitalismen. Därför är det en viktig bok. Årets viktigaste?

En sparsmakad resa i tid och rum





Konsten kan vara en kraftfull motståndshandling, inte nödvändigtvis genom ett radikalt budskap, utan snarare genom sitt förhållningssätt, det sätt som den framträder.


Ett lysande exempel är den utställning på Kramfors konsthall som har vernissage idag fredag. De två konstnärer som ställer ut är Lisa Gerdin och Henrik Samuelsson, båda med rötterna i Ångermanland.

Lokalen domineras av räls, järnvägsräls alltså, det är en skulptur av Lisa, 14 meter lång, tillverkad i massiv, obehandlad furu. Lisa Gerdin berättar att konstverket är skapat särskilt för platsen, och även för trakten i allmänhet. Lisa har rest i 30 år mellan Stockholm och sin barndoms Örnsköldsvik, och det är knappast en tillfällighet att ha väljer resandet som motiv.

Jag är helt säker på att Kramforsborna kommer att ta konstverket till sina hjärtan, vem av oss som bor här har inte ett starkt förhållande till järnvägar?

Naturligtvis har skulpturen många fler ingångar, det är vägen, det avbrutna lika mycket som det oändliga, att resa och att komma fram. Två parallella linjer är en arketypisk form, med ett minst sagt mångtydigt innehåll, och Lisa Gerdin säger också att hon arbetar gärna med arketyper.

Materialet pekar hän mot skogen, så viktig här i Ådalen, men också för människan globalt. Det handlar kanske också om sågverksindustrin?

Lisa ställer ut bara ett konstverk till, en minimal installation, som består av två händer som sträcks ut ur en väggkontakt. Utgångspunkten är att högst vardagligt föremål, som talar om energi, spänning, det är många tankar och känslor som väcks till liv.

Henrik Samuelssons bidrag är två tavlor, i större format. På båda finns samma landskap, för övrigt från trakten utanför Prästmon, och är en lek med plats och motiv, som beskriver en förflytning mellan inre och yttre rum. De två tavlorna hör ihop, och är ändå separata verk. Färgmässigt är det ett intrikat spel med valörer, där alla grundfärger finns med, men starkt nedtonade.

Här finns mycket att fundera över.

Allt som allt fyra konstverk, inte mer. Äntligen en utställning utan mängder av tavlor – eller andra konstföremål – som bara upprepar sig själva, och bedövar åskådaren, och ropar ut: Köp, köp!

Gerdins och Samuelssons konst har någonting att säga, och de ger sig själva och oss tid att nå fram. Det är konst som vågar vara på allvar.

Utställningens titel är ”Vart” – någon som blir förvånad?

Utställningen pågår till den 20 augusti.

Kreativitet på bygden


Ett säkert sommartecken i Sollefteå är att det åter blir liv i det gamla hamnmagasinet nere vid älven. Det är Kulturbygden som för tredje året i rad slår upp portarna. Från mitten av juni i drygt två månader framåt erbjuder man ett varierat utbud kulturevenemang av högsta kvalitet. Nytt för i år är inriktningen på lokala kulturutövare.


- Det har vi egentligen velat göra länge, men från början hade vi många gästspel av relativt kända artister utifrån för att etablera oss, säger Petronella Jakobsson, verksamhetsansvarig i år.

Lokal utövare innebär antingen att man är bosatt i Ådalen eller att man har sina rötter här. Många deltagare är hemvändare.

Petronella berättar också att i år har man lyckats att uppnå en bra balans mellan de olika kulturgrenarna. Fokus ligger på unga människor, både som utövare och publik, men Petronella Jakobsson understryker att också äldre är självfallet välkomna.

- Men vi vill i första hand vara en mötesplats för unga konstnärer, där de kan förverkliga sina idéer, utan att vara mainstream eller på något sätt behöva anpassa dem, säger Petronella.

Ett av de mer ambitiösa inslagen i Kulturbygdens program är de workshop i konst, teater och musik, som pågår den här veckan i dagarna fyra. På sätt och vis sammanfattar de genom sin mångfald och sin öppenhet hela Kulturbygdens idé.

Workshopen i musik leds av Sara Parkman, bördig från Härnösand, numera bosatt i Stockholm där hon studerar, men med hjärtat kvar i Ådalen. Sara berättar att workshopen handlar om konsten att improvisera fram musik, slippa ifrån prestationsångesten och framför allt att vidga begreppet vad som är musik och komposition. Det gör man genom spela in ljud, berätta med musik och olika övningar.

Jag får tillfälle att bevittna en sådan övning, deltagarna ligger på golvet och ger ifrån sig ljud, var och en för sig, men samtidigt gemensamt med de andra. De sjunger, jamar, skäller skriker. Resultatet blir en smula förvånande en ganska harmonisk stämsång.

- Det viktiga är inte att det blir något, det här är en process, säger Sara Parkman.

Samma inställning har man inom teaterworkshopen, som leds av Jenny Möller Jensen. Här inleder man trevande med att bli bekant med varandra, sedan ska man ta avstamp i berättande, för att därefter undersöka på vilket sätt som dessa berättelser kan iscensättas.

Sista dagen, som är på fredag, ska de olika workshopen göra något tillsammans, men ännu vet man inte vad. Kanske blir det en film, men det viktiga är att det visar på att kulturens olika delar inte kan ställas mot varandra, utan hör ihop, och gränserna är flytande.

Om skogen i Masugnen


Kulturen i Bollstabruk lever och frodas. För fjärde året i rad arrangerar föreningen Stenskolan Kulturdagar, med ett för en liten och fattig förening osannolikt stort och rikt program. Satsningen uppskattas av många, inte bara Bollstabor. De guidade vandringarna till Borgberget och Svedjeberget, liksom visningen av Bollstasågen – norra Europas största! – drog mycket publik.


– Många tycker att det är roligt att det händer något i Bollsta, säger Svea Larsson, en av föreningen Stenskolans eldsjälar.

Hjärtat i Kulturdagarna är den gamla Masugnen vid Bollstaån, ett synnerligen lämpligt ställe som förenar på ett symboliskt sätt nuet med det förflutna. Lokalen har också högst specifika ljud- och ljuskvaliteter.

Just nu kan man där beskåda tre olika konstutställningar. Den ena är ett sparsmakat urval av Lisa Ydes keramik.

Sedan är det oljor av Anna Renström. Det är tre tavlor, som alla har träd som gemensamt motiv. Stilen är närmast impressionistisk, med starka färger och tydliga kontraster.

Sist men verkligen inte minst finns där en serie fotografier av Carola Harrison Holmberg med Elin Kristoffersson i Skuleskogen.

Elin var dessutom högst närvarande i Masugnen på fredag när hon bjöd på en dansföreställning. Utgångspunkten var fotoutställningen, och temat var upplevelsen av att vara ensam i en stor, tyst skog.

Det börjar dramatiskt i högt tempo, som sedan sjunker undan för undan till kontemplativ stillhet. Man kan tänka sig att det är den moderna stressade människans upptäcktsresa genom skogen, som samtidigt blir också en färd i ens inre.

Det blev en föreställning som berörde, och som hämtade mycket av sin styrka från omgivningens ljud, och Masugnens dunkla och skiftande ljus.

Elin har själv koreograferat dansen, och i sin gröna klänning, designat av ingen mindre än Sarah Mårskog, såg hon faktiskt ut som ett skogsrå.

Kulturdagarna fortsätter på lördag med konsert med Sollefteåbandet Swing ´n Sweet. På söndag är det gudstjänst, och man avslutar nästa fredag med stor utställning av Klas Klasson på Folkets hus.

Nästan som folkpark med Brolle


Brolle är på turné. Det började häromdagen i strålande väder i Piteå. På fredag var det dags för Kramfors. Här var vädret mindre strålande, men ändå inte så illa att det skrämde bort publiken. Långt innan insläpp klockan åtta ringlade kön lång längs med hela Torggatan. En del verkade ha så bråttom att komma till konserten att de inte hann få i sig någon mat, och kön till korv- och hamburgerserveringen blev hur lång som helst med en gång.


En uttalad avsikt med Brolles turné är att återuppliva folkparkstraditionen.

- Ett evenemang för alla åldrar, med chokladhjul, kokt korv, alla kommer redan klockan åtta, musiken börjar spela 22.30, och klockan ett är det slut, säger P J Jägerhult, Brolles turnéledare.

Inte ”tour manager”, folkparken är hemvävd. En del av P J:s förhoppningar stämmer in ganska bra. Det är faktiskt bra åldersblandning, vilket är ovanligt annars. Kokt korv finns det, visserligen inget chokladhjul, men istället finns det skytte, slå-i-spik-tävlingar, och liknande av obestämd karaktär. Klockslagen stämmer nästan, även om det fortsätter att komma folk hela tiden.

Det som är mest udda är nog ändå platsen. ”Folkparken” håller nämligen till på hotell Kramms parkering. Till stor glädje för ett gäng rockabilly-entusiaster som har samlats på andra sidan riks-90, och kan avnjuta en gratiskonsert. Liksom de boende i husen längs med parkeringen, som sitter som på första parkett.

Men Kramms chef Linus Lagerqvist är ändå bara positiv.

- Det är innehållet, inte platsen som räknas. Det viktigaste är stämningen, och den har vi.

- Och titta, han slår ut med armen och pekar mot biljettkassan, äntligen är det kö i Kramfors!

Och visst var det en bra stämning. Det är oklart om öltält hör ihop med folkpark, men det var tacksamt med både sittplats och tak över huvud.

Sedan värmdes publiken upp med coverbandet The Buddies, innan det var det för den rosa Cadillacen att rulla in. Upp på sen med Brolle, som numera har växt till sig, och inte är Junior längre. Mannen som har gett brylkrämen ett nytt ansikte. Och det blev rock ´n roll med klassiker från 50- och 60-talen fram till klockan ett.

måndag 25 juni 2012

Den ravundska kritcirkeln


TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen på ett gammal sjöbotten, i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. Det kan tyckas vara en underlig idé, men det skapar också möjligheter. Handlingen utspelar sig runt om hela spelplatsen, och sceneriet växlar med den skiftande naturen, det är bara att välja, en äng, en slänt, buskage eller en bit skog. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen med läktaren, är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med ”En midsommarnattsdröm” har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, debuterar nu som dramatiker.

Pjäsen ”Flykten till Ravundbergen” är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”. Wollter har förlagt sin handling i 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och är samtidigt forna tiders allmoge och flower power-hippisar. ”Love, Peace and Understandning! ”, nu och i all evighet. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.

lördag 23 juni 2012

Veckan från hyllan, vecka 26-2012


Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som är nytt med deras demokrati kan än så länge lämna därhän, men klart är att det är samma gamla parti som försatte Grekland i kris, släppte loss lånebubblan, skapade ett gigantiskt underskott, och fuskade Grekland in i euron genom att trixa med siffrorna.


Lite nytt är det väl ändå. Gammalt är däremot att partiet är genomkorrumperat och har alltid främjat en monumental nepotism. Låt gå i hård konkurrens med ”socialisterna” i PASOK.

Det är alltså det här gänget som ska inte bara rädda Grekland ut ur krisen, de ska också skapa transparens, hederlighet och meritokrati. Till dem som tvivlar svarar PASOK:s förre ledare Papandreou att dessa ädla mål är inskrivna i partiets program. De är säkert också inskrivna i Ny Demokratis program också. I Grekland, liksom på andra håll i världen, är det sällsynt med partier vilkas program vill främja korruption och svågerpolitik.

Till finansminister i den nya regeringen har utsetts styrelseordföranden i Greklands största bank. Det ger talesättet ”Att sätta bocken till trädgårdsmästare” en helt ny dimension.

Enligt svt.se ”röstade grekerna med hjärnan”. Tydligen ett svårartat fall av kollektiv hjärndöd.

Mer troligt är att grekerna skrämde till att rösta ”rätt”. EU:s och USA:s ledare har lagts sig in i grekiska politiken på ett sätt som måste ha fått gamle Brezjnev att vända sig i graven; ”Stridsvagnar! Så urbota korkat! Varför lånade vi inte ut en massa stålar till tjeckerna istället?”

När alla vandringssägen om lata greker som lever i sus och dus på vår bekostnad är färdigberättade, återstår bara brist på mediciner på grekiska sjukhus, skolbarn som saknar skolböcker, och köer som ringlar allt längre till soppköken. Värre blir det. Det kostar att rädda tyska och franska banker.

Det får mig att tänka på Naipauls roman ”Röster i Elvira”. Publicerad redan 1958, då Naipauls initialer var fortfarande V.S. och inte WC, och långt innan han blev en odrägligt arrogant misantrop, som tror att han är en engelsk kolonialtjänsteman.

Romanen är en skarp och humoristisk berättelse om ett val i ett litet samhälle på Trinidad. Det går inte helt rätt till, för att göra en lång historia kort.

Demokrati betyder folkstyre. Men att folket röstar innebär inte alltid att det är folket som styr. Inte på Trinidad. Inte i Grekland heller. Och inte på många andra håll i världen.

onsdag 20 juni 2012

Klyschigt exotiskt och intetsägande trist


ROMAN
Ugglemasken

Brigitte Gacha
Övers: Lars G. Säfström
Leopard, 2012

En afrikansk forskare, därtill verksam i Afrika, tilldelas Nobelpriset i fysik. Stor sensation och uppståndelse. Tillsammans med sin unga fru åker de i börjar av december till Sverige för att hämta priset. Frun kommer från mycket enkla omständigheter och har till skillnad från sin man bara en elementär utbildning. Hon har inte heller varit utomlands någon gång, knappt rest i sitt eget land.

Resan till det fjärran exotiska Norden är som ett spännande äventyr, men skapar också djupare förväntningar. Dels hoppas den unga frun att hennes relation till maken ska stärkas och bli mer sensuellt. Det ska också ge henne ett nytt perspektiv på hennes egna levnadshistoria, men även en ny förståelse av hennes land och kultur.

Utgångspunkten skulle kunna vara fantastiskt givande för en berättelse som på djupet förmår ge en fascinerande bild av en människas växande, samtidigt som den skildrar avslöjande kulturkrockar.

Lägg därtill att här saknas inte skojiga idéer, som till exempel att Nobelpriset till den kamerunske fysikern utdelas tack vare hans forskning om ”sambandet mellan kosmiska krafter”.

Resultatet i Gachas roman blir dessvärre en plågsam antiklimax. Inte minst resan till Sverige och Nobelfestligheterna är en stor besvikelse. Det intressantaste med Sverige är snön, sillen och punktligheten. Klichéer som inte direkt ger nya djuplodande insikter. Nobelfesten skildras intill minsta kläddetalj och matingrediens. Det är förödande trist och intetsägande.

Ovanan att förlora sig i ovidkommande detaljer går igen i hela boken. Stilen är pratig, för att inte säga tjatig, dialogen träaktig och oäkta.

Det på Grands Veranda avlyssnade samtalet mellan fyra av världens främsta vetenskapsjournalister måste ta priset ifråga om uppstyltad konstruktion som klingar så falskt att det nästan gör ont i öronen vid läsningen.

Huvudpersonen tillgodogör sig en stor mängd kunskaper av allehanda slag, men växer aldrig som människa. Hennes afrikanska hemland förblir klyschigt exotiskt. Det halvmystiska draget, övertydligt framhävt med titelns ugglemask, gör inte saken bättre.

Det enda genuina, och riktigt intressanta, i romanen är skildringen av en ung kvinnas kamp mot sin egen inre osäkerhet. Bra, men det räcker inte.

tisdag 19 juni 2012

Världspremiär med mingelgala


Det var världspremiär för filmen ”Hej Hawaii” på biografen Royal i Kramfors. Denna unika händelse föregicks av en filmgala – låt gå i det blygsammare formatet – och mingel. På plats fanns de flesta inblandade, och alla som har sett eftertexter till en film vet att det är krävs många för att göra en film.


Filmen är ett samarbete mellan två professionella regissörer – Jannie Nielsen och Petra Näslund från Kramfors Dramatiska – och båda fanns förstås på plats, och brukare från omsorgen med olika slags handikapp eller hinder. De sistnämnda hade för dagen rollen av filmstjärnor, och de bar upp sin nya stjärnstatus med glädje och stolthet.

Personalen från omsorgen fanns förstås också där, liksom politiker, kommunala tjänstemän, sponsorer, ingen nämnd, ingen glömd.

Projektet med ”Hej Hawaii” har pågått i snart fem år och hela stämningen under galan präglades av lika stora delar lättnad och entusiasm över att filmen efter alla öden och äventyr – och de har varit många – äntligen är klar att visas på filmduken.

Förväntningarna var också stora inför visningen, inte minst när det gällde det tekniska.

måndag 18 juni 2012

Stadsfest levde upp till förväntningarna


Stadsfestens magi. När kvällen börjar på lördag ser det till en början tämligen tröstlöst ut. Det är folktomt, det finns förmodligen fler väktare än gäster, ett handfull personer sitter och dricker öl, medan ett coverband tappert vevar gamla godingar.


När Sir Reg inleder kvällspasset är det inte många framme vid stora scenen. Det är synd, för bandet, med en internationell uppsättning artister av världsklass, förtjänar bättre. Deras musik går under benämningen keltpunk, alltså irländsk folkmusik i punktappning, och det är som Riverdance i punktempo. Eller irländskt vemod goes Sex Pistols. Spelglädje, ös och energi från scenen. Och violinisten Karin Ulvin kan man lätt bli så där idolförälskad i.

Sedan var det dags för Kingen, Sveriges svar på Jerry Lee Lewis, som spelade gammal hederlig rock ´n roll, fast materialet är helt och hållet nyskrivet. Klassiker i ny tappning är alltid kul, och Kingen är en oerhört skicklig scenartist.

Nu började det så sakteliga att fyllas på framför scenen. Och när skymningen dämpade dagsljuset, och färgskalan övergick i grått, blev det som genom ett trollslag helt fullt med folk överallt. Unga och gamla, par och singlar, hela familjer, med ibland tre generationer. Det var som om hela Kramfors var där.

Och plötsligt var det bästa stadsfesten, Klas Norberg var världens bästa konferencier, och Kramfors var helt enkelt världsbäst.

Tacksamt för hårdrockbandet H.E.A.T. De spelar hårdrock av 80-tals stuk på ett ytterst kompetent sätt. De har en bra scenshow, med bra drag, bandet gör sitt jobb, och sångaren Erik Grönwall – känd från Idol – är klockrent tonsäker. Imponerande, pudelrock när den är som bäst.

Stadsfesten avslutades med Waterloo, ett ABBA-coverband, med ett grundmurat rykte, som bjuder på en glittrande show, rockig värre.

Ännu en stadsfest i Kramfors är till ända. Ordningsmakten är nöjd, enligt polisen var det ”väldigt lugnt”.

Arrangörerna är lika nöjda som lättade. För både Cathrine Rikner och Markus Molin är det första gången som de har huvudansvaret.

- Hela arrangemanget har motsvarat våra förväntningar, säger de samstämmigt.

- Och tur med vädret hade vi också!

Det totala antalet besökare är ännu inte klart, men Cathrine och Markus tror att fredagen i år var bättre än i fjol. Och nu hoppas de på Stadsfest till nästa år.

söndag 17 juni 2012

Veckan från hyllan vecka 25: 2012



Fotbolls-EM, vilken tidstjuv! Det blir mycket fotboll, två matcher om dagen, även om jag inte ser alla, blir det långt mer tid framför tv:n än vanligt. Så är det nog för många just nu. Fotboll engagerar.

Naturligtvis handlar det till en del om fascination för själva spelet. Och inget ont i det. Leken är en självklar del av människans existens. Viktig och oumbärlig, just därför at den inte betyder ett dugg, den är ett mål i sig, med egna regler, och ett högst specifikt ramverk.

Men det handlar så klart om så mycket mer också. Det går säkerligen att göra en lång och djupsinnig analys om vilka frustrationer som fotbollens är ett sublimerat substitut för.

Att det rör sig i hög grad om nationell självhävdelse är uppenbart. Jämför bara den svenska publikens beteende under en landskamp, sist under fiaskot mot Ukraina, med firandet av nationaldagen. Intensiteten, känsloutbrotten, engagemanget, lidelsen, det är som två olika folk.

Det kanske vore en bra idé för nationaldagsfirandet? Istället för tjafset med kungligheterna på Skansen, låt Sverige möta en blåbärsnation, Lichtenstein eller San Marino, då skulle ni få se på inlevelse i klass med norrmännens av oss så avundade Syttende Mai.

Att fotboll också är politik kan ingen på allvar tvivla på. Det senaste exemplet är EM-matchen mellan värdnationen Polen och ärkerivalen Ryssland. Det blev ett rejält bråk i centrala Warszawa, kravallpolisen fick ingripa, 180 anhölls, ett tiotal skadades. Egentligen får det betraktas som relativt lugnt och snällt. Många, jag med dem, befarade att det skulle bli mycket värre.

Matchen slutade med oavgjort 1-1, och det var nog lika bra det.

Före matchen skrev tidningar spaltmeter om just den politiska aspekten, fiendskapen genom historien mellan länderna, levande än – tyvärr – och de som höll ryssarna som favoriter i matchen skrev mycket om att det behövdes ett nytt under vid Wisła.

För er som inte har så bra koll, här en recension av en bok i ämnet som kom för ett par år sedan:

Warszawa 1920
Adam Zamoyski
Övers: Andreas Wadensjö
Dialogos, 2010

En historisk händelse av nästan mytiska dimensioner i polsk mellankrigshistoria, som dagens polska höger gärna vill anknyta till. Samtidigt tämligen okänt i Västeuropa, trots att det enligt det polska synsättet räddade nämnda Europa från att förslavas av bolsjevikiska horder.

Det handlar om det polsk-ryska kriget 1920. Den pånyttfödda polska staten utnyttjar svagheten hos ett Ryssland som fortfarande är sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, och etablerar ”fakta på marken” genom att ockupera stora delar av Ukraina och Vitryssland. Ryssarna lyckas dock att driva tillbaka polackerna, och de desperata bolsjevikerna ser här sin chans att slinka ut ur sin isolering och efterblivenhet genom att exportera revolutionen till Väst med hjälp av Röda Arméns bajonetter.

Det blev stopp utanför Warszawas portar, mest beroende på utdragna försörjningslinjer, oklar befälsordning, och inte minst polsk beslutsamhet. Händelsen kallas ”undret vid Wisła”.

Därmed besvarades frågan om det går att bygga socialismen i ett land. Visst går det, men resultatet blir därefter.

För Västeuropas del är konsekvenserna uppenbara, genom vad som inte hände.

Men visst är det en spännande fråga hur den reellt existerande socialismen hade kunnat se ut om den kom att inbegripa det industrialiserade Västeuropa.

Zamoyskis bok, trots uppenbara försök till objektivitet, riktigt dryper av traditionell polsk russofobi. Inte minst får den sovjetiske befälhavaren, Michail Tuchatjevskij, den unge marskalken som formulerar ett antal moderna militärdoktriner som sedermera används framgångsrikt av framför allt tyskarna, och som 1937 i likhet med så många andra sovjetiska officerare faller offer för Stalins utrensningar, en behandling som är allt annat än rättvis. Den är dessutom ganska rörig, och förlorar sig alldeles för mycket i detaljerade beskrivningar av alla militära rörelser och förflyttningar hit och dit. Men den ger en ganska hygglig översikt av händelseförloppet, och framför allt bjuder på ett slösande generöst bildmaterial.






lördag 16 juni 2012

Inledning med bra drag


Kramfors Stadsfest är som ett eget universum. Trots att det tilldrar sig mitt i stan, under årets ljusaste period, styrs det av egna lagar, nästan som vore det oberoende av tid och rum

Det börjar trevande, även om vädret var sällsynt inbjudande på fredag eftermiddag dröjde det ganska länge innan publiken började infinna sig. Det vore synd att påstå att kön ringlade lång. Konkurrensen från fotbollen var förstås en viktig faktor, även om många passade på att förena nytta med nöje, så att säga, och se matcherna, och då främst Sveriges ödesmatch mot England, inne på något av öltälten.


Det var därför ganska otacksamt för Bollstabandet Crash N Recovery att inleda kvällspasset. De är ett relativt nybildat band, som spelar traditionell countrypop, en form av country and northern, skulle man kanske kunna säga. Tätt sound, skönt och medryckande, och sångerskan Linda Engström gör ett bra jobb.

Om Crash N Recovery stod för en snäll inledning, var bandet som följde efter dem allt annat än snällt. In på scen kom Lilla syster, och de såg ut som storebror allihop. Bandet är lite av ett unikum i svenskt musikliv, eftersom de är så gott som ensamma om att spela hårdrock på svenska.

Och när jag skriver hårdrock, ska betoning definitivt ligga på hård. Lilla syster utmärks av kraft, energi, och ett brutalt röj. Texterna är kaxiga och uppkäftiga, och hela framträdandet är rått till både form och innehåll.

Samtidigt saknar de inte glimten i ögat, de hade en genomarbetad scenshow, och bjöd på sig själva. Ljudvolymen var som sig bör fullständigt öronbedövande, och märkligt nog ju högre de spelade desto mer folk kom det.

Därmed var manegen krattad för hiphop-duon Norlie & KKV, som fick folkhavet att gunga till sin eklektiska rap, med så många olika musikaliska influenser.

Kvällen avslutades i dur med en publik som dansade och levde med när musikalstjärnan och melodifestivalfyran David Lindgren uppbackad av partybandet från Örnsköldsvik Pink Hink rockade loss.

Stadsfesten under fredagen levde visserligen inte upp till journalistklyschan folkligt, festligt och fartfyllt, men var en lagom uppvärmning, och ändå med bra drag, inför fortsättningen på lördag.



fredag 15 juni 2012

Ett gatlopp genom mänsklighetens galenskap


ROMAN
Tills vattnet stiger

Maryse Condé
Övers: Helena Böhme
Leopard, 2011

Maryse Condés senaste roman är en mäktig berättelse om den mänskliga galenskapens historia. Eller rättare sagt, den manliga galenskapen, för som hon skriver, ”kvinnorna är en bisak i historien”.

Condé gräver sig genom historiens många avlagringar med en obändig berättarglädje, nästan ända ner till ursprunget. Resultatet är inte särskilt uppmuntrande, det är en brutal och bloddrypande historia om hur maktens män utnyttjar människornas behov av tillhörighet och identitet för sin egen ambition och girighet. Det blir som ett gatlopp genom historien, framför allt i Afrika och Västindien.

Två områden som för övrigt hör nära ihop just genom politisk maktkamp och ekonomisk exploatering.

Huvudpersonen Babakar är en klassisk antihjälte. Han är rationalisten som råkar ut för mystiska händelser, den ständige främlingen som längtar efter ett hem, den moderbundne som förlorar sina föräldrar tidigt, den ömhetstörstande som inte ser kärleken mitt framför sig. Han är en märklig kombination av Voltaires Candide och Mika Waltaris Sinuhe.

Kanske mest egyptiern Sinuhe med vilken han har gemensamt att båda är läkare.

Det är i Babakars sällskap läsaren färdas genom det hatets landskap som är mänsklighetens. Resan går genom ett plågat Afrika, via ett hierarkiskt Guadeloupe, till ett av världens fattigaste och kanske även märkligaste ställen – Haiti.

Maryse Condé menar att det är identitetspolitiken som ligger till grund för grymheterna, det är vita mot svarta, kristna mot muslimer, norr mot söder, i en oändlig kedja av konstruerade motsättningar som alltför ofta urartar i bestialiska mordorgier.

Det är också Babakar som står för hoppet mitt i allt detta desillusionerade elände. Han ger uttryck för den jordiska jämmerdalens ljuspunkter, en smula godhet, viljan att hjälpa, lite medkänsla, en aning dignitet, och sist men inte minst kärlekstörst.

torsdag 14 juni 2012

Som en insändare utan slut


ROMAN

Från slott till slott
Louis-Ferdinand Céline
Övers: Hans Johansson
Vertigo, 2012

En person som definitivt inte drabbades av klarsyn när det gäller den egna personen och den skamliga roll som han kom att spela i historien är den franske författaren Louis-Ferdinand Céline. Han blev ökänd strax före andra världskrigets utbrott genom sina antisemitiska pamfletter, och var medlöpare under den nazistiska ockupationen. I romanen *Från slott till slott* beskriver han sin flykt från Frankrike vid krigsslutet, då han slutligen hamnade i Danmark, där han fängslades i väntan på utlämning, som dock avslogs av de danska rättsmyndigheterna. Han återvände till Frankrike 1951 efter att en militärdomstol hade utfärdat amnesti för honom.

Det är en på flera sätt märklig bok. Céline ångrar ingenting, det är han som är offret, utsatt för en konspiration av pöbeln. Han har inte gjort något fel, och har han det så är han långt ifrån ensam om det. Här har han onekligen en poäng, trots allt, samarbetsandan under ockupationen var mycket omfattande, det var först *efter* kriget som alla blev medlemmar i La Résistance. Vilket givetvis inte urskuldar Céline på något sätt.

Han är också totalt misantropisk, samtidigt som han är fullständigt egotrippad, och det är ingen trevlig kombination. Han är bitter och självömkande på ett gränslöst sätt som bara inger avsmak.

På sin tid hyllades Céline för att ha förnyat och vitaliserat det franska litterära språket, vilket säkert var en välgärning då. Än idag kan många franska författare lida av ett intellektualiserande, blodfattigt skrivande. Men att läsa Céline nu är inte lika revolutionerande. Det är mjäkigt och tröttande, rent ut sagt tråkigt. Oavslutade meningar…hela vägen, och utropstecken efter nästan varje mening! Det är som att läsa en gnällig och virrig insändare som aldrig tar slut.

onsdag 13 juni 2012

En tid av uppror


ROMAN

Vännen och främlingen
Uwe Timm
Övers: Jörn Lindskog
Thorén & Lindskog, 2012

Uwe Timms *Vännen och främlingen* är en lågmäld och mycket personlig berättelse om författarens vänskap med Benno Ohnesorg i början av 60-talet. Några år efter att deras vägar skiljs blir Benno skjuten till döds under en demonstration mot shahens besök i Berlin. Trots att det blir snabbt uppenbart att det rörde sig om ett kallblodigt mord, blir polismannen som sköt friad, och ingen ställs till svars. Händelsen kom att radikalisera delar av den västtyska studentrörelsen.

Det tidiga 60-talets Västtyskland präglas av demokratiska former men med ett föga demokratiskt innehåll. Gamla nazister sitter överallt på höga poster, lydnadsidealet och auktoritära mönster lever vidare, och föräldragenerationen antingen tiger eller kommer med klena ursäkter. Vägen från plikttrogen nazist till ansvarskännande konservativ var för många inte särskilt lång.

Det är en tid av kärlek och politik, frigörelse och uppror. Allt detta fångar Timm på kornet genom sin raka men ändå poetiska skildring av vänskapen med Benno Ohnesorg, han som kanske var nazismens sista offer.

tisdag 12 juni 2012

Oro för vårdcentralen i Nyland


Nyland vårdcentral sommarstänger nästa måndag i två månader, och patienterna hänvisas till Kramfors. Stängningen har orsakat stor oro. Många befarar att det är ett sätt att smygvägen lägga ner vårdcentralen. Det finns också ett utbrett missnöje med bristande information. Därför hade flera organisationer kallat till stormöte på måndag kväll i Folkets hus i Nyland.


Det var flera lokala organisationer som stod bakom mötet. Man hade bjudit in landstingspolitikern Ingeborg Wiksten (FP), René Lidbom-Hedin som är chef för vårdcentralen i Nyland och Höga kusten, och Margareta Sundberg-Westin som är chef i Kramfors.

Mötet inleddes med att en protestskrivelse från Nylands företagare mot stängningen lästes upp.

Sedan fortsatte man med frågor från publiken. Skarp kritik riktades mot den uteblivna informationen.

- Först får man höra ett rykte, sedan helt plötsligt är det en annons i tidningen som berättar om två månaders stängning, sa Kalle Molander, en av initiativtagarna.

Margareta Sundberg-Westin sa sig ha förståelse för oron, men skyllde på att processen för att planera för sommaren började alltför sent.

- Med facit i hand borde vi ha haft möten, men jag tror ändå inte det hade gjort någon skillnad, sa hon.

Många ifrågasatte att Nylandsborna ska ta sig till Kramfors och inte tvärtom. På det svarades att det dels bor fler i Kramfors, men framför allt beror det på att sårbarheten med bemanningen är mycket större på ett litet ställe.

Flera uttryckte tvivel på om vårdcentralen i Kramfors har tillräcklig kapacitet att ta emot patienter från flera upptagningsområden, i synnerhet som det redan nu är ganska långa väntetider. Dessa tvivel stillades knappast under kvällen.

Ingeborg Wiksten förnekade bestämt att det finns planer på nedläggning av vårdcentralen i Nyland. Hon påpekade också att det är inte bara Kramfors som dras med problem, främst läkarbrist, utan de finns lika mycket i länet och hela landet. Men hon ansåg ändå att primärvården i Kramfors kommun är väl fungerande.

- Det är nog bara landstingstoppen som tycker att det fungerar bra, replikerade Kalle Molander.

måndag 11 juni 2012

Soligt men kyligt när Flogsta öppnade


Flogstabadet öppnade i lördags för säsongen. Trots att vädret var soligt var det ganska kyligt, men ändå hittade en handfull entusiaster till badet. Badmästare Nils Grahm hoppas i alla fall på en bra säsong.


- Bara det blir bra väder, kommer det mycket folk, säger Nils.

Flogstabadet öppnar varje år under helgen i vecka 23. Man håller sedan öppet till den tolfte augusti. Självklart är publiktillströmningen beroende av vädret. Nils Grahm har sett gynnsamma prognoser för sommaren och är därför förhoppningsfull.

Flogstas badgäster är huvudsakligen Kramforsbor, framför allt barnfamiljer med barn i åldern tio-tolv år. Även en del campinggäster besöker badet. Campingen har ett avtal med Flogsta som gör att campingens gäster kan bada gratis, det ingår i campingavgiften.

- En och annan brukar ta ett morgondopp, säger Nils Grahm.

Öppningsdagen var det mest barn som badade. Tilda Nordvall simmade ikapp med kompisen Linus Karlsson Bengtsson. Hon berättade glatt att det inte var första gången som hon badade i år. Hon åkte också vattenrutschbana, ett nöje som också uppskattades av Markus Häinilä.

Tilda var på Flogstabadet med sin farmor Birgitta Nordvall, som avstod simningen och föredrog att njuta av solen.

- Det är lite kyligt i luften, så det blir inget bad idag, det får vänta, sa Birgitta Nordvall.

söndag 10 juni 2012

En stark och beslutsam kvinna



ROMAN
Maria Magdalena Mathsdotter – Kungen, samekvinnan & den franske pastorn

Lilian O. Montmar
Alerta, 2012

Förra sommaren när jag var en vecka i Saxnäs i södra Lappland, gjorde jag en utflykt till Fatmomakke, som ligger inte så långt därifrån. Det är en samisk kyrkstad, beläget otroligt vackert vid Kultsjön, med en kyrka, länsmansstuga, närmare 80 kåtor och 20 timrade kyrkstugor. Sedan urminnes tider en mötesplats för samerna, och sedermera mellan samerna och myndigheterna. Det är ett mycket välbevarat ställe, som vittnar om en fascinerande historia och kultur.

Det är i stor utsträckning så vi ser samerna, som ett musealt fenomen, ett arkeologiskt utställningsföremål, möjligen med inslag av exotiskt konsthantverk. Sveriges ursprungsbefolkning är en avlägsen och homogen grå massa som saknar ett mänskligt ansikte.

Den stora förtjänsten hos Lilian O. Montmars roman ligger just i hennes förmåga att levandegöra ett spännande samiskt levnadsöde. Huvudperson är Maria Magdalena Mathsdotter, en märklig samekvinna som 1864 spände på sig skidor och begav sig ner till Stockholm för att utverka kungens hjälp med att etablera skolor och barnhem åt de samiska barnen.

Fram träder ett levande porträtt av en stark och beslutsam kvinna, klok som få, och företagsam utöver det vanliga.

Montmar har gjort ett gediget forskningsarbete, hennes känsla för detaljer är imponerande, och skänker skildringen av livet för Maria Magdalenas familj en äkthet och en närvaro bortom alla schabloner.

Växlingarna mellan fiktion och dokumentär skapar en dialektik som driver handlingen dynamiskt framåt.

En roman om ett Sverige som icke blott etniska svenskar har.

lördag 9 juni 2012

Veckan från hyllan 24-2012


Nationaldagen har firats under veckan. Det bästa med den var att det var ledigt mitt i veckan. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.


Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Nu är det som det är. Nationaldagen är nog ändå här för att stanna.

Ett intressant exempel på vad vilka absurda situationer som olika sätt att kanalisera nationalistiska strävanden kan leda till är Birobidzjan.

Det kom en bok i ämnet för ett par år sedan. Här min recension:

Birobidzjan. Judiska Autonoma Området i ryska Fjärran Östern
Lars Åhlander
Dialogos, 2010

Det tsaristiska Ryssland lämnade efter sig en mångnationell stat, med en mängd olösta minoritetsproblem. En av de mest utsatta befolkningsgrupperna var judarna, som under tsarregimen utsattes för ständig diskriminering och kraftiga begränsningar, som till och från flammade upp i våld med regelrätta pogromer (ett ryskt ord ursprungligen), med misshandel, plundringar, våldtäkter och även dödsfall. Vid förra sekelskiftet fanns det i Ryssland över fem miljoner judar – och då hade ändå över två miljoner redan lämnat landet för Amerika.

När bolsjevikerna efter inbördeskriget väl hade konsoliderat sin maktställning fanns det en stark ambition att lösa minoritetsmotsättningarna. Enligt deras program skulle det ske i en anda av självbestämmande och bejakande av varje folks kultur. Självbestämmandet borde vara kopplat till ett bestämt territorium, helst nationellt enhetligt.

För judarnas del medförde det ett uppenbart problem. Efter ganska storslagna planer för en judisk sovjetrepublik på Krim, som dock stöp på lokalbefolkningens våldsamma motstånd, bestämde man sig att bilda ett autonomt judiskt område i Birobidzjan, i Fjärran Östern, på gränsen till Kina.

Området skulle vara världens första judiska stat, och var naturligtvis också tänkt som ett alternativ till sionismen. Därför satsade man på jiddisch, det arbetande folkets språk och kultur, till skillnad från sionismens hebreiska borgerliga nationalism.

En annan ambition som Birobidzjan hade gemensam med sionismen var det judiska folkets ”produktivisering”. Den skeva sociala strukturen, de flesta judar var hantverkare, småföretagare, med en stor andel så kallade ”Luftmenschen”, skulle avhjälpas genom att judarna blev jordbrukare. Både kommunisterna och sionisterna misslyckades i det avseendet.

Birobidzjan blev aldrig någon större framgång. Judarna förblev alltid en minoritet i området. Inte fler än 40 000 judar bodde där på en och samma gång, även om omsättningen var stor, och sammanlagt kan så många som en miljon judar ha passerat området.

Birobidzjans avlägsna läge, det är 832 mil från Moskva, liksom områdets svåra klimat, var säkert bidragande orsaker. Men framför allt var det frånvaron av diskriminering och den nyvunna jämställdheten med hyggliga framtidsutsikter som fick judarna att stanna i Sovjetunionens västra delar.

Situationen ändrades genom Stalins utrensningar efter 1936, som drabbade Birobidzjan hårt. Andra världskriget medförde en återgång till den gamla storryska chauvinismen, som efter kriget ledde också till mer eller mindre förtäckta former av antisemitism. Den judiska frågan förblev olöst, i likhet med många andra nationalitetsproblem i Sovjet.

Det är paradoxalt att bolsjevikernas gamla paradgren var en av de bidragande orsakerna till Sovjets fall.

Idag har Birobidzjan behållit sitt judiska namn, trots att den judiska befolkningen där är försumbar. Området har dessutom blivit ett internationellt centrum för jiddischstudier. Outgrundliga är historiens vägar.

Om detta har Lars Åhlander skrivit en kort men informativ bok, som ger mersmak. Boken innehåller ett rikt bildmaterial och en värdefull käll- och litteraturförteckning.




fredag 8 juni 2012

Fotbolls-EM politiskt sprängstoff


Fotbolls-EM som börjar idag i Warszawa på den nybyggda nationalarenan med matchen Polen mot Grekland är en relativt ung tävling. Visserligen framfördes idén om en fotbollsturnering för Europas landslag redan 1927 av franska förbundets ordförande Henri Delanuay, men det dröjde till 1960 innan tanken kunde förverkligas. Mellankrigstiden var alltför revanschistisk, och kalla krigets frostiga klimat behövde tinas innan Europatanken slog rot, åtminstone på ytan. Politiken fortsatte dock att ständigt göra sig påmind i mästerskapssammanhang.


Det fanns förstås också sportsliga skäl till en Europaturnering – det gällde att skärpa den gamla kontinentens slagstyrka i den allt hårdare konkurrensen med Sydamerika.

Intressant nog är det fransmän som ligger bakom världens tre största turneringar: Jules Rimet skapade VM, Gabriel Hanot, en sportjournalist från tidningen L´Equipe, kläckte idén om en Europacup för klubblag, och som sagt Delanuay var den som föreslog EM.

Det var därför naturligt att det första mästerskapet spelades i Frankrike. Fyra lag deltog i slutspelet, ett antal som behölls till och med mästerskapet 1976, för att utökas till det dubbla 1980.

Fransmän var storfavoriter på hemmaplan, och började sin semifinal mot Jugoslavien i stor stil. Trots att laget saknade storstjärnorna Kopa och Fontaine – skyttekungen från Sverige-VM 1958 – spelade man lysande fotboll och ledde med 4-2 efter 75 minuter. Då drabbades det franska laget av kollektiv kollaps, jugoslaverna gjorde tre mål under loppet av fyra minuter (!), och den franska segeryran förbyttes i landssorg. Det var också början på en tillbakagång för fransk fotboll som skulle vara i nästan 20 år.

Redan här kastade politiken sin skugga över mästerskapet, Francos Spanien vägrade möta bolsjevikerna från Sovjet som därmed kvalificerade sig genom w.o. Det räckte hela vägen till guldmedalj, i finalen slog Sovjet Jugoslavien 2-1.

Pikant nog möttes Spanien och Sovjet i finalen i mästerskapen 1964. Spanien vann på hemmaplan i Madrid med 2-1.

Men det saknades inte politiska inslag i den turneringen heller. Grekland vägrade möta Albanien, eftersom det fortfarande formellt rådde krigstillstånd mellan länderna sedan 60 år tillbaka i tiden, och som gällde minoriteternas ställning.

1968 i Italien spelades huvudrollen av den schweiziske domare Gottfried Dienst. I finalmatchen ledde Jugoslavien 1-0 över hemmanationen, när domare Dienst underkände utan någon begriplig anledning jugoslavernas andra mål. Därefter godkände han ett uppenbarligen regelvidrigt mål av italienarna på frispark. Matchen slutade 1-1, och Italien vann omspelet 2-0.

Dienst är samma domare som två år tidigare i VM-finalen på Wembley godkände Englands mycket tveksamma andra mål, vilket förmodligen gav engelsmännen segern. Än idag tvistar de lärde, inkluderande experter inom ballistiken, om huruvida bollen var inne.

Västtyskland var storfavorit 1976 i Jugoslavien. De slog enkelt hemmanationen, men i finalen mot Tjeckoslovakien hamnade de snabbt i underläge 0-2. Genom en kraftfull forcering i slutminuterna lyckades dock tyskarna kvittera, och det såg ut som att Gary Linekers berömda sentens (visserligen formulerad långt senare) ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter och sedan vinner alltid tyskarna” skulle besannas.

Förlängningen slutade mållöst, och sedan vidtog straffläggning. Det stod lika när Ulli Hoeness med en snedträff skickade bollen upp till övre läktaren. Nu kunde Antonin Panenka avgöra för Tjeckoslovakien. Han tog sats, Sepp Maier chansade till vänster, och då stannade Panenka upp, och retfullt enkelt rullade in bollen mitt i målet.

Efteråt berättade Panenka i en anda värdig en ättling till den gode soldaten Svejk hur han tränade straffläggning i klubblaget. Han brukade slå vad med målvakten om en öl, och när han väl kom på idén med att stanna upp, blev det jämt mål och han vann. Nackdelen var en besvärande ölmage.

Tyskarna revanscherade sig 1980 när de vann sin andra titel. Annars är det så att inget lag hittills har någonsin lyckats försvara sin EM-titel.

1984 gör Frankrike comeback i fotbollens finrum. Nyckeln till den franska framgången stavades Michel Platini. Den franske eleganten gjorde nio mål på fem matcher. I två av matcherna lyckades han med hat-trick, alltså tre mål i en och samma match.

Platini blev nationalhjälte, man förlät honom hans tidigare halvhjärtade insatser i landslaget och sveket när han lämnade den inhemska ligan för de stora pengarna i italienska Juventus. Han är numera president i det europiska fotbollsförbundet UEFA.

1988 i Västtyskland vinner Holland genom att slå Sovjet i finalen, förmodligen en av de sista stora turneringarna som Sovjetunionen deltar i innan upplösningen 1991.

Fyra år senare har EM-turneringen kommit till Sverige, och bevisar än en gång att idrott och politik hör ihop. Det var första gången som Tyskland deltog som en enad nation, och gjorde det ganska framgångsrikt genom att ta sig till final. Landslaget dominerades totalt av det forna Västtyskland, vilket var nog så symptomatiskt för utvecklingen i det nya Tyskland.

Tyngre vägde att Jugoslavien uteslöts med motiveringen att det pågick inbördeskrig i landet. Dess plats övertogs istället av Danmark. Efter att ha med möda krånglat sig vidare från gruppspelet besegrade man Holland i semi på straffar, och var sensationellt i final. Än större sensation blev det när man i finalen slog ganska enkelt Tyskland 2-0.

Den danska dynamiten exploderade visserligen med fördröjning, men den största danska fotbollsframgången var inte desto mindre ett faktum.

Sverige, som deltog för första gången då man som värdnation var direktkvalificerad, började bra i gruppspelet, med oavgjort mot Frankrike, och vinster mot Danmark och England. I semifinalen blev dock svenskarna rejält utspelade av Tyskland, trots de blygsamma förlustsiffrorna 2-3.

Det som man kanske minns bäst från Sverige-EM är de glada skotska supportrarna, annars har väl brittiska – då framför allt engelska – fotbollshuliganer varit fotbollsarenornas stora skräck.

Mästerskapet millenieåret 2000 var det första som arrangerades av två länder – Holland och Belgien. Sedan föregående turnering hade också antalet deltagande lag i slutspelet höjts till 16. Hemmanationen Holland gick fram som en ångvält. Vann alla sina gruppspelsmatcher och krossade i kvarten Jugoslavien – som Serbien då fortfarande officiellt hette – med 6-1. Semifinalen mot Italien blev mållös efter att holländarna hade missat två straffar under ordinarie matchtid. Italien vann straffläggningen med 3-1, och tre av fyra av holländarnas straffsparkar träffade inte ens målet.

Mästerskapet 2004 i Portugal slutade med att Grekland vann sensationellt. Grekerna gick vidare från gruppspelet på bättre målskillnad än Spanien, och vann sedan sina tre matcher i slutspelet med 1-0, med förödande effektivt spel. Den som satsade en hacka på Grekland som vinnare av EM kammade hem en riktig storvinst – oddsen var 150-1!

Den senaste turneringen spelades i Österrike och Schweiz, och vanns av Spanien, men det var Turkiet som vann publikens hjärtan. Efter den inledande förlusten mot Portugal, lyckades man besegra hemmanationen Schweiz på övertid efter underläge. Mot Tjeckien låg turkarna under med 0-2, och än idag förundras alla över hur de lyckades vända till vinst med tre mål under de sista 15 minuterna. I kvartfinalen gjorde Kroatien mål med en minut kvar av förlängningen, och alla, framför allt kroaterna, trodde att det var klart, men då utjämnade turkarna och vann sedan straffläggningen.

I semifinalen mot Tyskland föll de på eget grepp, trots ledning 1-0, och 2-2 med fyra minuter kvar blev det förlust för ett Turkiet som var decimerat av skador och avstängningar.

Beslutet att tilldela EM 2012 Ukraina och Polen är utan tvekan ett försök av storföretaget UEFA att vidga sin marknad österut. Det finns säkerligen också en politisk undertext bakom beslutet, man vill gärna knyta Ukraina närmare till väst.

Dessutom har det tillkommit ytterligare en komplikation genom att flera av EU:s ledare ska bojkotta matcherna i Ukraina, som protest mot behandlingen av Julia Timosjenko.

Det som kan bli det stora problemet är det ökända fotbollsvåldet och den rasistiska läktarkulturen i framför allt Polen.

torsdag 7 juni 2012

Landshövding Bo Källstrand talade på nationaldagen i Kramfors


Nationaldagen firades i Kramfors med ett digert program. Det var prisutdelningar, underhållning, festtåg, flaggutdelning och ballonguppsläpp. Landshövding Bo Källstrand höll tal.


Firandet började med att nya svenska medborgare hälsades välkomna i Kommunhuset av kommunalrådet Micael Melander. 40 personer blev svenska medborgare under 2011 i Kramfors, och alla var de inbjudna, tillsammans med sina familjer. De kommer från många olika länder, bland annat Tyskland, Filipinerna, Azerbajdzjan, Ecuador och Colombia.

Ett 20-tal mötte upp till en trevlig ceremoni, som avslutades med kaffe och tårta.

Efter klockringningen bjöds det på musik framförd av Kulturskolans elever och lärare.

Ett festtåg med en imponerande fanvakt marscherade sedan från Idrottsplatsen till torget, anförda av Ådalens blåsorkester. Föreningslivet och alla som ville vara med deltog.

Väl framme på torget uppträdde Ådalens blåsorkester, följda av Svanökören.

Sedan var det dags för prisutdelning i tävlingen ”Varför är det så bra att bo i Kramfors”. I teckningstävlingen för lågstadiet vann klass 2A från Skarpåkersskolan. Segrare i dikttävlingen för mellanstadiet blev Diaz Andersson från klass 6 på Kramforsskolan.

Därefter överlämnades ordet till landshövdingen. Han påpekade att den svenska nationaldagen, till skillnad från de flesta andra länder, inte firas till minne av någon dramatisk händelse. Nationaldagen är snarare ett tillfälle att glädjas åt den långvariga fred och trygghet som landet har haft förmånen att åtnjuta.

- Idag ska vi reflektera över det som förenar oss alla, och som är bra i vårt land, sa Bo Källstrand.

Tyvärr försvann solen ungefär samtidigt som landshövdingen avslutade sitt tal, mörka moln tornade upp sig över torget, och det började regna, vilket skrämde iväg många bland publiken.

Bra ett fåtal var kvar under den avslutande underhållningen och det traditionella ballonguppsläppet.

Nationaldagen firades också i Nora, Nordingrå, Ullånger, Nyland och Vibyggerå.

Lokalproducerat på Nordvik


Öppet hus på Nordvikskolan på nationaldagen lockade stora skaror av besökare. Det var dubbla köer som slingrade sig långt över utställningsplan till försäljningen av sommarplant.


- Det ser ut att vara fler människor än vanligt, trodde skolans trädgårdsmästare Thord Eriksson.

Det var möjligen det vackra vädret som lockade många till naturbruksgymnasiet traditionella Öppet hus. Årets tema var lokalproducerad mat. Man hade dels försäljning av egenodlade grönsaker, dels serverades det lokala delikatesser, bland annat under det fyndiga namnet McNordvik. Det fanns också knallar som sålde lokalproducerat, både mat och hantverk.

Flera företag passade på att visa upp sina produkter, huvudsakligen sådana som hör ihop med odling och skötsel av trädgård.

Det bjöds på en rad olika aktiviteter, distriktsveterinärerna hade visning, man fick se hovslagare i arbete, och det var traktorrace. Mycket uppskattat var kosafari där man kunde åka med en vagn dragen av en traktor ut på kobete.

Djuren hade en framträdande plats, det fanns en utställning av rashöns, kaniner från Jämtlands läns kaninavelsförening ställdes ut och hade dessutom en hopptävling, gäss vallades, rashundar kunde beundras på parad, och Värmlandsfår fick klappas.

För de allra minsta fanns det mini-zoo och ponnyridning.

Floristklassen hade ett lotteri, där man kunde vinna deras vackra blomsteruppsättningar, och där vinsten skulle gå till en skolresa.

- Vi brukar kunna ta oss till Holland varje år, sa floristläraren Gabriella Kjellberg.

Det fanns ett stort utbud av underhållning, Norakören, Östbygdens spelmän och Noratrion spelade och sjöng.

I år hade man dessutom kombinerat Öppet hus med nationaldagsfirandet. Skolans rektor Lennart Lundholm höll ett nationaldagstal.

Show för allt med motor på


Glänsande krom, mullrande motorer, öronbedövande ljud från bilstereo – det var Kramfors motorshow 2012 i Latbergshallen på nationaldagen. Arrangemanget är det nybildade North Motor Club första, och redan nu har man börjat planera för nästa år.


- Årets show kan sammanfattas med ett ord: kanon! säger Moniqa Flodin från klubben.

North Motor Club är föreningen för alla som är intresserade av allt som har med motorer att göra. Kramfors motorshow är också öppen för alla sorters motorfordon, lastbilar, motorcyklar, epatraktorer, jänkare, veteraner, militärfordon, ja, allt med motor.

65 olika ekipage – inte bara bilar alltså! – ställde ut, och deltog i tävlingen, som var indelad i tio kategorier. Det viktigaste i bedömningen var fordonets förmåga att sticka ut. Man hade dessutom en billjudtävling, som barmhärtigt nog hölls på planen utanför Latbergshallen.

Publiktillströmningen var långt över förväntan.

- Vi hade hoppats på 200, det kom drygt 500, säger Moniqa Flodin.

En anledning till framgången tror man kan bero på att arrangemanget vänder sig till ungdomar, som också kan delta även om de saknar stora finansiella resurser.

Kramfors motorshow är ett samarrangemang mellan North Motor Club och Euro Japs från Älandsbro.

- Kul med samarbete över kommungränserna, säger Fredrik Hedman från Euro Japs.

onsdag 6 juni 2012

Med anledning av Sveriges nationaldag

Nationaldagen till ära publicerar jag en bild tagen förra året i Sollefteå, då samma stolta tilldragelse firades.
(För er med dålig syn - det är inte köttbullar.)

måndag 4 juni 2012

Musikalisk resa med Titanic


Det är 100 år sedan Titanic sjönk. Det är världshistoriens mest omtalade fartygsolycka, och berättelserna om Titanic lever kvar. Så gör också musiken som fartygsorkestern spelade. Bilden av orkestern som oklanderligt klädd spelar ända till slutet är mycket suggestiv och fylld av symbolik. Filmen ”Titanic” gav Kaprifol Salongsorkester, med medlemmar från hela Ådalen, idén om ett särskilt Titanicprogram.


På fredag kväll framfördes det på Medeltidscentrum i Styresholm.

Föreställningen består av två avdelningar. I den första förflyttas publiken med fantasins och musikens hjälp till det lyxiga förstaklassdäcket. Det musikaliska framträdandet varvades med fascinerande berättelser om fartyget och dess rika och excentriska passagerare. Musiken som spelas är direkt hämtad från de originalnoter från White Star Line som finns bevarade. Det är Pomp and Circumstance, Tjajkovskij, Offenbach, men också den tidens populärmusik, framför allt ragtime.

Efter pausen får vi lov att kliva ner några våningar där tredje klassen håller till. Orkestern har nu bytt till från frack till mer lantlig utstyrsel. Och musiken är irländsk folkmusik. Visserligen har man ingen kunskap om vilken slags musik spelades i på tredjeklassdäck, men det ligger nära till hands att tro att det var folkmusik. Och det som Salongsorkester spelar är garanterat tidstypiskt musik från Irland på 10-talet.

Den irländska blandningen av sentimentalitet, upprorsanda och vild glädje är tilltalande, det svänger bra, och publiken hänger med.

Tidigare har Salongsorkestern framträtt på Postmuseet i Stockholm, där man land annat fick tillfälle att hälsa på den sista överlevande från Titanic, Millvina Dean. Just nu arbetar man på att få en inbjudan till det nya Titanic-museet i Belfast.

Unga vältalare från Kramfors föll i finalen


Kramfors föll på mållinjen i finalen av Retorikmatchen. Det var ovisst in i det sista, innan matchen avgjordes i sista momentet. Det är verkligen hedrande av klass 6 C från Kramforsskolan att nå finalen i Utbildningsradions retoriktävling för skolor från hela Sverige.


Retorikmatchen är en tävling i talekonst, det gäller att så övertygande som möjligt tala, debattera och argumentera. Programledare var Rikard Diego, och domare retorikexperten och instiftaren av Stora Retorikpriset Barbro Fällman.

Kramfors slog ut Sundbyberg i kvartsfinalen, i semi besegrades Falun, och i finalen stod sjätteklassarna från skolan JB Galären från Karlskrona för motståndet.

Det började jämt. I första momentet som gällde att hålla ett tal till nationen om hur man vill styra Sverige fick de tävlande från Kramfors sju poäng, lika många som Karlskrona, och det stod lika.

Andra momentet var en debatt om åldersgränsen för filmen ”Hunger games”. Först skulle man hålla en inledning, sedan fick respektive lag möjlighet till replik, för att avrunda med ett slutanförande. Här gjorde Kramforseleverna mycket bra ifrån sig, och argumenterade så övertygande för höjd åldersgräns att de vann momentet med siffrorna 11-10.

Kramforsledning med en poäng, 18-17, inför det sista inslaget, Retorikexamen, som bestod av tio kunskapsfrågor att besvara under stor tidspress. Det visade sig inte vara Kramforsungdomarna starka sida, och de förlorade med 4-7, och därmed hela matchen med 22-24.

Tydligen hade de tävlande från Kramfors övat mer på retorikens konst än dess realia.

Att komma som tvåa bland alla Sverige skolor måste ändå ses som en stor framgång. Framtidens svenska talarbegåvningar kanske kommer från Kramfors.

söndag 3 juni 2012

De skyldiga och de oskyldiga


ROMAN

En antisemits memoarer
Gregor von Rezzori
Övers: Ulrika Junker Miranda
2244, 2012

”Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera; vilken orsak som helst, hur absurd den än var, gav honom rätt.”

Dessa rader är hämtade ur Gregor von Rezzoris roman *En antisemits memoarer*. Von Rezzori är son till en högadlig tyskspråkig familj från Bukovina, idag beläget i gränstrakterna mellan Ukraina och Rumänien, som efter Habsburgsmonarkins sammanbrott i första världskrigets kölvatten hamnar i Rumänien. Det är ett område som ligger i periferin av periferin, med många folkslag, kulturer och religioner, och i skärningspunkten mellan öst och väst.

Det är ett strikt hierarkiskt samhälle, där klassgränserna löper längs med etniska skiljelinjer. Nya tider är dock på ingång, och det som irriterar mest den tyskspråkiga överklassen är de judiska uppkomlingarnas ”fräcka” framfart, inte minst inom kulturvärlden och de intellektuella yrkena. Det råder stortysk besvikelse över Donaumonarkins upplösning och den småstatssplittring som blev världskrigets resultat. Skulden lägger man ömsom på rikstyskarna, ömsom judarna, mest de sistnämnda.

Von Rezzoris roman skildrar mellankrigstidens turbulenta period. Fem fristående episoder tecknar en tidsbild på från olika platser i Rumänien och i Wien. Det formar sig till en myllrande, bullrande, doftande folklivsskildring från 20- och 30-talets Centraleuropa. Den är lika oundgänglig för förståelse av mellankrigstiden som Joseph Roths *Radetzymarschen* och Stefan Zweigs *Världen av igår* är för den tid som föregår den stora katastrofen.

*En antisemits memoarer* är lika otäck som avslöjande. Med vass blick och kirurgisk precision beskriver von Rezzori hur det konservativa borgerskapet med sin fördomsfullhet, antisemitism, stortyska vurm, förakt för demokratin och rättsstaten banar väg för nazismen.

Samtidigt är den konservativa högern inte nazistisk, tvärtom, i sin aristokratiska arrogans föraktar man den skränande och marscherande pöbeln, och den vulgäre proletären Hitler, man ser bara nazismen som ett användbart redskap för att stoppa bolsjevismen och genomföra en ”nationell revolution”.

Det är en inställning som kommer att visa sig högst gynnsam efter kriget, när man med upphöjt ro tvår sina händer, och lyckas rent av att framställa sig som offer.

I alla fem av romanens berättelser finns det en relation till någon judisk person. Det är studiekamrater, vänner, älskarinnor. Det är frapperande, samtidigt som det är riktigt skrämmande, hur huvudpersonen trots de nära banden till dessa personer aldrig förmår att sluta se dem som judar, de är för honom genom sin etnicitet representanter för en princip, och den är inte positiv, utan ”främmande”. Det är en avhumanisering som är närmast total.

Genom sin avväpnande uppriktighet lyckas von Rezzori visa upp hela problematiken i all sin avgrundsdjupt frånstötande tydlighet.

Och även om han tenderar att gömma sig bakom en estetiserande hållning, med kärlek till litteraturen som skydd mot livets obevekliga gång och verklighetens fasor, bränner det ändå till av klarsyn bortom all cynism när han skriver: ”det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren”.

lördag 2 juni 2012

Veckan från hyllan 23-2012


Inför det stundande fotbolls-EM spelade Sverige en träningslandskamp mot Island. Sverige vann. Sverige?


Och då menar jag förstås bara att de där Ibrahimovic och Toivonen har feta löner, inte alls som en vanlig Vilhelmsson, och det kostar mycket pengar. Något annat menar jag naturligtvis inte.

Det gäller säkert också de där Bajrami och Safari (Safari!?).

EM spelas i Polen och Ukraina, två länder mycket nära men ändå långt borta. Både Ukraina och framför allt Polen har mycket gemensam historia med Sverige, och trots det finns det ganska lite kunskap om de två länderna här.

Här två bra böcker som kan avhjälpa den bristen:

Polen i Europa. En resa i historien 966-2005
Peter Johnsson
Carlssons Bokförlag, 2005

Vad angår oss Polens affärer frågar Bellman i en av Fredmans epistlar, och svaret borde rimligen vara att de borde angå oss en hel del. Polen är en av Sveriges närmaste grannar, de båda länderna har mycket gemensam historia – på gott och ont – de är viktiga handelspartner, turistströmmarna åt ökar åt båda hållen, miljöproblem, framför allt i Östersjön, tacklas tillsammans. Inte desto mindre är kunskaperna om grannlandet Polen mycket begränsade i Sverige, något som Göteborgs-Postens mångårige Östeuropakorrespondent Peter Johnsson har tagit ett samlat grepp för att avhjälpa. Hans ”Polen i Europa” är ett mastigt och gediget verk som ger en både heltäckande och mångfasetterad bild av vårt grannland.

Johnsson börjar med att skissa de stora problemställningarna i polsk historia, under rubriken ”Polens Europa-Europas Polen”, där landets geopolitiska läge mellan Öst och Väst intar en central roll. Bokens andra del, som är den i särklass längsta, är en kronologisk skildring av landets historia från kristnandet 966 till dagens Polen som är medlem av både NATO och EU. Det är välskrivet, mycket kunnigt och framför allt med en stor känsla för historiens sammansatthet och komplikationer. Det märks inte minst i hans förtjänstfulla beskrivning av de etniska minoriteternas roll och betydelse. Johnsson skriver också mycket insiktsfullt om skillnaden mellan historien och det historiska medvetandet, vad som egentligen hände och hur det sedan transformeras i folkets historiska uppfattning. Den distinktionen är särskilt väsentlig i ett land som Polen där det historiska minnet har alltid haft en stor betydelse. En liten bonus i boken är författarens polemik med Peter Englund, där den gode akademiledamoten får en rejäl smäll på fingrarna.

Den enda kritiska anmärkningen som jag kan rikta mot Johnssons framställning är hans tendens att dra upp ”traditioner” som löper genom olika historiska perioder, när det i själva verket rör som om anakronistiska efterhandskonstruktioner.

Bokens sista del, som är också den svagaste, tecknar en bild av dagens Polen. Här förlorar Johnsson sin känsla för nyanser och faller in i en svart-vit syn, som dessvärre är så vanlig. Om den kommunistiska tiden var av ondo, och om dess störtande var en stor seger, så MÅSTE helt enkelt det samhälle som kommer efter vara helt förträffligt. Vilket det långt ifrån är. Visserligen berör Johnsson en del av dagens problem, inte minst för arbetare och den växande underklassen, men det överskuggas helt av hans glättiga skildringar av ekonomiska tillväxtsiffror och den nya medelklassens framgångssagor. Vad jag saknar här är en djuplodande diskussion av vilka vägval som polackerna hade vid kommunismens fall, och varför man valde som man gjorde.

Det kan aldrig nog understrykas att bokens förtjänster väger långt tyngre än dess svagheter. Härligt också att läsa en bok om Polen med riktiga polska fonter. ”Polen i Europa” har alla utsikter att bli ett standardverk i ämnet för lång tid framåt. För visst angår oss Polens affärer.

Ukraina – mitt i Europa
Peter Lodenius
Tigertext, 2006

Ukraina betyder landet vid gränsen. Peter Lodenius, mångårig redaktör för finlandssvenska Ny Tid, funderade på skillnaden mellan öst och väst. Gränsen mellan Europa och Ryssland har gått genom Ukraina, och genom att jämföra östra och västra Ukraina kunde han sig få ut något meningsfullt om skillnaden mellan öst och väst i allmänhet. Med tiden märkte han att det skulle krävas en alltför stor arbetsinsats och dessutom kunskaper i ukrainska för att få ett fullständigt grepp om saken, så han nöjde sig med att ägna sig åt västra Ukraina. Han hittade inte direkt det han först var ute efter, men en hel del annat i stället.

Paradoxalt nog ligger Ukraina i det geografiska Europas mitt, och gränsen är mer av politisk och historiskt-kulturell art. Lodenius gör en intressant distinktion mellan den horisontella öst-väst dimensionen i politiken, och den vertikala inom kulturen. Gränserna är naturligtvis mycket flytande. Och landet Ukraina består egentligen av ett närmast oöverskådligt myller av folkgrupper, kulturer, mentaliteter och historiska inflytanden. Än idag är landets historiska rötter höljda i ovisshet, och debatten i ämnet går långt utanför de akademiska kretsarna, inte sällan med tvivelaktiga politiska syften.

Lodenius trampar oförskräckt i det stundtals förvirrande ukrainska minfältet, och klarar sig därifrån inte bara med livet, utan med äran i behåll. Han polemiserar inte, utan redogör sakligt. Framställningen är välskriven och livfull, stort blandas med smått, Lodenius räds inte att göra intressanta utvikningar från ämnet, han belyser gärna med talande anekdoter. Det kräver omfattande kunskaper av författaren, och Lodenius kan inte beskrivas på något annat sätt än som lärdomsgigant. Här finns både spännande skildringar av fruktbara kulturmöten, och insikter om fundamentalismens ursprung och karaktär som verkligen går på djupet.

Författaren ägnar särskilt mycket utrymme åt Galizien och Bukovina, två historiska provinser i det habsburgska väldets utkanter. Donaumonarkin har på senare tid blivit omvärderat, och man pekar inte minst på deras toleranta minoritetspolitik som mycket framgångsrik, som kontrast till dagens Balkan, eller stora delar av forna Sovjetunionen. Österrike-Ungern var ett projekt som syftade till att skapa ett land som förenades av kultur – företrädesvis den tyska. Resultatet var en enastående hög kultur. Galizien, som betraktades som dubbelmonarkins fattighus, kan ståta med författarnamn som Joseph Roth och Bruno Schulz. Här korsades oräkneliga historiska och kulturella influenser. Lodenius pekar dock på en annan faktor som den som skänker den galiziska kulturen dess specifika karaktär, med starka inslag av surrealism – konflikten mellan västerländsk rationalism och östjudendomens mysticism, bland annat har ju chassidismen sina rötter här.

Staden Czernowitz var ett mångnationellt experiment, som lyckades skapa etnisk harmoni genom tolerans. Här finns en lång rad framstående författare och konstnärer, med Paul Celan som främsta namn. Det judiska inslaget är här precis som i Galizien mycket stort, men i Czernowitz var till skillnad från Galizien det tyska språket helt dominerande.

Nazismen, Stalins härjningar, den rumänska, ukrainska och polska nationalismen har lagt hela denna värld i ruiner. Hur stor bäring har detta arv för dagens komplicerade verklighet? Historien kan säkerligen förklara mycket, men det förefaller mig att Lodenius stundtals drar alldeles för höga växlar på det förflutnas förklaringsvärde, och går rakt in i samma fälla som våra media. Skillnader mellan östra och västra Ukraina går nog mer att söka i dagens ekonomiska strukturer. Människor i Östukraina är helt enkelt rädda om sina arbeten och vill behålla tryggheten i ett socialt skyddsnät. Det har naturligtvis ingenting med Sovjetnostalgi eller det mongoliska arvet att göra. Ukrainas vägval står inte mellan antingen Ryssland eller Europa, utan valet bör vara ett både och.

Den invändningen är dock av ringa betydelse för boken som helhet. Den är en oumbärlig läsning för alla som vill förstå dagens Europa. Man får både lärdom och läsupplevelse på köpet.




fredag 1 juni 2012

Blandad repertoar på Vårkörfest


För femte året i rad bjöds det på vårkörfest i Gudmundrå kyrka. Alla kyrkans körer, inte mindre än fem till antalet, med omkring 75 personer var med. Årets solist var Frank Ådahl från Örnsköldsvik.


- Vårkörfesten är en glad avslutning på vårterminen. Efter att ha repeterat varje vecka i församlingsgården är det skönt med en avslutande konsert, säger kantor Anna Larsson, som var dagens dirigent.

De deltagande körerna var Gudmundrå kyrkokör, Gudmundrå Gospel, Himlaskoj, Utsiktskören och Happy Kids. Alla åldrar var representerade, konsertens äldsta deltagare var över 80, den yngsta inte mer än fyra år.

Gästande solist var Frank Ådahl, känd från melodifestivalen och som rösten på Simba i filmen Lejonkungen. Nu är han internationell artist, nyss hemkommen från spelningar i Jakarta. Han är också ledare för en skola i Övik som heter Musikmakarna.

- Vi tycker att det är mycket trevligt med en solist, säger Anna Larsson.

Frank Ådahl är också känd för sitt breda register, vilket passade bra under en konsert med fem olika körer som representerar olika stilar. Det bjöds på en mycket blandad repertoar, med bland annat gospel, klassiskt, rock, schlager, negro spirituals och naturligtvis ledmotivet ur Lejonkungen. Inte minst gospel passade bra för Franks inlevelsefulla stil.

För musiken stod ett lokalt band, visserligen informellt men med stor rutin, det var Per-Åke Stockberg på piano, Daniel Johansson, bas, Per Nordgren, gitarr, och Olle Söderlind, trummor.

Och eftersom det var fest bjöds det på tårta efteråt.