Livets avdrag för bortskämda

Höstens och vinterns snackis har varit det senaste bidraget till förnedringstelevision som går under namnet ”Ung och bortskämd”. Ett gäng osannolikt hjälp- och hopplösa ungdomar ska aldrig behövt att göra ett handtag i hela sitt liv ska nu ut livet och tvingas till aktiviteter som att städa upp efter sig, sälja prylar på loppis, och arbeta i mataffär eller hotell – och det förstår ju alla hur jobbigt det måste vara.

Meningen är förstås att vi ska förfasa oss över hur bortkomna de är (dagens ungdom!), samtidigt som vi får oss ett gott skratt över deras tafatthet (ett rått skratt förlänger livet). Men egentligen handlar det om att vi förfasar oss över våra egna monster, och vi skrattar åt oss själva. Det är våra barn, och de agerar i ett samhälle som vi har skapat.

Vi har förvandlats från medborgare till konsumenter. Livet är en gigantisk varumarknad där vi i egenskap av kunder fritt – efter upphandling – kan välja de varor och tjänster som passar. Allt det andra ratar vi.

I min hemkommun – och det finns säkert också i alla kommuner med lite självaktning - finns det ett ställe som bär det stolta namnet Resurscentrum. Målgruppen är arbetssökande som har behov av stöd, målsättningen är bland annat att öka kompetensen, stärka självförtroendet och öka motivationen. Det är gott så. Men varför, frågar jag mig upprört, måste man i det studiematerial som används referera till sig själv som ”Jag AB”? Man ska tänka på sin person som ett företag, det gäller att sköta det rätt, man måste vara rädd om lagret, ens dag är underkastad bokföringens debet och kredit med plus- och minuskonton, vi uppmanas att fundera på vilka ”produkter” vi har att erbjuda på marknaden, som utgörs av våra nära och kära, liksom av andra vi kommer i kontakt med. Så där håller det på.

Någon gång i början av 80-talet läste jag i Saf-tidningen en intervju med en präst som glatt berättade att Gud är hans produkt som det var hans jobb att marknadsföra. Det gjorde mig upprörd, så hedning jag är. Men då var det fortfarande en isolerad dårfink som svamlade för den invigda kretsen. Idag har kapitalistisk framgångsindoktrinering sipprat hela vägen ner till grupper som står utanför arbetsmarknaden och riskerar marginalisering.

Kapitalismen förvandlar också de mest intima relationer till varor (eller tjänster) som är underkastade marknadens diktatur.

Ungdomarna från ”Ung och bortskämd” kommer säkert att klara sig bra här i livet. Det finns ju Rut-avdrag. Man får visserligen pröjsa, men hälften är avdragsgillt.
Det är hög tid att vi tar strid för ett samhälle där den ledande principen är ”Ta hand om din egen skit.”

Gott nytt år på er alla!

Dags igen för Orevy i Västansjö

Det repeteras för fullt på Västansjö Folkets Hus utanför Bollstabruk. Det är den lokala Orevyn som har bråda dagar inför premiären på Trettondedagsafton. Revyn firar tioårsjubileum, och därför utlovas det en föreställning utöver det vanliga.

Det är stökigt på Västansjö Folkets hus. Människor kommer och går, det är ingen struktur på det som händer, och det ger ett virrigt intryck.

- Det är alltid nervöst på det här stadiet, men det brukar bli en skärpning de sista dagarna, säger Torbjörn Gradin, en av de medverkande.
- Genrepet går alltid åt skogen, säger han med ett skratt, men det sitter som det ska till premiären.

Torbjörn är där med sin dotter, som också hon, trots sin ungdom, är med för tionde gången. Det är inte ovanligt att hela familjer är med i revyföreställningarna. Hela bygden är engagerad, och många understryker att just sammanhållningen och gemenskapen är minst lika viktiga som själva revyn. Det är en viktig del i skapandeprocessen att alla får vara med och både skriva texter och medverka. I år är det ett 20-tal som står på scen, och totalt är 35 personer involverade.

- Det är skoj därför att det kan bli hur som helst, och det blir det också ibland! säger Bosse Wallgren, som spelar trummor i revyorkestern.

Årets upplaga av revyn innehåller ovanligt mycket musik. Nästan alla arrangemangen har orkestermedlemmarna gjort själva. För övrigt präglas innehållet av det blir massor av gamla favoriter, men man är noga med att poängtera att det inte handlar om repriser, utan det mesta är nyskrivet.

- Det har aldrig varit så lite ”under bältet” som nu, men vi har hittat annat som är lika intressant, säger Laila Lundqvist med ett illmarigt leende.

Med anledning av tioårsfirandet satsar man också extra på maten – tidigare har man alltid serverat Janssons frestelse - som blir mer ”jubileumsaktigt”, enligt Ann-Christine Näsholm, som förestår köket.

Orevyn i Västansjö har varje år ett nytt namn som börjar på O-. Första året, som var 2002, hette det ”Ociviliserat”, förra året var det ”Otäckt”. Och vad är årets namn? ”Oslagbart”, så klart!

Spöklikt med lyckligt slut

Sundsvalls teater
Oscar Wilde: Spöket på Canterville
Dramatisering: Jonathan Lehtonen
Regi: Anna Sjövall
Scenografi/kostym: Magdalena Stenbeck
Musik: Henrik Rylander
Ljus: Magnus Stolpe
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Kim Anderzon, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic, Tobias Andersson, Stina Samson och Olle Jernberg

På annandagen nåddes Västernorrland av snöstormen och Sundsvall av Spöket på Canterville. Det var Teater Västernorrland som hade premiär på Oscar Wildes klassiska lilla saga, skickligt överförd till scenen av Jonathan Lehtonen.
Scenografin lämnar inget över till publikens fantasi – Canterville är ett spökslott, med alla tillhörande attribut, inklusive något som skulle se ut som fladdermöss. Och naturligtvis ett 300 år gammalt spöke, spelat med stor kroppslig närvaro av Iso Porovic.

Hit flyttar familjen Otis, Gisela Nilsson och Ingmar Virta spelar föräldrarna, och de gör vad man kan förvänta sig. Stina Samson är den besvärliga tonårsdottern Virginia, och hon ger rollen en trulig uppkäftighet och ett trevande sökande som känns äkta. Olle Jernberg och Tobias Andersson spelar tvillingar med en djärv akrobatik och fysisk samtidighet som är beundransvärd.

Handlingen bygger på den oundvikliga konflikten mellan å ena sidan spökets värld, som står för det irrationella och det andliga, och de nya ägarnas rakt genom förnuftiga inställning till livet i allmänhet, och spöken i synnerhet. Deras rationalitet är dessutom materiellt präglat, med en genuin krämarattityd, där allt kan föras ner till en ”bra deal”.

Med på husköpet följer en hushållerska, och i den rollen firar Kim Anderzon stora triumfer, med sin uttrycksfulla mimik och suggestiva kroppsspråk. Hon är väktaren av traditionen, och ett bevis på att allt var nog ändå inte bättre förr.

Pjäsens två outsiders, Spöket och Virginia, möts i en förlösande katharsis, empati är nyckelordet, och budskapet blir att konsten är störst, ”ars longa, vita brevis”, inte helt oväntat när det kommer från Oscar Wilde.

Det börjar ganska trevande i första akten, man kunde märka av premiärnerver, inte minst monologerna satt inte riktigt ännu. Men det tar sig i andra akten, och pjäsen fyller mer än väl upp kostymen.

Det blir som sig bör en riktig happy end, då ju pjäsen är en komedi.

Henrik Rylanders musik tillhör föreställningens höjdpunkter, det illustrerar lika mycket som det skapar stämningar på ett mycket följsamt sätt.

Från radikal till vapennasare

Plötsligt vill alla bli ledare för S. Också Jan Nygren har nämnts. Jag skrev följande om honom för ett par år sedan. Och jag tror nog att den gode Jan är representativ för S-eliten. Då blir det därefter.

Vart tar alla radikala SSU:are vägen?

Jan Nygren skulle efterträda Ingvar Carlsson som statsminister, men sa av ren artighet nej först, och sedan var det ingen som frågade igen. Han hoppade av politiken, blev först VD för Riksbyggen, slutade där och började som senior advisor – inom näringslivet är de barnsligt förtjusta i sådana här utrikiska titlar – på SAAB, där han sedermera blev vice VD. Han är också ordförande i Svenska Försvarsindustriföreningen.

Idag är Jan Nygren verksam som seniorkonsult – bara en sån sak! – delägare och styrelseordförande i det svenska konsultföretaget ISAK (det ultimata offret?), som uttyds Information och Samhällskontakt, som sysslar med ”lobbying, PR, och opinionsbildning”, vilket är corporate bullshit som betyder att de hjälper försvarsindustrin med mer eller mindre skumma affärer.

Nu har grabbarna på ISAK varit inblandade i att försöka sälja JAS till Norge. De som vanligt egensinniga norrbaggarna tackade föga artigt nej, och Jan blev rejält purken.

Det krävs mer än en avdankad radikal för att kränga ett svenskt skandalvapen till den sista sovjetrepubliken.

Bob Dylans grötrim

Strax före jul hamnade jag i en intressant diskussion med några vänner om relationen poesi och musik. Bob Dylans namn kom, inte helt oväntat, upp. Idag hittade jag följande text i ämnet. Den är från 2008:

Feministikonen Germaine Greer ger sig i en artikel i The Guardian på rockikonen Bob Dylan. ”Äckelpottor blir ibland duktiga poeter, men Bob Zimmerman är inte en av dem” konstaterar hon. Greer frågar sig varför folk tror att Dylan är en stor lyriker när han inte ens kan skriva grötrim. Hon citerar en strof ur Visions of Johanna, och enligt henne är det en kombination av anspråksfullhet och okunnighet som är enbart irriterande. Att Dylan har inspirerat oräkneliga grötrimspoeter gör inte saken bättre. ”Han var inte lämplig att knyta Woody Guthries skosnören” konkluderar hon. Som kontrast och förebild framhåller Greer William Blake och Morrissey.

En möjlig förklaring till Greers ilska antyder hon själv när hon skriver att hon inte kan förlåta honom för att han lät publiken vänta i tre timmar under festivalen på Isle of Wight 1969.

Det är aldrig för sent att ge igen.

In eller ut

I den polska staden Katowice har man invigt ett kapell i ett stort köpcentrum. Anläggningens VD säger att man vill skapa ett storstadscentrum, och inte bara ett ställe för köpenskap – och dit hör uppenbarligen ett kapell. Det lokala prästerskapet hänvisar till att kyrkan bör vara ute bland människor. Tidigare under sin historia har kyrkans män inte dragit sig för att predika i fabriker och gruvor. Stadens befolkning har olika uppfattning: en del anser att ett kapell är ett enskilt och personligt ställe som inte ska ligga granne med affärer, andra tycker att be kan man göra överallt (varför behövs då ett kapell över huvudtaget?).

Till saken hör att köpcentrat är beläget i en nerlagd gruva. Ut med jobben och in med kyrkan.

De religiöst lagda kan se det från ett annat perspektiv – Jesus drev månglarna ut ur templet, nu flyttar templet in bland månglarna.

Kristen marknadsföring

Det är julafton idag, imorgon firar vi Jesu födelse. Det har den kristna världen gjort i sisådär 2000 år, med andra en gammal tradition. Men kristendomen hänger med sin tid, inte minst i det stora kristna landet i vöäster:

Religionen är på frammarsch i USA. Det handlar givetvis inte enbart om ökad andlighet, utom mer om en rörelse med bestämda politiska mål, ofta av en obehaglig fundamentalistisk högerkaraktär. Det senaste är att den religiösa högern använder sig i allt större utsträckning av moderna marknadsföringsmetoder. ALRC, A.Larry Ross Communications, är en stor PR-byrå som sysslar med att ”föra tillbaka tron till media”, och arbetar bland annat åt en ökände TV-predikanten Billy Graham. Motive Marketing anses idag som det kanske mest framgångsrika företaget på marknaden för tro och familj (Faith and Family market). Det är de som marknadsförde Narniafilmen och Mel Gibsons famösa ”The passion of Christ”. I vanlig ordning krängde man prylar, den stora hiten var ett halsband med en spik, något som faktiskt fick en del kyrkliga ledare att protestera och påminna om att Kristus drev månglarna ut ur templet och inte in i det.

Det radikalt nya är att man marknadsför vanliga produkter genom att vädja till kristna värden eller teman. För ett par år sedan genomfördes en stor kampanj ”What would Jesus drive?”, som skulle propagera för ekologiska värderingar vid bilköp. Kampanjen väckte visserligen mycket hån i liberala kretsar som skämtade om att Jesus skulle säkert köra Honda Accord – ”The Apostles were in one Accord” (Apg. 5:12), men den visade sig mycket effektiv i många konservativa stater där de troende annars brukar ignorera miljöhänsyn.

Den religiösa marknaden är numera gigantisk och beräknas omsätta mellan fyra och sex miljarder dollar årligen. Den stora faran är att religionen med marknadens obönhörliga logik kommer att förvandlas till en vara vilken som helst, och som riskerar att dräneras på innehåll och trivialiseras. (För att inte nämna risken för utlokalisering till ett låglöneland.)

Det vore en utveckling som kunde få till och med en gammal och förhärdad ateist som undertecknad att utbrista: ”Gud förbjude!”

Bibliotek är ren vinst

Med tanke på debatten kring de privatiserade biblioteken i Nacka dammar jag av en text från 2006. Den får bli årets julklapp till alla Sveriges kommunpolitiker:

I tider av ekonomiska åtstramningar står sig ofta kulturens budget slätt, i synnerhet när det ställs mot vård, skola och omsorg. När ett gäng krämare vill förvandla biblioteket i Kramfors till en affärsgalleria försöker man bemöta dem med mer eller mindre goda humanistiska argument, och det är sällan speciellt effektivt eller verksamt. Ett bibliotek har konkreta och mätbara kostnader i form av lokalhyror, personallöner osv. medan däremot intäktssidan är betydligt luddigare.

Men nu har det gjorts en vetenskaplig beräkning av bibliotekens samhällsekonomiska värde. Svanhild Aabö från Oslo har i sin doktorsavhandling använt sig av en ekonomisk modell som har tidigare varit ganska vanlig i miljösammanhang, bland annat har den använts i samband med oljekatastrofen med tankern Exxon Valdez.

Enkelt uttryckt kan man säga att man tar med brukarperspektivet i kalkylen, alltså vad ett bibliotek är värt för den som använder det. Man ställer upp ett hypotetiskt scenario, och utifrån det genomför man ett stort antal intervjuer.

Intervjupersonerna får själva sätta ett pris på upplevelsernas och nyttoaspekternas bruksvärde. I Svanhild Aabös avhandling har ett representativt urval på 1000 personer över 15 år utifrån olika grundscenarier svarat på frågor vilket pris de är beredda att betala för biblioteksverksamhet i olika ekonomiska marknadssituationer. Metoden är ganska kostsam, vilket kan vara en förklaring till varför den inte har använts oftare, det finns hittills runt 2000 studier som utgår från den. Dessutom erkänner Svanhild Aabö utan omsvep att modellen är omdiskuterad – motståndet kommer föga förvånande mest från näringslivets representanter. Men, skyndar hon sig att tillägga, en panel i USA med sex framstående ekonomer, varav två Nobelpristagare i ekonomi, har bekräftat modellens vetenskapliga vederhäftighet och stora användbarhet. Svanhild Aabö är numera en mycket efterfrågad föreläsare, senast besökte hon med korta mellan rum Luleå och Köpenhamn, hennes artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter i bland annat Storbritannien, USA och Australien. Hon har också fått ett pris för sin forskning av det ansedda brittiska vetenskapsförlaget Emerald.

De resultat Aabö kommer fram till i sin avhandling är entydiga, bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma. Mycket lönsamma frestas man att tillägga, förhållandet mellan kostnad och nytta, det som med vetenskapligt fikonspråk kallas för cost-benefit ratio, räknades fram till 1:4. Det kan tolkas som att varje satsat krona ger fyra tillbaka. Det varierar emellertid något mellan kommunerna, påpekar Svahild Aabö, men relationen fyra till ett är ett genomsnitt som gäller för hela landet. Den stora poängen med undersökningen är framför allt att den visar på en nettovinst för biblioteksverksamheten.

Några av undersökningens resultat har förvånat Aabö, som själv är bibliotekarie i grunden.

Det föreligger ingen signifikant skillnad mellan stad och land, säger hon. Ålder och kön tycks inte spela någon roll, inte heller hushållens storlek. De avgörande faktorerna för hur man värdesätter bibliotek som hon har kommit fram till är närhet till bibliotek och hur aktiv man är inom det lokala kulturlivet.

Norge har på biblioteksområdet haft i mångt och mycket samma utveckling som Sverige, åtstramningar, minskade anslag till bokinköp, nedläggningar av filialer. Svanhild Aabö hoppas att resultaten i hennes avhandling ska hjälpa till att vända den utvecklingen. När jag berättar för henne om Svensk Handels planer för biblioteket i Kramfors, skrattar hon och konstaterar lakoniskt på sin sjungande skandinaviska: Detta tycks mig icke vara en god idé! Kulturen har otvivelaktigt är stort värde i sig, säger Svanhild Aabö, men det är inte desto mindre viktigt att ta fram ett empiriskt material som ger klara siffror på kulturens enorma samhällsekonomiska värde. Siffror är ett språk som politiker förstår, inte minst i valtider.

Länge leve!

Igår var det Heinrich Bölls födelsedag. Vi firar honom med en relativt nyligen skriven recension:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.
Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

”Ungdomens bröd” ingår i Brombergs förtjänstfulla serie Nobelklassiker, som Horace Engdahl är huvudredaktör för.

En annan kändis som skulle fyllt år igår är en viss Josif Vissarionovitj Dzugasjvili, mer bekant som Koba eller Stalin. Till hans ära publicerar vi en dikt av ingen mindre än Stanisław Jerzy Lec, i min taffliga översättning:

Którą wykuło stu kowali
w pieśni i w czasie i w przestrzeni,
w węglu i w miedzi, w srebrze wód,
ojczyzna, której żaden knut
już swoim świstem nie ocieni
- to Stalin!

Wschód słońca, co się w piecach pali,
które zastyga w przęsłach mostów,
co się zaciska w groźbie kul,
ojczyzna, jak jesienny ul,
w pożodze wojny cichy ostrów,
- to Stalin!


Som har smitts av hundra smeder
i sången och i tiden och i rymden,
i kol och i koppar, i vattnens silver,
ett fosterland, som ingen knutpiska
ska kasta skugga över med sitt vinande
- det är Stalin!

Soluppgång, som brinner i brännugnar,
som stelnar i brospann,
som knyts i kulornas hot,
ett fosterland, som en bikupa om hösten,
en stilla ö i krigets brand
- det är Stalin!

Gran som gran

Nyligen avslutades Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.
Något att begrunda nu i juletider.

Traditionell julmusik i Vibyggerå kyrka

I enlighet med en mångårig tradition var det julmusik i Vibyggerå kyrka på fjärde advent. Samtliga körer från pastoratet var på plats, dessutom flera solister. Inte ens snöstormen kunde skrämma bort Dockstaborna från att söka sig till kyrkan.

Julkonserten i Vibyggerå kyrka har varit tradition åtminstone sedan 70-talet, alltid på fjärde advent. Att det är så nära inpå jul tror arrangörerna är enbart en fördel.

- För många är det ett välkommet avbrott i julstressen, säger kyrkvaktmästare Björn Hansson.

Inte mindre än fyra körer deltog i konserten, med alla åldrar representerade: barnkören, Elgamabe – som är en ungdomskör, och vuxenkörerna Sotte Voce och Ullånger/Vibyggeråkören. Musikalisk ledare var kantor Magnus Skoglund, som också spelade piano. Marianne Skoglund spelade tvärflöjt, Håkan Salomonsson var solist på trumpet, medan Ida Safrin stod för solosång. Sigrid Renlund läste en Bibeltext.
Repertoaren var traditionell julmusik. Det var psalmer, och verk av bland annat Franzén, Händel och Fauré.

- Konserten är dessutom unik eftersom den är helt gratis, vilket den alltid har varit, säger kantor Magnus Skoglund.

Året som kommer

Snart är året till ända. Det är tid för eftertanke, men också för att blicka framåt. Visst är det spännande, vad har det nya året i beredskap till oss? Om framtiden kan vi just ingenting veta, men eftersom det är - för många, alltför många - alldeles för psykiskt påfrestande att leva i ovisshet, är det lika bra att ta fram kristallkulan, titta efter i kaffesumpen, kolla hur korten ligger. Här kommer, året som kommer.

Wikipedia låter meddela att 2011 blir ett normalår. Känns betryggande. Det börjar på en lördag, och det är väl ganska normalt, inträffar i alla fall högst regelbundet. Europas kulturhuvudstäder kommer att bli Tallinn och Åbo. Trevligt med gamla Turku, här finns bland annat en svenskspråkig högskola. Nu en fråga värd minst tio poäng: hur många finskspråkiga högskolor finns det i Sverige? Det första öppnade rätta svaret belönas med ett fint bokpris. Svar skickas till undertecknad.

På idrottsfronten händer ett och annat av intresse. Ett VM i friidrott är alltid en högtidsstund, 2011 går det av stapeln i Sydkorea. Sedan har ett fotbolls-VM i Tyskland, jajamän, det är damerna som gör upp om vem som är världsbäst på att sparka boll. Sverige står som värd för ett VM i handboll. Inte illa.

FN har deklarerat att 2011 är internationella skogsåret, och dito kemi. Hur det nu hänger ihop.

Bokåret ser än så länge ganska magert ut, men det gör det å andra sidan varje år. Sedan när året är slut brukar man - uppgivet - konstatera att det var ett typiskt mellanår. 2011 ser ut att kunna upprepa proceduren.

Här kommer ett synnerligen orepresentativt axplock av händelser under året 2011:

I januari inför Estland euro som sin valuta. Hur det går ihop med att Tallinn blir Europas kulturhuvudstad, förstår jag inte. Men, men, redan den fjärde januari inträffar en solförmörkelse. Det är vad jag kallar naturens hämnd.

I februari spelas det i Indien, Sri Lanka och Bangladesh World Cup i det osannolikt tråkiga cricket. Med risk att bli anklagad för fördomsfullhet, bara engelsmän kan komma på något som komplicerat och segt. Och nej, de uppfann inte fotbollen, det gjorde skottarna.
Den 3 februari börjar det kinesiska nyåret.

I mars är det som vanligt dags för katterna. Dessutom håller de svenska socialdemokraterna extra partikongress för att se vad som tackade nej minst övertygande så att vederbörande kan väljas till partiordförande, och leda partiet hän mot nya katastrofer.

Ute i världen, närmare bestämt i Wales, ska det hållas en folkomröstning om utökad autonomi. Här finns ett intressant sammanträffande, som, om de goda walesarna beter sig förnuftigt, kan bli både underhållande och skandalartat. I april är det nämligen dags för kungligt giftermål. Prinsen av just Wales, en gosse vid namn William ska äkta en viss Kate Middleton. Om nu inte walesarna gör William till blott en prins, utan Wales!

Det är mer nymodigheter på gång på brittiska öarna. I maj blir det en folkomröstning om ett nytt valsystem. Tanken är att det ska bli mer proportionerligt. Det är ingen ände på eländet. Inte nog med det metriska systemet, nu ett proportionerligt valsystem, vad blir nästa steg? Högertrafik!? Vart är världen på väg?

I juni har vi att vänta en ny solförmörkelse. Och sedan en till i juli. Och en till i november. Visst känns det att det är många solförmörkelser? Undrar om det betyder något?

I juli tar Polen över ordförandeskapet i EU. Hoppas det inte blir polsk riksdag.

Augusti och september är det fortfarande semesterkänslor kvar, vilket för de flesta kulturarbetare betyder hårt arbete, och ingen tid över för att ägna världen utanför alltför mycket intresse.

I oktober invigs en ny flygplats i Berlin, enligt uppgift den största infrastruktursatsningen i forna Östtyskland. I alla fall sedan Väst tog över.
Dessutom firar vi 200 årsjubileet av Frans, eller Ferenc, Liszts födelsedag.

Året avslutas med att USA ska dra tillbaka sina trupper från Irak. Om nu någon verkligen tror på det.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moons mandat går ut. Jag misstänker att inte många blir ledsna för det.

2011 ser ut att bli som år är mest. Hur det blev vet vi först om ett år. Och tycker ni att det verkar tråkigt och händelselöst så tänk på den kinesiska förbannelsen: Måtte du leva i intressanta tider!

Gott Nytt År på er alla.

Stark afrikansk verklighet

ÖVERSATT

Nattens sång

Abigails liv

Chris Abani

Övers: Roy Isaksson

Celanders förlag


Lila Hibiskus

Chimamanda Ngozi Adichie

Övers: Ragnar Strömberg

Bonniers


Sommartid

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Afrika var årets tema på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Kritiken lär inte vänta på sig, finns det verkligen EN afrikansk litteratur, kan man bunta ihop en hel världsdel, med så många olika språk, kulturer och traditioner?

Som kontrast kunde man peka på att när det gäller europiska länder, också de små, har man visat en helt annan generositet. Frågorna fick knappast något svar, men de flesta var nog överens om att den afrikanska litteraturens fantastiska bredd visades upp i all sin rikedom.

En av de mer bemärkta gästerna på mässan var nigerianen Chris Abani. För honom står längtan bort från misär och hopplöshet i centrum, alltid med inbördeskriget närvarande som en skugga. Efter genombrottsromanen Graceland ger nu det lilla Lundaförlaget Celanders ut två kortromaner av Abani.

I Nattens sång kommer Biafrakriget i förgrunden. Det är berättelsen om pojksoldaten med det surrealistiska namnet Min lycka, som är ledare för en minröjarenhet av barnsoldater. De har alla fått stämbanden avskurna av sina egna för att inte deras dödsskrik ska distrahera under desarmeringen av minor. Deras tideräkning är indelad i före Hatet och Hatet, dessvärre inget efter.

Min lycka färdas genom en ofattbart grym värld, i en veritabel helvetesvandring genom en förstörelsens landskap, plågad av död och hunger. Abanis suggestiva språk gör läsningen fysiskt smärtsam.

Dröm och verklighet flyter ihop, och kvar är frågorna om gott och ont, och den mänskliga existensens mening. Får man göra vad som helst för att överleva?

I Abigails liv ligger inbördeskriget tillbaka i tiden, men fortfarande är Nigeria det här landet där de döda låg kringströdda på gatorna i stora och små städer som vilka sopor som helst. Det är i hög grad männens värld, och sexuella övergrepp hör till vardagen. Tonåriga Abigail blir tidigt luttrad, och när hennes båda föräldrar är borta, åker hon med en kusin till England. Där tvingas hon till prostitution, men hon finner sig inte i misshandeln och förnedringen, och lyckas fly.

På en nykter och resignerad realistisk prosa med poetiska kvaliteter skildrar Abani en person som vägrar att vara offer, och som är beredd att strida för sitt liv med döden som insats.

Ett helt annat författarskap står hans landsmaninna Chimamanda Ngozi Adichie för. Hon blev mycket uppmärksammad för några år sedan för sin roman En halv gul sol om Biafrakriget. Nu återkommer hon med debutromanen Lila hibiskus.

Det är en finstämd skildring av den 15-åriga flickan Kambili, som växer upp i en överklassfamilj. Fadern är framgångsrik affärsman, som skänker stora summor till välgörenhet, och i sin tidning står upp mot militärdiktaturens förtryck och korruption. En samhällets pelare, allmänt omtyckt och uppskattad.

Han är också en rigid religiös fanatiker, i hans tro betyder formen allt och innehållet föga, och intoleransens ande regerar. Han skyr som pesten alla uttryck som kan förknippas med inhemsk kultur och tradition.

Hemma är den store mannen är tyrann som gravt misshandlar sin hustru och sina barn.

Hans motpol är hans syster, en stark kvinna, som ensam uppfostrar tre barn, och vars familj står för öppenhet, ett nyfiket sinne och livsglädje.

Kambili slits mellan dessa två världar, i en mognadsprocess där hon undan för undan hittar sin egen styrka.

I bakgrunden ruvar ständigt diktaturens förtryck och godtycke, med en endemisk mutkultur, varubrist och dyrtider.

En stark berättelse.

Även om Nobelpristagaren från 2003 J.M.Coetzee sedan länge har lämnat Sydafrika och bor numera i Australien, och har rent av blivit australiensisk medborgare, bör han genom sin bakgrund och sin tematik räknas till den afrikanska litteraturen.

Hans senaste roman utgör tredje delen i hans självbiografiska svit Scener ur ett liv i provinsen, där Pojkår och Ungdomsår var de två första. Coetzee visar upp ett prov på att han fortfarande är en författare att räkna med, med en förmåga att överraska sina läsare.

Han vänder på perspektivet, och istället för en rak berättelse om den 30–årige Coetzee får vi följa mödan hos en ung litteraturforskare som skriver en biografi över den numera avlidne Coetzee. Han intervjuar en rad personer, de flesta kvinnor, av vilka några hade en kärleksrelation med författaren. Fram träder en bild av en introvert, blyg och osäker, och socialt ganska handikappad ung man. Med varsam hand presenteras en del av de influenser som formade honom. Ingen av de närmast sörjande tycks uppfatta hans litterära storhet, vilket blir mer sorgligt än komiskt, som jag tror att det var avsett.

Det viktigaste är nog skildringen av 70-talets Sydafrika, där apartheid upplever sin storhetstid, samtidigt som de första sprickorna i systemet börjar bli synliga.

Coetzee har ett högst komplicerat förhållande till sitt land. Där är han född och uppvuxen, han tillhör en gammal boersläkt, en stark kärlek till den sydafrikanska naturen, kulturen och människorna kommer till uttryck, på samma gång som han avskyr politiken och mentaliteten.

Njutbar läsning, och ett nyanserat porträtt, som inte helt överraskande säger mer om människorna och samhället i 70-talets Sydafrika än om J.M. Coetzee.

Fallometrisk testning i Tjeckien

Den engelske mästersatirikern Tom Sharpe beskriver i sin roman ”Tjuvnyp och skamgrepp” (Indecent Exposure) hur den osannolikt korkade polischefen van Heerden i den lilla sydafrikanska staden Piemburg – det hela utspelar sig under apartheids storhetstid – beordrar sin ännu mer korkade vice löjtnant Verkramp att komma till rätta med problemet att de vita poliserna våldtar svarta kvinnor i arresten. Det är nämligen emot raslagarna.

Verkramp skrider till verket med hjälp av psykiatrisk expertis, och tvingar de vita poliserna att titta på bilder av nakna svarta kvinnor, samtidigt som de får elektriska stötar mot könsorganen.

Resultatet blir att alla poliser i Piemburg blir homosexuella, till polischefens avsmak och polisfruarna vrede.

EU:s byrå för mänskliga rättigheter kritiserar nu Tjeckien för ”fallometrisk testning”. Homosexuella asylsökande män kopplas till en maskin som mäter blodflödet till penisen och visas sedan heterosexuell porr. De asylsökande som blir upphetsade får inte asyl.

Verkligheten överträffar alltid dikten.

Många skriver poesi men få läser

POESI
Mörkrets klarhet
Claes Andersson
Heidruns (Söderströms i Finland), 2010

Om begagnandet av elden
Lars Gustafsson
Atlantis, 2010

Mörkret skulle vara som ljuset
Kristian Lundberg
Symposion, 2010

I väntan på nästa promenör
Daniel Svensson
Oppenheim förlag, 2010

Många läser romaner men få läser poesi. Samtidigt är det många, väldigt många, som skriver poesi men mycket få skriver romaner. Beror det på att dikter är lätta att skriva men svåra att läsa? Och tvärtom, att det är enkelt att läsa en roman men besvärligt att skriva en?
En förklaring kan vara den moderna poesins fria form som gör det svårare att memorera dikter (på engelska heter utantill ”by heart” – onekligen poetiskt). Å andra sidan ger den rimmade formen långt större uttrycksfrihet.

Framför allt tror jag att det beror på den dubbla processen av å ena sidan den bildade borgerlighetens totala försvinnande, men även av borttynande av den grupp som kallades för arbetarintellektuella, personer ur arbetarklassen, utan utbildning, men med gedigen bildning, och som vid lämpliga – och emellanåt också olämpliga – tillfällen kunde deklamera hela Den nya Grottesången av Viktor Rydberg – ”ur hjärtat”.
Hur som helst vore det högst olyckligt om poesin bara blev till en angelägenhet för en exklusiv skara kritiker. Poesin är en ursprunglig uttrycksform, det är tanke och känsla i frihet och dialektisk förening. Utan poesi finns det ingen litteratur.
Finlandssvenske Claes Andersson är ett fenomen. Utbildad psykiater, jazzmusiker av rang, fotbollsspelare på elitnivå, under 90-talet ordförande i Finlands motsvarighet till Vänsterpartiet, 1995–99 landets kulturminister. Dessutom poet. Han debuterade 1962, och har mer än 20 diktsamlingar bakom sig.

Hans senaste bok heter Mörkrets klarhet, och redan titeln pekar mot den dialektik som utmärker Anderssons poesi. Anslaget är en dikt där varje rad börjar med ”Jag”, och som uttrycker uppfattningen att inget mänskligt är honom främmande (för övrigt Karl Marx favoritordspråk). Sedan följer en del som står för det personliga, och som givetvis vänder sig till ett ”Du”; ”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till”. Nästa del är benämnd ”Politeia”, med tydlig referens till Platon och Aristoteles, och är den politiska antitesen; ”Som statsminister anser jag att vi inte skall prata så mycket/om dem som är fattiga”, men tack och lov finns det motkrafter; ”Det finns ändå mänskor som bryr sig om varandra”.
Avslutningen är en nödvändig syntes som förenar det personliga och det politiska; ”Vi som var deras barn växte upp i den tystnad som/hämtats hem från skyttegravarna/Också vi skadades trots våra friska kroppar”.
Anderssons stil är den nyenkelhet som länge varit hans.
Radikalismen till trots kan han stundtals ge uttryck för djupt pessimistiska tankar; ”Säg inte att våld inte är skojigt att titta på”, kanhända resultatet av besvikelse och frustration hos en person som börjar komma upp i ålder.
Men helheten är vacker, drastisk, levande.
Lars Gustafsson intar något av en särställning i svenskt intellektuellt liv. Filosof, lärdomsgigant, liberal med hjärtat till vänster. En betydande författare med en lång rad romaner och diktsamlingar bakom sig.
Hans författarskap ägnas i stor utsträckning åt att utreda förhållandet mellan människan och naturen, och vår plats i universum. Titeln på hans senaste diktsamling Om begagnandet av elden talar för sig själv.
Gustafsson skriver som det anstår en filosof om högstämda, djupsinniga ämnen, det dyker upp kända matematiker, ”I några världar har man bekräftat/Riemanns förmodan om primtalen”, Gauss, eller i varje fall hans fru, här finns betraktelser inspirerade av Platon och Aristoteles.
Flera av dikterna riktar sig till vänner, döda och levande.

Det som är emellertid mest särpräglat i Lars Gustafssons diktning är hans enastående förmåga att låta sig inspireras av i stort sett vad som helst. En mört, en bit drivved, ett tåg som transporterar virke, ett fiskstim, allt kan ge upphov till en stilla reflektion, en betydelsemättad bild, ett finstämt känslouttryck. En dikt heter ”Triviala kunskaper”, ett avsnitt bär titeln ”Dikter om alltför små händelser”.
Här finns mycket av öppenheten i Gustafssons poesi. Saker är inte vad de synes att vara; ”Det mesta som händer med tingen/har inte alls med tingen att göra”, andra världar kan finnas och en annan värld är möjlig, historien må vara full av ”taskiga överraskningar”, men den är på inget sätt avgjord.
Humorn är ett kraftfullt vapen och poeten drabbar oss med dråpliga sanningar; ”Personer med stört modersförhållande/blir poeter./Personer med stört fadersförhållande/blir tjatiga.”
Tack för den, herr Gustafsson!
Kristian Lundberg som tillhör en yngre generation än de två föregående poeterna, har blivit mycket uppmärksammad för sin roman Yarden, för vilken han 2009 belönades med Ivar Lo-priset. Han är också en flitig poet. Titeln på hans senaste diktsamling antyder ett visst intresse för mörker bland svenska poeter. Det kan förstås vara en ren tillfällighet, och hos Lundberg handlar det mer om kontraster, om motsatsernas spel, om det som är, och det som skulle kunna vara.

Den ständigt återkommande färgen i dikterna är annars grå, som ju ligger mellan det ljusa och det mörka.
Grundtemat, som författaren använder flera gånger om igen, är det öppna fönstret, då allt är, är åtminstone tycks vara, stilla. Det är en öppenhet mot världen, som kommer till uttryck redan i inledningsdikten: ”Det händer att jag/drömmer att dikten är en stad/med gränder, öppna torg och kulvertar.”
Lundberg blundar inte för tillvarons ofta smärtsamma komplexitet och sorgen över alltings förgänglighet; ”Allt ska förgöras, förintas”.
Lundberg har en fantastisk känsla för ordens valörer, deras mångskiftande symbolik. Mest drabbad blev jag av mångtydigheten i ordet ”ikon”, som numera oftast används som beteckning för genvägar på dataskärmen, men faktiskt är lika mycket helgonbilder.
Tänk på det nästa gång ni sitter framför datorn.

Daniel Svensson är 27 år och I väntan på nästa promenör är hans debut. Och nog märks det att det är en annan division. Dikterna är fortfarande ungdomligt förnumstiga, det är alldeles för mycket filosofi och för lite poesi.

”Men från det smutsiga
 luddfiltret
Flagnar drömmens guld
Som en ny Bartolomé
 de Las Casas
tar jag strid med mitt förakt.”

Vi befinner oss alltså i en tvättstuga. Författaren ikläder sig redan från början rollen som åskådare.
Men här finns också goda ansatser. Kluriga ordvändningar, som ”Jag menade vad jag sa/men menade inte att säga det”, och en uppfinningsrikedom med ord och begrepp, ”Lex Sokrates” är en anstiftan till fritt tänkande, vad ”Pol Potpurri” är vet jag inte men det låter roligt, och visst en det en häftig avslutning på en dikt om trasproletariatet återkomst; ”Proletärer i alla länder/Förnedra er!”
Bäst kommer Daniel Svensson till sin rätt i konkreta dikter, där han inte krånglar till det, och med ett förtätat grepp uttrycker något väsentligt på några få rader.
I väntan på nästa diktsamling.

Ny Kramforspoet presenterade dikter ur livet

En ny författare har presenterat sig i Kramfors. Gittan Engström hade på torsdag kväll på Babelsberg ett så kallat releaseparty för sin diktsamling ”Ur livet”.

Gittan läste ur diktsamlingen och signerade böcker. Det bjöds också på förtäring, som brukligt är i sådana sammanhang.

I ”Ur livet” har Gittan Engström samlat dikter från 40 år. Från ”patetiska tonårsdikter” till poesi av en ”mogen kvinna”.

– Jag hade ett långt skrivuppehåll, men började skriva igen omkring år 2006, och plötsligt hade jag material så det räckte, berättar Gittan.

Hon hade läst sina dikter för flera personer, och fått mycket positivt respons. Det gav henne modet att gå vidare med utgivningen. Boken är publicerad på eget förlag, och tryckt på Book-on-Demand. Därmed har man själv full kontroll över utgivningen, samtidigt som kostnaden är överkomlig, ”inte dyrare än en rotfyllning”, skojar Gittan.

– Min förhoppning är att boken ska finnas på nattduksbordet hos vanliga människor, som en källa till glädje och igenkänning, säger Gittan Engström.

Nylandsskolans Lucia på is

Nylandsskolan firade Lucia på sitt eget speciella sätt. Det bjöds på en glittrande show i bästa Hollywood-on-ice-anda. Läktarna i Strandhallen var fyllda till bristningsgränsen.

Det är en mångårig tradition på Nylandsskolan att fira Lucia med en föreställning på is.

- Det är inte bara en klass som är med, som på många andra ställen, utan här deltar hela skolan, från förskolan till årskurs fem, berättar Per Byström, lärare på skolan.

Det var över hundra barn som uppträdde. Det började med en tomteparad på skridskor med tomtebloss. Sedan skrinnade det in ännu fler tomtenissar och både ett litet och ett stort Luciatåg. Eleverna intog sina platser och det blev sång och deklamationer. Hela föreställningen varade i drygt en timme.

- Vi har övat i flera veckor, ett par, tre gånger i veckan, säger Per Byström.

- Jag har jobbat på andra skolor, men här i Nyland är det verkligen roligt att arbeta.

För intäkterna som man får in på entréavgiften, lotter och försäljning av korv och läsk, åker barnen på en skolresa. Det är eleverna själva som bestämmer vart resan ska gå.

På välfyllda läktare i Strandhallen fanns det entusiastiska föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, grannar, vänner och bekanta. De bjöds på fantastisk underhållning, både med och utan skridskor, och Strandhallen fylldes av Luciafirandets budskap om ljus och frid.

Ung företagsamhet på Nordviks julmarknad

Nordviksskolans traditionella julmarknad hölls på lördagen. Det är ett viktigt tillfälle för elevernas UF-företag att visa upp sig. De många besökarna bjöds dessutom på en mängd olika aktiviteter för både stora och små. Det fanns knallar, ridning, guidning hos djuren och tävlingar.

UF står för Ung Företagsamhet och är en rikstäckande organisation. På plats i Nordvik fanns inte mindre än 23 UF-företag från Nordviksskolan och tio UF-företag inbjudna från Ådalsskolan.

– Det unika här på Nordviksskolan är att entreprenörskap ingår i skolans alla kurser, för alla våra elever, berättar studievägledare Gunnel Nyberg. Vi kallar det för ”Nordviksmodellen”.

Efter att ha testat en affärsidé med ett företag som gäller i en dag i årskurs ett, bygger eleverna i de högre årskurserna upp sina företag under hösten. De presenteras under julmarknaden, där de deltar i UF-tävlingen.

- Det som bedöms är affärsidén, montern och försäljartekniken, säger Jan Jakobsson, som är lärare på Nordviksskolan.

De deltagande UF-företagen representerade ett brett register av verksamheter. Tunnbröd, havrekärvar, nyckelknippor, kosmetika, och presentförpackningar till jul. Till de mer originella hörde prydnader gjutna i betong.

Ida Fredriksson, Jennifer Finström och Linda Näslund från Ådalsskolan driver tillsammans Medias Reklambyrå.

- Självklart hoppas vi på att vinna. Vi är ju proffs på presentation, säger Ida.

Veckan som kommer Vecka 50

Wikileaks fortsätter att läcka. USA:s ambassad bevakade svenska medborgare i samarbete med svenska myndigheter. Regeringen vet ingenting om det, men har informerat riksdagen om det man ingenting visste om.

På måndag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

På tisdag är det 110 år sedan Max Planck publicerade sin teori om svartkroppsstrålningen. Det räknas som kvantteorins och den moderna fysikens början. Efter det skulle världen, som vi känner den, aldrig mer bli densamma.

På onsdag fyller den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer år. För tre år sedan när han fyllde 100 (!), skrev jag följande lilla hyllning:
Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer har fyllt 100 år. Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man upp från början en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen. Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen. Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. 1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsätter Niemeyer att arbeta. Hans senaste projekt kan bli en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden blir det klart när Niemeyer är 115 år. Han säger sig vara beredd att åta sig uppdraget.

På torsdag är det födelsedag för en annan storhet, nämligen den amerikanske författaren Philip K.Dick. Han räknas som en av världens främsta science fiction-författare, och har efter sin död 1982 blivit närmast kultförklarad. Han gjorde sig också bemärkt genom att påstå att den polske sf-författaren Stanislaw Lem inte existerar, och hans namn var en förkortning av ett täcknamn för en hemlig sovjetisk underrättelseorganisation vars mål det var att infiltrera sf-kretsarna i Väst. Dick avslöjar Lem, det ni.

På fredag är det Kaspar Hausers dödsdag. Hans öde fortsätter att fascinera inte minst tack vare Werner Herzogs märkliga film. En kuriositet i sammanhanget är att Hausers förmyndare var filosofen Ludwig Feuerbachs far. Kanske att det enigmatiska hittebarnet spelade en roll i filosofihistorien också?

På lördag är det precis ett år sedan som GM beslutade att lägga ner Saab. Än så länge rör liket på sig förvånansvärt piggt. Jag hade förmånen att vara i Trollhättan på senvintern då Spykeraffären blev klar och Saab var räddad, åtminstone för den här gången. Jag träffade massor av fantastiska människor där, och kom en kort tid att dela deras bekymmer, rädsla och glädje. Jag håller tummarna för det anrika bilföretaget, och framför allt dess anställda. Er tillägnas reportaget om ett Trollhättan i osäkerhetens och väntans tider:

Trollhättan hälsade mig välkommen med strålande solsken och vinterskrud. Snö och kyla har varit ovanligt här under en längre tid, men i år har Trollhättan i likhet med övriga Sverige fått uppleva en riktig vinter.

Det är en kort promenad från järnvägsstationen till stadens centrum. En småstadskänsla infinner sig snabbt, dock modell lite större. Bebyggelsen är genomgående låg, det är rejäla tegelhus, fasaderna är välskötta. Huvudstråket heter föga överraskande Kungsgatan, (parallellt med den ligger den betydligt mer undanskymda Drottninggatan), den löper tvärs genom hela centrum, och mynnar ut i ett stort torg, som inte heller särskilt överraskande heter Drottningtorget.

Tempot här är avsevärt lägre än i storstaden Göteborg, som bara ligger 50 minuters tågresa härifrån. Allt är så lugnt och nästan sävligt. Föräldrar promenerar med barnvagnar, ungdomar sitter på fik och knappar på sina mobiltelefoner, människor går in och ut ur affärer.
Det är så NORMALT. För den som inte visste, finns det inte ett spår, inte ett tecken på att här har det under ett år utspelats ett drama, där framtiden stod på spel för stora delar av stadens befolkning. Och kanske staden själv också.

Sant är att alla anser att dramat är över. Åtminstone för den här gången. Men Trollhätteborna är luttrade vid det här laget, och så fort någon har konstaterat att affären med Spyker är i hamn och Saab är räddat, skyndar de sig att tillägga "Men man vet aldrig!"

Trollhättan och bygderna runt om är hårt drabbade sedan tidigare. Arbetslösheten ligger på elva procent, bland ungdomar är den 14, bland medlemmar i IF Metall 17 procent, möjligen högre.

- Det värsta var ovissheten, säger Claes Grönlund. Under ett helt år levde vi från den ena dagen till den andra. Det gick inte att planera någonting. Inga ombyggnader på huset, inga större inköp, ingenting. Och det var precis samma sak på kommunal nivå.

Claes är i 40-årsåldern, han är född i Trollhättan och har bott där hela sitt liv. Han har en liten dotter på tre år, hans fru arbetar som personlig assistent. De bor i en charmig äldre villa i utkanten av Trollhättan. Claes har arbetat i tio år på Saab. Han jobbar med teknisk utveckling, och trivs mycket bra med det.

Saab-fabriken i Trollhättan är en liten men komplett anläggning, Claes använder uttrycket "litet storföretag", där allt kunnande är samlat på ett och samma ställe. Det är lätt att ha överblick över verksamheten, samtidigt som beslutsvägar är relativt korta, och kontakterna är direkta och personliga.

- Jag vet var produktionschefen sitter, och han vet vad jag heter.

"Litet" är i det här sammanhanget ett mycket relativt begrepp. Det stämmer säkert om man jämför med andra anläggningar i världen, men tittar man ut över Saabs fabrik i Trollhättan ser det ut som ett helt litet samhälle i sig, och ger inte alls något litet intryck. Det förstärks också av alla breda vägar som korsar området. Anläggningen är belägen på gammalt bondland, här var förr åkrar, och här och var står det faktiskt gamla lador, som trotsiga gerillabaser i fientligt industriland.

Med GM kom man bort från det småskaliga, vilket Claes tycker var helt fel.

- Det blir bättre med Spyker, tror Claes, men det avgörande är att Saab får behålla sin självständighet, och därmed sin särart.

Inte utan en viss bitterhet konstaterar Claes att GM har mjölkat Saab på tekniskt kunnande, utan att ge någonting tillbaka. Jag påminns om att Saab är faktiskt ett bilföretag som alltid har legat i framkant när det gäller tekniska innovationer. Saab var först med framhjuldrift, något som är en självklarhet i alla bilar idag. Det var också Saab som utvecklade turbomotorn.
Claes berättar om hur man under en period som ovissheten kulminerade hade ett stormöte för all personal med peptalk. "Nu är allt uppåt, nu är allt framåt". Tre timmar efter mötet kom besked om nedläggning. Det var så chockerande att ingen ville inse den bittra sanningen.
Nedläggningsbesked den 18 december är en vattendelare i Trollhättan. Efter det vågar ingen ta någonting för givet. "Men man vet aldrig" blir som ett mantra.

Samtidigt behöver människor ha hopp, alla vill gärna tro på någonting.

- Beskedet om Spykeraffären hälsades därför med glädje, "superglädje", säger Claes, och många andades ut.

- Det var första fredagen på ett år som vi inte väntade på varsel eller uppsägning.

Claes beskriver det gångna året som "surrealistiskt". Han är full av beundran för de anställda på Saab, som trots den närmast omöjliga situationen aldrig slutade att tro på en framtid för företaget, och framför allt fortsatte att arbeta, och producera en "riktig kvalitetsprodukt".
Han berömmer också den lokala företagsledningen, med vd:n Jan-Åke Jonsson i spetsen, för att de tillsammans med de anställda kämpade för att rädda företaget.

Claes ger ett underbetyg åt regeringen. Han påpekar att andra länder satsar på sin bilindustri, men inte Sverige. Regeringen bekänner sig till en kapitalistisk filosofi, och slår undan benen på viktiga företag.

- Hon borde ha hållit tyst, säger han med tydlig adress till Maud Olofsson. Det var klantigt, och avbönen nu hjälper inte.

Samtidigt är han skeptisk till om de rödgröna skulle ha hanterat situationen som mycket bättre.

Facket får däremot godkänt, de har skött sig väl, han önskar bara att informationen hade varit bättre, som det var nu fick de veta det mesta genom media.

- Det är absurt att framtiden i Trollhättan bestäms i Detroit, och av USA:s regering, säger Claes Grönlund.

Han föreslår lite osäkert att facket måste knyta globala nätverk för att inte komma till korta i en globaliserad värld.

Det är möjligt att Claes här sätter fingret på arbetarrörelsens och vänsterns stora svaghet idag. Man agerar nationellt, och den klassiska vänsterpolitikens instrument hör till nationalstaten, medan kapitalet är globalt, och blir därmed i stor utsträckning oåtkomligt.

- Följer man Göta älv härifrån och ner till Göteborg är det som en kyrkogård av nedlagda industrier, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall.

En nedläggning av Saab skulle drabba mellan 7 000 och 15 000 människor, lite beroende på hur man räknar. Ett annat sätt att uttrycka det på är att omkring 20 procent, en femtedel, av Trollhättans befolkning skulle drabbas.

Vi träffas på IF Metalls kontor som ligger inne i det fina kulturhuset, där det finns bibliotek, teater och konsthall, i stadens centrum. Leif Håkansson berättar att 600 personer sas upp från Saab i april, och det var en god "övning" för facket hur man hanterar en sådan situation. Han understryker att dessa personer blev arbetslösa under en tid då arbetsmarknaden såg iskall ut. Också ersättningssystemen har blivit lika iskalla, nivåerna har sänkts, kraven har blivit orimliga, och vid minsta miss riskerar man drakoniska konsekvenser. Mycket av en ombudsmans jobb går ut på att hjälpa medlemmar som kommit i kläm mellan A-kassan, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

- Problemen beror ofta på medlemmarnas eget slarv, säger Leif Håkansson, men straffet är fullständigt orimligt högt.

Att beröva människor deras försörjning kan onekligen kallas orimligt.

Leif Håkansson har arbetat som ombudsman på IF Metalls avdelning Norra Älvsborg sedan 2005. Han bor inte i Trollhättan, utan i närbelägna Lilla Edet. Där är han aktiv i lokalpolitiken. Lilla Edet är till skillnad från Trollhättan, där socialdemokraterna har egen majoritet, centerpartistiskt styrt. Utvecklingen i Lilla Edet är inte heller särskilt uppmuntrande med flera tunga industrinedläggningar. Leif Håkansson är mycket kritisk till regeringens agerande, och hans särskilda hatföremål är industriminister Maud Olofsson.

- Det hade varit bättre med en moderat på den posten! utbrister han. Det får du gärna skriva!

Han förtydligar: moderaterna har en syn på industri- och energipolitik som mer sammanfaller med fackets. Centerpartiet har däremot aldrig trott på industriell utveckling, och partiet förstår inte betydelsen av industri i allmänhet, och fordonsindustri i synnerhet. Han är mer försonlig om statssekreterare Jöran Hägglund. Framför allt hoppas han på en rödgrön valseger i höst. Det finns en grundmurad kunskap om industrin bland socialdemokratiska politiker, han nämner främst Thomas Eneroth.

Jag frågar om hur han ser på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det sammanhanget. Han rycker på axlarna.

- Det är stor skillnad på båda partierna jämfört med för tio år sedan.

Han menar det förstås som något positivt.

Leif Håkansson är övertygad om att det finns en framtid för Trollhättan och för Saab. Han talar om all den kompetens som finns, och just kompetensen är något som jag får höra nämnas mycket ofta när jag träffar människor i Trollhättan. En källa till stolthet och framtidstro.
- Men, påpekar Leif Håkansson, många människors liv kommer att gå i kras på vägen. Alla dessa omstruktureringar, ägarbyten och förändringar är som en naturkraft som lämnar ett visst "spill" efter sig. Det är bara det att "spillet" består av människor.

I Trollhättan inrättades i september 2009 en särskild avdelning av Arbetsförmedlingen med inriktning på Industri. Tanken var givetvis att tillföra en extra resurs om nedläggningen av Saab blev verklighet.

- Jag är just nu väldigt optimistisk, säger förmedlingens chef Bosse Carlsson.

Han vill mycket gärna berätta en historia om när han var i en möbelaffär när beskedet om att Spykeraffären var i hamn kom. Affärens ägare vände sig till en av sina anställda försäljare och utbrast: "Om det är sant har du heltid från imorgon!"

Bosse Carlsson säger också att intresset har ökat för att "se över sin situation", en omskrivning för att flytta. Företag från bland annat Finspång har tydligen redan varit på besök för att värva kompetent arbetskraft.

- Tekniker och ingenjörer är ju bristyrken, det är värre för de kollektivanställda.

Han är medveten om att det finns en grupp människor, förhoppningsvis en liten sådan, som är "körd". Mest handlar det om äldre personer.

Han gläder sig åt att det är stort drag efter platser på Lärcenter i Trollhättan. Tyvärr har antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar på riksnivå minskat.

- Det är min bergfasta övertygelse, grundat på gedigen kunskap och omfattande erfarenhet, att arbetsmarknadsutbildning är den snabbaste och effektivaste vägen till ett nytt jobb.

Jag träffar kommunstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S) på hans rum högst upp i kommunhuset med utsikt över hela staden. Mötet har bokats av hans sekreterare. Han är en upptagen man, och jag har bara fått en halvtimme. Dessvärre hade sekreteraren slarvat med att föra in mötet i Gert-Inges almanacka, och jag får vänta tio minuter efter utsatt tid tills hon får tag på honom i matsalen. Av halvtimmen har det blivit tjugo minuter. Han ber om ursäkt, men tyvärr, det är mycket som väntar.

Gert-Inge Andersson ser en smula blyg och nästan skör ut, har ett lågmält sätt, och man undrar hur han kunde stå pall när det blåste som värst. Men skenet bedrar, han är en kämpe av den gamla stammen, van att ta tag i problem. Paradoxalt nog är mycket av hans styrka just att han inte är en stridens man. Ibland låter han som en managementkonsult: "Det gäller att se framåt", "Man ska fokusera på lösningar, inte konflikter", "Det är viktigt att tänka konstruktivt".

Jag frågar om hans inställning till regeringen agerande. Han svarar att visst har det gjorts några olyckliga uttalanden, "men nu gäller det att se framåt". Kontakterna med regeringen har annars varit bra. Han anser inte att det spelar någon roll om Saab är utlandsägt, "man har den ägare man har". Om Spyker är rätt partner, "det får framtiden utvisa". Han har idel lovord till både facket och företagets lokala ledning. Givetvis blir Jan-Åke Jonsson omnämnd.

På lokalplanet var Gert-Inge Andersson den som hade högsta ansvaret, men det var aldrig en börda, försäkrar han mig:

- Jag tänkte inte så mycket på det då, det gällde bara att hitta lösningar.

Han ska avgå nu som kommunstyrelsens ordförande, men det har ingenting med Saab att göra.

Det vore fel att se Gert-Inge Andersson som en mes, någon som av en hård verklighet har stöpts om till en krass pragmatism villige riddare, som hela tiden bara parerar en för tillfället uppkommen obehaglig situation.

Han har varit med länge, och är luttrad som få, däri är han en hembygdens sanne son, men han saknar verkligen inte visioner.

- Vi lever i en osäker värld, och det här är långt ifrån den första krisen som drabbar oss. 90-talets kris medförde en hög arbetslöshet, och det såg mycket mörkt ut då också.

Följden blev att det fattades ett strategiskt beslut att ändra radikalt i anställningsstrukturen. På ren svenska betyder det att Trollhättan bestämde sig för att göra sig kvitt beroendet av industrin i allmänhet, och storföretagen i synnerhet.

Det är ett arbete som fortfarande fortsätter, och Gert-Inge säger att mycket har hänt. Han pekar på det innovationscentrum som har skapats, Högskolan Väst, som är specialiserad på tekniska utbildningar - jag träffar varje dag på tåget en stor grupp unga människor från Göteborg som tydligen pendlar till högskolan dagligen - , handeln expanderar, antalet tjänsteföretag ökar, och sist men inte minst har Trollhättan Film i Väst.

- Just det, säger jag, Trollywood, va?

Han nickar leende, glad över att jag var bekant med begreppet, och berättar stolt att 60 procent av all långfilm i Sverige spelas in i Trollhättan.

- Man kan träffa Mikael Persbrandt, och även kända utländska skådespelare, ute på promenad på stan.

En viktig satsning är också motorvägen till Göteborg, och dubbelspår för järnvägen på sträckan Vänersborg- Trollhättan-Göteborg.

Ambitionen är att öka kommunens befolkning från dagens 55 000 till 70 000 inom några år. Inte undra på att för alla som jag talar med finns inte en nedläggning av Saab på kartan. Jag kommer att tänka på Leif Håkanssons ord: "Det här företaget har en sagolik förmåga att överleva. Det är som katten. Frågan är bara när det har förbrukat alla sina nio liv."

Trollhättan tar avsked med blåst och mulet väder. På väg till järnvägsstationen kommer jag äntligen på vad som var udda och avvikande i stadsbilden i Trollhättan - ingen annanstans har jag någonsin sett så iögonfallande många Saab-bilar som här.

Veckan avslutas med årsdagen av grundandet av universitetet i Lund 1666. Ett lärosäte som platsar bland världens 100 främsta är något att vara stolt över. Också för oss som bara varit där i Lund en enda gång, på skolresa i början av 70-talet. Minnet är vagt, men trevligt. Grattis Lund!

Kritikernas favoriter från året

Årets bästa böcker 2010

Gregor Flakierski

1. Sofi Oksanen, Utrensning (Bonniers)
2. Nathacha Appanah, Den siste brodern (Elisabeth Grate Bokförlag)
3. Jenny Wrangborg, Kallskänken (Kata förlag)
4. Joseph Roth, Judar på vandring (Atlantis)
5. Susanna Alakoski, Håpas du trifs bra i fengelset (Bonniers)
6. Chris Abani, Nattens sång (Celanders)
7. Therése Söderlind, Norrlands svårmod (W & W)
8. Björn Elmbrant, Stockholmskärlek (Atlas)
9. Fredrik Ekelund, Fadevår, tack för ljuset! (Bonniers)
10. Irka Cederberg, Född fördömd (Leopard)

”Utrensning” är en politisk kvinnoroman som ställer moraliska frågor på sin spets, och där nuet och det förflutna hänger ihop på ett inte alltid önskvärt sätt.

På ett finstämt och lyhört språk beskriver Appanah den brutala övergången från barndomens förvirrade tillvaro till vuxenlivets oskyddade värld. Något så ovanligt som en roman från Mauritius.

Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.

”Judar på vandring” innehåller en skarp vidräkning med antisemitismen i både öster- och västerled. Roth bjuder på dråpliga skildringar av de fördomar som florerar, och det är inte utan att mycket av det går igen idag, även det för det mesta är riktat mot muslimer.

”Håpas du trifs bra i fengelset” är en bok som inte gör sig till, inte en enda rad är inställsam, den fjäskar aldrig för läsaren. Alakoskis språk är som en diamant som skär rakt genom fördumningens och förljugenhetens tjocka glas.

Glenn Miller i Kramfors

Kramfors Folkets park gästades på torsdag kväll av Glenn Miller Orchestra Scandinavia.

Det är ett storband som leds av Jan Slottenäs, som har fått licens av Glenn Miller Productions att använda namnet efter den berömde bandledaren.

Repertoaren består givetvis av Glenn Millers mycket rika urval av musik. Under kvällen spelades några kända pärlor som In the mood och Chattanooga Choo Choo, en del mindre kända låtar, och med tanke på den stundande högtiden också julsånger.

Jan Slottenäs koncept är att uppträda och spela så lika originalet som möjligt. Man har de rätta kläderna, scenuppträdandet är troget glennmillerskt, och det låter som det gjorde på den tiden det begav sig. Stundtals får man en känsla av att befinna sig i en Hollywoodproduktion, och att James Stewart ska hoppa fram och börja dirigera, innan han river av ett solo på sin trombon.

Också vokalisten Samuéla Burenstrand förmår låta som man inbillar sig att det lät på Glenns Millers tid.

Härligt storbandsswing med hög nostalgifaktor.

Stilsäkert, men lite för konventionellt

Aldrig stanna kvar
Pär Östling
Ordfront

Det är tvära kast mellan Pär Östlings romaner. Debuten ”Vi faller” utspelar sig i glesbygden i Hälsingland – Pär är uppvuxen i Timrå, och bor numera i Bollnäs – medan den nya romanens handling är förlagd till Stockolmsförorten Årsta, ett folkhemskt idealsamhälle från 40-talet i funkisstil. Det är urbant och coolt.

Så är också den trio som utgör bokens huvudpersoner. Det är tre lite udda existenser, adoptivbarnet Farzad, punkfarfar Korak, och Lilli, som är så sluten i sig själv att inte ens läsarna får en chans att lära känna henne närmare.

Gemensamt för dessa tre är deras oförmåga till nära relationer, de ”stannar aldrig kvar”. För dem är det visserligen tvåsamhet som gäller, men kortvarigt och många gånger om. I värsta fall behandlar man sina tillfälliga partner som ”Frimärken. Slicka, sätta på och skicka iväg.”

Här träffar Östling en mycket känslig nerv i det moderna samhället. Det finns inte längre något yttre tvång, ekonomiskt eller annat, som håller ihop äktenskap. I vårt narcissistiska konsumtionssamhälle där omedelbar behovstillfredsställelse gäller också för vuxna, och där samhällsindividen och medborgaren har förvandlats till konsument som fritt kan välja bland hyllorna av livets överflöd, borde fasta och långvariga relationer ha en liten chans att överleva. Egentligen är det högst förvånande att så många ändå finns och fungerar förvånansvärt väl.

Östlings hjältar tar till hela arsenalen av hjälpmedel som finns tillhands för den moderna människans alla tillkortakommanden. Metervis med självhjälpslitteratur, terapi, meditation, och en hemsida på Internet, med tillhörande chattfunktion så klart.

Så småningom löser sig allting till det bästa, även om det naturligtvis inte alls blir som alla har tänkt sig. Det viktigaste verktyget för att komma vidare är den starka vänskap som utvecklas mellan de närmast sörjande. Ett fungerande socialt sammanhang är långt viktigare än alla böcker om att förstå sig själv, terapigrupper eller österländska mirakelkurer.

Pär Östling skriver bra, med ett enkelt men levande språk. Han är kunnig och påläst. Dialogen pendlar mellan stilsäker och tillrättalagd och predikande. Alla personerna är varsamt tecknade, utan att väja för nyanser och komplikationer.

Mest är jag imponerad av hans miljöskildringar. Lika träffsäkert skriver han om vardagen i Årsta, som om ögonblicksbilder från Istanbul eller de tyska motorvägarna.
Romanen är alltför konventionellt upplagd för att lyfta riktigt. Det är lite för snusförnuftigt, och alldeles för förutsägbart. Men det är ett habilt tidsdokument, och det är inte så illa.

Nära-julen-upplevelser på Järnsta kulturcafé

Konstnärer går inte i ide bara för att det är vinter. På Järnsta kulturcafé i Nordingrå hölls på lördagen en adventsmarknad. Från början var den tänkt som en renodlad konstmässa, men eftersom det tillkom hantverk, film, muntligt berättande och dialektlitteratur fick tillställningen sin benämning efter det stundande andra advent.

Något gemensamt tema fanns inte för marknaden, förutom att det är nära jul, berättade konstnären Mikael Arvidsson, och kollegan Dag Wallin fyllde i:

- Temat är nära-julen-upplevelser.

Wallins mest iögonfallande bidrag var ett lysande kors, på toppen prytt med islams halvmåne.

Mikael Arvidsson ställde ut emaljbilder på med änglar som tema, inspirerade av den finländske konstnären Hugo Simbergs märkliga tavla med en fallen ängel som ser ut som en stackars förolyckad flicka som bärs på en primitiv bår. Senare under kvällen visade också Arvidssons film ”Ängeln”, som är delvis självbiografisk.

Owe Grandics, som egentligen är smyckeskonstnär, lockade med smått groteska självporträtt som skulle uttrycka olika humör, och det passar ju bra till jul.

Annars var det flera konstnärer som Carin Hedlund och Örjan Östlund som ställde ut landskapsmotiv, Karin Olsén-Öberg visade grafik, Viktoria Melinder textilkonst, och Anders Kronlid läderarbeten. För att nämna några.

Annikka Arvidsson hade byggt upp små modeller av lustgårdar. Jag undrade om det var förknippat med jul på något särskilt sätt.

- Nej, svarade Annikka, det är lust, bara lust. Det räcker så.

En stilla natt i Nora kyrka

Julen har alltmer blivit en stressens och köphysterins helg. Men det finns motkrafter. Sångerskan Sara Öhlén och pianisten Pelle Nordlander har satt ihop ett musikprogram med rubriken ”En stilla natt”.

Det är helt och hållet nyskrivet material, som paret har skrivit tillsammans.

- Det är visor, dikter och reflektioner som tar upp vardagsnära tankar om livsmod, berättar Sara.

- Några är julsånger, för kör och solist, resten är inte direkt julmusik, men vi tror att det passar till högtiden, säger Pelle.

Premiären för det nya programmet begicks söndagen i andra advent i Nora kyrka tillsammans med Norakören.

Stillsam pianomusik, förstärkt av symfoniska toner från datorn, skapar direkt en lämplig stämning som bildar en harmonisk enhet med Sara Öhléns ljusa och uttrycksfulla röst. Samsången med kören fungerar sällsynt bra. Innehållet handlar om stillhet, att fånga ögonblicket, också om öppenhet och gemenskap. Det berör.

- Det handlar om att ta vara på livet, att fundera över vad som är viktigt, inte minst nu inför julen. Det vill vi dela med oss av, säger Sara.

Jag skäms faktiskt en smula när jag måste skynda därifrån i förtid.

Traditionell skyltsöndag i Nyland och Ullånger

Andra advent var det dags för skyltsöndag i de mindre samhällena utanför centralorten. Både Nyland och Ullånger bjöd på traditionella aktiviteter och generösa öppettider i affärerna.

I Nyland var det inomhusmarknad inne på Folkan. På planen mitt emot Nylands Järn hade föreningarna försäljning, lotterier och olika tävlingar. Här fanns också ponnyridning för barnen. Helena Bruhn var konferencier. Sedan sjöng Lucia med sina tärnor, och elever från Hola Folkhögskolas sceniska förberedelseklass bjöd på underhållning.

Skyltsöndagen i Nyland avslutades med fyrverkeri och den traditionella julkonserten i Tingshuset.

I Ullånger bjöd Företagarföreningen på glögg, medan lokala föreningar hade försäljning längs med huvudgatan, som var dekorativt upplyst med brinnande ljus.
Efter tipstävling och julpyssel med ansiktsmålning för de minsta var det dags för barnkören att framföra julsånger. Sedan kom självaste jultomten och delade ut julklappar.

Många affärer bjöd på kaffe, bland annat Höga Kusten Konsthantverk, som relativt nyligen har flyttat till Ullånger från Nora.

- Det är roligt att göra något extra, sa Inger Källdén.

Veckan som kommer Vecka 49

Wikileaks fortsätter att läcka. Det är riktigt underhållande att läsa alla patetiska försök att bemöta de pinsamma avslöjandena. Antingen tar man till brösttoner och talar vitt och brett om vilken fara som publiceringen av dokumenten medför och alla liv som hotas - vilka? - eller så försöker man avfärda pinsamheterna med en axelryckning, amerikanska diplomater har missförstått, det är osannolikt, och egentligen är det inte alls uppseendeväckande på något sätt. Konsten att snacka sig ur den penibla situationen då man påträffas med brallorna nere antar allt fler nya kreativa former.

Den kommande veckan börjar med Finlands nationaldag på måndag. Efter giftermål med Ruotsi, och tvångsäktenskap med Venäjä kunde finländarna 1917 äntligen bli herrar i eget hus. Det började inte så bra, men tog sig så småningom. Efter så där 60-70 år. Det blir gärna så i länder med händelserik historia. Och finnarna själva hävdar att Finland är det enda landet i Norden som över huvudtaget har en historia. De andra har bara en räcka händelser.

En händelse som ser ut som en tanke är att Tjekan, alltså föregångaren till KGB, bildades dagen efter Finlands självständighet. Förr i tiden, det som var den gamla - goda eller onda, beror på vem man frågar - tiden firade man faktiskt Tjekandagen. Svenska SÄPO brukade dagen till ära utvisa ett antal sovjetiska diplomater, med hänvisning till att de var spioner. Vilket de säkert var. Det brukar diplomater vara. Se inledningsstycket.

På onsdag är det årsdagen av att påven Pius IX - som kan ståta med det längsta pontifikatet i historien, han var påve i 31 år - proklamerade dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Eftersom han dessutom förklarade ofelbarhetsdogmen, som innebär att påven är ofelbar, är det lika bra att ta detta beslut på största allvar. Det inneträffade 1854, vilket kan tyckas som inte så länge sedan. Vad de goda katolikerna dessförinnan ansåg att Maria och Josef hade för sig i sänghalmen vet jag inte. Men man fattar ju att Guds son och en vanlig hederlig påsättning går liksom inte så bra ihop.

På tal om inte så länge sedan. På torsdag är det 100 år sedan tiondet avskaffades.

På fredag är det Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Att döma av tillståndet i världen, då som nu, är det en bemärkelsedag som de flesta har missat.

På lördag är det årsdagen av Tysklands och Italiens krigsförklaring mot USA 1941. Även om det finns alltid någon form av logik i all galenskap, borde det vara ett av världshistoriens mest korkade beslut någonsin alla kategorier.

Veckan avslutas med att det är 140 år sedan - återigen på tal om nära i tiden - som Joseph H. Rainey blev den första svarta kongressledamoten i USA. Man skulle kunna säga att han banade väg för Obama. Sedan tog det bara drygt 130 år - och nu plötsligt blir det mycket - innan det var möjligt. Så visst går det sakta, men det går i alla fall åt rätt håll.