Ett elände utan slut

ROMAN

Huliganernas återkomst
Norman Manea
Övers: Lars-Inge Nilsson, Dan Shafran
2244, 2012

Norman Manea är en rumänsk författare av judisk börd som har levt i exil i USA. Han är född 1932, vilket har gett honom bittra erfarenheter från den rumänska fascismens judeförföljelser.

En liten detalj belyser skarpt hela den existentiella tragiken. Alla människor har barndomsminnen som de bär med sig resten av livet, första gången man gjorde något, ofta handlar det om spännande tilldragelser. Manea minns sin första tågresa, han är fem år gammal, och familjen ska deporteras under vedervärdiga former till ett koncentrationsläger. Han skriver: ”I april 1945 var jag en åldring som skulle fylla nio år.”

Maneas roman ”Huliganernas återkomst” är en form av självbiografi, där hans eget liv reflekterar 1900-talets våldsamma historia. Huliganerna är de rumänska nationalisterna av alla schatteringar. Det börjar med det fascistiska Järngardet på 30- och 40 talen, efter en kort flirt som kommunistisk pionjär hamnar han snabbt i konflikt med de nya makthavarna under ledning av ”Karpaternas Röde Clown”, och tvingas av Securitates förföljelser att lämna landet. Efter kommunismens fall 1989 hamnar han i konflikt med de inte alltid så demokratiskt sinnade nya demokraterna när han skriver en essä om nationalikonen Mircea Eliades fascistiska engagemang.

Romanen är en mycket personligt hållen och insiktsfullt djuplodande och språkligt mycket rik skildring av den inre och yttre exilens villkor och förtryckets mekanismer.

Frälsningsarmén tvingas kapitulera

Efter 115 år lägger Frälsningsarmén i Kramfors ner sin verksamhet. På tisdag kväll ägde en avslutningsceremoni rum i lokalen på Åsgatan, som därmed upphörde att vara ett Guds hus.


- Alltför många av våra soldater är till åren komna, och då går det inte längre, sa major Bertil Divert.

Han hade kommit från högkvarteret i Stockholm för att leda avslutningen. Han gladde sig åt att man slutade med fanan i topp, det var nämligen fullsatt i lokalen. Man började med sång och musik – det har alltid varit en viktig del i Frälsningsarméns framtoning – därefter framfördes ett tacktal från högkvarteret i Stockholm av överste Kristina Frisk. Det bjöds på kaffe och kaka, och sedan var det dags för själva avslutningsceremonin.

Bertil Divert höll en kort predikan om de olika symbolernas, fanas och emblemets, betydelse, fanorna rullades ihop, och efter en kort bön var en 115 år lång epok till ända.

Frälsningsarmén i Kramfors hade på slutet ett tiotal soldater, alla inte längre helt unga. En av dem är Emil Fällström, 88 år gammal, som knappt minns längre hur lång tid han har varit med.

- Jag tror att det var när jag gick i söndagsskolan, då var jag kanske sex, sju år gammal.

Han berättade om den sociala verksamheten som man har bedrivit på många äldreboende och bland ungdomar. Den största glädjen han upplevde som frälsningssoldat var när lokalen på Åsgatan helrenoverades för omkring 60 år sedan.

Det har inte heller saknats muntra episoder. Emil berättade om en sjöman från Kramfors som hade gömt sin älskarinna på båten. Hon var spanjorska och hette Antonia. Ryktet spred sig snabbt att hon sjöng vackert, och hon bjöds in till ett symöte som Frälsningsarmén höll varje tisdagkväll.

- Det kom så mycket folk att det var kö ut på gatan!

Civilisationens schack matt

ROMAN

Tzara och Lenin spelar schack
Övers: Per Planhammar
2244, 2012

Rumänien har haft en stormig historia och landet har drabbats av krig, invasioner, ockupationer, delningar och ständiga gränsförflyttningar. Genom sitt romanska språk – efter Trajanus erövring på 100-talet – utgör man ett udda inslag också bland sina slaviska grannar. Rumänsk litteratur har präglats i hög grad av landet minoriteter som har frambringat många framstående författare.

Den rumänskspråkiga litteraturen har utvecklats grovt sett inom två strömningar: den episkt realistiska och den avantgardistiska, framför allt surrealistiska. Intressant nog har båda riktningarna hämtat inspiration, och kan sägas vara djupt förankrade, i samma källa, som är rumänsk folklore.

Avantgardismens främsta namn är förmodligen dadaismens grundare Tristan Tzara – egentligen Samy Rosenstock. Som jude representerar han också en av landets stora minoriteter, för övrigt var påtagligt många av den rumänska modernismens stora namn av judisk börd, knappast en tillfällighet.

Dadaismen föddes under första världskriget som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Författaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Codrescus roman är precis som man kan vänta sig inte konventionell till formen. Mer än en roman är den en vindlande essä, som encyklopediskt skildrar dadaismens förgrundsfigurer, samtidigt som den är filosofiskt reflekterande. Lika spränglärd som humoristiskt underhållande, på samma gång lärorik och utmanande.

Norrlands litteraturpris till skröna från lappmarken

Norrlands litteraturpris 2012 tilldelades författaren Björn Löfström för hans debutroman ”Babels torn i Bojtikken – jojkar från Västerbottens lappmark”. Priset delades ut i samband med Norrländska litteratursällskapets Sommarmöte i Gysinge mellan Sandviken och Gävle. Björn Löfström kunde själv inte närvara, utan priset togs emot av hans förläggare Anna Bengtsson från det lilla Stockholmbaserade förlaget Ersatz.


Björn Löfström är född 1950, och debuterade således skönlitterärt i 61-års ålder, vilket är ganska anmärkningsvärt. Han har arbetat som journalist, och varit medarbetare ibland annat Dagens Nyheter, Aftonbladet och Sveriges Radio. Han bor halva tiden i sin födelseby Dikanäs – verklighetens Bojtikken – och halva tiden i Moskva, där han har varit verksam som journalist.

Romanen ”Babels torn i Bojtikken” utspelar sig under vårhelgen, som var någon slags extra midsommar i Lappland, året är 1960, och huvudpersonen är en nioårig pojke, vars far är inbiten kommunist av den gamla stammen, men samtidigt egen företagare, och följaktligen kapitalist och utsugare. Men den gode mannen får ihop det på sitt sätt, liksom andra motsättningar i byn, framför allt de mellan arbetarrörelsen och de frikyrkliga, överbryggas, trots att det inte saknas konflikter.

Det är en mustig skröna, med ett härligt persongalleri. Det är en riktig kollektivroman, en bygdeskildring. Det är ganska ovanligt i en tid där det mesta av litteraturen är självbiografisk och jagcentrerad. Löfström lyckas inte bara skapa en stark bild av det tidiga 60-talets Sverige, hans roman säger också en hel del om dagens samhälle.

Norrlands litteraturpris är på 10 000 kronor. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet, det hette tidigare Rörlingstipendiet, och har delats ut sedan 1973. Bland tidigare pristagare märks bland annat Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Peter Degerman och Mats Jonsson.

Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska invandrare blev misshandlade. Några parlamentsledamöter från högerpartiet Likud deltog i demonstrationen.


Rasism är förkastlig var den än förekommer. Det går naturligtvis inte att ställa högre krav på vissa folk. Något tillspetsat kan man säga att alla har rätt att bete sig korkat.

Vilket de också gör. Det är inte bara på Tel Avivs gator som det marscheras. Det händer lite varstans, och platserna blir fler och fler.

Men ändå, det är trist att den som har varit slagen bara vill vara den som slår. Och även om det som sagt inte går att kräva högre standard av judar än av andra, kan jag inte låta bli att i alla fall vara en liten liten smula förvånad.

Minnet är kort, så det kanske kan vara på sin plats att påminna. Och det gäller oss alla!


Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia
Ola Larsmo
Bonniers, 2007

Den 17 februari 1939 äger en studentkårsmöte rum i det så kallade Bollhuset i Uppsala. Efter långa och stundtals bittra förhandlingar och diskussioner antar man en resolution å Uppsala studentkårs vägnar som uttrycker oro för den judiska invandringen från Tyskland. Mötet i Uppsala följs av flera på olika håll i landet, och är ett led i en välorganiserad kampanj, som kan inte kallas för något annat än en manipulation av folkopinionen.

Bakom kampanjen står vad vi idag skulle kalla för ett nätverk av personer, som sedermera kom att göra framgångsrika karriärer inom olika områden. Deras senare argument var ”vi visste ingenting”, vilket Larsmo på ett övertygande sätt visar är ren och skär lögn.

Kampanjens målsättning var att sätta en dagordning, som formulerade ett ”judeproblem”. Det ställde sig så mycket lättare som att det fanns en stark opinion mot invandring sedan krisåren på 30-talet. Argumenten mot ”judeimport” var dels att den skapade antisemitism (!), dels att det medförde att svenskar förlorade arbetstillfällen. Om nu någon tycker att det finns slående likheter med dagens debatt, är det ingen tillfällighet. Enda skillnaden är att problemet idag heter ”invandrare”, och allt oftare ”muslim”, och beror på ”kultur” istället för ”ras”.

Skiljelinjerna i debatten följer inga strikta partigränser, men det går att urskilja två läger: på den ena sidan delar av Högerpartiet och Bondeförbundet, på den andra delar av socialdemokratin och frisinnet. Inget av de invandrarfientliga partierna har någonsin gjort minsta ansats att göra upp med sitt förflutna. Man hänvisar till att man gjorde processen kort med eventuella nazister i partileden, vilket är ganska sant, och att man visst inte var Tysklandvänlig, vilket är mindre sant. Framför allt förtiger man sin inställning till invandring, och följaktligen till ”judefrågan”, och vill inte kännas vid sin antisemitism.

Resten av det politiska fältet står någonstans i mitten och avvaktar. Och det kommer en vändning. Den är inte fullt så opportunistisk som kritikerna ibland hävdar, då den inträffar FÖRE Stalingrad. Det är deportationerna av de norska judarna i oktober-november 1942, som får den svenska opinionen att svänga. Omvändningen gäller emellertid bara norska judar, de som är ”som vi”. Judar från Östeuropa är fortfarande persona non grata.

Larsmo skriver både engagerat och initierat, även om det stundtals är faktaspäckat i mastigaste laget och det är svårt att hänga med i alla turer i debatten. Boken avslutas med en skildring av de konkreta konsekvenser som den invandringsfientliga politiken fick för en enskild individ. Den judiske musikern Leiba Wolfberg försökte ta sig in i Sverige, blev avvisad, och deporterad till Auschwitz och senare till andra koncentrationsläger i Tyskland. Den är en fascinerande och gripande historia, som ställer både gårdagens och dagens invandrardebatt i skamvrån. Tyvärr gör Larsmo här en riktig feldisponering, och precis när historien om Wolfberg tar fart, gör han en ny utvikning bland utredningar, riksdagsdebatter och tidningsskriverier.

Som helhet betraktad är boken ingen fullträff, men den är en oumbärlig läsning för alla som vill förstå sin egen historia. Den ger röst åt den berättelsen som finns i det som Larsmo kallar för ”den kollektiva tystnaden”, och som det har skrivits märkligt lite om. Här var det skammen och inte hälsan som teg still.

Konstrundan i Nordinrå femårsjubilerar

Pingsthelgen är visserligen inte en röd dag i almanackan längre, men bland konstnärer i Nordingrå är det helgen med stort H. Då är det nämligen dags för Konstrundan, nu för femte året i rad. Evenemanget har växt för varje år, och nu finns det en stark känsla av att konceptet sitter som det ska, och det är möjligt att gå vidare och expandera.


Invigningen av Konstrundan sker traditionsenligt på Körningsgården på fredag klockan tolv. Eftersom landshövdingen var upptagen den här gången, kommer Birgit Dahlgren att invigningstala. Birgit är ju den som kläckte idén till Konstrundan en gång i tiden, och hon har hela tiden varit en av eldsjälarna.

Jag frågar Birgit om hon då för fem år sedan trodde på att det skulle firas ett femårsjubileum.

- Nej, det gjorde jag faktiskt inte, jag har sett så många sådana idéer födas och sedan snabbt dö. Men försöka duger alltid!

Flera av konstnärerna protesterar högljutt, och menar att det fanns all anledning att tro på Konstrundans fortlevnad.

- Det finns en så stark konsttradition här i Nordingrå, det gäller bara att bygga vidare på det, säger Kethy Bjesse.

Nyckeln till framgång har varit samarbete. Konstnärerna är förvisso konkurrenter, men de har ändå lyckats att hålla sams, och stötta varandra, och på det sättet kunnat utveckla Konstrundan, vilket gagnar alla.

Än en gång slår Konstrundan rekord i antalet utställare. Förra året var det 32, i år är man uppe i 35 stycken.

- Det skulle inte förvåna mig om det blir ännu fler nästa år, säger Ove Grandics.

Ove menar att Konstrundan väcker kreativiteten hos många som annars håller låg profil, men som vågar sig ut när de ser all denna konstaktivitet runt omkring.

Tack vare det stora deltagandet blir naturligtvis variationen större, fler olika tekniker, stilar och genrer blir representerade. Det gör Konstrundan intressantare och drar förhoppningsvis en större publik. De senaste åren har man lockat omkring 3000 besökare till Nordingrå. Ove Grandics påpekar att det innebär att Konstrundan är nästan ensam om att ha lyckats förlänga säsongen, alla norrländska arrangemangs stora dröm.

Nu när Konstrundan är etablerad, och rutinerna inarbetade, känner konstnärsgruppen att det finns utrymma att utvidga programmet inför nästa år. Framför allt tänker man satsa på andra kulturaktiviteter, som musik och litteratur.

- Det finns fortfarande mycket att göra, säger Ove Grandics.

Fascinerande triangeldrama

ROMAN
Jaco

Per Ole Persson
Bonniers, 2012

En ung västerlänning möter den brutala verkligheten i ett fattigt land och förvandlas – ett klassiskt tema i litteraturen. Per Ole Perssons roman ingår i en lång tradition av skildringar av hur den västerländska oskulden konfronteras med de avlägsna trakternas komplicerade realiteter.

”Jaco ” står ändå ut, det trampar inte i uppkörda hjulspår, och har obestridliga förtjänster. Den är oerhört välskriven, tät, saklig, nästan hudnära prosa, som inte saknar poetiska kvaliteter.

Handlingen är lika förtätad som språket. Utvecklingens dynamik accelererar mot ett kraftfullt crescendo, för att därefter glida över i viloläge.

En ung biståndsarbetare hamnar av en slump på ön Timor.

För övrigt sker mycket i den moderna litteraturen av en slump. Det är svårt att inte se en ideologisk dimma bakom – eller möjligen framför – vi lever i en kaotisk värld som regeras av krafter vi inte har kontroll över.

Situationen på Timor är mycket spänd, man befarar ett inbördeskrig, och den unge mannen samlar ihop sina högteknologiska prylar i ett typiskt västerländskt sätt att bygga upp ett skydd mot en hotande fara. Naturligtvis visar det sig snabbt att alla de sinnrika manickerna är helt värdelösa där han är, och han blir helt beroende av lokalbefolkningens välvilja för sin överlevnad.

Han förvandlas från iakttagare till deltagare, från självklar erövrare till en utsatt person som måste anpassa sig för att klara sig. Frågan är om inte hans deltagande ändå inte går för långt. Åtminstone för lokalbefolkningens del. Vår hjälte råkar visserligen illa ut, men klarar sig. För timorianerna slutar det med ond bråd död. Och inte utan hans medverkan.

Så här långt är det ett fascinerande triangeldrama om de starka drifter som människan faller offer för, om kamp och överlevnad. Mot slutet tappar dock romanen i tempo, och förlorar sig i klyschig mystik.

Jag avslutar läsningen med en känsla av förundran och förvirring. Och det är trots allt inget dåligt betyg.

Ett liv – två världar

Vad gör våra barn på nätet? Internet är en viktig del av barnens värld, medan många vuxna uppfattar det som något hotfullt och obegripligt. Om barns beteenden på internet, och om hur vuxna ska hantera det, handlade Christina Stiellis föredrag i Ådalsskolans aula på tisdag kväll.


Christina har själv två barn i övre tonåren, och kunde mycket målande berätta om en tonårsförälders vedermödor. Barnens kontakt med internet etableras numera mycket tidigt. De flesta barn i åldern 2-5 år använder datorn regelbundet.

Det är först kring 9-12 år som de första fällorna dyker upp. Till en början handlar det om betalsajter. En av föräldrarna i publiken berättade om hur hans son hade köpt virtuella möbler för 12 000 kronor!

Det är alldeles för lätt, var det många som tyckte. Även om det finns åldersgränser, är det oftast ganska enkelt att kringgå dem. Därför är det viktigt att föräldrarna tar sitt ansvar, inte bara förbjuder, utan lär sig hur olika sajter fungerar, är nyfikna och kunniga, och kan lära och hjälpa barnen, och framför allt kunna föra en dialog.

Det blir än viktigare när barnen kommer upp i tonåren. Det är en svår tid för ungdomar som befinner sig i ett gränsland mellan barn- och vuxenvärlden.

– De är som tickande bomber, riskbenägna, men utan empati och insikt om konsekvenser, sa Christina Stielli.

I den åldern kommer ungdomarna i kontakt med sajter där det förekommer mobbning, trakasserier och kränkningar, och dessutom olika sexraggningssidor. Det är därför oerhört viktigt att de vuxna förmår att leva upp till föräldrarollen. Framför allt måste man ha kunskap om hur internet fungerar, våga följa med, utan att snoka, vara närvarande, och inte minst föregå med ett gott exempel själv. Nyckelordet är dialog.

– Det är svårt, men att vara förälder är inte lätt, sa Christina Stielli.

Pigga isotoper och vardagens ljud

Sedan åtta år tillbaka finns det på Hola folkhögskola en kurs i ljudkonst. Kursen är på en termin, på halvfart med fyra träffar, resten av undervisningen sker på distans. Man har tio elever, hälften från närområdet, hälften från hela Sverige, bland annat Östersund och Stockholm.


- Vi arbetar både praktiskt, eleverna får till exempel bygga egna mikrofoner, och mer teoretiskt med föreläsningar, säger kursledaren Björn Eriksson.

Föreläsningar handlar om saker som ljudkonstens historia och analys av historiska ljudverk. Man får också lära sig olika dataprogram för att bearbeta och processa ljud.

Under Kristi himmelsfärdshelgen hade ljudkonsteleverna sin examensutställning, då de visade upp sina projektarbeten i Villan på Hola.

En trappa ner i källaren i en liten skrubb fanns Staffan Berntssons installation ”Ready oh”. Det finns ett bildspel på en dator, och var tionde minut spelas ett kort musikstycke. Tonerna låter mest som elektronisk musik i mina öron, och det visar sig att musiken grundar sig på de ljud som kan avlyssnas när radioaktiva isotoper sönderdelas. Tanken bakom är att radioaktiviteten finns överallt, och när tonerna som spelas upp är glada och pigga, skapar det lätt ett intryck av ett reklaminslag från kärnkraftsindustrin. I bakgrunden finns dessutom hela tiden ljudet från en fläkt, vilket ytterligare understryker normaliteten. Skickligt men inte särskilt övertygande.

På övervåningen håller Natalija Kamia till. Hon kommer från Docksta, men har sina rötter i det sovjetiska Ukraina. Hon är klassiskt skolad pianist, men har på senare år alltmer ägnat sig åt elektronisk musik och ljudkonst.

Hennes installation består av ett bildspel med bilder tagna med mobiltelefon hemma från fönstret, vid olika tidpunkter på dagen och året, och inspelade ljud, dels från en kaffeperkulator, dels från långtradare som passerar på E4:an, och med hjälp av ett filter har Natalija fått fram att bara motorljudet hörs.

- Det är vardagens ljud, inget exklusivt, sådant vi inte lägger märke till, säger Natalija.

Hennes ambition är att genom ett nytt kontext lyfta fram det som annars ofta går oss förbi, och hon vill göra det lågmält, hon vill inte arbeta i stora format.

Ljud finns överallt, konsten är att lyssna.

Glada kor ut på bete inför storpublik

Det var betessläpp på Peter Edholms gård i Salberg i Nordingrå. Inför en månghövdad och nyfiken publik släpptes ett 50-tal ystra kor ut på grönbete. Det gick inte att ta fel på kossornas glädje att få komma ut i det fria efter långa mörka månader i ladugård. Men gladast var nog Peter Edholm, som förutom betessläppet bjöd gästerna på flera olika aktiviteter.


Sverige är det enda landet i världen där kor har lagstadgad rätt att få gå på bete. I Norrland gäller minst två månader, Peter Edholm har KRAV-märkt produktion och därför får hans kor vara ute i hela fyra månader. Det håller landskapet öppet, samtidigt som det bevarar den biologiska mångfalden och kulturmiljön.

Gården i Salberg är omkring 170 hektar stor, och där håller Peter Edholm 75 kor, mest av rasen SRB och amerikansk lågland, som är de vanligaste i Sverige. De producerar 600 000 liter mjölk per år. På gården finns förutom Peter tre anställda, vilket ger honom en möjlighet att ta semester och få lite ledigt då och då.

– Verksamheten går bra, om jag får prata för mig själv, säger Peter.

Det är första gången som man i Salberg har betessläpp inför publik. 150 personer, många var barnfamiljer, har samlats för att bevittna den stora händelsen.

– Roligt att det finns ett så stort intresse, sa Peter Edholm.

Även om Peter Edholms kor får gå lösa i ladugården är det stort för dem att få komma ut. Man hör att korna förstår att det är något viktigt på gång, det är mycket rörelse inne i ladugården och det råmas mycket, oklart om det är av oro eller förväntan.

När så portarna slås upp blir det en väldig trängsel i dörröppningen, alla vill ut på samma gång, samtidigt som de blir bländade av det plötsliga solljuset och förvånade, och förmodligen uppskrämda, av den stora åskådarskaran. Det blev vilda språng och ett nervöst rusande fram och tillbaka, men personalen lyckades snabbt att få alla korna att gå längs rätt väg åt rätt håll. Djuren lugnade ner sig, och högg med välbehag in på det gröna men fortfarande lite knappa gräset. Flera månader av frihet ute i naturen hade börjat.

Alla barnen fick en ballong från ett sponsrande mejeri, det bjöds på mjölk och bullar, och sedan gick alla tipsrundan.

Peter Edholm var mycket nöjd med dagen.

– Kul att vi fick ett tillfälle att marknadsföra både mjölken och detta fantastiska yrke.

Folknykterhet och gökotta på Gudmundrå hembygdsgård

Folknykterhetens dag firades på torsdag i Kramfors. Avsikten var att hålla till utomhus, men man hade inte vädrets makter med sig då det regnade kraftigt. Istället fick man vara inne på Gudmundrå hembygdsgård.


Folknykterhetens dag har firats sedan 1925 på Kristi Himmelsfärdsdag runt om i Sverige, bland annat med stora evenemang på Skansen. Årets firande i Kramfors i år var ett samarrangemang med Gudmundrå församling, och började med en gökotta – även om den göken gick inte upp så tidigt.

Nykterhetsrörelsen har tidigare arbetat nära samman med frikyrkorna, men har numera också ett bra samarbete med Svenska kyrkan.

- Det är en gammal tradition att vi är med. Vi vill gärna vara med och stötta, säger kyrkoherde Agne A Andersson.

Han berättade också att han i sin ungdom hade varit med flera gånger under firandet på Skansen.

Man inledde med en gudstjänst. Flera personer läste texter ur Bibeln, och Agne Andersson höll en predikan. Ådalens blåsorkester spelade psalmer.

Maud Näsman, ordförande i Kramforsavdelningen av samarrangerande Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), läste sedan en förbön.

- Tyvärr ökar alkoholkonsumtionen bland kvinnor, framför allt när det gäller vin. Men det glädjande är att den minskar bland ungdomar, sa Maud Näsman.

Evert Strindin informerade om MHF:s verksamhet.

Man avslutade med kaffeservering, och naturligtvis fanns det alkoholfria alternativ.

Huvudarrangör för Folknykterhetens dag var studieförbundet NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.

Hög standard och blandat bandat på ung kulturfestival

På lördag var det länsfestival av Ung Kultur Möts, UKM, på Folkets hus i Bollstabruk. Festival alltså, inte final, vilket är viktigt att notera, då UKM är ingen tävling. Det är snarare en mötesplats, ett forum där unga kulturintresserade människor kan komma samman, visa upp sina färdigheter och utbyta erfarenheter.


UKM:s adelsmärke är bredden, här samsas konst, dans, film och musik, och snart sagt alla stilar och genrer är representerade. Årets upplaga av UKM var inget undantag, även om jag saknade poesin, som annars brukar dyka upp då och då.

Kvalitén brukar genomgående vara mycket hög, så var också fallet i år.

Inte mindre än 17 unga människor ställde ut sina konstverk. Det var blandade tekniker, foto, digitala bilder, teckningar, måleri, skulptur och pappersbilder, men även design och hantverk. De dominerande teman uppfattade jag som Ungdom, Miljö och Populär kultur.

Noterbart är att ingen från Kramfors ställde ut, vilket är lite förvånande med tanke på den starka konsttradition som alltid har funnits där.

På stora scenen visades upp hela 29 stycken olika akter. Mest var det förstås musik, men också dans och film. Dansen var i den fria, moderna stilen, med mycket ambitiös koreografi. De två filmerna som vi fick se var dels en trailer för en skräckfilm, dels ett otrohetsdrama, en kortfilm med glimten i ögat.

Musikstilarna var högst blandade, eller som kvällens konferencier Klas Norberg, känd från The Scramblers, Noratrion, med mera, och själv fyra gånger deltagare i UKM, sa:

- Man vet aldrig vad som kommer ut på scen. Det är det som är så kul.

Tydligt var att det som gäller är i första hand ballader till eget ackompanjemang eller hårdrock. En stilla undran: varför var ingen från Timrå representerad? Finns det inga ungdomar som musicerar där? Märkligt.

UKM är mer än en kulturuppvisning, det är också ett möte, med olika teman. Årets tema var lokalhistoria, och bland annat tittade man på delar av filmen ”Ådalen 31”, vilket blev en riktig aha-upplevelse för många.

Publiktillströmningen var mycket god under kvällen, och stämningen ar hela tiden på topp.

Hantverk i internationell klass i Kramfors

Det var vernissage för Möbel-och byggnadshantverksprogrammets examensutställning i Kramfors konsthall på lördag. Utbildningen vid Trä- och Järnakademin på Vallen håller mycket hög internationell standard.


- Jag har besökt skolor i Frankrike, och Kramfors ligger klart före, sa Lars Sjöberg, nestorn inom svensk byggnadsvård

På skolan finns elever från hela Sverige, och även från utlandet. Ångermanland respresenterades av Linda Sandström och Erika Asplund från Örnsköldsvik.

Anna Forsström från Motala berättade för tidningen att hon hade kollat på internet genom alla möbeltapetserarutbildningar som finns i Sverige, och tyckte att Kramfors var klart bäst. Hon ställde ut en badkarsoffa (!) med avtagbar front i egen design. Hon skulle nu efter examen flytta till Lomma i Skåne för att jobba som lärling.

En som däremot kommer att stanna i Kramfors är Jacob Heissenberger från Furusund i Roslagen. Han ställde ut en modell av en veranda i två våningar i grosshandlarstil. Han var lite tveksam om efterfrågan på just sådana arbeten var så stor, men hoppades på beställningar på andra snickeriarbeten.

Samtliga fyra inriktningar inom möbel- och byggnadshantverksprogrammet fanns representerade på utställningen: byggnadsvård, möbelsnickeri, möbeltapetsering och smide. Utbildningen är antingen två eller tre årig, och ger högskole- respektive kandidatexamen. Dessutom kan man inom snickeri, tapetsering och smide göra gesällprov, som ligger utanför utbildningens akademiska del.

Utställningen, som var mycket välbesökt, präglades av mycket hög kvalitet, som gav genomgående uttryck åt en genomtänkt balans mellan form och funktion, tradition och förnyelse.

- Det är roligt att göra något nytt av det gamla, sa Erika Asplund, som hoppas att få jobba med bilinredningar.

Utställningen pågår till den 22 maj.

KID-veckan avslutades med disco

K.I.D-veckan – Kramfors Inga Droger – avslutades på lördag. Det var aktiviteter under dagen på Kramfors Folkets Park, och på kvällen var det dags för den stora finalen med drogfritt disco.


- Det var förvånansvärt bra uppslutning, trots V-75-tävlingar på Dannero och hockey-VM, sa Bengt Forsell, en av eldsjälarna bakom arrangemanget.

På dagen visade hemvärnet, polisen, brandkåren och ambulansen upp sig. De var speciellt inbjudna eftersom arrangörerna anser att det är viktigt för ungdomar att lära känna dem.

- Det är bra om det inte finns några väggar mellan myndigheterna och ungdomarna, sa Mattias Holmberg, från föreningen K.I.D.

Man kunde prova på IOGT:s cykelhinderbana med fylleglasögon på, vilket många tog chansen att göra.

Studieförbundet NBV visade filmen ”Dödsdroger på Internet”. Nätdrogerna har blivit ett gigantiskt problem, som skördar många offer, och som är mycket svårt att komma åt. Många av drogerna är helt lagliga, och lagstiftningen har svårt att hinna med. De är relativt billiga, lättåtkomliga, och mycket svåra att upptäcka och stoppa, i synnerhet som hanteringen är mycket lönsam.

Eva Tånneryd från NBV hade inga färdiga svar på hur man ska komma åt detta stora problem, men tror ändå att information, framför allt till föräldrar, är av största vikt.

Det drogfria discot på kvällen pågick ända fram till klockan två på natten. När jag frågar Mattias Holmberg vad som var det bästa med K.I.D-veckan, svarar han utan att tveka:

- Att det går bussar till Docksta och Nora efter discot. Det borde det alltid göra.

Redan nu har man börjat planeringen för nästa års arrangemang. Bland annat kommer det att finnas en kändis som publikdragare, men man vill inte avslöja vem.

En litterär jätte ständigt aktuell

För 100 år sedan, den 14 maj 1912, samma datum som årsdagen för skotten i Ådalen 19 år senare, dog August Strindberg.


Strindberg är en jätte utan motstycke i svensk litteratur, en veritable kung Midas, allt han rör vid blir till guld. Han skriver Röda rummet, och det är den första moderna svenska romanen, han skriver en dikt, Esplanadsystemet, och den blir inledningen till en förnyelse av den svenska poesin.



Inte helt oväntat är han en föregångare och en viktig inspirationskälla för arbetarlitteraturen. Strindberg var en i högsta grad politisk författare, och det går inte att ta fel på hans skarpa kritik av överheten. Nya riket från 1882 står sig än i dag som politisk satir och som ett hänsynslöst angrepp på makten. Något, eller möjligen ett par, år senare skrev han Lilla katekes för underklassen, men den publicerades först 1913 efter hans död. Titeln talar för sig själv. Och inte för inte kallade den liberala tidskriften Strindberg för ”sinnesrubbad”, medan det publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (vilket förmodligen som vanligt fick motsatt verkan!), och biskop John Personne publicerade 1887 boken Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen.

Störst betydelse för arbetarlitteraturen hade dock det delvis självbiografiska Tjänstekvinnans son från 1886. Den har dels ett tilltal som inger självförtroende, den tar sig rätten att uttrycka den personliga erfarenhetens direkta betydelse. Så skriver Lars Furuland om Strindbergs betydelse för arbetardiktningen: ”Strindberg betydde mer än någon annan för utformningen av språket som ett redskap för en kritisk-realistisk diktning.”

Dels handlar det förstås om Strindbergs betoning av klass­aspekten i sin uppväxt, alldeles oavsett att han – i vanlig ordning, frestas man säga – överdrev och diktade lite som det passade.



Strindbergs romankonst befinner sig mitt bland arbetande människor, med en suverän blick för vardagens detaljer och det dagliga slitets alla aspekter, som i Hemsöborna.

Också stora delar av hans dramatik har ett radikalt anslag. Det gäller framför allt de historiska dramerna. Det är ingen tillfällighet att de var flitigt spelade på 70-talet, men lyser i dag helt med sin frånvaro.

Klassikernas klassiker i den svenska litteraturen, Röda rummet, har undertiteln Skildringar ur artist- och författarlivet, men är så mycket mer. Främst en infernalisk satir över det oscarianska Sverige, en svidande uppgörelse med de styrande klassernas bakåtsträvande, karriärism, profithunger och enfald. Men här finns också ett mäktigt uttryck för vreden hos de förtryckta som i sin kraftfullhet saknar motstycke i svensk litteratur. Det kan vara värt att citera ett längre stycke.

Bakgrunden är att två överklassdamer ska bedriva välgörenhet, med all den nedlåtande arrogans och skenhelighet som har varit utmärkande för överklassen i alla tider (tala om aktualitet!), i Vita Bergen, vid den tiden ett trångbott slumområde för den stockholmska arbetarklassen. De körs på porten av en upprörd snickare med följande ord:

”Man pratar bättre då man sitter, men vi har inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi har inga sängar heller, dem tog kontributionen till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi har ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi har ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma…/../ Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi kommer med ett stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni har gått genom vattenprovet, som vi…”



Även om Strindberg till hela sin karaktär var en bildstormande radikal förhöll han sig länge skeptisk till den framväxande arbetarrörelsen. Enligt honom själv berodde det på att han uppfattade socialismen som ”gudlös”. På äldre dagar kom dock Strindberg i kontakt med flera kristna socialdemokrater, vilket kom honom att ändra uppfattningen, och han kallade sig även offentligt för ”kristen och socialist”.

Arbetarrörelsen och den store författaren kom att dra ömsesidig nytta av varandra, och för Strindbergs del visade det sig mycket värdefullt inte minst när den så kallade Strindbergsfejden bröt ut 1910. Titanen i Blå Tornet gick till frontalangrepp på sitt gamla favorithatobjekt Karl XII, och genom honom på hans samtida beundrare, av vilka flera var den tidens främsta namn inom den intellektuella eliten. Strindberg förlöjligade Oscar Levertin, hånade Heidenstam och förringade Sven Hedin. Det var samtidigt tydligt för alla att målet för angreppet var överheten, militären, kungahuset och det konservativa etablissemanget.

August Strindberg tillhör den långa listan av stora författare som aldrig fick Nobelpriset. Men han fick istället svenska folkets kärlek och uppskattning. Det tog sig rent konkret uttryck i en insamling till ett ”folkets Nobelpris”.

När det blev uppenbart att Strindberg aldrig skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, föreslog en måleriarbetare och socialdemokratisk agitator, Adolf Lundgrehn, en insamling till ett anti-Nobelpris, eller ”Folkets Nobelpris”.



På Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912, som för övrigt blev hans sista födelsedag, redovisades insamlingens resultat: 45 000 kronor, som var en betydande summa på den tiden, det motsvarar drygt två miljoner i dagens penningvärde. Prins Eugen hade skänkt ett större belopp – det var på den tiden då kungligheter kunde ägna sig åt annat än att vända blad – men de flesta bidragen var små, de kom förmodligen från arbetare och så kallat ”vanligt folk”. Inte mindre än 40 000 personer hade bidragit.

För Strindbergs del kom pengarna i senaste laget. Han skänkte också bort det mesta, bland annat till arbetslöshetskassor. Samma dag som pengarna överlämnades hyllades författaren genom ett fackeltåg med 15 000 deltagare längs med Drottninggatan som organiserades av Stockholms arbetarekommun. Uppslutningen var ännu större vid

Strindbergs död samma år, då många tusen arbetare och andra följde honom till den sista vilan med fackföreningarnas fanor i spetsen.

Fackeltåg till minne för missbrukets offer

KID-veckan inleddes på söndag i Kramfors med ett fackeltåg, som gick från Folkets hus till torget. Syftet med manifestationen var att ära och minnas alla offer för drog- och alkoholmissbruk.


- Det rör sig om någon, eller några, som dör varje år, sa Bengt Forsell, en av initiativtagarna.

Aprilvädret bjöd på strålande sol, och även om skenet från facklorna inte gjorde någon större effekt, var symboliken desto tydligare.

Det är nätdrogerna och haschrökningen som är de stora bovarna. Också alkoholen är ett problem, man vet att det dricks mycket bland ungdomarna, även om Bengt Forsell kunde konstatera att det glädjande nog har skett ett trendbrott de sista två åren, och bland annat har drickandet bland niondeklassare minskat med 30 procent.

Bengt Forsell har arbetar som polis i 37 år, varav 23 i Stockholm. När han flyttade till Kramfors saknade han ett förebyggande arbete mot droger bland ungdomar.

- Vi behövde ett engagerat ungdomsarbete, och vilka är bättre på det än ungdomarna själva? säger Bengt Forsell.

Han tog kontakt med några intresserade unga människor, och resultatet blev föreningen K.I.D. som står för Kramfors Inga Droger. Man stöds helhjärtat av kommunen, och har nära samarbete med nykterhetsrörelsen. En viktig framgång som man redan har uppnått är drogfria discon på Gladan en gång i månaden , som har visat sig vara mycket uppskattade.

- Vi har också sett att flera ungdomar som tidigare var i riskzonen är med oss nu, sa kommunens Gudrun Sjödin.

KID-veckan är kulmen på föreningens verksamhet, med aktiviteter varje dag.

Under mötet på torget hölls tal av Gudrun Sjödin (S) från kommunen, Eva Tånneryd från studieförbundet NBV, Margit Ulander från IOGT/NTO, Bengt Forsell, och Mattias Holmberg från föreningen K.I.D. Man höll också en tyst minut för att hedra offren för drog- och alkoholmissbruk.

Mormor shakade loss på Babelsberg

Kramfors kulturskolas dansensemble hade sin avslutningsföreställning på lördag kväll på Babelsberg. Fyra av gruppens sex medlemmar tar studenten snart, och deras vägar skiljs efter att ha dansat tillsammans i ett år. Deras sista show döptes till ds. al fine, och är en scenisk skildring av dansens historia under 1900-talet.


Tidigare under dagen bjöd ensemblen på en barnföreställning med valda nummer ur kvällens stora uppförande. Barnföreställningen hette ”Mormors fotoalbum”, och dansläraren Christina Kronlid hade ett riktigt fotoalbum, hon visade bilder för barnen på mormor, morfar, deras föräldrar och barn, grannar och vänner, och presenterade på det sättet de olika danserna som framfördes av ensemblen. Det var charleston, twist, bugg, shake, akrobatisk swing, det steppades, och både klassisk och modern balett framfördes, dessutom två sånger av Jojje Wadenius.

Det var medlemmar i dansensemblen som själva hade valt vilka nummer som skulle framföras. Ambitionen var att visa dansens historiska plats i samhället, men som en av dansarna Enja Kronlid påpekade så skulle det vara roligt också. Också barnen i publiken fick chansen att pröva på några danssteg, men det var mest blygt värre.

De tidstypiska dräkterna hade designats och sytts av dansläraren Christina Kronlid, som hade letat i gamla förråd och tillämpat återvinningsprincipen. Det var också hon stod för barnföreställningens koreografi.

Under våren kommer ensemblen att turnera runt med föreställningen bland kommunens förskolor och lågstadieklasser.

Veckan från hyllan 19-2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog (om man inte förfäktar den groteska idén att kultur är allt), men visst förvarar ett OS sin plats även i en kulturtidskrift.


Det skrivs naturligtvis böcker om idrott, och inte så få heller. En del av dem är faktiskt riktigt bra kulturhistoriska studier, välskrivna dessutom.

Men det är mer än så. Konst har varit en OS-gren, ja till och med flera. Och det började just i Stockholm 1912.

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.



Nyligen utkomna böcker om OS:


Christer Isaksson – Stockholm 1912, Ekerlids förlag

Hans Bolling & Leif Yttergren (red) - Stockholmsolympiaden 1912 – Tävlingarna, människorna, staden, Stockholmia förlag

Utbildning för jobb S-krav i Kramfors

I strålande solsken gick det socialdemokratiska 1 maj-tåget i Kramfors från Folkets park till torget. Man började med plakatmålning och fika, för att därefter avtåga anförda av Ådalens blåsorkester till tonerna av Internationalen. Det vackra vädret bidrog säkert till den goda uppslutningen.


Årets huvudparoll var Kunskap och arbete bygger Sverige, och illustrerades för tydlighetens skull av en uggla. Andra paroller som fanns på plakaten i tåget var Bort med Fas 3, Jobb, tillväxt, solidaritet, Mer pengar till vård och omsorg, Sänkt skatt åt pensionärer, Stoppa utförsäkringarna, Ja till tillväxt och Hållbart arbetsliv för alla.

Väl på torget hälsade arbetarkommunens ordförande Thomas Näsholm välkommen. Därefter tog Jimmi Edlund från SSU vid. Han talde om den arabiska våren, och krävde stopp för svensk vapenexport till diktaturer. Liksom andra talare krävde Edlund satsningar på utbildning. Han kritiserade regeringen, som han kallade för skyll-dig-själv-regeringen, för skattesänkningar och nedskärningar i välfärden, och manade till kamp tillsammans.

Också Laila Lindholm från LO var kritisk till regeringens politik när hon tog upp situationen för de sjuka, arbetslösa och de unga. Hon var också upprörd över förslag om sänkta löner för vissa grupper, framför allt de unga.

Huvudtalare i både Kramfors och Sollefteå var ekonomen, författaren och debattören Carl Hamilton.

Tidigare på dagen höll Vänsterpartiet ett torgmöte. Deras huvudparoll för året var Fler jobb – bättre välfärd. Talare var Maria Thunberg, ordförande i V i Kramfors, Thomas Tejle från V i Sollefteå, och Thomas Lundberg, V:s distriktsordförande för Västernorrland. Patrik och Ubbe stod för musikunderhållningen.

”Kapitalism med mänskligt ansikte”

Socialdemokraterna i Sollefteå strålade ikapp med solen när 1 maj-tåget gick från Lillängets skola till Hullsta gård. Här var parollerna mycket radikala: Ut med Reinfeldt, in med Löfven, Solidaritet, Socialism, Utmaning (första bokstaven i varje ord bildar SSU), och Kapitalismens kris, socialismens bevis.


Budskapen i de korta appeltalen som inledde mötet vid Hullsta präglades också av radikalism. Lennart Örnblad från IF Metall ironiserade över rankingen av näringslivsklimatet från Svenskt näringsliv, som han menade företräder storkapitalets intresse. Han sa att han var stolt över att leva och verka i en kommun som har placerats sig sist i rankingen.

Eva Olofsson från LO talade om organisationens program för full sysselsättning.

Mest radikal var Didrik Forsberg från SSU, som ansåg att regeringens politik har fört oss tillbaka till 1800-talets klassamhällen, han citerade Marx om kapitalismens strävan att sänka löner, och manade till kamp för socialism.

Också huvudtalaren Carl Hamilton var mycket kritisk till de senaste åren utveckling.

- Vore jag liberal skulle jag skämmas.

Hamilton beskrev det som han kallade ”Den nya marknadsstaten”. Dess avregleringar och privatiseringar har lett till ett fullständigt fiasko. Det har blivit sämre för medborgarna och dyrare för kunderna. Inte minst framhöll han skolans sönderfall.

En ohämmad kapitalism gynnar bara ett fåtal, och måste därför hållas i strama tyglar av en politik som väger emot, i form av starka gemensamma institutioner.

- Aldrig har Europa behövt socialdemokrati så mycket som nu, sa Carl Hamilton.

Han avrundade med att citera Olof Palmes berömda ”Politik är att vilja”.

Mötet avslutades med fika, och underhållning på dragspel av Nils-Gunnar Molin.

Nytändning i Frånö

Valborg firades traditionsenligt på många platser i Kramfors. Frånö Folkets hus har länge dragits med stora problem, och varit nära nedläggning, men har rest som fågel Fenix ur askan, och verksamheten är nu i full gång. Till Valborg bjöd man på ett stort arrangemang som lockade många. En praktfull majbrasa tändes, och Frånöprofilen Hans-Olof Johansson höll ett uppskattat tal som knöt ihop bygdens historia med nutiden. Egiel med kören hade allsång, syskonen Sylvia och Sten Sandin underhöll, och på senare på kvällen var det disco. Korv och fika serverades, och det fanns godispåsar till barn i alla åldrar.

Klyschigt om klyschor

70-talets utmaning att livet är en fest har numera helt förlorat sin ironiska udd. Det är till och med värre än så, nu SKA livet vara en fest. Vilket på fullt allvar hävdas av strömlinjeformade politiska broilers, hurtfriska managementkonsulter och författare av lukrativa självhjälpsböcker. Med flera.


Satsa på dig själv är parollen, och misslyckas du är det bara för att det är något fel på dig.

Riksteaterns föreställning ”Vårens nyckelord är ångvält” tar tidens glättiga klyschor till sin utgångspunkt, och driver med alla dessa schabloner. Pjäsen är uppbyggd kring ett antal seriefigurer av tecknarna Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson, vilket möjligen bereder ett nöje för dem som är bekanta med dessa figurer, men lämnar oss andra enbart helt häpna.

Det börjar i rasande tempo, stämningen är uppskruvad och lätt absurd. Tyvärr blir snabbt upprepningarna ganska tröttsamma, det är samma uppblåsta klyschor som ska punkteras om och om igen. Materialet räcker inte till en hel föreställning.

Värre är att driften med schablonerna är ganska schablonmässig själv. Det är fyrkantigt, som sämsta plakatteatern från 70-talet, fast med färgglada ballonger. Skrattet fastnar aldrig i halsen, det blir till en utdragen gäspning.

Politikern som kläcker ur sig cyniska plattityder är så uppenbart avskyvärd, så uppenbart berusad, så uppenbart hycklande, att man kan nästan börja tro på vad han säger.

Det blir inte bättre av att man försöker bryta mot sexuella ”tabun, som inte har varit tabu i minst 30 år. Det är inte ens fnittrigt, bara pinsamt.

Det är möjligt att pjäsens egna schabloner låser fast skådespelarna rollgestaltningar. Vi får se några skickliga förvandlingsnummer från ung till gammal, men i övrigt förblir registret smalt och begränsat, som Johannes Wanselows ryckiga kroppsspråk och forcerade röstläge eller Eva Rexeds glättigt hoppiga figur.

Pjäsen avslutas med repliken. ”Nu är det roliga slut”. Inte då. Det hade inte ens börjat.

Fest och stämning i Högsta

För tredje året i rad hölls på lördag Högstadagen vid södra infarten till Kramfors. Temat var som vanligt hem- och husförberedelse inför våren. Många knallar mötte upp och det bjöds på olika aktiviteter.


Tyvärr var vädret länge inte det bästa, vilket förmodligen påverkade folktillströmningen negativt. Det var åtminstone vad flera av deltagarna trodde. Dessutom som någon påpekade ligger området lite vid sidan om. Å andra sidan är just själva poängen med Högstadagen att locka publiken ut ur centrum.

– Det viktiga för oss är att få visa upp at vi finns. Blir någon dessutom kund, så mycket bättre, sa Erik Andersson från Garant.

Inne på butikerna i Högsta var det full fart. Inne på Mekonomen visade Räddningstjänsten en film om brandsäkerhet, och utanför kunde man få information i samma ämne av Räddningstjänstens personal, som dessutom visade upp sina fordon: släckningsbil, tankbil och beredskapsbil.

På Colorama är det alltid bråda dagar så här års, men under Högstadagen var det ändå mer folk än vanligt.

– Alltid roligt med fest och stämning i byn, sa Coloramas Åsa Westman.

Magnus Fredriksson från Kramfors Trädgård var lite besviken över att våren dröjde så länge, men hoppades på bättre väder snart, och var ganska nöjd med att så många hade kommit i all fall.

I matväg bjöds det på rullrån, tunnbröd, bullar och vårrullar. Trädgårdsverktyg och annat som hemmafixare behöver såldes, dessutom kunde man köpa kläder och kepsar i en oändlig variation, och allt möjligt och omöjligt hos flera loppis. Byggleasing var också där, med de riktigt stora maskinerna.

– Det här är ett jättebra initiativ, som jag hoppas fortsätter, sa Åsa Westman.