Inte tillräckligt flexibelt

Finansminister Anders Borg vill sänka ingångslöner för ungdomar inom vård och omsorg. Tidigare har Centerpartiet framfört liknande förslag. Dags att löpa linan ut:

Det finns en sak jag inte förstår i centerns förslag om mer flexibla anställningsformer för ungdomar.

Allting har ju stötts och blötts, argument för och emot har uttryckts med stor hetta, det har till och med kastats stenar in genom fönster. Så allting är hur klart som helst, utom en sak. Varför bara ungdomar?

Det finns en stor grupp till som har påtagligt svårt att komma in på arbetsmarknaden, och det är invandrare. Varför kan inte de anställas så där lite flexibelt? Åtminstone de utomnordiska. Och egentligen bara de utomeuropeiska. Varför vill inte Maud Olofsson och centerpartiet göra det lättare för DEM att komma ut i arbetslivet?

Jag har funderat och funderat, och jag kommer inte på någonting. Utom att det då skulle kallas för apartheid.

Jag hatar telefonförsäljare

Ger igen för alla gånger som de har stört med denna lilla berättelse från 2006:

Jag hatar telefonsäljare. Intet ont anande lyfter man på telefonluren och istället för någon av mina döttrar eller en god vän är det någon fjäskande, servil typ som försöker kränga på mig något som jag inte behöver. Något som jag faktiskt inte ens visste att det existerar. Fjäsktypen anstränger sig dessutom att tala någon slags norrländsk dialekt trots att det är helt uppenbart att han är född någonstans inom tullarna. Och dum som man är, väluppfostrad heter det visst, ber man dem inte att dra åt helvete och slänger på luren, nej då, det passar sig inte, utan man lyssnar artigt på hans välinrepeterade ramsa för att därefter påbörja det föga dialektiska meningsutbytet där man säger att nej tack jag behöver inte, och han envisas och jag säger nej tack jag behöver inte, och så där håller vi på tills någon ger upp. På senare år har det blivit lite bättre, och det är inte lika ofta jag som kapitulerar.
Ibland hamnar man i situationer som gör att man kan uppbringa inte bara en gnutta förståelse utan rent av en hel del sympati för vem som helst, till och med en telefonförsäljare.

Norrländska litteratursällskapet har fått möjlighet att trycka en extra upplaga av Provins och skicka den utan kostnad till intresserade läsare. Styrelsen tyckte att olika skrivarskolor skulle vara lämpligast att bearbeta och jag fick det hedersamma uppdraget.

Inga problem, så klart, det var bara att kolla på Internet, ta kontakt och ge den ett erbjudande de inte kunde motstå. Jag säger bara: släng dig i väggen Don Corleone! Enkelt hittade jag en institution som tillhandahåller skrivarkurser över hela landet, och la upp en listig plan. Först mejlar jag, för att förbereda marken, låter dem i lugn och ro inse betydelsen och generositeten i vårt erbjudande. Sedan ringer jag upp, och så att säga knyter ihop säcken. Naturligtvis skickar jag mitt mejl på torsdag och inte på fredag, på fredagar tänker alla bara på att få komma hem och vill definitivt inte bli störda av några nya förslag att ställning till. Och eftersom jag kan mina saker ringer jag inte på måndag, då försöker ju alla att begripa vad som händer och varför, och har en stark benägenhet att säga nej till allt och alla.

Så jag ringer på tisdag, lite lagom på förmiddagen, inte för tidigt och inte för nära lunchdags. SAAKTA och TYYDLIGT, som när man talar med småbarn och invandrare, presenterar jag mig, och naturligtvis så uppfattar hon inte mitt namn, så jag får ta om det. Jag lägger fram mitt ärende, föredömligt kortfattat, och hon har ingen aning om vad jag talar. ”nää, det har jag inte hört något om, vad sa du, var det en tidskrift?” Just det, Provins, du kanske känner till den? ”ja ja, visst.” Och vi tänkte att…”vad för slags tidskrift var det sa du?” (Sa hon inte att hon kände till den!?) Det är alltså en norrländsk litterär tidskrift, ”norrländsk, då kommer den ut i Norrland?” Jajamän, det är klart att den kommer ut i Norrland, jag menar hur skulle det se ut med en norrländsk tidskrift som kommer ut i Svealand, hahaha (hon tyckte inte att det var roligt.

OK, jag förklarar tålmodigt en gång till. Flickan i växeln, som egentligen inte hade någon som helst anledning att ställa alla dessa frågor till mig, konstaterar att det här är Pelles bord, och kopplar mig till honom. Pelle har inte en susning om vad det rör sig om. Så jag förklarar igen, Pelle ställer några frågor – till hans fördel kan sägas att han har helt klart för sig den geografiska tillhörigheten för norrländska tidskrifter – och säger att sådana frågor har Kajsa hand om. Fint säger jag, koppla mig till Kajsa. ”det går inte”, jaha och varför inte det då? ”det går inte att koppla intern”. (Men hallå, när installerade ni telefonväxeln? Början på 1700-taöet, slutet på 1600?) Som tur är kommer Svante in på Pelles rum och han vet hur man kopplar intern ”hehe det gick visst att göra”.

Kajsa vet inte heller något –varför blir jag inte förvånad? – och hennes röst andas förvåning ”det har ingen sagt någonting om”. Utan några långrandiga diskussioner hänvisat hon mig till Muhammed ”som hjälper till med biblioteket”.

Muhammed är inte heller bekant med mitt mejl, men när jag berättar att jag ringer från Norrland blir han full av entusiasm. Han ÄLSKAR Norrland, sin första tid i Sverige tillbringade han på en flyktingförläggning i ett norrländskt Tjotaheiti. ”vi kom dit en vinterkväll, det var kallt och mörkt, och jag tittade ut genom bussfönstret om undrade om det finns några människor här, eller några hus, eller…ja någonting överhuvudtaget” Men jodå, det fanns det ju förstås, och alla människor var så fantastiskt vänlig, och han kände sig SÅÅ välkommen, och så naturen, ja NATUREN, ”att det finns sådan skönhet i världen”. Tyvärr fanns det inga jobb i den lilla kommunen, och inte någonstans i närheten heller, så Muhammed fick flytta iväg till kungliga huvudstaden, ytterligare ett norrländskt öde, och ett steg i hans integrering. Och visst är hans nöjd nu, ett plusjobb som biblioteksassistent, det motsvarar, nästan i alla fall, hans kompetens - han är sociologiprofessor.
Provins känner Muhammed mycket väl till. De nummer han hann läsa under sin tid i Norrland kan han praktiskt taget utantill. När jag berättar om mitt lilla projekt blir Muhammed eld och lågor. ”vad handlar numret om? Den nya litteraturen? Men det är alldeles perfekt, det kan vi använda i undervisningen för att initiera ett samtal om litterärt identitetsskapande, och hela problematiken med den kreativa motsättningen mellan tradition och nyskapande…” Han riktigt sprudlar av idéer och nya uppslag. ”och utan någon kostnad för oss? Men då är det klart, då är det bara att köra. Hur många kan du skicka? Så många som vi behöver, men det är helt fantastiskt.”

Men, nu är det som så, som plusarbetande biblioteksassistent kan inte Muhammed fatta det beslutet på egen hand, i själva verket kan inte fatta några egna beslut alls, men han ska med en gång tala med Thomas och Elisabeth, och kanske också med Stig, om inte han är alltför upptagen, och då blir allting klart. Han ringer imorgon. Han avslutar samtalet med att fråga om jag inte anser att Eyvind Johnsson är underskattade som naturskildrare. Jag måste medge att jag har inte tänkt så mycket på just den aspekten av hans författarskap.

Dagen därpå väntar jag förgäves på samtal från Muhammed. Han ringer inte, men sent på eftermiddagen får jag ett mejl, från någon som heter Elisabeth. ”arbetsmaterialet för alla kurser är redan fastlagd”, ”lärarnas stora arbetsbelastning” och ”inte tillräcklig hänsyn till genus, dativ och ackusativ” eller något liknande.

Det var det det. Jag får leta fram nästa skrivarskola på Internet, och lägga upp en listig plan.

Jag hatar telefonsäljare!

Ultimat hushållsnära

Det diskuteras mycket för och emot RUT på sistone. Vill gärna bidra. Hittade en text från maj 2008:

Två män sålde sex med prostituerade från Rumänien i Stockholmsområdet under förevändning att det var ”hushållsnära tjänster till bra priser”.

Det är egentligen fullt logiskt. Har familjerelationerna kommersialiserats genom att förvandla det som hör till hushållet och är oss nära till en rad tjänster som kan köpas, kan man – och kvinna naturligtvis! – lika gärna löpa linan ut. Har man råd, och nog finns det de som har, varför inte köpas hela paketet, inklusive de sexuella tjänsterna.

Det skapar arbetstillfällen, det bidrar till tillväxten, och bäst av allt – det är avdragsgillt. Den ultimata borgerliga frihetsdrömmen.

Slöjd och folkmusik på Styresholm

Tage Lundqvist, känd slöjdare, folklivsforskare och spelman, uppträdde på Styresholm i lördags. Han visade upp och berättade om spännande bruksföremål från förr, spelade folkmusik tillsammans med sin fru Eva, och drog några roliga skrönor om lokala byoriginal.

Tage Lundqvist har varit på Styresholm tidigare, och det var ett önskemål från många att bjuda in honom igen, berättade Gun Bengtsson från arrangerande Föreningen Styresholmsspelet.

- Han hör dessutom så bra ihop med miljön här, sa Gun.

Tage Lundqvist, som är pensionerad slöjdlärare, bor numera i jämtländska Brunflo, men har sina rötter i Edsele i västra Ångermanland. Mycket tidigt började han intressera sig för gamla verktyg och andra bruksföremål, folktro och folkmusik.

- För mig hänger allt detta ihop, säger Tage Lundqvist.

Det som fascinerar honom mest och som han vill berätta för andra om är hur de olika föremålen användes, och vad de användes till. Han anser också att bruksföremål förr var resultatet av genuint hantverk, med bestående estetiska värden, något som har gått förlorat i det moderna samhället.

Mest förtjusning bland publiken väckte förmodligen de fiffigt konstruerade låsen ända från vikingatiden som Tage visade upp. Dessutom hade han och hans fru Eva hittat exakta kopior av dessa lås så långt bort som Marrakech i Marocko.

Tage musicerade bland annat på så kallade durspel, eller Magdeburgdragspel, föregångare till våra dagars dragspel.

För musiken stod också en trio bestående av Magdalena och Jörgen Desén, i det civila bokhandlare från Sollefteå, och Jörgens bror Stefan Grahn.

Succé för outlet i Kramfors

Det ordnades en outletmarknad i gamla Konsumrestaurangen i Kramfors i lördags. Ett tiotal företag var med och erbjöd ett stort utbud av varor till kraftigt reducerade priser. Marknaden lockade en mycket stor kundkrets, och det var svart med folk under hela öppethållandet
.
- Rea är något som affärer har alltid, vi ville göra något annorlunda och större, säger Hjördis Åsander från På Stan. Det verkar ha gått bra, och förhoppningsvis blir det fler gånger.

Hon fick medhåll av Yvonne Nordström från Fyndis och Catrine Dahl från Intersport. Båda tyckte att det var ett fantastiskt arrangemang, det hade varit mycket folk och försäljningen hade gått strålande. Självfallet hoppades de på att outletmarknaden återkommer.

Ådalsskolans hantverkarprogram stod för serveringen, där både sortimentet och personalen gick i 50-talsstil.

Vass utställning av gammalt fint hantverk

Det var en utställning av knivar på Träakademin i Kramfors i lördags. Det är en studiecirkel inom NBV som upprätthåller den fina hantverkstraditionen, och som stolt ställde ut sina egenhändigt tillverkade alster.

- Jag har lett den här kursen i drygt tio år, och många av deltagarna har varit med länge, berättade cirkelledaren Stig Hägglund.

Man ägnar sig främst åt är tillverkning av skaften. Dessa görs oftast i trä, och masurbjörk är ett vanligt träslag, men det förekommer också mer exotiska träslag. Knivskaften har ofta fantasifulla utförande och är ritiga små konstverk.

Veckan från hyllan 10

Än en gång har västmakterna bestämt sig att bomba ett land till demokrati och välstånd. Enigheten är total, nu har vi både en bombhöger och en bombvänster, och alla är för. Det är precis som på Sovjets tid. " Förslaget antogs med acklamation och följdes av stormande applåder övergående i ovationer".

Och visst lät det bra med en "flygförbudszon". Men det har visat sig vara något helt annat än de flesta trodde, och det pågår helt enkelt ett fullskaligt krig från luften. Och precis som på Sovjets tid krackelerar enigheten, och avvikande röster börjar höras. Inte nödvändigtvis från Gaddafikramare, de som faktiskt var det, nämligen våra statsmän och kapitalister har efter en viss tvekan vänt kappan efter vinden, förmodligen i förhoppning om att kunna göra goda affärer med den nya regeringen.
På tal om vilket, vilka är rebellerna och vad står de för? Deras främsta talesman är en avhoppad minister från Gaddafis regering. Och vet ni vad han var minister för? Jo, justitieminister! J-u-s-t-i-t-i-e. Jag skämtar inte. Det är denne man som ska leda Libyen till humanitära framsteg, välstånd och demokrati.

Däremot börjar det bli allt mer uppenbart att det man absolut inte får säga ett ovedersägligt faktum: Gaddafi har ett visst stöd, like it or not.

Det börjar bli lika tydligt att de som har dragit ut i krig är inte ens överens om vem som leder insatsen, inte heller vilka mål man har. Det är djupt oroväckande, och risken är påtaglig att det kan leda till långt större blodspillan och lidande än vad det var tänkt att förhindra. I förlängningen är det vatten på den radikala islamismens kvarn. Nu igen. Lär de sig aldrig?

Vad som händer i ett land där utländska makter ska med hjälp av vapen genomföra samhällsförbättringar skildras initierat av den fransk-afghanske författaren Atiq Rahimi. Den 14 april kommer hans "Jord och aska" (Leopard förlag; övers: Kristina Ekelund) ut på svenska. Jag tjuvstartar med en recension redan nu enligt gammal fin TK-tradition:

Den afghanske författaren Atiq Rahimi blev känd för den svenska publiken med sin Goncourt-belönade roman "Tålamodets sten". Nu finns också hans debutroman tillgänglig på svenska. Det är "Jord och aska", senare filmatiserad och prisbelönad i Cannes. Rahimi lever sedan 1985 i Frankrike, efter att hans familj flydde landet efter den sovjetiska invasionen.
"Jord och aska" är skriven strax efter att talibanerna tog makten i Afghanistan. Handlingen utspelar sig visserligen under den sovjetiska ockupationen, men inbegriper tre generationer, och öppnar sig därmed mot både framtiden och det förflutna.

Rahimi har ett mycket säreget sätt att skriva, texten består av korta, abrupta meningar och stycken, med en ständigt undertryckt förtvivlan. Det är avbrutna meningar, antydningar och associationer som snärjer läsarens medvetande. Det är en stil som ligger tydligt den muntliga traditionen nära.

Romanen är skriven i andra person, med ett direkt tilltal till de agerande. Små betydelsefulla detaljer berättar om väsentligheter i skeendet runt om. Olika tidsplan flyter ihop, liksom dröm, mardröm och verklighet. Fram träder en gripande bild av ett land och ett folk i djup sorg.
Genom hela texter löper paralleller och referenser till en, eller möjligen flera, klassiska persiska litterära verk. Det kan vara svårt för den oinvigde västerländske läsaren att uppfatta alla hänsyftningar, jämförelser och metaforer. Men de djupa rötterna anas hela tiden, samtidigt som skönheten är uppenbar.

Kulturtorget vecka 12

1. Ond och elak blir oftast bästa rollen. Varför är det så? Apropå att dansaren Ján Spoták hyllas för sin roll som ond trollkarl i Norrdans Svansjön (som har Härnösandspremiär i morgon lördag).

Problematiken går åtminstone tillbaka till Dantes "Gudomliga komedi". Helvetet är så mycket mer spännande och lättare att skriva om än Paradiset. Och det är klart, gå omkring i ett lakan och spela harpa i evigheters evighet låter inte särskilt tilltalande (rena helvetet?!). Analogt blir mörka och onda karaktärer betydligt intressantare än the good guys. Om författaren inte heter Dostojevskij så klart.


2. En rad framstående konstnärer bojkottar det nya Guggenheim-museet i Abu Dhabi. Ett stort konstmuseum i en rik oljestat i öknen, är det en bra idé?

Jag är skeptisk till museer i allmänhet, och stora museer i synnerhet. Men annars är väl Abu Dhabi en plats lika bra som vilken annan. Vare sig rikedom, olja eller öken borde diskvalificera någon från konstupplevelser.

3. Poesifestivalen i Härnösand ger ut en ny poesiantologi med bara unga röster. Unga människor verkar ha ett speciellt förhållande till poesi?

Poesin är mindre tålamodskrävande, vilket borde passa bra unga otåliga själar. Dessutom är poesins fria uttrycksform lämpligare för det stormiga och ofta förvirrade känslokaos som dväljs i en ung människas sinne. Men det tycker jag kanske bara för att jag håller på att bli gammal.

Därför hade Marx rätt – om nästan allt

BOK
How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.
1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi Revolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades med Ytterligheternas tidsålder.
Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.
Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av Kommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.
Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.
Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.
Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.
Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.
Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

En sång för Japan

Det hölls en solidaritetskonsert för Japans folk igår kväll i Gudmundrå kyrka. När artisten Helena Bruhn såg de fruktansvärda bilderna från naturkatastrofen bestämde hon sig att göra något konkret.

- Man sitter i soffan, tittar på tv, läser tidningen, och gör sedan ingenting. Men det måste gå att göra något!

Helena tog kontakt med några av sina musikbekanta i Kramfors med omnejd, och ingen tvekade, alla ville vara med. Samtliga artister ställde naturligtvis upp helt gratis, och hela behållningen av konserten går oavkortat till hjälp för Japans drabbade folk.

- För oss var det ingen tvekan att ställa upp, sa Per-Åke Stockberg, ledare för Kramfors Storband.

- Sverige är ingen isolerad ö, vi är också beroende av Japan, det är viktigt att vi visar vårt stöd åt alla folk, oavsett vilket land de kommer från, sa sångerskan Annika Östman.

Helena Bruhn vill också gärna ge en eloge åt kyrkoherde Agne A Andersson som upplät Gudmundrå kyrka åt konserten, och gjorde sig besväret att värma upp den kallställda lokalen. De medverkande artisterna var överens om att kyrkan är mycket bra att spela och sjunga i. Den har en fantastisk akustik, och är en plats där alla kan känna sig välkomna.

Konserten bjöd på ett varierat program. Förutom de redan nämnda medverkade också Stefan Bonér och Joel Karlsson. Dessutom uppträdde tre flickor, Evelina Edlund, Linn Fröberg och Anna Sjöstedt, från Helena Bruhns showgrupp från Nyland för ungdomar mellan 6-15 år.

Konserten avslutades med att samtliga artister sjöng den livsbejakande klassikern ”What a wonderful world” tillsammans.

Litteraturens jultomte

Idag är det årsdagen av Jules Vernes dödsdag. För sex år sedan far det 100 år jämnt.
En text från då:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning – födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes ”ingenjörspoesi”, som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.
Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är ”hederliga gossar” oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev ”det känns som om jultomten var borta”. Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.


Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Ytterlännes kyrkokör sjöng in våren

Ytterlännäs kyrkokör sjöng in våren igår kväll på Sockenstugan vid Ytterlännäs kyrka med ett körcafé. Under rubriken ”Från visa till operett” bjöd man på potpurrier från Vita Hästen och låtar av bland andra Ted Gärdestad och Björn Skifs.

– Vi har körcafé helt enkelt när vi hinner med. Vi försöker att ha det åtminstone en gång per år, säger körledaren Ulla-Marie Nilsson.

Idén med caféformen är förstås att förena musik och socialt umgänge, eller som Ulla-Marie sa, ”det blir mera uppsluppet då”.

Repertoaren som kören bjöd på bestod dels av sånger från och om Österrike, kören tycker det är roligt med ett tema, och landet har en lång och stolt musiktradition. Ett av de största namnen är Franz Schubert, och ett längre urval av hans sånger stod på programmet. Man sjöng också ett potpurri ur operetten ”Vita Hästen”, och det var allsång med klassiker som ”Alptoppens ros”, Wien, mina drömmars stad” och ”Edelweiss”.

I den andra delen var det mest svenska visor, både från den klassiska visskatten och av nyare datum, som ”För kärlekens skull” av Ted Gärdestad och ”Håll mitt hjärta” av Björn Skifs.

Med sina drygt 160 år på nacken är Ytterlännäs förmodligen Sveriges äldsta kyrkokör, och en av de äldsta körerna över huvudtaget i landet. Inger Westin och Anna-Greta Sundin har varit med i mer än 50 år. Inger tycker att det fortfarande är lika roligt.

– Bara halsen håller, säger hon.

Serietecknare och en egensinnig ryss i fokus på Littfest 2011 i Umeå

Littfest i Umeå är inte bara den största enskilda litterära händelsen i Norrland, utan har också utvecklats till ett betydande kulturfenomen på riksnivå. Årets upplaga dominerades av temat kring förhållandet mellan ord och bild. Det var framför allt serietecknarna som stod för de viktiga och intressanta bidragen.

I Sverige talar man nuförtiden om ett ”serieunder”. Det finns allt fler serietecknare, som representerar en mångfald olika genrer. Några siffror som framkom under ett seminarium med bland annat Jamil Mani från Seriefrämjandet: år 2000 gavs det ut 109 seriealbum i Sverige, av vilka 40 var svenska originalserier. 2010 ligger utgivningen på 230 album, vilket är alltså mer än en fördubbling på tio år, och 99 av dessa är svenska. Då är ändå 2010 en nedgång jämfört med toppåret 2008, då det publicerades inte mindre än 350 album, vilket förmodligen till största del kan förklaras med att då når mangavågen sin absoluta höjdpunkt.

I Sverige finns det 48 förlag som specialiserar sig på utgivning av serier, de flesta är små, sådana där serietecknare publicerar sina egna alster.

Sverige kan naturligtvis inte mäta sig med seriernas förlovade land Frankrike, där utgivningen är mer än tiodubbelt så stor. Men också där märker man av det svenska serieundret. Ett intressant fall är den unga Joanna Hellgren, som har publicerat två mycket framgångsrika seriealbum på franska, och det ena har just översatts tillbaka till svenska!

Den dominerande trenden inom svensk seriekonst är att de traditionella amerikanska äventyrsserierna försvinner alltmer, medan nya former av episkt serieberättande utvecklas.

Jag frågar Kramforssonen Mats Jonsson hur han vill förklara det svenska serieundret.

- Internet och andra visuella media är säkert en av förklaringarna, tror Mats. Det är mycket lättare att bygga upp en ”scen” på nätet, där man kan nå många, utan stora kostnader.

En annan bidragande orsak anser Mats är serieskolorna. Det finns tre stycken i Sverige, i Malmö, Gävle och Vingåker, och de håller mycket hög standard.

Ett viktigt inslag i seriekonstens utveckling är att allt fler unga kvinnor kommer fram. Det är dels resultatet av en medveten satsning, serietidskriften Galago har till exempel länge haft kvotering, andelen bidrag från kvinnor fick aldrig understiga en tredjedel, och numera har man uppnått en ganska bra balans med en hälften-var-situation, och därmed blir könsfördelningen en icke-fråga.

Men som Galagos förläggare och översättare Johannes Klenell påpekade handlar det också om överlevnad.

- Satsningen på kvinnorna är ett långsiktigt projekt helt enkelt därför att män läser allt mindre.

Serier är numera en etablerad och respekterad konstform som ingen längre ifrågasätter. Pappersformatet tror de flesta kommer att fortsätta att dominera, och det digitala kommer att dröja länge än. Dels kräver det stora initialkostnader, dels är betalningsviljan på nätet fortfarande mycket låg.

Förutom de redan nämnda framträdde också Anneli Furmark, Thomas Olsson, David Liljemark, Simon Gärdefors och Sara Granér, och berättade om sina författarskap.

Den ryske författaren Vladimir Sorokins framträdande på Littfest i Umeå presenterades med rätta som programmets höjdpunkt. De ryska författarna har traditionellt spelat en viktig roll i samhällsdebatten, och inte för inte kallas de för antingen ”nationens samvete” eller ”den riksdagen”. Det sistnämnda så mycket viktigare då den första inte har ens funnits, eller varit maktlös och manipulerad.

Sorokin verkar i samma tradition, även om han gärna ville betona sin ambivalens gentemot klassikerna:

- Om man förhåller sig till våra stora klassiker som till museiföremål eller präster, då kan en modern författare knappt skapa en enda mening på egen hand. Men om man ser den ryska litteraturen som ett arbetsrum med många olika instrument, och har som mål att lära sig behärska dessa instrument, då kan en ung författare göra väldigt mycket av det. Om han eller hon är begåvad.

Sorokin är känd för den svenska publiken för sina romaner ”Blått fett”, ”Is” och ”I det heliga Rysslands tjänst”. I dessa väver han samman det förflutna och framtiden för att därigenom få en skarp bild av dagens ryska samhälle. Historiens börda ligger tung på nutidens ryska axlar.

Sorokin sa att det hos varje rysk myndighetsperson finns en ”opritjniks” själ. Opritjniker var en organisation skapad av Ivan den förskräcklige, och kan sägas vara sin tids KGB.

Det är därför som Sorokin menar att dystopier är en så vanlig litterär form i Ryssland, den vanliga realistiska skildringen räcker inte till för att beskriva samhällets förtryck och ofrihet.

På frågan om hur han ser på Rysslands framtid svarar Sorokin med ett uppgivet leende:

– Vi vill inte diskutera sorgliga saker.

För övrigt bjöds det på ett rikt och varierat program. Kajsa Ekis Ekman talade om prostitutionens myter och verklighet. Mattias Gardell genomlyste begreppet islamofobi, ett flertal debutanter presenterades, Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald samtalade om persisk lyrik.

Och mycket, mycket mer.

Världspoesidagen - lite i efterskott

Bättre sent än aldrig. Igår var det Världspoesidagen. Vi firar den i efterskott med en dikt av Khashayar Naderehvandi från hans nyligen publicerade diktsamling Om månen alls syntes (Norstedts/Lyrik).


Någon satte igång en revolution
och allting gick bara runt
troligen var det centrifugalkraften
som var orsaken
till att ingenting längre fick plats
inom maktens radie
som ständigt expanderade

det fanns inget val
som systern som var äldst

annat än att ta sina två bröder till det fallfärdiga huset

och bli deras mor
men det är svårt att gå ut,
svårt att andas

och efter trettio år
när makten har ätit sig mätt på revolutionen
är syskonen redan främlingar

genom sin oerhörda kärlek
plågar storasystern de yngre
förblir hon en mor,
förvandlas hon till syster.

Jag har startat Bottenlistan

I dessa tider av hejdlöst hyllande av FRAMGÅNGEN behövs det motkrafter. Därför beslutade jag att starta BOTTENLISTAN.

Den är ett nätverk, huvudsakligen Internetbaserat, som ska föra samman alla människor som inte har gjort något bemärkt, inte synts i Televisionen, gärna misslyckats med något, kort sagt alla som inte är framgångsrika. Man kan tänka sig ett misslyckandeindex, som med en fiffig formel kan räkna fram den exakta graden av hur mycket var och en har gjort bort sig.

Tanken var från början att alla som ville skulle få vara med, det hör liksom till, öppet för alla, totalt botten. Men eftersom det skulle faktiskt leda till att också duktiga personer med stora framgångarna kunde komma med, blev det tvunget att införa vissa antagningskriterier som sållar bort de lyckade. Antagningar avgörs av bottenrådet. Företräde lämnas självklart för alla som under de senaste tolv månaderna har erhållit något form av stöd, antingen bidrag eller social- eller arbetsmarknadsförsäkring, det som med ett gemensamt namn på våra dagars nyspråk kallas kort och gott för bidrag. Bevittnade intyg på utanförskap ger pluspoäng.

Avsikten med Bottenlistan är att nätverkets medlemmar ska stötta varandra, uppmuntra och ge goda råd. Resultatet blir förhoppningsvis att flera av medlemmarna kan göra något framgångsrikt, och då blir de naturligtvis automatiskt uteslutna från listan.
Sedan kan man förvänta sig att de som är med i nätverket kommer att skvallra på varandra, vanligt hederligt angiveri hör botten till, ”han är lyckligt gift”, ”hon fick löneförhöjning förra månaden”, och så vidare.

Nätverket kommer att erbjuda kurser i hur man tar sitt eget ansvar och inser att det är ens eget fel för alla dem på botten som i trots mot tidens anda envisas med att dra sina tröttsamma visor om taskig barndom, diskriminering, familjesituation, regional obalans, eller annat vänstertjafs och socialdalt. ”Håll käft och skyll dig själv –management” kallar vi det.

Efter ett tag finns bara det absoluta bottenskrapet kvar. Någon kommer säkert att invända att den uppkomna situationen är långt ifrån oproblematisk eftersom de som är kvar på listan ju också har lyckats med någonting – just att bli kvar och att få bort alla andra. Det bevisar emellertid ingenting annat än att det är omöjligt att helt lösgöra sig från den tid man lever i. Om det är en framgång eller ett misslyckande är en öppen fråga.

Och vi kan vara tryggt förvissade om att systemet kommer att korrigera sig självt genom nyantagningar.

Veckan från hyllan 9

De japanska myndigheternas hantering av kärnkraftskatastrofen efter jordbävningen och tsunamin följer ett välkänt mönster. Först säger man att det är ingen fara, sedan att det är lite fara, och sedan att det är nog att ganska stor fara, för att slutligen konstatera att man inte vet hur stor faran egentligen är. Och rekommenderar folk att stanna inne och hålla fönster stängda, vilket är lika effektivt som rådet som gavs i den gamla fina svenska skriften "När kriget kommer", där man uppmanade folk som såg den typiska svampen efter en kärnexplosion att "söka skydd".
Det tar cirka två veckor för det radioaktiva nedfallet att nå Sverige, och vill det sig riktigt illa har vi snart svamp i skogen som ser ut som, ja, vad som helst, och självlysande älgar. Det har vi sett förut.

Våra kärnkraftsexperter försäkrar oss att något sådant inte kan inträffa här - det kan det ju aldrig - våra kärnkraftsverk är mycket säkrare, trots att de i Japan lär vara säkrast i världen. Just med tanke på jordbävningar!

Men här i Sverige har vi vidtagit alla åtgärder efter Harrisburg och Tjernobyl, problemet är bara att de katastrofer som måste konfronteras är varje gång helt nya, med helt andra utmaningar än de som redan har inträffat. Och konsekvenserna just i det här fallet när det gäller kärnkraft är inte bara fruktansvärda, utan också riskerar att stanna under oöverskådlig tid.

På tal om Harrisburg så är det totalt patetiskt att höra miljö- och näringsministrarna, som både råkar vara centerpartister. De vill undersöka, utreda, belysa, och börjar alltmer låta som Tage Danielsson i sannolikhetsmonologen. "För att bli av med kärnkraften, måste vi ha mer kärnkraft", "För att kunna säga nej, måste vi säga ja". Riktiga dialektiker de där. Med en hemsk dialekt. Usch.

Den amerikanske författaren Cormac McCarthy har i romanen "Vägen" (Bonniers; Övers:
Thomas Preis) på ett initierat och skrämmande sätt beskrivit ett landskap efter en förödande katastrof. Här följer en tidigare recension:

Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla? Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.
Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.
Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.
Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.

Kulturtorget vecka 11

1. Riccardo Muti fick Birgit Nilsson Prize i onsdags. Prissumman är en miljon dollar. Det är världens största musikpris (Polarpriset är på 1 miljon kronor). Men betyder ett pris så mycket för en redan rik och framgångsrik artist?

Mycket vill ha mer! Muti är säkert en värdig pristagare, men frågan är om det verkligen är vettigt att ösa stora summor pengar över redan etablerade konstnärer. Istället borde mera stöd och uppmuntran gå till unga , lovande förmågor.


2. Filmen Black Swan hyllas och Norrdans hade i torsdags kväll premiär på en ny dansteaterföreställning av Svansjön. Vad är det som gör den gamla sagan så outslitlig?


Kampen mellan gott och ont, mellan hat och kärlek, är ett evigt tema, med ett universellt tilltal. Men det som gör sagan outslitlig är förstås baletten, med alla avläggare i form av film etc, och framför allt Tjajkovskijs odödliga musik. Klassikernas klassiker!


3. Bob Dylan får tillstånd att spela i Peking i Kina. Ska han utnyttja det tillfället till att ropa på frigivning av fredspristagaren Liu Xiabo?

Man vet aldrig vad man kan vänta sig av gamle Bob. Ropa har aldrig varit hans starka sida, och frågan är om det är det mest effektiva sättet att uppnå målet. Viska, muttra, säga saker mellan raderna, kan vara minst lika fungerande. Och det är sådant Bob är duktig på.

”Nio hus och en kyrka” – att rädda ett kulturarv

Hur bevarar man gamla hus och varför? Konsthistorikern och författaren Lars Sjöberg var på Stenskolan i Bollstabruk igår kväll, och visade bilder och berättade om sitt arbete för att bevara kulturarvet. För att rädda gamla hus från rivning köper han helt enkelt upp dem. Bland annat äger han EFS-kyrkan i Bollsta.

Lars Sjöberg har varit intendent vid Nationalmuseet, han var inblandad i IKEA:s satsning på tillverkning av gustavianska möbler, och han var en av dem som tog initiativet till utbildningen i historisk byggnadsvård på Träakademien i Kramfors.

Sjöbergs föredrag, som var mycket välbesökt, hade rubriken ”Nio hus och en kyrka”, och syftade på de hus han har förvärvat för att rädda undan rivning. Kyrkan är Evangeliska Fosterlandsstiftelsens gamla kyrka från 1905 i Bollsta.

Jag frågar om de föreläggande som han har fått för att åtgärda kyrkan i Bollsta. Lars Sjöberg skrattar:

- Jag ska nog se till de inte får några pengar, säger han.

Om ingen köper huset tänker han åtgärda det som behövs. Men helst skulle han vilja se att någon tog över huset. Helst en förening, då är han beredd att skänka bort den gamla kyrkobyggnaden. Han ser det som en utmaning att hitta en vettig lösning, men tyvärr har det än så länge inte dykt upp några ”starka krafter”.

Sjöberg skämtar mycket om sin passion för gamla hus, och att han så gärna köper dem också.

- Man behöver inte vara rik, bara satsa det man har kvar i livet.

Men egentligen handlar det för honom om så mycket mer, och något mycket allvarligt. Han vill rädda ett kulturarv. Han vänder sig mot dagens rivningsraseri som han ser som kortsiktig vinstjakt och ett uttryck för slit-och-slängmentalitet. Genom att bevara gamla hus räddar vi dels ett kulturarv som berättar om de vanliga människornas liv och vardag, men också ett hantverkskunnande, som innebär beständighet och möjlighet till återanvändning.

- Genom att ta tillvara arvet från sågverksepoken har Kramfors en unik chans att skapa en helt ny och bättre boendemiljö.

Monumentet i Halabja

Igår var det årsdagen av folkmordet i Halabja. Texten är skriven efter mitt besök i Kurdistan på hösten 2009.

I LO-Tidningens serie om monument skrev jag i ett PS: ”Statyer handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Och kanske allra mest om nuet” (2008-08-26). I Halabja kom det att handla om ännu mer.

Halabja är den stad i Kurdistan i norra Irak som attackerades med gas av Saddam Hussein, och mer än 5000 människor dog under fruktansvärda plågor. Efter 1991 när kurderna kunde erövra en mycket vidsträckt autonomi, rester där ett monument över de mördade offren, ett ganska påkostat mausoleum.

När talen hade hållits, festligheterna var över och de celebra gästerna hade rest hem, var Halabjaborna kvar – med sin fattigdom, sin bostadsbrist,. Sina avsaknad av framtidsutsikter. Och till slut fick vreden sinnen att rinna över. De uppretade människorna från Halabja, släkt och vänner till de mördade, brände ner monumentet.
Det var egentligen en oerhörd handling. Lågorna från mausoleet var som ett finger rätt upp i luften som sa: flyg och far, ni har inte med vårt minne att göra!

Numera är monumentet återuppbyggt.

En framtid för Japan

Texten är skriven för fem år sedan. Kusligt aktuell.

Varje svensk kommun i kris – och de är många idag – har en alternativ räddningsplan som syftar till utveckling av turistnäringen. Det råder ingen brist på uppfinningsrikedom, det finns miljöturism, kulturturism och äventyrsturism, bara för att nämna några exempel på den skapande fantasin. Men den kommunala desperationen i Sverige slås med flera hästlängder av det lilla vitryska samhället Wietka, som planerar att organisera turer till områden som blev strålskadade efter katastrofen i Tjernobyl.

Wietka ligger i sydöstra Vitryssland, som blev särskilt hårt drabbat av kärnkraftsverkshaveriet. Stora områden ligger öde, då hela byar har övergivits av människor, och naturen där påstås gå tillbaka till ett ursprungligt stadium – hur det nu är möjligt efter så kraftig bestrålning. Allt detta tror man ska kunna intressera turister, och projektet granskas just nu på högre ort. Det måste vara den ultimata konsten att göra förtjänst på sin egen olycka.

En betydligt mera sansad idé har man i Polens forna huvudstad, det vackra Kraków. Man har lagt ut ett litterärt turistled som följer de platser i staden där bemärkta författarpersonligheter har vistats under kortare eller längre tid. Listan på potentiella kandidater är imponerande. Förutom inhemska berömdheter som Szymborska och Milosz, har bl.a. Balzac, Goethe, Conrad och Hasek besökt Krakow någon gång.

Tjecken Jaroslav Hasek, författare till ”Den tappre soldatens Svejks äventyr”, var först ut med att förevigas med en minnestavla. Den är placerad där tidigare stadsarresten låg. 1903 var nämligen Hasek på vandring genom det habsburgska riket, och blev anhållen i Kraków för lösdriveri.

Att skapa och återskapa ett historiskt litteraturlandskap, visst är det en förträfflig idé.

Psykologiskt djuplodande

ROMAN
Att finna Helen
Magnus Ottelid
Jengel förlag, 2010

Vi lever i ett individualistiskt samhälle, där individen är allt, och självförverkligandet är livets mening. Samtidigt är det rekordmånga som krisar ihop, får inte ihop sina liv, och lider av utanförskap och ensamhet. Närhet är tydligen svårt i individualismens tidevarv.

På det temat har Östersundsbon Magnus Ottelid skrivit en fin liten roman. Två skeppsbrutna existenser med traumatiska upplevelser i bagaget träffas och försöket att hitta till varandra. Ottelid har ett språk som är träffsäkert, rikt och drabbande, och han får personer och händelser att hänga ihop på ett intrikat sätt.

Romanens styrka ligger i det psykologiskt djuplodande personteckningen. Här finns också flera mycket fina kärleksskildringar. Ottelid beskriver mer än han förklarar, och om jag har någon invändning så är det att det stundtals kommer alldeles för nära det terapeutiska innesnacket, ”bara vi nu talar ut, så blir allting såå bra”. Det står i skarp konstrast till bokens annars övertygande berättelse om människors oförmåga att välja livet.

Ingen happy-end här inte, desto mer av avstånd, smärta och svärta. En välskriven djupdykning i det mänskliga psykets mörka brunn.

Startfält med mångfald i spark-SM

Spark-SM i Salsåker femårsjubilerade på lördag i strålande solsken. SM står förstås för Salsåkers Mästerskap. Som vanligt var det mest på skoj, och det handlar mer om gemenskap än om tävling.

I Salsåker finns det tillsammans med de omgivande byarna Hyndtjärn och Röksta omkring 35 hushåll. Det blir ett hundratal åretruntboende.

– Alla aktiviteter skedde på sommaren, tills någon kom på tanken att också göra något kul på vintern, berättar Anette Lundqvist från arrangerande byalaget.

Redan tidigare hade man haft gemensamma motionsaktiviteter, i form av promenader kring Röksta sjön. På vintern var det naturligt att göra samma runda på spark, och då föddes tanken att göra det ännu roligare genom att anordna en tävling.

- En motionsrunda är inte så sexig, säger Anette. Då kom vi på idén med störtlopp!

Tyvärr blev det många dikeskörningar, och även ingenting allvarligt inträffade, kändes det alldeles för farligt. Istället blev det en helt ny gren, nämligen sparkskytte. Man tävlar i tvåmannalag, först åker man en runda, sedan är det skytte med luftgevär mot ballonger, för varje miss blir det en straffrunda. I år liksom tidigare var det tydligt att åkförmågan var långt bättre än skyttet, det blev många straffrundor för de flesta.

Evenemangets höjdpunkt är Kändisduellen. Första året möttes kommunalråden, och året därpå var det dags för landstingsråden att tävla mot varandra.

- Vi har fortfarande inte kommit fram till om det var en uppgradering, skämtar Anette Lundqvist.

I årets upplaga tävlade representanter för ICA i Nordingrå och Ullånger. Petra Boman från Ullånger sa att hon visserligen inte hade tränat mycket alls, men trodde sig ha goda chanser att vinna damklassen. Hennes motståndare Jens Norén var betydligt bättre förberedd och satsade helhjärtat på vinst i herrklassen.

Petra vann överlägset, det var visst något med vallningen av Jens spark..

Årets startfält var dels internationellt, med tävlande ända från Tyskland, det fanns också långväga deltagare från Luleå och Mäland, dels var ålderspridningen stor, den äldsta deltagaren var 78 år gammal.

Dagen avrundades med en After Kick – fest.

Veckan från hyllan 8

I somras utvisades en stor grupp romer från Sverige. Samtliga var medborgare i ett EU-land. Enligt polisen hade de gjort sig skyldiga till tiggeri, vilket inte är ett brott, men enligt snuten ledde det till att de inte kunde försörja sig, vilket enligt en gammal lag från 50-talet är ett brott och då var det liksom OK med utvisning. Dessutom påstod snuten att de en del av de tiggande romerna hade begått brott, och inte nog med det, de var också aggressiva mot förbipasserande, och "gått på folk" - polisrapporter har sina egna litterära kvaliteter.
Det förekom en del protester, de fanns de som hävdade att utvisningarna skedde på rent rasistiska grunder, men det förnekades kategoriskt av polisen och avvisningsminister Billström. Romerna åkte ut, och alla var nöjda och glada.
Den svenska polisen som har i internationell jämförelse sensationellt dåliga uppklarningsprocent kunde bättra på statistiken, risken eliminerades att någon kunde tära på svenska välfärden, och då kunde den fortsätta att avvecklas i lugn och ro, och Sverigedemokraterna kunde växa i styrka.

Allt skulle vara frid och fröjd om det inte var för några jobbiga journalister som på grund av någon medfödd eller möjligen förvärvad yrkesmässig perversion ska jämt lägga näsan i blöt. Ekot gjorde en noggrann granskning och kom fram till följande oförskämda sanningar:

De flesta av de utvisade ägnade sig inte åt tiggeri, utan var gatumusikanter. Polisens påståenden om deras aggressivitet och att de skulle ha "gått på folk" var rena lögner, ett tämligen uppenbart tjänstefel och möjligen också övergrepp i rättssak.

Den svenska polisen har dessutom gjort sig skyldig till - förutom rasism och diskriminering! - ett brott mot EU-direktiv om fri rörlighet. Då de som skulle utvisas hölls i förvar längre än tre dagar borde de ha fått ett rättsbiträde, vilket de inte fick. Åter igen tjänstefel, ett grovt sådant.
Avvisningsminister Billström som stödde avisningarna vägrar att uttala sig. Länspolismästare Carin Götblad hänvisar till en pågående utredning.

Men gränspolisen står på sig, och uppvisar därtill en total brist på blygsel och en häpnadsväckande kreativitet:
- De har tiggt. Instrumentet är ett verktyg för att få ihop mer pengar. Det är bara ett verktyg för tiggeri, istället för den vädjande blicken, säger Ingemo Melin Olsson vid gränspolisen i Stockholm.

Fattar ni? En enkel och samtidigt djuplodande analys av musikinstrumentens innersta väsen. Chopin, Paganini, Charlie Parker, de var bara ute efter lättförtjänta pengar, och istället för en utsträckt hand och "vädjande blick" gömde de sig bakom sina instrument.

Det är lätt att bli orolig. Får snuten gå in i konserthallar? Fullt med tiggande blattar där som använder instrument som "ett verktyg för att få ihop mer pengar".
För er som har en liten annorlunda syn på musiken vill jag gärna rekommendera Andrei Makines "Musiken i ett liv" (Norstedts 2004; övers: Ulla Bruncrona). Så skrev jag om den när den kom ut:

"I ett helt annat format än Esterhazy skriver den i Frankrike bosatte exilryssen Andrei Makine. Hans senaste bok "Musiken i ett liv" är en utsökt liten berättelse som utspelar sig under de stalinistiska utrensningarna på 30-talet, senare under det som i sovjetisk historieskrivning kallas för Det Stora Fosterländska Kriget, med en tragisk final under Stalintidens sista år. Musiken har huvudrollen på flera plan, och fram stiger en bild av den lilla människa som offer för en grym värld utan förbarmande där varje mänsklig åtbörd kan störta individen i djupaste olycka. Men där finns också en liten plats för värdighet, solidaritet, integritet och - naturligtvis - musik. Det här är en bok i bästa ryska (även om Makine skriver på franska) berättartradition, där främsta förebilden tycks mig vara Tjechov, ett annat namn är Isaak Babel.

Andrei Makine slog genom med succéromanen "Det franska testamentet", andra böcker av honom är "En fallen fanbärares bekännelser", "Olga Arbelinas brott", "Kärlek vid floden Amur" och "Rekviem för Öst".

Med begär i blicken

Den flygande reportern ägnar sig åt parajournalistisk verksamhet.
Bilden har tagits av Jennie Sundberg.

Med styrka och kvalitet

POESI
Antenner i regn
Adam Zagajewski
Övers: Anders Bodegård
Norstedts, 2011

Den polske poeten Adam Zagajewski är född i Lwów (Lviv på ukrainska, Lemberg på tyska – kärt barn!), den polska stad i västra Ukraina som under sekel var en renässansskimrande juvel i det som en gång i tiden var östra Polen. I oktober 1939 anslöts staden, liksom en yta motsvarande en tredjedel av Polen, till Sovjet, och efter 1945 förflyttades den polska befolkningen, huvudsakligen till de nyvunna tyska områden i väster. Bland de Lwówbor som tvingades lämna sin stad finns en outplånlig känsla av förlust som i hög grad präglar deras liv. ”Jag vet inte vilka vi är – kanske vandrare.” skriver Zagajewski i dikten ”Pianolektion”, i den nyutkomna antologin ”Antenner i regn”.

Det är ett trauma som kan hanteras på olika sätt. Hos Zagajewski har det tagit sig uttryck i en öppenhet mot världen. Hans dikter tar oss till Berlin, Paris, Mexico, London, Rom. Platser har en beständighet alldeles oavsett vilken armés soldater som råkar för tillfället trampa omkring där. Zagajewski skriver många dikter om gator, inte minst i sin barndomsstad Kraków. Det är Långgatan, en ”otacksam gata” som är ”som en dröm som aldrig/tar slut”, Karmelitergatan, Tjänstemmangatan, Arkonskigatan, konkreta men samtidigt fantasieggande platser, där läsaren kan få möta poeterna Rózewicz och Herbert eller teatermannen Tadeusz Kantor.

Personer spelar en stor roll i Zagajewskis diktning. Flera av dikterna i ”Antenner i regn” är skrivna till minne av vänner och inspirationskällor. Bland raderna hittar vi namn som Marx, Blake, Sebald, Kathleen Ferrier, med flera mer eller mindre kända, och skymtar inte Strindberg förbi, hastigt på väg till sin parisiska ateljé där han försöker hitta de vises sten.

Zagajewski som är född 1945 tillhör en yngre generation än Milosz och Szymborska, men de har mycket gemensamt. Framför allt i sin lättillgänglighet, förankringen i dialektiken av Historia och Vardag, och det självklart konkreta sätt på vilket stora och väsentliga teman behandlas.

Det är inte som ofta är fallet i modern poesi musik som är översatt till ord, utan snarare en uttolkning av musiken. Och av Tystnaden!

Frågan ”Vad betyder det?” är inte oberättigad, även om svaret inte är självklart, Zagajewski skriver om ”mitt oändliga sökande”. ”Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig” skriver han i titeldikten, men också ”Dikten måsten sluta/bättre än livet. Det är den till för” i ”Så kom våren”.

Zagajewskis språk är i stor utsträckning präglad av den för hans generation avgörande erfarenheten som var 1968. I Polen innebar det emellertid inte någon revolutionsyra, utan tvärtom en bitter besvikelse när de sista illusionerna om en socialism med mänskligt ansikte begravdes av partinomenklaturans antisemitiska kampanj, polisens misshandel av fredliga studentdemonstrationer och sovjetiska stridsvagnar på Prags gator.

Det blev ett politiskt och existentiellt uppdrag att stå emot förljugenheten och nyspråket med ett enkelt och icke-manipulativt språk, det som Zagajewskis vän poeten Julian Kornhauser kallade för ”icke-naiv realism”. Med Zagajewskis ord ”nu fanns bara språket kvar för mig, bara orden, bilderna/bara världen.”

Översättaren Anders Bodegård har som vanligt gjort ett gediget jobb. Jag har jämfört ett par av de översatta dikterna med originalen, och den svenska språkdräkten är träffsäker och lyhörd, med en närmast perfekt känsla för nyanser.

”Antenner i regn” formar sig på ett stillsamt sätt till ett humanistiskt manifest. Som i dikten till och om Tadeusz Kantor: ”vad det betyder att vara jude eller tysk,/polack, eller kanske bara människa,”. Kanske!

Den polska ”poesikvoten” i Nobelsammanhang anses vara uppfylld, med råge. Att Zagajewski ändå betraktas som Nobelpriskandidat visar på den universella styrkan och den oefterhärmliga kvalitén i hans poesi.

Samråd om vindkraft i Kramfors

Vindkraften är en viktig del i satsningen på förnyelsebar energi. Nu har turen kommit till Kramfors att satsa i stor skala. Ett förslag till en översiktsplan har tagits fram och ska ut på remiss och samråd. Första samrådsmötet var på hotell Kramm igår kväll.

Kramfors kommun har beviljats medel från Boverket för att undersöka förutsättningarna för etablering av vindkraft. Ett underlag har arbetats fram av Anders Lindström och Thomas Birkö från Örnsköldsvik, som tidigare har arbetat med samma frågor i sin egen kommun.

De redogjorde för hur man har gått tillväga för att ta fram lämpliga områden. Där ska finnas bra vindförhållanden, vilket betyder minst sex meter per sekund på årsbasis. Det ska vara områden som är tillräckligt stora att rymma minst tio vindkraftverk, dessa är nämligen ganska utrymmeskrävande, och det finns en tanke att koncentrera vindsnurrorna till ett fåtal områden, för att lämna så mycket yta i fred i kommunen som möjligt.

Dessutom ska områden vara sådana att eventuella konflikter som kan uppstå i samband med vindkraftsetableringen ska kunna vara ”hanterbara”.

Det är nämligen många olika intressen som ska tillgodoses och hänsyn som måste tas. Det är framför allt miljö, inte minst fågelliv, det finns mycket negativa erfarenheter i det avseendet från utlandet, främst Storbritannien och USA, men också flygtrafik, totalförsvaret, och inte minst är det viktigt med ett positivt bemötande från lokalbefolkningen.

Kommunen ska också verka för att skapa möjligheter till lokalt ägande av vindkraften.
Det finns nio områden i Kramfors som anses intressanta för framtida exploatering för vindkraftverk. Det är Storhöjden, Vallahöjden, Idsjöhöjden, Stefanstjärn, Vitberget, Granåsen, Latberget, Spelåsen och Rammedalsberget.

Enligt det tidsschema som föreligger ska ett beslut i fullmäktige om antagande av översiktsplanen efter bearbetning av samrådsmöten, en utställning i maj-juni, och sedan ytterligare bearbetning, tas någon gång i november.

Trots den dåliga uppslutningen ställdes det många frågor, och diskussionen var stundtals livlig.

Nästa samrådsmöte blir den 22 mars i Ullånger.

Slöseri med talang

Det börjar med en spröd barnvisa och tafatta drömmar om framtiden. Sedan blir det mer vuxna toner med en sensuell tango. In kommer Maria Lundqvist i full maskeradutstyrsel, och strippar sakta, för att till slut stå blottad inför publiken. Det ska bli en ”färgsprakande och personlig vaudevilleföreställning”.

Maria Lundqvist är en stor skådespelarbegåvning. Hon har en fenomenal kontroll över sin kropp och inte minst sin röst, som hon förmår varierar inom ett otroligt brett register.

Hon är en duktig sångerska, och föreställningen innehåller några riktigt fina sångnummer, både jazzigt stämningsfulla låtar och ett par bravurnummer ur ”Kabaré” och ”Linje Lusta”.

Sami Al Fakirs femmannaband ackompanjerar med den äran.

Hon har också en obestridlig humoristisk talang, och hennes ”Linus på linjen”-nummer om kroppsfixering och skönhetsideal är av högsta klass. Några scener till tar upp teman kring kärlek och relationer.

Det är naturligtvis inte fel på något sätt att blanda humor och allvar. Allt behöver inte heller vara så djupsinnigt, det måste finnas utrymme för lättsinne och lättsamhet. Men tyvärr tappar Lundqvist greppet, humorn blir bara plump, publiken lockas att skratta åt att hon kliar sig själv och andra i skrevet, platta sexskämt haglar, och när hon har sagt för femtioelfte gången ”jag skämtar bara”, så förstår vi att det inte alls är roligt.

Hon har förvisso en stark scennärvaro, men blandar ihop publikkontakt med förnedringsskämt och blir då lika underhållande som en lekledare på After Ski på ett sämre fjällhotell.

Andra akten blir till en utdragen plåga när Lundqvist förvandlar vaudevillen till pinsam buskis. Vad har hennes tidigare figur Sally där att göra, förutom att det kan vara publikfriande på ett billigt sätt?

Till råga på allt går hon stundtals över gränser och blir direkt sexistisk.
Det är inte särskilt färgsprakande, och det är inte ett dugg personligt, vore hon en man skulle det utan vidare kallas för ”gubbsjukt”, det här vill jag inte kalla någonting alls, det bara vulgärt.

Ett totalt obegripligt slöseri med talang.

Vinterfest i Kramfors med spännande inslag

Årets upplaga av Vinterfesten i Kramfors blev åter en stor succé. Den iskalla blåsten kompenserades av vackert solsken, och Kramforsborna sökte sig man ur huse. Programmet bjöd på spännande tävlingar, underhållning, lekar och aktiviteter för både stora och små, servering och försäljning.

Kommunens informationschef Carl-Gerhard Lindberg, som jämte Helena Bruhn agerade också konferencier, var helt lyrisk:

- Det är helt fantastiskt! Kramforsborna gör det så bra som möter upp så mangrant.

- Vinterfesten är en viktig signal att det fortsätter hända positiva saker i Kramfors och att vi jobbar framåt, sa han.

Vinterfesten saknade inte lite udda och originella inslag. På Limstagatan steg röken upp mot skyn vid Fort Kodiaks läger där det bjöds på kaffe. Det var Vilda Västern mitt i Ångermanland.

Vid ingången till tältkåtan på torget hade det inretts en hel bar av is, komplett med bardisk, hyllor, flaskor och glas. Det var Box Whisky som presenterade sin satsning i Marieberg, och gav Kramforsborna en möjlighet att få ett smakprov på den ädla dryck som om tre år kommer att vara färdig och finnas till försäljning som världens nordligaste whisky.

Inne i tältet bjöd Kramfors Dramatiska på barnteater med föreställningen ”Sagor ur en väska”.

Mössparaden lockade ett 15-tal deltagare som visade upp sina mest originella mössor, en tävling där alla var vinnare.

I ”gluggen” efter Hemköp hade Kramfors Alpina byggt upp en skidbacke. Den var visserligen ganska kort, men det är inte många orter som kan skryta med en slalombacke mitt inne i stan.

Här kördes en liten slalom tävling med deltagare i de yngsta ålderklasserna. En del av dem tillhör den absoluta Sverigetoppen i sin respektive åldersklass.

Vinterfesten avslutades med en ganska speciell tävling som gick under benämningen ”Body Strike”. Det kan enklast förklaras med att man spelar bowling i en skidbacke med sin egen kropp, åkandes på ett tefat. Från början var det tänkt att det skulle finnas bowlingkäglor i cellplast, men tyvärr satte den starka blåsten stopp för det, och istället fanns det ett mål längst ner, med en rödmarkering som gav extrapoäng
.
Idén kommer från Anders Johansson, som också agerade domare. Så vitt han visste var det faktiskt världspremiär för denna udda gren.

Kramforsborna fick också mycket beröm av ordningsmakten.

– Det har varit hur lugnt som helst, sa ordningsvakten Heimo Uotela.

Veckan från hyllan 7

Den socialdemokratiska partikongressen närmar sig med stormsteg. Alla partiledarkandidater som har sagt nej, har nu sagt lite mindre nej, och situationen blir allt mer oviss. Det bästa rådet hittills kommer från förra kulturministern Bengt Göransson som anser på fullt allvar att ett socialdemokratiskt parti bör ledas av en...socialdemokrat.

Själv kan jag inte låta bli att rekommendera valberedning att läsa André Brinks självbiografiska "Skiljevägar".
Den sydafrikanske författaren André Brink är välkänd för den svenska publiken ända sedan 70-talet med ett flertal uppskattade romaner. Han har nu hunnit bli 75 år, och trots tidigare föresatser att aldrig skriva mina memoarer har han av framför allt dagens situation i Sydafrika känt sig tvungen att klargöra och förtydliga de gångna årens utveckling.

I "Skiljevägar" (Forum, övers: Britt Arenander) beskriver Brink en uppväxt i en boerfamilj i ett nationalistiskt och konservativt småstadssamhälle. Det är en idyll där våldet ständigt lurar under ytan och rasmotsättningar är hela tiden närvarande i bakgrunden, för att då och då tränga fram i förgrunden på ett otäckt och omskakande sätt.

Brink skildrar på ett fascinerande sätt hur människor är fångar i sin uppväxtmiljös värderingar och konventioner, och hur oförmögna vi kan vara att befria oss från de invanda fördomarnas barlast, även om vi intellektuellt kan genomskåda deras ihålighet.

Men också att det ändå är fullt möjligt, även om det kostar på. Brink själv är ett lysande exempel på det. Steg för steg kommer Brink till insikt, han debuterar 1958, och på 60-talet är han med och bildar författargruppen "Die Sestigers" (60-talisterna), där de första afrikaansspråkiga författare som kritiserade apartheid var verksamma. Brink skriver för övrigt både på engelska och på afrikaans.

Han upplever 1968 i Paris, och blir alltmer engagerad i kampen mot apartheid, vilket gör hans egen situation i hemlandet stundtals mycket prekär.
I memoarerna möter vi en lång rad betydelsefulla personligheter inom sydafrikansk politik och kultur. Glädjen när rasåtskillnadssystemet välts över ända är stor, men Brink hamnar snabbt i opposition till den nya makteliten, som han anser har svikit sina egna ideal.

Genomgående för hans litterära bana är avvägningen mellan det politiska och det konstnärliga. Det är ingen tvekan om att han har lyckats förena de två, och resultatet är en litteratur som verkar i världen, som betyder något, som berör. Brink har en stark tilltro till det skrivna ordet: "Och så länge vi har ordet kan vi nå fram till andra i en kedja av röster som aldrig kommer att tystas."
Det bästa är dock en kommentar han fäller efter att kampen för att avskaffa apartheid är vunnen och nu ska det nya samhället byggas upp.
"Nu har vi lyckas med det omöjliga. Vad som återstår är att klara av det möjliga".

Ständut Blakk rev loss i kåtan

Vinterfesten i Kramfors har börjat. Fredagsprogrammets höjdpunkt var ett framträdande i kåtan på torget av den jämtländska gruppen Ständut Blakk. Bandet har varit i Kramfors åtskilliga gånger förut, men det var första gången som de spelade på Vinterfesten.
- Det har alltid gått bra för oss att spela i Kramfors, och det var här vi en gång i tiden fick vårt publika genombrott, säger gitarristen Marcus Albertsson.

Han minns också en spelning på Skulefestivalen för några år sedan, som var ”bland det roligaste vi någonsin har gjort”.

Fredagens konsert var som vanligt en blandning av musik och show. Ständut Blakk kallar sig själva för partyband, och de gör verkligen skäl för namnet. De framför klassiska covers, tolkningar av välkänd musik från Bach och Bellman till AC/DC ochU2. Dessutom spelar de en del egna låtar. Allting serveras med en oslagbar blandning av musikaliskt allvar och scenisk komik. Pär Hedman gör anspråk på att vara Sveriges snabbaste violinist, och visst gick det snabbare och snabbare under kvällen.

Det var fullt ös från början, och hög stämning bland publiken under hela konserten. Ständut Blakks spelglädje smittade av sig, och det rådde ren sommarvärme i tältkåtan mot slutet.

- Det bästa med vintern är Vinterfesten i Kramfors, sa Marcus Albertsson.

Vårlik start för Vinterfest i Kramfors

Lagom till vårens ankomst startar Vinterfesten i Kramfors. Det blir vinterrelaterade aktiviteter för både stora och små under fredag och lördag. Det är tredje året i rad nu som Vinterfesten i Kramfors äger rum.
- Vinterfesten är definitivt här för att stanna, säger Hjördis Åsander från arrangerande På Stan.

Ingen i Kramfors har kunnat undgå att se de praktfulla tältkåtor som har rest på torget. Här är Vinterfestens hjärta. Man tjuvstartade med lunchservering på fredag, senare på eftermiddagen hölls här en After Work med trubadur. På kvällen kom programmets höjdpunkt med en konsert med den omåttligt populära jämtländska gruppen Ständut Blakk (se separat artikel).

Men också på andra ställen hände det spännande och roliga saker. Det visades film på biografen Royal, det var öppet hus på fritidsgårdarna Trumfen och Dr.Barks, och det var förstås nattklubb på Gladan.

Dessutom var det serveringen hela tiden i kåtan, och det var saluhall med försäljning av närproducerat i Konsumgallerian. Många passade också på att beundra de isskulpturarbeten som pågick på torget.

Hjördis Åsander tror att Vinterfesten ligger bra i tiden, många människor tycker det är roligt att det händer något på vintern också.

- Det här är trots allt Norrland, och det är kul att göra något positivt med is och snö, säger Hjördis. Och vi har så många ungdomar som är duktiga på vintersporter.

- Dessutom tycker nog många människor att det är skönt att kunna gå på fest utan att behöva klä upp sig, säger Hjördis Åsander.

Vinterfesten fortsätter med ett digert program på lördag.

Walesa för ny kommunism

Lech Walesa uppmanar i ett uttalande för internetportalen Wirtualna Polska att ”införa kommunism för tjugonde seklet”. Den gamle Solidaritetsledaren, förre detta presidenten och fredspristagaren säger att det är situationen i framför allt Afrika som har lett fram till hans slutsatser.

Walesa säger också att för honom innebär kommunism lika chanser och möjligheter för alla. ”Världen har kommit fram till en situation där mer än 90 procent av rikedomen är i händerna på mindre än tio procent av befolkningen. I långa loppet är ett sådant tillstånd inte hållbart.” Han påpekar att det positiva i det socialistiska Polen var frånvaro av sådana avgrunder som vi ser idag.

Att bara störta diktaturer räcker inte, enligt Walesa, bara med ett ”planmässig tillvägagångssätt” kan skapas ”ordning, framsteg och fred”.

För att införa kommunism bör de ”rika och mätta” bilda en stabiliseringsfond.