”Kapells” firade silverbröllop

Det började för 50 år sedan med en klassiskt inriktad musikutbildning på Kapellsbergs herrgård i Härnösand. På herrgården bodde fram till sin död 1956 Anna Hwass, som var en mycket musikalisk person och skrev egna sånger. Herrgården kom sedan att ägas av Kempestiftelsen, som önskade att ställa den till förfogande för musikutbildning.
1976 blir Härnösands folkhögskola huvudman för musikutbildningen, och 1981 flyttar man in i de nuvarande lokalerna.

Det rätta namnet är ”Kapellsbergs musiklinje vid Härnösands folkhögskola”, men de flesta säger nog fortfarande ”Kapellsbergs musikskola”, eller bara ”Kapellsberg”. Och eftersom kärt barn har många namn säger många lite kärleksfullt också ”Kapells”.

1976 startas på skolan en musikhandledarutbildning. Den klassiska skolningen är än idag kärnan i skolans verksamhet, även om den har breddats betydligt, och har numera plats för musikskapande av alla slag, jazz, folkmusik, kyrkomusik, pop och rock.

50-årsjubileet firades med stor musikfestival i dagarna tre. På fredag var det jubileumshögtid på folkhögskolan med musik och invigning av Röjås-salen, som är alltså skolans nyrenoverade aula. För er som inte vet: Röjås Jonas var violinist, spelman, musikpedagog, och faktiskt Kapellsbergs musikskolans förste föreståndare.
Lördagen inleddes med en lunchkonsert på Sankt Petri Logen, som var samtidigt en hyllning till den nyligen avlidne operastjärnan Ingvar Wixell. Senare var det stor festkonsert på Teatern. Festivalen avslutades på söndagen med en musikgudstjänst på Missionskyrkan och en promenadkonsert i Brännaborg.

Musikfestivalen höjdpunkt var utan tvekan festkonserten på lördagen. Nordiska kammarorkestern spelade under ledning av Miguel Ramos, elev på Kapellsberg årgång 1987. Samtliga solister var tidigare studenter vid skolan. Men även de nuvarande eleverna fick chansen att medverka, i form av kör.

Kvällen leddes, med både humor och kunskap av två föreståndare, den avgående Peter Lyne, och den tillträdande Helen Lundquist-Dahlén. För Helen var det lite av en tjuvstart då hon egentligen inte tillträder förrän den första december.

Programmet var digert, med stor bredd, och innehöll både instrumentalverk och operaarior. Det mesta förstås klassiskt, Strauss, Mozart, Chopin, Tjajkovskij, Hayden, Berlioz, Poulenc, men också ett helt nyskrivet verk av Peter Lyne, som hade sitt uruppförande under konserten. Delar av verket är inspirerade av Anna Hwass romanser. Så knöts ihop det förflutna med nuet, med en tydlig angivelse av riktning mot framtiden. Ett värdigt avsked för en omåttligt populär föreståndare.

Kurs i animerad, helst ekologisk, fil(m)

En kurs i hur man gör animerad film hölls på Svanö Folkets hus i lördags. Maria Lagerborg från Sundsvall var kursledare.

Maria är konstnär och animatör, och har hållit flera animationskurser i Kramfors redan tidigare.
- Det enda som behövs för att göra animerad film är en webbkamera och ett så kallat stop-motion-program, säger Maria.

Sådana program är inte dyra, man får ett bra program under tusenlappen, och det finns också hyfsade gratisprogram att ladda ner. Numera går det också bra att använda en vanlig stilbildskamera av god kvalitet.

Den här gången lärde Maria Lagerborg ut tekniken hur man gör animerad film i filmjölk. Idén kommer från Johan Hagelbäck som gjorde det på skoj i sitt barnprogram ”Hagelbäcks matrast”.

På en klick filmjölk, som ju också den kan röra sig på olika sätt, skapar man olika figurer med hjälp av olika material, det kan vara sylt, lakritssås, linser, senapsfrön, ja vad som helst som bara bildar ett tydligt mönster i filen.

- Det är inte särskilt svårt, vem som helst kan göra en animerad film, säger Maria
- Det handlar bara om tålamod, och att förstå vad rörelse är för något.

Kursen hölls i anslutning till Afrikafilmhelgen på Svanö FH, vilket var ingen tillfällighet.
- På senare år har det börjat göras allt mer animerad film i afrikanska länder, och kursen är ett sätt för oss att knyta ihop det med Afrikafilmhelgen, i synnerhet som det var Internationella animationsdagen i fredags, säger Inga-Britt Sparring från Svanö Kulturförening.

Alla filmer som gjordes under kursen skulle få musik av den senegalesiske trumslagaren Ibrahima Gaye, och läggas ut på Afrikagruppernas hemsida.

Visfest med stämning och musikalisk bredd

För sjätte året i rad ägde Visfest i Ådalen rum i Kramfors. Konceptet numera är att ha samma program på fredag och lördag.
- Man ska kunna välja utan att missa något, säger Barbro Lundqvist, eldsjälen bakom Visfesten.

Spelplatsen var Babelsberg, den anses med rätta ha den intima atmosfär som passar så bra för just visor.
Årets artister utgjorde en blandning av lokalt och okänt och etablerade stjärnor. Också musikaliskt bjöd man på stor bredd.

Visfesten inleddes av Emil Assegård från Undrom, som sjöng egna visor. Det var enkla melodier, med underfundiga texter om relationer och tillståndet i världen.

Betydligt mer meriterad är Martin Kagemark från Stockholm, som har sjungit i kören i Melodifestivalen inte mindre än åtta gånger. För Kramforspubliken framförde han med teatraliskt utspel några paradnummer ur kända musikaler. Lämpligt nog ackompanjerades han på piano av HansOlov Furberg.

Känd från Melodifestivalen är också Sara Varga, som uppträdde tillsammans med Lars Hägglund, med rötter i Sollefteå. Förutom hiten ”Spring för livet” sjöng de finstämda sånger om kärlek, saknad och längtan.

Veckan från hyllan 35

Efter fem år har de flesta hunnit vänja sig vid moderaternas trollerikonster. Att sälja in skenande arbetslöshet, ökade socialbidrag, vräkningar av barnfamiljer och ökad fattigdom som Arbetslinjen är onekligen ett illusionstrick i den högre skolan. Men det är trots allt ett skitsnack som hör politiken till. Alla som är gamla nog att minnas Palmes ”dukade bord” förstår vad jag menar.

Men börjar man skriva om historien i grunden då blir det ett övertramp av en helt annan kaliber. Visserligen har den moderata historierevisionismen framkallat en hel rad ganska lyckade tokroligheter i sociala medier som Twitter, se till exempel #stuffmoderaternadid”, om hur ”Gösta Bohman tog fem raka Wimbledon 1976-1980 och delade SvD:s bragdguld 1974 med Ingemar Stenmark”.

När man i Sovjet under 40- och 50-talet påstod att alla stora upptäckter egentliga hade gjorts av ryssar, blommade också humorn. Röntgen uppfanns av en bonde i Tver-guvernementet som sa till sin frun ”Jag ser rakt genom dig , ditt as”, kalsongerna uppfanns givetvis av Kalesonov, de geniale ryske matematikern Pjetia Goras inte att förglömma.

Däremot var det betydligt mindre skojigt när prenumeranter på den stora sovjetiska encyklopedin uppmanades att klippa ut personer ur uppslagsboken, och fick nya sidor hemskickade för att klistra över de gamla. De personerna försvann faktiskt på riktigt. Historieförfalskning handlar alltid om att dölja brott.

Den nazistiska historierevisionismen är det mest flagranta exemplet.

Robert Harris har sin bok ”Faderland” gjort just historieförfalskningen till huvudmotiv. Hitler firar 75-årsdag i sin huvudstad Germania. Hela Europa är underkuvat, det pågår bara gerillastrider borta vid Ural. USA är en vänskaplig allierad, och SS-officerare utbildas vid engelska elituniversitet.

En kriminalkommissarie som ska undersöka ett mord kommer en stor och fruktansvärd hemlighet på spåren. Det hände något under krigen på 40-talen som ingen ville tala om, och där alla spår är igensopade. Nästan alla förstås.

Så rullas historien upp. Det är välskrivet, otäckt och spännande. Och har dessutom den hoppingivande sensmoralen att sanningen kommer alltid fram. Det är nog dags för de nya moderaterna att återvända till gammaldags hederlig ärlighet.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

En sensommarvecka i Saxnäs. Det är obeskrivligt vackert, även om jag är ganska bortskämd med vackra vyer hemifrån tar detta fjällandskap andan ur mig. Jag bor i annexet till en ståtlig villa i Medelhavsstil, byggd på 1940-talet av en excentrisk konstnär. Passar förvånansvärt väl in i miljön, södern vita marmor skär sig inte det minsta med nordens gnejs, granit och gran.

Saxnäs ligger i södra Lappland, i Vilhelmina kommun. Här bor knappt 150 personer, med de omgivande byarna blir det runt 300.
Ändå finns här en skola upp till högstadiet. Dessutom en förskola med det poetiska namnet ”Rävlyan”.

Fågelvägen är det inte mer än fem mil till norska gränsen. Det förvånar inte med alla norskregistrerade bilar. Inte heller en och annan tysk. Men var kommer alla italienare ifrån? Jag får förklaringen av en ortsbo: italienarna är i Saxnäs för ripjakten. Jakten går till så att man med helikopter lokaliserar riporna, skrämmer upp dem, och där står överklassitalienare, klädda i senaste jaktmodeutstyrsel, med riktiga super-dupergevär, och har skjutbana i denna exotiska miljö.
Jag har absolut ingenting emot jakt, men det här liknar mer en massaker.

Infödingarna är inte heller så förtjusta, ”De skjuter av allt, det blir inget kvar till oss”, men tar tacksamt emot intäkterna som de långväga gästerna innebär. Turismen är ortens huvudnäring. Samtidigt är bygdens stora lockelse just den vilda och orörda naturen, fjällens fria vidder. Det finns inga förutsättningar för massturism.

Fjällgården i byn är till salu – ”igen” säger alla, med ett spydigt leende. Stället ligger majestätiskt ödsligt i väntan på köpare.
Saxnäs kyrka, med stående panel och tak av tjärat trä ligger inte långt därifrån. Kyrkogården är en spegling av samhället, liten, naturskön, familjärt intim. Som i livet, så ock i döden.

Saxnäsgården är en märkligt överdimensionerad hybrid som rymmer förutom hotellet också ett servicehus och en distriktsköterskemottagning. Jag äter där ett par gånger, i en restaurang med hänförande utsikt mot fjällen. Gott och prisvärt.
Hjärtat i samhället är Lanthandeln. Den åtnjuter dessutom en viss berömmelse då den var med i julkalendern 1984, under namnet ”Oskars Koopra”. Här kan man köpa allt, mat, kläder, pappersvaror, båtar, fyrhjulingar, bilar. Alla är vänliga och hjälpsamma. Butiken är ombud för Systembolaget, apoteket, posten och Svenska Spel. Systemvarorna levereras två gånger i veckan, onsdagar och fredagar – det gäller att beställa i tid.

Jag går långa promenader i omgivningarna. Ser många stugor men få människor. Förutom turism och offentlig sektor finns inte så mycket här. Lite slöjdtillverkning, fiskrökeri, ett stort bussgarage. Så lär det nog förbli.

Vad jag inte förstår är varför inga driftiga entreprenörer inom till exempel it vill flytta hit. Finns det verkligen inga som är naturintresserade, gillar jakt och fiske, utan vill alla bara sitta på ett hippt café i storstan med en latte?
Men det kanske är så att det härskar flockmentalitet och likriktning inom medelklassen, individualisering och valfrihet gäller först när det kommer till att sno åt sig skattesubventioner för att få städat hemma.

Kulturtorget vecka 43

1. Har vi blivit mer krävande när det gäller konstupplevelserna, bara riktigt stora namn som får oss att reagera? Apropå aktuella utställningar med Frida Kahlo och Diego Rivera (Göteborgs konstmuseum) och Turner och Monet (Nationalmuseum).

Mer krävande vet jag inte, däremot har förmodligen också konstvärlden drabbats av kändisfixeringen. Det är nog det enda som får de flesta att alls reagera, i synnerhet om någon kändis gör något antingen dumt eller skumt.

2. Har ni något förhållande till den av många älskade Tintin? Apropå att Steven Spielberg och Peter Jacksons Tintin-film har premiär den här veckan.

Nej, inget alls. Och så tycker jag att Steven Spielberg och Peter Jackson ska klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.

3. All bra opera är redan skriven och inga nya operor blir klassiker? Ligger det något i ett sådant påstående, som man hör ibland? Apropå att Norrlandsoperan ska sätta upp en opera i Umeå 2014 efter P O Enquists roman "Blanche och Marie".

Det kan man väl inte veta förrän efteråt? Det ligger i sakens natur att klassiker det blir ett verk först efter en tid, ofta ganska lång tid. Ingen skulle komma på idén att säga att all god mat redan har ätits. Eller?

Smått och gott från vårt avlånga land

Socialdemokratisk förnyelse

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill bekämpa sociala problem i vissa stadsdelar med att införa andra klassens medborgarskap och fler poliser. En gång i tiden ansåg socialdemokraterna att sociala problem hade sociala orsaker, och skulle bekämpas genom att man eliminerade dessa orsaker genom olika välfärdsåtgärder.
Reepalu har tydligen läst ledarsidorna i borgerliga (nästan alla) tidningar, och förstått att det är bara nostalgi, 70-tal och gammalt i största allmänhet. Det krävs förnyelse.
Och att lösa arbetslöshet, förslumning, fattigdom och utanförskap medelst utvisning av invandrare och poliser i varje hörn är onekligen ett nytt grepp.
De nya socialdemokraterna?

EU:s Bagdad-Bob får stryk i debatt

Jag har alltid hållit på de svaga. Därför höll jag på EU-ministern Birgitta Ohlsson när hon debatterade euro med Jonas Sjöstedt i Agenda. Tala om underdog! Eller kanske snarare Bagdad-Bob. Kris, vilken kris? Alltså den valutan som skulle förhindra kriser, men befinner sig i total kris, som egentligen inte finns, den är jättebra, hade vi bara haft mer regler som har skapat den här krisen, som inte är någon kris, skulle det vara ännu bättre.
Det var synd om henne. Och Jonas Sjöstedt var bara hemskt elak. Och osportslig – man sparkar inte på dem som ligger. Fast när ska man annars sparka på dem?

Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Fredrik Reinfeldt hävdar bestämt att skattebetalarna inte ska behöva betala alls för att rädda de krisande bankerna. Det ska nämligen bankerna själva göra.
Det är helt genialt i all sin enkelhet. För att inte ett antal banker ute i Europa, framför allt i Frankrike, ska gå omkull behövs det astronomiska summor till en räddningsfond. Dessa pengar ska tas fram av…bankerna.
Vår statsminister har inte bara revolutionerat politiken och medicinen, utan nu också nationalekonomin.

DUNTHYL-gruppen vill låta alla komma till tals

Kampen mot hotet om nedläggning av skolor i Kramfors går vidare. Den så kallade DUNTHYL-gruppen hade ett möte igår kväll på Olympia i Lugnvik. Nu är det inte längre fråga om stora allmänna möten, utan man jobbar i små arbetsgrupper.
Många olika manifestationer planeras för att stoppa ett beslut om nedläggning.
– Vi ska se till att potatisen inte kallnar, som en i gruppen uttryckte det.

Även om stämningen är avspänd och gemytlig går det inte att ta fel på det starka engagemanget, och framför allt upprördheten. Man anser att beslutet om nedläggning i BKU-nämnden har tagits på antingen alldeles för lösa eller direkt felaktiga grunder.
– Vi vill inte att kommunen åsamkar sig själv en alltför stor skada, sa en av deltagarna.

Man påpekar att det inte längre handlar bara om skolor i Höga kusten, utan att det påverkar lika mycket överallt, och att det därför råder upprorsstämning i hela kommunen. Inte minst säger man att påverkan på Gudmundrå- och Ådalsskolan kommer att vara mycket negativ, främst på grund av trängsel och utrymmesbrist, och kanske också minskad lärartäthet.

Man är kritisk till hur den politiska majoriteten i kommunen, S+V+MP, har hanterat hela frågan, och man undrar varför man inte har gått ut med information och sökt samråd. DUNTHYL-gruppen ser det som en av sina främsta uppgifter att låta alla berörda parter, framför allt elever och lärare, komma till tals.

Den viktigaste frågan är det som man kallar för ”den psykosociala kontexten”. Man uttrycker stor oro för att elever kommer att tvingas byta skola ofta, även de i känslig ålder, och att det kommer att leda till långa resor, förstörd fritid och ökad trötthet, och i förlängningen större sociala och psykiska problem för många barn.

Man understryker också att det handlar om mer än skolan, utan lika mycket om kommunens framtid. Flera ifrågasatte om kommunledningen har några hållbara långsiktiga visioner. Enigheten var också stor om oron för framtiden, och det uttrycktes farhågor för att förskolan kan bli nästa område som kan hotas av nedläggningar.
– Kommunledningen rustar för avveckling.

Veckan från hyllan 34

En 91-årig dement kvinna med familj i Sverige ska utvisas till Ukraina, där hon inte har någon släkt kvar. (Hennes utvisning stoppades i sista stund av Europadomstolen.) Jacqueline, 74 år, med son och barnbarn i Sverige, ska utvisas till Libanon, där hon känner ingen. Människor skickas iväg på löpande band till dödens Bagdad, homosexuella deporteras till Iran.

Regeringen och Miljöpartiet har en överenskommelse om migrationspolitiken, som skulle hålla Sverigedemokraterna borta. SD kanske är borta, men knappast deras politik. Den är numera Sveriges officiella politik.

Statsministern är nöjd. Så ock migrationsminister Billström (M), ni vet han som aldrig tittar på svt, och därför behöver inte betala tv-licensen. Han är kostnadsmedveten även på andra sätt. Att låta 91-åringar stanna i Sverige skulle bli alldeles för dyrt meddelar han, utan att hymla det minsta.

För de trögfattade förtydligar han att sjuka och dementa åldringar från Ukraina, Mellanöstern och andra skumma ställen är svåra att få ut på arbetsmarknaden. Verkligen? Tala om ett misslyckande för arbetslinjen! Tobias, gör någonting åt det!

Sossarna vill inte vara sämre. Kommunalrådet Ilmar Reepalu från Malmö vill införa ett andraklassens svenskt medborgarskap för att bekämpa organiserad brottslighet. Enligt tidigare uppgifter var förslaget förankrat i partitoppen, men Håkan Juholt fick kalla fötter när det blev ett ramaskri av upprördhet från hela den civiliserade världen, och backade. Vilket förnekas av Juholt. Och enligt Reepalu har de inte ens talat med varandra om saken. Det är illa vilket som.

Med risk att vara orättvis och överdriva, så får mig alla dessa turer att tänka på den numera tämligen bortglömde Lion Feuchtwangers författarskap. Det gäller framför allt ”Framgång”, ”Oppermanns” och ”Exil”, eller det som på tyska heter ”Wartesaal-Trilogie“, och i synnerhet trilogins tredje del.

Det handlar om nazisternas rasistiska politik, och deras väg till makten. Här vimplar det av flyktingar som har berövats sitt medborgarskap, som har ingenstans att ta vägen, som förföljs av myndigheterna i sina nya länder, där misstänksamhet och samarbete med nazisterna står på dagordningen.

Utmejslat och avskalat

Jordgloben snurrar runt sin axel i lugn takt. Berättelser från periferin
Theres K Agdler
Staika förlag

Theres K Agdler är född och uppvuxen i den tyskspråkiga delen av Schweiz. Hon bor numera i Östersund, och skriver på svenska.
Hon debuterade 2006 med romanen Projekt Anaris (fjällfragment) för vilken hon fick Norrlands litteraturpris. 2009 kom Valår. Jordgloben snurrar runt sin axel i lugn takt är hennes tredje roman.

Romanen består av en rad korta berättelser, som har olika form, från konventionell rak berättande till saga, science fiction och absurd teater. Tillsammans bildar de, eller möjligen strävar efter att bilda, en dialektisk enhet vars grundteman är Platsen och Språket.

Platsen hos Agdler är ett samspel mellan det fysiska och geografiska fenomenet och ett mentalt tillstånd. Var finns din plats på jorden, och vad gör den till just din? I sitt sökande efter svaret rör sig Theres K Agdler tämligen obehindrat mellan Sverige och Schweiz, mellan Åre och Davos, men också på olika platser i Sverige, Umeå, Göteborg, Stockholm, och inte minst Kiruna, som i den underbara och suggestiva berättelsen Mönsterstaden.

Som det anstår en person som inte skriver på sitt modersmål är Agdler mycket medveten om språkets relativitet. Hon är fascinerad av benämningarnas överensstämmelser och skillnader, och dess eventuella betydelser. Det kan bli mycket lekfulla undersökningar, som i berättelsen Strandning 2, där ordet val skapar lika mycket förvirring som klargörande.

Agdlers eget språk är utmejslat och avskalat, och pendlat mellan det försiktigt avvaktande och det dristigt undersökande.

Ett författarskap som vill något mer.

Musiker i världsklass

Med sitt bockskägg ser han ut som Pan. Men det är inte flöjt som är hans instrument, utan fiol. Världsviolinisten Gilles Apap är från och med hösten konstnärlig rådgivare åt Nordiska kammarorkestern i Sundsvall. Han har nu för ett tag lämnat den kaliforniska solen, där han bor i vanliga fall, för en turné i det kylslagna Norden. Igår kväll gästade den franske stjärnmusikern Apap tillsammans med Nordiska Kammarorkestern Babelsberg i Kramfors. Det var fullsatt, säkert till stor del tack vare musikbussar från Härnösand och Sollefteå.

Gilles Apap saknar helt divalater och stora gester, däremot har han en helt naturlig utstrålning. Ända från början etablerar han en nära kontakt med orkestern. Inte ens under hans solon låter han dem försvinna. Det är bara stora artister som kan stå i centrum utan att skymma andra de på scenen.

Apap har en fantastisk bredd i sitt spel, vilket inte minst märktes under det första numret som var Bachs violinkonsert i E-Dur, för övrigt en av barockmusiken absoluta pärlor. Apap behärskade med samma självklarhet Allegros lekfulla och dansanta anslag som Adagios allvar och eftertänksamma långsamhet, ut i minsta nyans.

I Mendelssohns symfoni nr 4, ”Den italienska”, kom Gilles Apaps musikaliska känsla, inlevelse och vitala spelglädje till fulländat uttryck.

En eloge också till Nordiska kammarorkestern, tydligt inspirerad av sin nye konstnärlige ledare, som vanligt tätt samspelt, och med ett nytt självförtroende. De belönades med stormande applåder, och så än mer Gilles Apap. Taket höll på att lyfta av anrika Babelsberg. Vilken kväll för musikälskare!

Kulturtorget vecka 42

1. Nordiska kammarorkestern har fått en "konstnärlig rådgivare" i franske violinisten Gilles Apap (framträder på Babelsberg i Kramfors torsdag kväll). Bör inte en konstnärlig ledare vara på plats? Eller är det idéerna viktigast, oavsett var rådgivaren bor (han bor i USA)?

. Visst kan det vara en fördel om den konstnärlige ledaren finns på plats. Men det viktigaste är idéerna. En sådan person ska ju inte leda det dagliga, praktiska arbetet, utan snarare vara en inspirationskälla, som själv kan behöva hämta in intryck utifrån. En fransman med arabiska rötter, som bor i Kalifornien, och samarbetar med en orkester i Sundsvall. Blott Sverige svensk mångfald har. Låt oss vara rädda om den.

2. Tomas Bannerhed ägnade tio år åt att skriva om småländska bönder på 70-talet och trodde att det var det ohippaste man kunde tänka sig. Nu är hans "Korparna" August-nominerad. Det finns kanske inga chanslösa ämnen?

Det är med litterära ämnen som med mode. Jag upptäcker med ojämna mellanrum till min stora förvåning att jag är mycket hipp och inne, bara för att jag klär mig på samma sätt som för 20-25 år sedan. Vem vet, rätt som det är blir det inne att skriva om något annat än sin egen navel.

3. Vem vill ni ge ett stipendium? Apropå att Nicke-stipendiet till minne av Nicke Sjödin delas ut på lördag på Hullsta Gård i Sollefteå.

Ser man till behovet, borde undertecknad vara högst aktuell. Jag skulle verkligen behöva en slant... Annars borde väl Kulturbygden i Sollefteå ligga bra till. Det som de ungdomarna gör bör hyllas, uppmuntras och belönas på alla sätt.

Årets PoesY –fräckt, uppkäftigt, politiskt

Den 13:e upplagan av PoesY avslutades traditionsenligt på lördag med final. Den var som vanligt festivalens kulmen, där poeter ur den svenska diktareliten läste egna alster.

Programmet inleddes med musik, också det en tradition. Det var Anna Jonshult som spelade några klassiska stycken på cello. Och nej, Bob Dylan kom inte i år heller.

Årets festival kunde sola sig i glansen av ett svenskt Nobelpris i poesi. De två konferencierna, Susanne Ekelund och Peter Degerman, började också med ett potpurri av Tranströmercitat. Paradoxalt nog var den första poeten, Helena Österlund, som har belönats med Borås Tidnings debutant pris, raka motsatsen till årets Nobelpristagare. Hennes poesi är så gott som kemiskt fri från metaforer. Däremot är den mättad med tung symbolik. Hennes långa diktsvit undersökte relationen mellan diktarsubjektet och världen på ett högst personligt och närvarande sätt.

Den egensinnige Joar Tibergs dikter var som kluriga aforismer, som byggde på motsatser och paradoxer, och som på ett oväntat sätt belyste det beklagliga tillståndet i världen, men pekade också på ett försynt vis mot nya möjligheter. Det var säkert ingen tillfällighet att han tillägnade sin uppläsning occupy-rörelsen.
Olivia Bergdahl, ung vinnare av SM i poetry-slam, läste uttrycksfullt dikter, som var som ordströmmar, fulla med ordlekar och fyndiga rim, och som pendlade starkt mellan det poetiska och det politiska.

Mångsysslaren Ulf Karl Olov Nilsson, förkortas kärleksfullt UKON, är en språkekvilibrist som i enkla meningar formulerar svåra frågor. Genom absurd humor blottlägger han världens jäkelskap och de bakomliggande maktstrukturerna.

Marie Silkeberg, professor i litterär gestaltning, läste en berättande dikt, med bilder från en Rysslandsresa, som rörde sig i spänningsfältet mellan det personliga och det politiska, och som kunde sägas handla om Pengar, Poesi och Politik.

Finalen avslutades grandiost med Daniel Boyacioglu. Han är estradör, hiphopartist, operakompositör, poetry-slamvinnare, poet, med mera. Med drastisk humor beskriver han en brutal verklighet av familjevåld och främlingsfientlighet. Men i hans texter finns även värme, ironi och en stor dos självdistans.

Han bjöd också på en raplåt. Boyacioglus framträdande löste slutligen upp den något överdrivet högtidliga atmosfär som annars lätt tar över under poesifestivalen. Årets finalfält var alltför mycket en frisk fläkt för att tillåta det. Fräckt, uppkäftigt, politiskt.

Poesi när den är som bäst.

Veckan från hyllan 33

Sila mygg och svälja kameler, lyder talesättet. Vi har de senaste dagarna upplevt ett mediedrev mot Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Det är inte helt omöjligt at han kommer att tvingas att avgå. Och för varje dag som har gått, och nya fakta kommit fram har det blivit alltmer tydligt att det hela är en ren tidningsanka.

Det finns inga skrivna regler för ersättning av bostad vid dubbel bosättning, utan det är enligt riksdagens förvaltning underförstått.

Flera riksdagsledamöter har tydligen inte förstått tillräckligt under, för de har också gjort samma sak som Juholt. Bland annat Centerpartiets riksdagsman från Västernorrland, Emil Källström, en person som knappast kan anklagas för att vara sossevän. Han anser att reglerna är otydliga och har påtalat det för förvaltningen.

Juholt har dessutom angett på samtliga ansökningsblanketter att det fanns en sambo på adressen. Beloppet som han skulle ersättas med stod förtryckt på blanketterna.

Slarv, ja, absolut. Han har begått ett fel, och det måste rättas till. Självklart borde han känna till vilka regler som gäller, och helt enkelt gardera sig mot just sådant slarv genom att ta rätt på regelverket.

Men hetsjakten mot honom har inte på något sätt stått i proportion till det han har gjort.

Å andra sidan har vi vår utrikesminister, som högst troligt har tjänat grova pengar i ett företag som har medverkat i folkmord. Utrikesministern besvarar inga frågor i ämnet, han står över sådant. Och ingen bryr sig.

Bara häromdagen satt utrikesministern i tv och ljög svenska folket rätt upp i ansiktet. Ingen bryr.

Två svenska journalister har fängslats i Etiopien, och sitter i fängelse där under vedervärdiga förhållanden i väntan på rättegång. Det enda utrikesministern hade att säga var att de hade sig själva att skylla. För övrigt bedriver man tyst diplomati, så tyst att ingen hör den. Ingen bryr sig.

Journalisterna var på väg till Ogadenprovinsen för att undersöka ett visst företags skumraskaffärer och inblandning i mord, massvåldtäkter, och fördrivning av bönder från deras jord, med mera i samma stil. Pinsamt nog just det företag där vår utrikesminister satt i styrelsen, och där han tjänade en rejäl hacka. Men det påverkar naturligtvis inte hans agerande. Kanske för att han inte agerar alls? Och ingen bryr sig.

På ledarsidan i vår största morgontidning har det framförts med viss överlägsenhet att Etiopien är något slags gryende demokrati som försöker att hålla isär rättsväsendet och politiken, och därför bör vi liksom ligga låg. Bryr sig någon?

Etiopiens premiärminister har inga sådana hämningar, han vet minsann vad saken gäller, de svenska journalisterna är ”terrorismens budbärare”, och skyldiga som synden. Så var det med de oberoende domstolarna. Fortfarande inget drev.

Det verkar som att inga svenska medier får visum till Etiopien för att bevaka rättegången. Förmodligen en överdriven försiktighet från etiopiernas sida. Fast risken var kanske att de skulle bli kritiserade. Den risken gäller förstås inte utrikesministern.

Carl Bildt ger inga intervjuer, svarar inte på frågor, som krishantering skulle det betraktas som ren katastrof. Det är bara det att det finns ingen kris. Förutom en och annan indignerad artikel på kultursidorna, bryr sig inte media inte minsta lilla om vad som eventuellt kan vara inblandning i folkmord.

Medierna selektivitet, ideologiska enögdhet och just förmåga att sila mygg men svälja kameler är ett av vår tids stora problem, och ett hot mot demokratin.

Heinrich Bölls klassiska ”Katharina Blums förlorade heder” har kommit ut i nyutgåva (Lindelöws bokförlag; övers: Karin Löfdahl). Borde vara obligatorisk läsning för alla journalister. Och egentligen också för alla som tar del av nyhetsutbudet, ”mediekonsumenter”, tror jag visst att det heter på modernt språk.

Boken är en svidande vidräkning med tabloidpressen, och just den sortens mediedrev som vi bevittnar just nu. Och frånvaro av kritiskt granskande press.

En räddare i nöden för vår tid

ROMAN
Belägring
Hassan Loo Sattarvandi
Bonniers

Caspian går sista året på högstadiet. Han bor i en förort, det kan vara Hagalund från Hassan Loo Sattarvandis förra roman Still, men det kan egentligen vara vilken förort som helst, där de flesta invånarna räknas till den eufemistiska kategorin underpriviligerade. Här har man inga bekymmer för Rut-avdrag, och livspusslet består mest av spridda skärvor av krossat glas som man kan göra sig mycket illa på.

Alla mammor är ensamstående, och äter psykofarmaka, vilket öppnar oanade möjligheter för företagsamma ungdomar i starkt behov av lite avkoppling. Det är så mycket enklare att sno några piller hemma än att sparka sönder parkeringsautomater för att få loss lite kontanter, och sedan dessutom behöva förhandla med någon ur A-laget för att köpa ut.

Hopplösheten är bedövande. Det sociala arvet ligger tungt över de ungas tillvaro, långt bortom alla politiska paroller, och gör dem till förlorare innan deras liv ens har börjat på riktigt. Samhället struntar i dem och de ger igen med samma mynt. Att skolan skulle kunna vara en väg till ett bättre liv är bara ett dåligt skämt.

Caspian och hans kompisar lever i en värld utan nåd, där våld och förnedring hotar ständigt i en hierarkisk mobbningskedja. Det sociala trycket är enormt, och alla tvingas in i roller som de är totalt obekväma med, men som ändå måste spelas väl för att undvika förödmjukelser, misshandel och uteslutning.

Handlingen i romanen skildras som ett långt, och vid ett par tillfällen avbrutet, telefonsamtal. Det beskriver en enda dag i Caspians liv, givetvis med utvikningar fram och tillbaka i tiden som skapar en nödvändig helhetsbild. Med ett absolut tonsäkert språk, som är smärtsamt klaustrofobiskt, driver handlingen obevekligt som ett grekiskt ödesdrama fram till en oundviklig final, som läsaren blir klar över redan i början av boken. Det är som Garcia Marquez Krönika om ett förebådad död, fast för nordligare breddgrader. Alla vet vad som kommer att hända, ingen vill att det ska hända, men sociala konventioner och spelets regler gör ändå att alla handlar så att det händer.

Caspian är en mycket speciell ung man. Han är en komplex karaktär, och mitt i all den konformism som är som hans andra natur, finns det glimtar av längtan efter något annat, bättre och vackrare. Och han har tillräckligt mycket självinsikt för att vi ska tro på hans chanser att bryta sig loss.

Loo Sattarvandi bygger upp skickligt hans sammansatthet genom små, nästan omärkliga, språkliga nyanser. Plötsligt bryts den drivna ungdomsslangen av en ordvändning eller ett uttryck som inte alls hör hemma i förortens slutna tristess, utan öppnar upp mot nya världar.

Det här är Räddaren i nöden för vår tid, en miljonprogrammets Holden Caulfield.

Kulturtorget vecka 41

1. Är det bra för poesin att Tomas Tranströmer får sådan enorm uppmärksamhet? Tränger han undan annan poesi, eller är det tvärtom, att nyfikenheten på poesi väcks?

Som gamle Spies sa: "Spelar ingen roll vad de säger, bara de talar om Spies!", och sedan ställde han till med en ny skandal. Skandalen här är att det dröjde 15 år innan poesin fick priset. Det är naturligtvis bara bra för all poesi, så länge undanskuffad av kommersialiserad nyttomentalitet och marknadstänkande.

2. Nobelpristagaren Heinrich Bölls moderna klassiker "Katarina Blums förlorade heder" kommer i svensk nyöversättning. Böll skrev den efter att ha fått priset. Varför är det så sällan författare skriver storverk efter Nobelpriset?

De flesta Nobelpristagare har inte skrivit några storverk alls, vare sig före eller efter priset. Att det inte händer så mycket efter utmärkelsen är inte så konstigt. Dels är det inte sällan gamla som gatan, och saknar ork. Dessutom har de fått en massa pengar, en viktig drivkraft borta! och är allmänt nöjda och belåtna, ingen bra jordmån för skapande.

3. Författaren och etikdoktorn Ann Heberlein funderar i sin "Ett gott liv", som kommer ut idag, om det finns något behov att skriva när man är lycklig och tillfreds. "Den lycklige ställer inga frågor". Vad tror ni?

Se svar på fråga två. Det är väl klart att är man lycklig och tillfreds har man ingen som helst anledning att skriva, eller vara kreativ på annat sätt. Nöjda människor är per definition inte kreativa, de har ingenting att sublimera. Lycka är kreativitetens direkta motsats.

Alla är glada för Tranströmer

Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som har bland annat lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.
Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver.
Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).
Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.
Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur dikten Osäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).
Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.
Men även om Tranströmer är en värdig pristagare, går det inte att komma ifrån att Svenska Akademiens agerande är minst sagt märkligt – och upprörande.

Sverige kan nu ståta med sju pristagare. Det är lika många, eller nästan, som Storbritannien, Tyskland eller våra nordiska grannländer – tillsammans! Bara något färre än USA, fler än Italien, nästan dubbelt så många som Ryssland (med Sovjet), och fler än hela Sydamerika, inklusive Centralamerika. Indien har en pristagare (och det var länge sedan), liksom Afrika och den arabiskspråkiga världen. Ingen författare från Brasilien eller Argentina har någonsin fått priset.
Det vilar en unken provinsialism över Svenska Akademien, som dessvärre alltför väl står i överenskommelse med det sämsta i tidsandan.
Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor.

Nobelpriset i litteratur är alldeles för prestigefyllt och globalt etablerat för att bara avfärdas, som Jan Myrdal har gjort,
som ett borgerligt jippo. Ingen skugga må falla över Tomas Tranströmer. Det är inte han som är problemet, utan Svenska Akademiens inskränkthet.

Krokiga vägar till författarskap

Årets upplaga av Poesifestivalen är i full gång med spännande programpunkter över hela Västernorrland. Numera går festivalen under namnet PoesY, för att markera länskaraktären.

Festivalen tjuvstartade redan på söndag med poetiska familjeaktiviteter på Murberget. På måndag var det poesicafé på Kulturmagasinet i Sundsvall, och en konsert med Noratrion på Sambiblioteket. Det fortsatte dagen efter med dikter på olika språk med elever från Komvux, och poesi med specialklassen vid Hampnäs Folkhögskola i Örnsköldsvik som framförde egna dikter. På onsdag var det dags för Anita Jacobson, Poetry slam-mästare, att framföra egna dikter och humoristiska funderingar som varvades med en och annan sång.

Lite av en höjdpunkt på tisdagen var ett föredrag I glömda poeters sällskap av Erik Jonsson från Umeå. Erik är en ung litteraturvetare, som efter att ha kommit på kant med den akademiska världens teoretiska fixering, är numera frilansskribent, och ägnar sig framför allt åt glömda norrländska författare. Eriks forskning har en biografisk inriktning, han vill upptäcka historien bakom författaren, och kartlägga relationen mellan författarens liv och verk.

Ambitionen är också att vidga begreppet Norrlandslitteratur, den handlar inte bara om myren, industrialiseringen och bondelivet som vi har lämnat bakom oss, utan lika mycket om ockultism, mysticism eller feminism.

Erik redogjorde för sin forskning, som ofta sker på oväntade och krokiga vägar. Han gav några intressanta exempel på bortglömda författarskap, bland annat två med lokal anknytning, nämligen Eva Neander, uppväxt i Härnösand, och E. Valter Hülphers från Kramfors. Erik har redan tidigare skrivit om båda i tidningen. En ny intressant detalj som framkom under föredraget handlade om Hülphers försvunna arkiv. Han var nazist, men ångrade sig tidigt, och för att dölja alla spår av sin förvillelse grävde han ner alla sina papper på någon åker. Den som vill göra en litteraturhistorisk upptäckt, kan ta fram spaden och bege sig till Styrnäs.

Festivalen fortsätter med föredrag, Poetry Slam, poesicafé med öppen scen, med mera, och avslutas som vanligt på lördagskväll med den stora finalen med sex inbjudna poeter.

Sveriges största operasångare hyllad

Jussi Björling är Sveriges största operasångare någonsin, och dessutom en av de största tenorerna i världen genom historien. I år är det hundra år sedan Jussi Björling föddes, och det firas med inte mindre än drygt 200 olika evenemang världen över.

I vårt län bjöd Scenkonstbolaget på ett program ”En hyllning till Jussi Björling”, som spelades på fyra orter, Kramfors, Härnösand, Ramsele och Örnsköldsvik.

I programmet sjunger den svenske tenoren Mats Carlsson ett antal sånger som tillhörde Jussis vanligaste repertoar, ackompanjerad på flygel av Love Derwinger. Bertil Bengtsson visade bilder och berättade kunnigt och engagerat om Jussi Björlings liv.

Han var född i en sångarfamilj, fick sånglektioner redan från tre års ålder, fick streck i sång i folkskolan (!), debuterade på de stora scenerna vid 17 års ålder, hann med över tre tusen föreställningar under sitt korta liv – han blev bara 49 år – sex av dem i Kramfors.

Mats Carlsson sjöng kända nummer både ur den nordiska sångtraditionen och ur italiensk bel canto-opera. Han verkade trivas bättre med nordiskt vemod än italiensk romantik, men fick igång rösten ordentligt mot slutet, med bra känsla och inlevelse, och bjöd på ett bravurnummer av klassikern ”La donna e mobile”, och avslutade med ett alldeles charmant ”Till havs” som extranummer.

Bollstaelever mot nedläggning

Elevkåren på Ytterlännesskolan kallade till protestmöte på söndag mot hotet om skolnedläggningen. Flera hundra personer mötte upp på torget i Bollstabruk. Här fanns elever, lärare, föräldrar, Bollstabor och folk från hela Kramfors. Korta apelltal hölls, och alla uppmanandes att skriva på protestlistor.

Ropen skallade ”Låt skolan vara kvar!”

Ordföranden i elevrådet, Rasmus Hansen sa till tidningen:

- Vi vill visa att vi vill ha vår skola kvar. Vi protesterar också mot att vi har inte ens blivit tillfrågade

Veckan från hyllan 32

Det är kris och full kalabalik i Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna rasar ner i källaren, och både riksdagsstolarna och ministertaburetterna kallnar under KD-ledamöterna. Partiledaren Göran Hägglund utmanas öppet, och snart kan man inte längre hålla reda på hela listan över hågade partiledarkandidater.

Oroliga KD-aktivister vill satsa på förnyelse av partiet, och lanserar Mats Odell som ny partiledare. Det är ungefär som om Centern förnyade sig med hjälp av Fälldin.
Eller Vänsterpartiet körde fram CH Hermansson.

Tänkte skriva ”eller om sossarna skulle förnya sig med Ingvar Carlsson”, men läste sedan att Juholt tycker att nämnde Carlsson borde ha en tung ministerpost! Tack och lov lanseras det inte som ”förnyelse”.

Vem som helst tycks kunna bli partiledare för KD, det verkar inte finnas några som helst krav utom ett – att man inte heter Göran Hägglund.

Det märkliga är att det inte är alls länge sedan som Hägglund enigt valdes om. Vad har hänt sedan dess? Har han våldtagit en minderårig? Langat knark? Vad är det hans belackare vet nu som de inte visste nyligen? För det kan väl inte vara så enkelt att det är fel på partiets politik?

Ett spännande namn dök upp i diskussionerna när Marcus Birro anmälde sin egen kandidatur. Till skillnad från Mats Odell skulle Marcus Birro onekligen innebära förnyelse. Kanske något för de andra partierna att ta efter? Kolla med Robert Gustafsson vilket parti han kan tänkas vara tillgänglig för.

Nu är det så med Marcus Birro att han påminner mest om den gamle tecknade västernhjälten Lucky Luke, ni vet han som drog snabbare än sin egen skugga. Birro han talar snabbare än han tänker. Några timmar efter tillkännagivandet av sin kandidatur kom han på att han redan var ledare, men för ett tv-program. Och att det då kanske inte var så lämpligt att vara öppet engagerad i partipolitiken.

Marcus Birro drog tillbaka sitt erbjudande, men det var för sent, tv-ledningen gav honom sparken i alla fall. Så han kanske kandiderar igen?

Nej, det är ingen ordning och reda. Dags att damma av min gamla favorit från P C Jersilds ”Djurdoktorn”. Det är en utopi, eller dystopi, inte vet jag. I alla fall, de allmänna valen är avskaffade, det fungerar inte att människor helt ansvarslöst tycker en sak, säger en annan, och röster på ett tredje vis.

Istället gör man med vissa tidsintervaller ett statistiskt representativt urval av landets befolkning, och de utvalda får svara på en lång rad frågor om politik, ekonomi, och liknande. Utifrån deras svar inordnas de i ett partimönster på en höger-vänsterskala. Rättvist och framför allt representativt!

Det här geniala förfaringssättet skulle medföra vissa problem, som att människor vill rösta som de själva vill, men sådana irrationaliteter kan man inte at hänsyn till.

Dessutom skulle det ha till konsekvens att Centerpartiets nyvalda ordförande Annie Lööf skulle rösta på ett annat parti än sitt eget. Vilket får ni gissa själva. En ledtråd – det är inte Vänsterpartiet.

Kulturtorget vecka 40

Vad tycker ni om Nobelpristagaren i litteratur?

Tomas Tranströmer är utan tvekan är stor poet av världsklass. Valet är inte direkt någon överraskning, han har varit tippad i många år. Man kan inte annat än älska en poet som har arbetat på Arbetsförmedlingen! Även om jag har lite svårt det mystiska inslaget i hans poesi. Däremot gillar jag hans förmåga att överraska i det mest vardagliga. I år utkom han "Dikter och prosa 1954-2004" (Bonniers), det är bara att hugga i.
Att det blev en poet var förutsägbart.
Samtidigt innebär valet att Sverige har nu inte mindre än sju pristagare i litteratur. Det är fler än till exempel Ryssland/Sovjet, eller våra nordiska grannar tillsammans! Svenska Akademien som ska vara ett fönster mot litteraturvärlden lider uppenbarligen av inskränkt chauvinism.
Och en vit man till...

Tyskarnas come back – i bokvärlden

Temat för årets Bokmässa i Göteborg var Tre länder – ett språk, och handlade om den tyskspråkiga litteraturen i Tyskland, Österrike och Schweiz. Många skribenter menade i långa artiklar i samband med mässan att det var hög tid att ompröva vår fördomsfulla syn på Tyskland och den tyska kulturen. En gång i tiden var Sverige, och inte minst dess kultur, starkt tyskdominerad, och man menar att detta inflytande sköts i sank av nazismens brott, som kom att förknippas med, eller rent av identifieras med, ”det typiskt tyska”.
Att andra världskrigets fasansfulla brott kom att påverka synen på Tyskland och dess kultur är obestridligt, men jag tror att det knappast räcker som förklaring till den tyska kulturens minskade betydelse. Perioden efter andra världskriget karaktäriseras av USA:s starka dominans av stora delar av världen. Med den politiska och militära närvaron följde också en målmedveten och energisk kulturindustri, som såg till att i populär form sprida ”amerikanska värden”. Få länder i världen har kunnat stå emot denna kulturimperialism, och särskilt märkbart dominant blev den i mindre länder som Sverige, där det dessutom fanns en stark beundran för USA.

Den amerikanska kulturens minskade inflytande just nu är ingen tillfällighet, och markerar USA:s försvagade roll och den tilltagande förvirringen i den kapitalistiska världen. Uppsvinget för tysk kultur kan säkert ses i det sammanhanget, och realistiskt sett kommer vi att fortsätta leva i en multipolär värld ett tag till. Och det är naturligtvis ingenting att beklaga.
Greppet att ha ett språk i olika länder som tema är uppfriskande och fruktbart. Det gör det möjligt att jämföra likheter och skillnader, och därmed få en form av prismatisk belysning av hel rad av spännande samhällsfenomen. Synd bara att begränsa det till de tre länderna, det skapas litteratur på tyska också på andra håll. Symptomatiskt nog invigdes mässan av Herta Müller, som ju kommer från den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien. Hennes debutbok Flackland (W & W, övers: Susanne Widén) har för övrigt nyligen kommit ut i en ocensurerad utgåva.
Litteraturen i Tyskland har länge ägnat sig åt att bearbeta traumat efter nazismen, och skuldfrågan och förhållande till historien har varit centrala teman. Två av efterkrigsgenerationens tyngsta namn har i år kommit ut på svenska. Mest känd är förmodligen den snart 84-årige Nobelpristagaren Günter Grass som fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska När man skalar lök. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya, Lådan (Bonniers, övers: Lars W. Freij) avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.
Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av Blecktrumman. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Den andre är Siegfried Lenz vars mest uppmärksammade romaner är mästerverket Tysktimmen, och de episka berättelserna Förhistorien och Klangprovet, verk som tar upp problematiken kring identitet, den tyska historien, nazismen och tyskarnas kollektiva skuld.
Lenz har hunnit bli 85 år, och det är 60 år sedan han debuterade. När nu det lilla förlaget Thorén & Lindskog, som specialiserar sig på tysk litteratur, ger ut Lenz senaste roman, Vilken teater! (Övers: Jörn Lindskog), ser den ut att skilja sig från hans tidigare författarskap. Det är en kortroman på hundra sidor, och handlingen utspelar sig i nutid.
Stilen är som vanligt hos Lenz mycket precis, saklig, lite långsam och eftertänksam. Innehållet blir mycket komprimerat, Lenz får med en hejdlös drift med provinsialism och lokal inskränkthet, moraliska frågor om skuld, tjuvsamhällets offentliga karaktär, konstens villkor och solidaritetens lov.
Naturligt nog sysselsätter sig den yngre tyska generationen med andra frågor. Det kan vara civilisationskritik som hos Julie Zeh, som nu senaste tar upp vår besatthet med hälsa i Corpus Delicti, och Daniel Kehlmann som låter en mobiltelefon ha huvudrollen i Berömmelse, en roman som behandlar den moderna människans förhållande till tekniken.
Ett annat spår är vilsenheten i välfärdssamhället. Ett intressant exempel är Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor (Weyler, övers: Lena Hammargren), som i sju noveller beskriver det alienationen och konflikten mellan ideal och verklighet i det liberala samhället.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.
Peter Stamms Sju år (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.
Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Om det i Tyskland trots allt funnits en strävan efter en uppgörelse med det förflutna, har det varit raka motsatsen i Österrike. Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.
På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet.
Thomas Bernhard, Peter Handke och självklart Elfriede Jelinek är välbekanta för den svenska publiken. Det är tyvärr sämre ställt med översättningar
av författare ur den nya generationen. Men håll utkik efter namn som Anna Mitgutsch, Angelika Reitzer, Bettina Baláka och Doron Rabinovici.

Harry Oliver hyllar musikalen

Det är mycket sällsynt med uppsättningar av nyskrivna musikaler.

Att det nu var premiär i Kramfors för en tredje nyskriven musikal på drygt tio år måste därför vara något slags världsrekord.

MUSIKAL
Harry Oliver
Plats: Kramfors Folkets Park, i lördags kväll.
Manus, text och musik: HansOlov Furberg och Hans Garneij.
Regi och koreografi: Roine Söderlundh

Så mycket större och märkligare då samtliga dessa verk är skrivna av lokala musiklärare i en liten norrlandskommun.

Efter att i Där älv möter hav och En vacker dag ha gjort utflykter i klasskamp och historiens motsättningar är nu HansOlov Furberg och Hans Garneij med Harry Oliver tillbaka på fast traditionell musikalmark.

Den nya formen ger på många sätt en större frihet, och skapar framför allt utrymme för dans, vilket skulle ställa sig betydligt svårare i En vacker dag. I Harry Oliver däremot har dansen en central roll. Den West Side Story-inspirerade koreografin är bländande. Ensemblens dansare är otroligt skickliga, och de långa danssekvenserna är en fröjd för ögat.

Samtidigt visar denna frihet på genres begränsningar. Storyn är en klassisk förväxlingshistoria, och temat är lika klassiskt: kärlek och pengar. Egentligen handlar det inte om någonting alls, här berättas det ingen historia, utan handlingen är en lös ramberättelse som tjänar som förevändning för dans- och sång numren.

Jag uppfattar att syftet med föreställningen – förutom att roa förstås! – är att hylla musikalen som konstform. Här finns tydliga blinkningar åt egna produktioner, och jag kan i dans- och sångnumren skönja spår av en mängd olika musikaler: All That jazz, Chicago, Hair (light), Hello Dolly, Teaterbåten, och kanske ännu fler.

Ändå är musiken omisskännligt furbergskt-garneijsk. Det är samma grundton som i En vacker dag, men nu bredare, med jazzigare toner, och även latinorytmer.

Föreställningens scenografi är illustrativt uttrycksfull och fantastiskt smidig och funktionell. Kostymerna är moderiktigt och tidstroget träffsäkra. Tempot är genomgående högt, och skådespelarinsatserna enastående.

Hanna Norman har en bärande roll som hon sköter med skickligt skådespeleri, fantastisk sångröst, och även habil dansinsats. Jag förstår bara inte varför hon måste oavbrutet le som en inställsam politiker.

Hon sekunderas med den äran av Joacim Hedman, som övertygande förvandlas från en töntig Clark Kent till en veritabel Stålman. Nästan.

Birgit Carlstén är ett komiskt geni, och bjuder på divalater på ett storslaget sätt som inte hat sett på länge på denna scen.

Allas vår Lars T Johansson i full frihet når nya höjder av sin skådespelarförmåga, och jag har visserligen skrivit det förut, men det tål att upprepas – vilken pipa han har!

Sundsvall och Umeå må träta om vilken ort som är Norrlands huvudstad. Men det råder ingen tvekan om att Kramfors är Sveriges musikalhuvudstad. Och en dag kanske tåget också kommer fram.

Veckan från hyllan 31

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det.

Annars har Rasist-opportunisterna legat lågt, de uppförde sig väl i kyrkan, även om de protesterade lite lamt innan mot imamens närvaro. Däremot hade de inget problem med rabbinen.

William Petzäll som nu har hoppat av har problem med spånken. Och han gillar att åka taxi. Det är en mycket intressant bild som framträder av Rasist-opportunisterna, småkrökiga, småkriminella, småfuskande. Små. Och liksom lite som verklighetens folk.

Det kanske vore en idé att slå ihop Rasist-opportunisterna med de krisande kristdemokraterna. KD satsar ju på verklighetens folk, och rasist-opportunisterna hyllar kristna värden.

Två flugor på smällen, som Refaat El-Sayed brukade säga. Men han är ju muslim. Och det vet man hur de är.

Allt det här skulle vara riktigt roligt, om det inte var så tragiskt. Rasism är tragiskt. Och inte helt lätt att begripa. En djuplodande studie i ämnet är William Faulkners mästerverk ”Absalom, Absalom”: Den borde vara obligatorisk läsning i skolan.

ROMAN
Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs, 2007

”Absalom, Absalom” av William Faulkner är den andra boken i Brombergs förlags Nobelklassikerserie. Redaktör är Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare Horace Engdahl.

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

I historiens ljus

Snart kommer den torsdag i oktober då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliver ut genom den världsbekanta dörren, och meddelar på ett flertal språk vem som i år har tilldelats litteraturvärldens mest prestigefyllda utmärkelse.
Nobelprisets prestige bygger på flera faktorer. Prissumman är stor – och det är mycket viktigt! Vidare den historiska kontinuiteten, priset har delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).

Sist men inte minst handlar det om val av pristagare, även om listan på listan på dem som inte har fått priset är lika lång och illuster som på dem som vederfarits äran. Vem som får priset beror på vilka som sitter i Svenska Akademin, och listan över pristagare är ett ständigt kretslopp mellan tradition och avantgardism, låt gå att det nyskapande och kontroversiella har haft svårt att få sin belöning. Valet av pristagare pendlar också mellan de kända och de okända, och Nobelpristes status finns kanske just i spänningsfältet mellan de lyckade valens auktoritet och den debatten som de mindre lyckade ändå förmår att väcka.

Litteraturen har sin egen darwinism, och det är först långt efteråt som vi vet vilka som var författare av rang och vilka som var tillfälliga dagsländor som bara flaxade förbi Parnassen som snabbast med färggranna vingar. Och är en glömd författare verkligen med nödvändighet en dålig författare?

Ser vi bakåt på vilka som har fått priset för 100 respektive 50 år sedan kompliceras frågan ytterligare.

1911 blev Maurice Maeterlinck pristagare, för övrigt den ende belgaren hittills som fått Nobelpriset. Ur motiveringen: ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.
Maeterlinck skrev poesi, prosa och dramatik, och blev mest uppmärksammad för det sistnämnda. Han var starkt påverkad av den franska symbolismen, och han var nära vän med Mallarmé. Hans dramer, som på sin tid ansågs nyskapande, inriktar sig på den inre verkligheten, den yttre är helt avskalad och så lite markerad som möjligt, mörka stämningar och en handling med tunga symboler kring frågor om död och livets mening.

Maeterlinck var säkerligen en habil författare, men man kan inte låta bli att fråga sig: varför inte Strindberg?

50 år senare tilldelas priset Ivo Andric, inte helt oväntat den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.
Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens höjdpunkt och civil ingenjörskonst. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.
Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.

Vem får priset i år? Adonis, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Thomas Tranströmer? Och vad kommer de att skriva om honom eller henne om 50 och 100 år?