Världsarvet Höga Kusten fyller tio år

Det är tio år sedan Höga Kusten upphöjdes till världsarv. Jubileet firades på Naturum under lördagen med en lång rad aktiviteter. Kommunalråden Jan Johansson från Kramfors och Elvy Söderström från Örnsköldsvik berättade om världsarvets betydelse för respektive kommun.

Det var på ett möte med världsarvskommittén i Australien år 2000 som Höga Kusten upptogs på Unesco:s världsarvslista. Därmed blev Höga Kusten ett av de 911 världsarv som finns i hela världen, varav 14 i Sverige. Här finns världens största landhöjning och i naturen finns tydliga spår efter inlandsisen och hur havets vågor har format landskapet. Kustlinjen ligger nu på 286 meter över havet.

Efter tal av Jan Johansson och Elvy Söderström följde en presentation av Höga Kusten och Kvarkens skärgård, som numera också ingår i världsarvet. Ett bildspel visade fantastiska vyer från Höga Kusten.

En utställning av teckningar från skolor i Kramfors och Örnsköldsvik visade elevernas mångskiftande tolkningar av världsarvet. Besökarna kunde gå en frågeslinga, där man kunde lära mer om världsarvet, men det bistra vädret gjorde att inte så många tog chansen att göra det. Under hela dagen fanns det också en möjlighet för både stora och små att skapa och bygga konstruktioner förknippade med världsarvet tillsammans med personal från Technicus.

Inne på serveringen bjöds det på världsarvstårta!

Naturums föreståndare Anna Carlemalm berättade stolt om Höga Kustens status bland besökande turister, inte minst de utländska. Men hon hoppades också på att de möjligheter som världsarvet erbjuder ska utvecklas mer.

– Det skulle kunna hända mycket mer här. Säsongen skulle kunna förlängas, och fler entreprenörer skulle kunna satsa på nya projekt som lockade hit fler besökare.

Skyltsöndag med många nyheter i Kramfors

Skyltsöndagen i Kramfors bjöd på aktiviteter hela dagen lång. Trots det bistra vädret kom Kramforsborna i stora skaror. Årets upplaga av skyltsöndagen kunde också presentera flera nyheter. Den mest emotsedda händelsen var förstås invigningen av ”Strike”, den nya restaurangen vid bowlinghallen.

Rose-Marie Strömqvist, en av de anställda, var förväntansfull:

- Roligt att äntligen kunna öppna. Jag tror att det kommer att gå bra. Vi vänder oss inte till någon särskild målgrupp, utan alla ska känna sig välkomna.

Än så länge är det enbart restaurangen som är igång, själva bowlingen öppnar till helgen.

Den andra stora nyheten var givetvis Julbocken, som man hoppas ska bli en återkommande tradition. Det var nära att denna nya begivenhet hade gått upp i rök, då någon som efterapar andras traditioner försökte sätta elden på bocken. Lyckligtvis missade han att gran brinner sämre än halm.

Bredvid bocken, där fontänen är sommartid, har man dessutom ställt upp dekorativt belysta smågranar, med namnet ”Lillskogen”, troligen också det en kommande Kramforstradition.

Hjördis Åsander från På Stan var nöjd:

- Vi har i år 34 utställare, och det är som det brukar vara. Roligt att det är så många föreningar här.

Från scenen på torget bjöds det på underhållning. Det var dans med lever från Hola folkhögskola, sång med estetprogrammet på Ådalsskolan, tomtekör med lågstadieelever och Kramfors Lucia kröntes. Det dansades kring granen, och Tomten och Tomtemor delade ut paket till de minsta.

Inne i Konsumhuset var det matmässa med rubriken ”Smakstart Västernorrland – Lokalproducerat”. Dessutom fanns det en utställning med namnet ”Kretshopp” om hållbar utveckling, anordnad av Technicus.

Skyltsöndagen avslutades traditionsenligt med ett färgsprakande fyrverkeri från Babelsberg.

Optimistisk skyltlördag i Bollstabruk

Första advent tjuvstartade i Bollstabruk med skyltlördag. Evenemanget gick i optimismens och förnyelsens tecken. Trots det kylslagna vädret gick Bollstaborna man ur huse.

Anledningen till tjuvstarten är naturligtvis en önskan att inte kollidera med andra arrangemang, framför allt skyltsöndagen i Kramfors. Eller som en Bollstabo uttryckte det med glimten i ögat, ”Det är inte Bollsta som ligger för nära Kramfors, det är Kramfors som ligger för nära Bollsta!”

På torget fanns knallar och föreningar, det spelades julmusik, det sjöngs julsånger och det dansades kring granen.

I förgrunden för årets skyltlördag fanns det lokala förnyelsearbetet som har bedrivits av Bollstabruk Intresseförening. Gång- och cykelvägen mellan Kejsarstan och Bollstahallen har restaurerats, träbron över Bollstaån har rustats upp, sågramen har flyttats från torget till Kejsarstan, medan den nya skulpturen – döpt till Ljuspunkten – har intagit sin plats på torget.

Under publikens stora jubel invigde kommunalrådet Jan Johansson med en symbolisk knapptryckning den nya julbelysningen längs genomfarten från Bollstaån till Kalles Pizzeria.

Veckan som kommer Vecka 48

Nu har det oerhörda hänt. Påven har sagt att det kan vara OK med kondom. Visserligen under vissa särskilda omständigheter, och allt det där, men har man sagt A brukar man få säga B. Förr eller senare. Och de flesta struntar nog ändå i de särskilda omständigheterna, och uppfattar bara att det är acceptabelt. Tänk bara vilken lättnad för all världens katoliker. De flesta har i alla fall inte brytt sig om preventivmedelsförbudet, och nu slipper de synda. Tänk bara vilken framgång det kan bli i kamp mot aids, och andra könssjukdomar. Tänk bara vilka perspektiv det öppnar för familjeplanering och inte minst kvinnans ställning i världen. Heja Bengt XVI!

Det där med påvar är knepigt. Särskilt när de ska väljas. En massa kardinaler utspökade i scharlakansröda nattskjortor stängs in i Castel d´Angelo (är det väl?) och likt indianer skickar de upp röksignaler som talar om hur landet ligger i valprocessen (något att ta efter för sossarna?). Den 29 november 1268 avled påven Clemens IV. Efter det non habemus papam i nästan tre år, vilket är den längsta perioden utan påve i historien.

På tisdag är det Jonathan Swifts födelsedag. Han betraktas som en av de största satirikerna någonsin - men så var han irländare också, och var faktiskt prästvigd. Vår tid skulle definitivt behöva sin egen Swift. Och en Suzuki duger inte.

På onsdag är det Världsaidsdagen. Kommentarer överflödiga.

På torsdag är Hernan Cortez dödsdag. Denna conquistador lyckades med en styrka på bara 700 man besegra det mäktiga aztekriket i Mexiko, och var den som öppnade för européernas erövring och plundring av Sydamerika. Spanjorerna förde också med sig en mängd dödliga sjukdomar till Latinamerika. En sjukdom påstås dock har gått åt andra hållet. Syfilis. Det är visserligen inte belagt, men om det vore sant, visst finns det en sorts poetisk rättvisa i denna hämnd?

På fredag är det nästan 100 år, 99, sedan det första barn- och ungdomsbiblioteket öppnade i Stockholm.

På lördag är det 182 år sedan britterna förbjöd änkebränning i Indien. Det är något motsägelsefullt, för att inte säga hycklande, med den europeiska kolonisationen. Den sprider död, våld, förtryck, misär och allt möjligt elände omkring sig, samtidigt som den uppvisar en nästan rörande känslighet inför all eventuell brutalitet i lokala sedvanor. Och just änkebränning kan man tycka att de skulle finna närmast romantiskt, med en stark förankring i den västerländska kulturtraditionen, ni vet, kärlek in i döden.

Söndag var den dag som inledde firandet av Faunalia, den stora festen till Fauns ära. Faunus var ett skogsväsen, som symboliserade fruktsamhet. Festligheterna gick ganska vilt till, och hade föga förvånande en del likheter med midsommarfirandet. Hur var det nu han Tegnér sa, "Blott barbariet var en gång fosterländskt". Nej, inte ens det.

Splittrad bild efter polska lokalval

Resultaten av lokalvalen i Polen uppvisar en splittrad bild. Regeringspartiet, det högerliberala Medborgarplattformen, går framåt, men klarar sig sämre med sina 31 procent långt sämre än alla opinionsundersökningar har visat. För det högerkonservativa Lag och Rättvisa är det tvärtom. Partiet backar till 23 procent, vilket är bättre än vad som har förutspåtts.

Valets stora segrare är bondepartiet PSL, som länge har fört en tynande tillvaro, men tar nu 16 procent, och placerar sig som tredje kraft. De kommer strax före socialdemokraterna i SLD, vars resultat är stabilt, men ändå en besvikelse.

Vänsterpartiet Polska Arbetarpartiet (PPP) nådde 1,2 procent, vilket är ett litet fall framåt. Bästa resultat fick PPP i Opoleregionen i sydvästra Polen med 2,2 procent av rösterna.

Charm och spelglädje med Östen med Resten

Artist: Östen med Resten

Plats: Kramfors Folkets park

Publik: 576 - Fullsatt.

Längd: 3 timmar

Bäst: Spelglädjen

Sämst: Svårt att börja i tid

Östen med Resten firar 25 år som grupp med en jubileumsturné. På scenen har man ställt upp stora porträtt på gruppens medlemmar som de såg ut vid bandens tillblivelse.

Och visst är det skillnad, det är mer kring midjan, och håret har blivit både gråare och tunnare. Vad som däremot inte har ändrats alls är deras enorma spelglädje.

Gruppen bjöd på en välkomponerad blandning av musikaliska höjdpunkter från de gångna 25 åren. Man har sina rötter i folkmusiken, och det fattades inte några härligt svängiga folklåtar. Naturligtvis missade de inte att ta fram knätofsarna för att förhöja upplevelsen.

Mycket lät ganska jazzigt. Dock inte gruppens bidrag till Melodifestivalen, där man faktiskt har deltagit inte mindre än tre gånger.

Allt man gör är med glimten i ögat. En finstämd Taubevisa följs av ett veritabelt lustmord på samme Taube. Ett par klassiska bravurnummer framförs på ett sätt som nog inte Brahms har tänkt sig – fast vad vet jag om det?

Hela programmet genomsyras av humor. Enda gången som det blir ganska allvarligt är när man sjunger om hemlängtan och kärlek till hembygden.

Det dansas och berättas skrönor mellan låtarna. Det blir till en helgjuten show. Naturligtvis kräver det stor musikalisk skicklighet att showa på det viset. Gunnar Morén är mästerlig på fiol, Staffan Lindfors är mycket skicklig med kontrabasen, Jens Kristensen gör sitt på gitarr, och Östen själv hanterar både gitarr och mandolin med den äran.

Musik ska vara kul. Med Östen med Resten har man ovanligt roligt.

Veckan som kommer Vecka 47

Mona vill men får inte längre. Många vill istället för henne men låtsas som om de inte bryr sig alls. En märklig lektion i demokratiförakt och konsten att sänka sin trovärdighet lägre än vad som förföll möjligt enligt fysikens lagar. Ett patetiskt spektakel, helt enkelt.

Alla har inte förmånen att få avgå i lugn och ro (nåja). På måndag är det årsdagen av mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Två dagar senare dödades Lee Harvey Oswald som hade häktats för mordet av nattklubbägaren Jack Ruby. I direktsändning! Gå och göm er med Big Brother.
På tisdag är det årsdagen av den nya legostadgans antagande i Sverige 1833. Den reglerade förhållandet mellan husbonden - på den tiden kallade man saker vid dess rätta namn - och hans anställda, som då givetvis kallades för tjänstehjon. Legostadgan reglerade även tjänstetvånget. Det innebar att varje arbetsför person var skyldig att arbeta för sin försörjning om han inte kunde försörja sig på annat sätt. Formellt avskaffades den 1926, men i verklighet gäller den i förskönat skick än idag.

På torsdag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Hoppas att tillräckligt många är karlar nog för att fira det.

På fredag är det 58 år sedan Sven Hedin dog. Komprometterad genom sitt stöd åt nazismen, numera nästan bortglömd, kan det vara värt att påminna om en son svensk som var en gång i tiden en riktig världskändis. Även om han på många sätt var som sagt en otäck typ.

På lördag är det Alexander Dubceks födelsedag. Han försökte bygga socialism med mänskligt ansikte. Istället blev det sovjetiska stridsvagnar. Han omkom i en bilolycka 1992, och behövde inte uppleva kapitalismen med omänskligt ansikte.

Veckan avslutas med att det precis 20 år sedan Margret Thatcher tvingades avgå som brittisk premiärminister och ledare för det konservativa partiet. En glädjens dag, det ska jag inte sticka under stol med. Om det inte vore för efterträdaren. John Major. En tönt med löjlig frisyr som ofelbart påminde om den patetiska figuren kapten Major i Hellers "Moment 22". John medförde samma förvirring, dessvärre fanns det inte någon Orson Welles som på stående fot kunde utnämna honom till major. Major Major. Och var finns Joseph Heller när man behöver honom?

Visst finns det afrikansk litteratur

SKÖNLITTERATUR:
Sjöjungfruns andra fot
Mia Couto.
Övers: Irene Anderberg.
Leopard, 2010.

Nattens sång
Abigails liv
Chris Abani.
Övers: Roy Isaksson.
Celanders förlag, 2010.

Pojken på andra sidan
Irene Sabatini.
Övers: Inger Johansson.
Norstedts, 2010.

Under lejonets blick
Maaza Mengiste.
Övers: Ylva Spångberg.
Forum, 2010.

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är en av årets största litterära händelser. Årets tema var Afrika, vilket väckte en hel del kontroverser. Kritikerna menade att det var ogörligt att klumpa ihop en hel kontinents mångskiftande kulturer, traditioner och språk under samma tak. Det fanns också något direkt nonchalant, för att inte säga diskriminerande, i att föra samman alla de afrikanska länderna, medan var och en av våra nordiska grannar, liksom de baltiska staterna, förärades ett temaår vardera.
Försvaret anfördes av deckarkungen Henning Mankell, som ju under långa perioder har bott i Moçambique. Hans argument var dels av pragmatisk karaktär, det skulle helt enkelt ta för lång tid om man tog ett land åt gången, dels formulerade han en elegant paradox, ”det går om man inser att det är ett omöjligt uppdrag”.
I efterhand kan man konstatera att det lyckades över förväntan. Inte minst framträdde rikedomen i den afrikanska litteraturen.
Och det finns författare som skriver utifrån ett större afrikanskt perspektiv. Mia Couto från Moçambique, som räknas till de främsta portugisiskspråkiga författarna, har skrivit en roman om Afrika som identitet. Inte helt oväntat visar sig allting vara bluff och lögn rakt genom. Ingenting är vad det synes vara, än mindre vad det utger sig för att vara. Det råder en ständig avsaknad av något väsentligt i tillvaron. Alla vedertagna begrepp som ras, kultur, identitet, religion och tradition blir plötsligt problematiska. Och i bakgrunden finns en avlägsen närvaro av en korrumperad revolution.

Historien upprepar sig på ett tvångsmässigt sätt, och enda utvägen är att lämnas dess barlast bakom sig en gång för alla.
Coutos stil ligger nära den magiska realismen, och han lyckas skapa en myllrande skröna, full av oväntade händelser, bisarra karaktärer och drastisk humor. Berättelsen finns i spänningsfältet mellan det traditionella och det moderna, den koloniala erfarenheten och den postkoloniala verkligheten. Det ger en dialektisk skärpa, samtidigt som det placerar romanen i den moderna afrikanska litteraturtraditionen, vars livsluft är just denna dialektik.
För nigerianen Chris Abani står längtan bort från misär och hopplöshet i centrum, alltid med inbördeskriget närvarande som en skugga. Efter genombrottsromanen Graceland ger nu det lilla Lundaförlaget Celanders ut två kortromaner av Abani.
I Nattens sång kommer Biafrakriget i förgrunden. Det är berättelsen om pojksoldaten med det surrealistiska namnet ”Min lycka”, som är ledare för en minröjarenhet av barnsoldater. De har alla fått stämbanden avskurna av sina egna för att inte deras dödsskrik ska distrahera under desarmeringen av minor. Deras tideräkning är indelad i ”före Hatet” och ”Hatet”, dessvärre inget ”efter”.
”Min lycka” färdas genom en ofattbart grym värld, i en veritabel helvetesvandring genom en förstörelsens landskap, plågad av död och hunger. Abanis suggestiva språk gör läsningen fysiskt smärtsam.

Dröm och verklighet flyter ihop, och kvar är frågorna om gott och ont, och den mänskliga existensens mening. Får man göra vad som helst för att överleva?
I Abigails liv ligger inbördeskriget tillbaka i tiden, men fortfarande är Nigeria ”det här landet där de döda låg kringströdda på gatorna i stora och små städer som vilka sopor som helst”. Det är i hög grad männens värld, och sexuella övergrepp hör till vardagen. Tonåriga Abigail blir tidigt luttrad, och när hennes båda föräldrar är borta, åker hon med en kusin till England. Där tvingas hon till prostitution, men hon finner sig inte i misshandeln och förnedringen, och lyckas fly.
På en nykter och resignerad realistisk prosa med poetiska kvaliteter skildrar Abani en person som vägrar att vara offer, och som är beredd att strida för sitt liv med döden som insats.
”Vad händer egentligen i Zimbabwe?” är det många som frågar sig, medan landets vänner undrar hur det kunde gå så fel. Irene Sabatinis roman Pojken på andra sidan ger inga svar på dessa frågor, men tecknar en spännande bakgrund, som ger liv och färg och nyhetsrapporteringens torra prosa.
Huvudberättelsen är en kärlekshistoria mellan den vite Ian och den svarta, eller enligt Rhodesias/Zimbabwes bedömningsskala, ”färgade” Lindiwe. Det är en omvänd mesallians. Han är en riktig ”rhodie”, hans familj är fattigt ”white trash”, han saknar skolor, medan hon tillhör en lägre medelklass, med en liten sparad slant på banken, bildningsiver och universitetsstudier. Det är två olika världar som möts, ingenting mindre. Här är ras allt, individen intet.
Vi får följa deras komplicerade historia från den tiden då landet blir självständigt, befrielserörelsen tar över, och Rhodesia blir Zimbabwe. Undan för undan går landet mot en katastrof, plågat av korruption, Aids och våldsövergrepp, styrt av den alltmer despotiske ”Bob”, och hans nya fru, som gemenligen kallas för ”The first shopper”.


Romanen, vars originaltitel är The boy next door, belönades med det prestigefulla brittiska litterära Orangepriset för bästa debut 2010.
Kalla kriget kunde ofta leda till märkliga allianser och ideologiskiften, inte minst i tredje världen. Kampen var särskilt hård på geopolitiskt strategiska ställen. Ett sådant var Afrikas horn. Där hade Sovjet länge en allierad i Somalias Siad Barre. Då denne förvandlades till brinnande socialist till en varm anhängare av marknadsekonomi, och följaktligen hamnade inom den amerikanska intressesfären, satsade Sovjet på en officersrörelse i Somalias ärkefiende Etiopien. Det finns alltid en överste när man behöver en.
Uppgiften var så mycket lättare som det fanns ett utbrett missnöje med kejsar Haile Sellassies regim. Konungarnas konung, Lejonet av Juda, hjälten från självständighetskampen mot det fascistiska Italien, hade alltmer tappat kontakten med verkligheten, och levde isolerad i sitt slott i ofattbar lyx, medan landet sjönk ner i fattigdom och misär. En kraftfull social rörelse förde fram en officersjunta till makten, kejsaren och hans närmaste arresterades och det dröjde inte länge förrän landet drabbades av en terrorregim. Den proteströrelse som gick i spetsen för förändringar blir nu offer för utrensningar och övergrepp. Revolutionen äter sina barn.

Maaza Mengiste skildrar denna dramatiska period i Etiopiens historia genom en familjesaga. Fadern och äldste sonen vill inte blanda sig i politiken, försöker sköta sitt, medan den upproriske yngste sonen engagerar sig i underjordisk hemlig verksamhet. Det blir naturligtvis inte som någon har tänkt sig. Familjemedlemmarna ställs inför omöjliga val, med långtgående konsekvenser, både för dem själva och för deras närmaste.
Ett klassiskt genera­tionsdrama, som skild­rar föredömligt hur band människor emellan utsätts för svåra slitningar under yttre tryck.

Farväl till Jante i Kramfors

Det finns för mycket Jantelag och negativa attityder i Kramfors. Därför höll man ett seminarium på hotell Kramm på måndag kväll där riktlinjer för förändring drogs upp. En konkret handlingsplan togs fram.
- Nu ska det bli verkstad och inget snack, sa Marja Edman, kommunens närlingslivsutvecklare.

Bakgrunden till mötet är ett idéseminarium som hölls i september. Där konstaterades att i Kramfors är Jantelagen stark, företagsamheten låg, och att alldeles för få känner stolthet över sin bygd, och är beredd att ta risker, sticka ut och ta plats. Därför samlade man nu kommunens politiker, med det blivande kommunalrådet Micael Melander i spetsen, kommunaltjänstemän och företagare, från både små och stora företag, för att diskutera konkreta åtgärder hur man kan skapa ett klimat som genomsyras av positiva attityder.

Mötet leddes av konsultföretaget Go Enterprise, som tillämpar processmodellen RICA. Bokstäverna står för Research, Idé, Koncept, och Action.

Efter att ha fastslagit vilka som är problemen övergick man till att diskutera vad som kan göras. Det påpekades att mycket positivt har hänt i Kramfors på sista tiden – inte minst det nya Resecentrum står som ett monument över nya tider som stundar – och att en hel del var också på gång, bowlinghallen, affärsgallerian, nya Konsum.
Efterfrågat av många var ambassadörer för kommunen, det goda värdskapet, också utanför turistnäringen, och positiva jippon i stil med månadens Kramforsbo. Under en stund av brainstorming kom det upp en del fantasifulla förslag som medborgarlön till kommunens invånare på 10 000 per månad, ett centrum i Kramfors för DNA-forskning kring Jantegen, jättefest varje månad, ett Disneyland, och ett lyxhus som skulle ställas i ordning åt kungen.

Därefter övergick man till att fastställa mer verklighetsförankrade åtgärder. Alla dessa kommer att finnas i en digital idébank, tillgänglig för alla, och givetvis fria att plocka upp och förverkliga.

Gruppen röstade sedan om vilka fem förslag som bör ha högsta prioritet. Det överlägset mest populära och angelägna förslaget var idén om en startbox för nya företagare. Där skulle finnas utförlig information vart man kan vända sig för att tackla alla problem och hinder som kan komma i en nybliven företagares väg.
De andra högprioriterade åtgärder var Svanmärkning av så många företag och institutioner i kommunen som möjligt, bättre uppmärksamhet av företag, värdskapsutbildning och satsning på skolan.

En handlingsplan fastställdes för hur, när och av vem dessa idéer konkret ska genomföras.

Två nya möten ska hållas i januari. Då blir teman dels Nöjdhet och tillväxt, dels Utflyttning och kompetensförsörjning.

Bjärtråkören firade 80 år med jubileumskonsert

Bjärtråkören firade sin 80 årsdag med en jubileumskonsert i Bjärtrå kyrka på lördag kväll. Ralph Nordlander och Per-Åke Stockberg stod för musiken, och det bjöds på pärlor ur körens lite annorlunda repertoar.

Bjärtråkören leds sedan fyra år tillbaka av Lena Bagge-Lindström.

– Jag var tolv år gammal när jag började sjunga i den här kören, berättar Lena, och den är en del av mina rötter.

Kvällens program började med ett par klassiker, fortsatte sedan med Amazing grace och två negro spirituals. Sedan kom sånger ur Dansbandsmässan, i Ralph Nordlanders arrangemang.

– Ralph har betytt jättemycket för Bjärtråkören, säger Lena Bagge-Lindström.

– Och glöm inte heller att nämna Per-Åke Stockberg!

Kören sjöng sedan sinnesrobönen från Tolvstegsprogrammet, en psalm av Benny Andersson, flera väckelsesånger, en psalm skriven av Lena Bagge-Lindström själv, och avslutade med en sång av Lasse Berghagen.

– Jag har spelat här många gånger, sa Ralph Nordlander, och den här kören har alltid varit mycket modern.

Lena Bagge-Lindström påpekade att kören sjunger mest under gudstjänster, och att repertoaren blir med nödvändighet därefter. Det är inte oftare än ett par gånger per år som man ger vanliga konserter. Men hon betonade också körens ambition att bryta upp uppdelningen av musiken i sakral och profan.

– Tro och liv hör ihop.

Veckan som kommer Vecka 46

Amerikanska ambassaden har spionerat på svenskar, allt enligt principen att för att försvara demokratin måste vi rucka lite på dess principer. Ibland blir det mer än lite. Säpo som borde veta allt, vet som vanligt ingenting. Alla inom regeringen, med justitieminister Beatrice Task i spetsen, vet ingenting heller, och är storligen förvånade. Mest förvånade är jänkarna. Allt var klappat och klart, alla var med på allt, och plötsligt när det hettar till spelar de ovetande, och svamlar om en utredning. Vem kan man lita på?

Veckan börjar annars med palestiniernas nationaldag. Det är det väl värt att fira. Med en förhoppning att ockupationen tar slut, och palestinierna får äntligen bli herrar i sitt eget hus.

På tisdag är det årsdagen av att Fjodor Dostojevskij döms till döden. Han var medlem i Petrasjevskijgruppen, en socialistisk diskussionsklubb som träffades på fredagar för att samtala om politik och kultur. För det ställdes gruppens medlemmar inför en exekutionspluton. I sista stund benådades de dömda, och straffet omvandlades till fyra års straffarbete. Resten är litteraturhistoria.
På onsdag är det Louise de Geers födelsedag. Han föddes 1587, och är ett lysande exempel på hur det går när man släpper in svartskallar i landet hur som helst. Industrialisering! Utveckling! Välstånd!

På torsdag firar vi Klaus Manns födelsedag. Känd för mycket, mest för sin roman "Mefisto", ett suveränt porträtt av en narcissistisk opportunist och medlöpare.

På fredag så är det årsdagen av inledningen till Operation Uranus, den sovjetiska motoffensiven vid Stalingrad, som var början till slutet för Nazityskland.

På lördag är det 100 år sedan Leo Tolstoy gick bort. I förra veckans Tidningen Kulturen finns en längre essä om den ryske jätten av Axel Andersson. Jag ska bara lägga till att Tolstoys episka prosa visserligen har nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd. Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

Veckan avslutas med Friedrich Schleiermachers födelsedag. Han föddes 1768 i Breslau, som numera ligger i Polen och heter Wroclaw, och har skänkt världen många framstående män och kvinnor. Schleiermacher var protestantisk teolog och filosof, och har haft ett djupgående inflytande på humanistisk forskning som sträcker sig in i våra dagar.

700 ekonomer i uppror

Striden om EU:s ekonomiska politik blir allt tydligare i länder utanför Sverige. I veckan släppte 700 franska ekonomer ett protestbrev mot EU-åtgärderna med en skarp varning: Den politik som nu inleds kommer förvärra allt.

Den ekonomiska krisen har politiskt gynnat högern. I land efter land har vänsterns positioner försvagats. Det råder stark konsensus om den ekonomiska politiken, med minskade offentliga utgifter, budgetdisciplin, privatiseringar, skattesänkningar, tillbakahållna lönekrav och minskad anställningstrygghet.
EU förstärker hela detta tankemönster. Det har gått så långt att man är beredd att ändra i Lissabonfördraget, som ju var så svårt att baxa på plats, för att kunna ta till drakoniska straffåtgärder mot medlemsstater som inte vill rätta sig i det nyliberala ledet, med fråntagen rösträtt som det mest drastiska förslaget.
Det har nu dock kommit en mäktig reaktion på denna till synes ohejdbara högervridning. 700 personer i Frankrike, mest ekonomer, men också fackföreningsfolk, entreprenörer och vanliga medborgare, har publicerat ett manifest under den talande rubriken Manifest från skrämda ekonomer, med underrubriken Kriser och skulder i Europa: tio pseudo ”tydliga fakta” och 22 åtgärder för att ta debatten ur återvändsgränden. Bland de första undertecknarna finns Philippe Askenazy från Nationella cent­ret för vetenskapsforskning (CNRS); Thomas Coutrot, vetenskaplig rådgivare ATTAC; André Orléan, ordförande Franska föreningen i politisk ekonomi och Henri Sterdyniak, OFCE.
”Det nyliberala paradigmet är fortfarande det enda som erkänns som legitimt trots dess uppenbara misslyckande, konstaterar man inledningsvis.”

Man talar om ”marknadsdiktatur”, och påpekar att den nuvarande ekonomiska politiken har lett till hög arbetslöshet och hotar den offentliga välfärden. Det drabbar särskilt löntagarna, de unga och de redan mest utsatta grupperna. Negativa sociala konsekvenser är att vänta. Men det stannar inte där:
”Dessa åtgärder är oansvariga från ett politiskt och socialt perspektiv och även i strikt ekonomiska termer.”
I Europa prioriteras inte längre en politik för tillväxt, istället satsar man i första hand på kampen mot offentliga underskott.
”De skrämda ekonomerna” skärskådar den nyliberala ekonomiska politikens grundpelare. Inte helt oväntat är det finansmarknadernas avreglering, en process som påbörjades för 30 år sedan, som ses som den stora boven i dramat.

Avregleringen leder till att ”de finansiella marknaderna spelar en avgörande roll för ekonomins sätt at fungera”. Finansiell konkurrens leder till instabilitet, överdrivna priser och irrationella fenomen som finansbubblor, något som vi har fått uppleva ett flertal gånger de senaste decennierna. Samtidigt har kapitalets makt ökat, finansmarknaderna står för finansieringen, och avkastningskraven har nått astronomiska nivåer. Detta håller tillbaka den ekonomiska tillväxten och leder till ständigt växande inkomstklyftor. De höga avkastningskraven är ett hinder för investeringar, de pressar ner lönerna och håller nere efterfrågan.
”Det parallella tyglandet av investeringar och konsumtion leder till låg tillväxt och endemisk arbetslöshet.”
Detta har man försökt att motverka genom ”konsumtionstillväxt utan löneökningar”, helt enkelt genom ökning av hushållens skuldsättning, genom bitvis absurt generösa utlåningsmöjligheter. Det har varje gång lett till fastighets- och finansbubblor som har spruckit, med tragiska konsekvenser för de enskilda drabbade och saltade notor till skattebetalarna.
Manifestet slår effektivt hål på myten att den kraftiga ökningen i offentlig skuldsättning är resultatet av för stora utgifter. De offentliga utgifterna, räknade som andel av BNP, har i själva verket snarare minskat sedan 1990-talets början. Däremot kan man iaktta ett ras i offentliga inkomster, dels beroende på svag tillväxt, men nog framför allt på ”skattereformer”, det vill säga långtgående skattesänkningar.
Inte heller är det sant att utgifterna måste skäras ned för att minska den offentliga skulden.
”Om en minskning av underskottet tynger ned den ekonomiska aktiviteten så gör detta skulden ännu större.”
På samma gång stimuleras tillväxten av offentliga investeringar i utbildning, hälsa, forskning och infrastruktur.

Att bygga upp en väl fungerande infrastruktur i ett land är inte att ”skicka notan till framtiden”. Den offentliga skulden är i allra högsta grad verksam här och nu, och den har en klar fördelningspolitisk effekt. Till det välbärgade fåtalets förmån. Skattesänkningar skapar stora underskott, som tvingar stater att låna pengar från rika hushåll och finansiella marknader, som disponerar ett större inkomstöverskott tack vare skattesänkningarna!
Det kallas med ett elegant uttryck ”jackpot-effekten”.
Den avslutande delen av manifestet är ett uttryck för den europeiska socialdemokratins närmast traumatiska ambivalens inför projektet Europiska unionen. När allt mummel om ”vi måste vara med för att påverka” har tystnat återstår bara ett förtvivlans vrål. Det Europa som skulle ”bejaka den europiska sociala modellen som växte fram i efterkrigstidens sociala kompromisser med dess välfärdsstat, dess offentliga tjänster och industripolitik”, och vara ”ett bålverk mot den globala liberaliseringen”, och garantera ”medlemsländerna att behålla en hög nivå av offentlig konsumtion och omfördelning”, det Europa finns inte längre. Om det någonsin har funnits.
Istället ser högern i ”den europeiska integrationen en möjlighet att underminera den europeiska sociala modellen för att avreglera ekonomierna.”
”Det sociala Europa har förblivit ett tomt ord, och endast ett konkurrensutsatt och finansiellt Europa har i praktiken bekräftat sig självt” skriver man.”

Euron har inte alls levt upp till förväntningarna, och är uppenbarligen inte den sköld mot krisen som det var tänkt. Valutan omgärdas av ett nyliberalt ramverk, som framför allt bortser från medlemsländernas helt olika ekonomiska situationer, och som har snarare förvärrat krisen, inte minst i Syd- och Östeuropa.
Trots att ”krisen har klätt av den dogmatiska och ogrundade naturen av alla hävdade ’uppenbara fakta’”, fortsätter den nyliberala dominansen.
”Krisen tolkas inte som en oundviklig följd av logiken med avreglerade marknader, utan som en effekt av ohederlighet och ansvarslöshet hos några av de finansiella aktörerna som bristfälligt reglerats av regeringarna.”
”De skrämda ekonomerna” befarar en fortsatt nyliberal offensiv. De föreslår därför en rad åtgärder. En del av dem är ganska vaga, som att ”begränsa finansiella transaktioner till sådana som fyller behoven i den verkliga ekonomin”, ”sätta ett tak för handlares förtjänster”, ”väsentligen förstärka motkrafter inom företagen för att tvinga ledningarna att ta hänsyn till alla aktieägares intressen”.
Andra är allmän krav, som har framförts flera gånger förut, på en hårdare kontroll och reglering av kapitalrörelser. Man föreslår också skatt på finanstransaktioner.

Betydligt tuffare – och mer kontroversiella – är kraven på utveckling av en offentlig kreditpolitik. Här ser man ECB i en central roll, den ska kunna ge lån med gynnad ränta till prioriterade sociala och ekologiska verksamheter, garantera uppköp av offentliga värdepapper, och också att direktfinansiera europeiska stater till låg ränta.
Vidare ställer man traditionella vänsterkrav som progressiv beskattning, förbättrad nivå på sociala skyddsnät och offentliga investeringar.
”I sin helhet skall budget- och skattepolitiken inom eurozonen inte vara återhållsam så länge som den europeiska ekonomin inte uppvisar nästan full sysselsättning.”
Mest långtgående – och kontroversiella! – är kraven på ändrad inriktning inom EU, i synnerhet som det innebär en större politisk och ekonomisk integration. Manifestet ifrågasätter ”den fria rörelse av kapital och varor mellan EU och resten av världen genom att om det är nödvändigt förhandla om bilaterala och multilaterala avtal.” Man vill också istället för konkurrenspolitik ha ”pågående harmonisering” med ”bindande gemensamma mål på de sociala och makroekonomiska områden”.
Man förespråkar en europeisk skatt, på koldioxid, på vinster, som ska bidra till en effektiv europeisk budget, som i sin tur ”underlättar konvergensen av ekonomierna”.

Handelsobalanser mellan medlemstaterna ska minskas genom ömsesidig planering, vilket onekligen för tankarna till någon form av planekonomi.
Hela tanken bakom är ett socialt och solidariskt Europa. Man är medveten om att en sådan utveckling inte riktigt står för dörren just nu. Det kommer att ta tid, och den omdaning av EU som man ser som nödvändig, kommer att börja i liten skala. Det viktiga för dagen är att ifrågasätta högerns hegemoni, samtidigt som man skissar och tar upp till debatt nya inriktningar inom politiken. Författarna av manifestet ser också mycket riktigt sina förslag och krav på åtgärder egentligen mest som utgångspunkt för en fördjupad diskussion.
”Europa har under tre årtionden byggts på en teknokratisk bas som har uteslutit befolkningarna från den ekonomiskt politiska diskussionen.”
Det handlar ytterst om demokrati. En annan värld är möjlig.
”Andra val är möjliga och önskvärda förutsatt att den finansiella industrins snara om den offentliga politiken knyts upp.”

Fotnot: Manifest från skrämda ekonomer finns att läsa i sin helhet på Nej till EU:s hemsida www.nejtilleu.se

Rädd för lille Moishe

Dror Feiler och Mehmet Kaplan har vägrats inresa i Israel. Det påminner mig osökt om en gammal vits.

Det utspelar sig under Habsburgmonarkins dagar. En judisk bankir ska låna den kejserliga regeringen pengar. Det är dags för ett högtidligt undertecknande. Inrikesminister tar bankiren åt sidan och varnar honom för att hans son ägnar sig åt radikala aktiviteter som hotar makten. Varpå bankiren tvärt vägrar att skriva under lånehandlingarna, eftersom han säger sig ha tappat förtroendet för regeringen. ”Vad är det för ett imperium som är rädd för min lille Moishe?”

Israels vänner har all anledning att vara oroliga.

Veckan som kommer Vecka 45

Det stormar i några vattenglas uti Sveriges land just nu. En bok "avslöjar" skandaler kring kungen. Att majestätet och hans familjeliv inte är det sockersöta porträtt som utmålas i den kolorerade pressen - och i den mindre kolorerade med för den delen - borde komma som en överraskning enbart för de mest hysteriska monarkisterna. Det är knappast århundradets sensation att han gillar brudar och spånk, och hans stora håg står till att festa järnet mer än till rikets väl och ve. Herman är i alla fall upprörd.
I DN har kulturchefen Björn Wiman lyft ut en seriestrip. Det är visserligen helt uppenbart att den driver med antisemitiska konspirationsteorier, och dessutom rasisternas benägenhet att dra till med "vi måste få diskutera det här utan att bli kallade rasister". Men Björn tror att den kan missuppfattas. Och då blir allting plötsligt solklart. Varför DN:s kultursida är så mager och ointressant. Björn lyfter ut allt som kan missuppfattas.
Ute i den stora världen sker större ting. På måndag är det årsdagen av Hitlers ölkällarkupp i München 1923. Nassarna försökte ta makten i Bayern, men när de mötte väpnat motstånd fegade de ur och flydde hals över huvud. Hitler tillfångatogs snabbt och ställdes inför rätta. Han dömdes till lagens mildaste straff, fem års fängelse. Han avtjänade bara nio månader. Kan det missuppfattas?

Drygt hundra år tidigare, 1799, genomförde Napoleon den så kallade Brumairekuppen. Den var nära att misslyckas, vilket hade kunnat sluta illa för Napoleon, giljotinen väntade. Men det gick vägen, mycket tack vare hans bror Lucien. Nu blev Napoleon Frankrikes diktator, för att så småningom bli dess kejsare. Det kan missuppfattas.

På onsdag är det Martin Luthers födelsedag. Han reformerade kristendomen, ingen dålig bedrift i sig. Han inspirerade också några radikaler som Thomas Müntzer, som tog Luthers ord på allvar, och tänkte genomföra dem också i verkligheten. Det slutade förstås i en massaker. Med Luthers gillande, så klart. En missuppfattning?

På torsdag firas Hågkomstens dag, dagen för vapenstilleståndet 1918, som avslutade första världskriget. En av de värsta slakterna i mänsklighetens historia, väl värt att minnas när det väl tog slut. Det kan inte missuppfattas.

På lördag är det Esaias Tegnérs födelsedag. En förvånansvärt modern poet. Och visst är det härligt med en nationalskald som vräker ur sig saker som: "All bildning vilar dock på utländsk grund/blott barbariet var en gång fosterländskt." Visst kan det missuppfattas.

Veckan avslutas med en märklig årsdag 1889 då Nellie Bly, en amerikansk journalist, reser iväg från New York för att slå Phileas Foggs rekord att resa jorden runt på 80 dagar. Hon slår den med råge. Bra litteratur är alltid sann. Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Någonstans längs med ekvatorn? Förmodligen.
Mer om Nellie Bly, som var en spännande person, en annan gång. Annars kan det missuppfattas.

Billy Bragg hjälpte köra ut rasisterna

En världsberömd artist, några antirasistiska föreningar och en självkritisk socialdemokrati som tog strid för sina väljare. Det var ingredienserna bakom ett förödmjukande nederlag för Storbritanniens största rasistparti.

I nordöstra Storlondon, ungefär 1,5 mil från centrum, ligger förortssamhället Barking, ett arbetarområde med nedslitna hus. Det är likt många andra småförorter, men inte på alla sätt. Barking har av brittisk media utnämnts till ”Storbritanniens huvudstad för rashat”. Det var här det högerextrema partiet British National Party samlade sina styrkor för det definitiva genombrottet i parlamentsvalet den 6 maj 2010.

Men när krutröken hade skingrats i ”The Battle for Barking” var det fascisterna som förlorat. På valnatten höll Labourpartiets Margaret Hodge ett tal om hur segern varit hennes livs moraliska kamp för att ”krossa denna våg av fascism”. Hon fortsatte, till dånande applåder,
– Budskapet från Barking till BNP är klart: Försvinn och håll er borta! Ni är inte välkomna här och er nedriga politik har ingen plats i den brittiska demokratin.
Barking bildar, tillsammans med Dagenham, en kommun med drygt 160  000 invånare. Barking är ett traditionellt vitt arbetarområde, och historiskt ett starkt fäste för Labour, som har innehaft parlamentsmandatet här ända sedan 1945. Men sedan några år är det politiska landskapet ett annat. Det högerextrema rasistpartiet British National Party (BNP) har haft stora framgångar i kommunen.

Bakgrunden är inte svår att se. Under senare år har det skett en omfattande inflyttning av invandrare till Barking and Dagenham. Samtidigt har samhället drabbats av långtgående sociala nedskärningar.
Andelen så kallad ”social housing”, som närmast kan översättas som allmännytta, var 1986 55 procent av samtliga bostäder i kommunen. 1996 hade det sjunkit till 42 procent, för att 2006 vara nere på 26 procent. Det är mer än en halvering under en tjugoårsperiod.
I dag är Barking and Dagenham ett av Londons, och Storbritanniens, mest socialt utsatta områden. I ett ”fattigdomsindex” från 2007, som bland annat väger in faktorer som inkomst, sysselsättningsgrad, tillgång till sjukvård, utbildningsnivå, miljö och brottslighet, placerar sig Barking på sjätte plats bland Londonkommunerna. Av landets 354 kommuner hamnar man elva från slutet.
I valet 2006 erövrade British National Party 12 av 51 mandat i kommunfullmäktige, och blev därmed det näst största partiet i Barking. I parlamentsvalet kom partiets kandidat på tredjeplats, blott ett 60-tal röster efter tvåan från det konservativa partiet.
BNP utnämnde Barking till ”partiets juvel i kronan”. Stärkt av framgångarna i EU-parlamentsvalet 2009, då BNP lyckades vinna två mandat, började partiet nu smida nya storslagna planer. Inför valet i maj 2010 utlovade BNP en ”politisk jordbävning” i Barking and Dagenham. Jordbävningen skulle medföra en egen majoritet för BNP i Barkings kommunfullmäktige, med en omfattande budget att förfoga och bestämma över. Framför allt skulle partiets ledare, den Cambridgeutbildade Nick Griffin, erövra mandatet för valkretsen Barking and Dagenham, och BNP skulle därmed för första gången få en plats i det brittiska parlamentet.
Men på kvällen den 6 maj, när valresultaten började bli klara blev det snabbt tydligt att BNP hade gått upp som en sol och kommit ner som en pannkaka. Valet blev en fullständig katastrof för partiet och alla högt ställda förväntningar hade kommit på skam. BNP förlorade samtliga mandat i Barking och blev därmed körda på porten från kommunfullmäktige. Juvelen i kronan visade sig vara billigt krimskrams.

Labours Margaret Hodge, tidigare kultur- och turismminister, fick nästan tre gånger så många röster som Griffin. En stukad Nick Griffin skyllde nederlaget i Barking på det höga valdeltagandet. Det låter som en ganska märklig bortförklaring, men faktum är att Griffin kommer här ganska nära sanningen. Valdeltagandet var mycket högt, vilket missgynnade BNP och var positivt för Labour och antifascisterna.
I parlamentsvalet i valkretsen Barking and Dagenham hade Labour utökat sitt försprång kraftigt, trots att partiet på riksnivå gjorde ett ganska dåligt val och förlorade regeringsmakten, medan BNP:s Nick Griffin kom trea, den här gången klart distanserad av Tories, de konservativas kandidat.
Billy Bragg – kanske världens mest kända vänstermusiker – kommenterade på sin hemsida: ”Det fick mig att hoppa ner från soffan och jubla – första gången någonsin som har jag firat ett toryresultat”.
Billy Bragg själv var mycket aktiv i kampanjen, och genom sin popularitet bidrog han säkerligen till antifascisternas framgångar. I ett filmklipp som finns på tidningen The Guardians hemsida, ser man Bragg och BNP:s Richard Barnbrook skrikande i mun på varandra på en gata i Dagenham. Livligt påhejad av de förbipasserande säger Billy Bragg att BNP inte representerar Barkings folk. ”Visst har vi problem här”, säger Bragg, ”men ni är en del av problemet, ni har ingen lösning”. Och lösningen, konstaterar Billy Bragg till publikens enorma jubel, är ”billiga bostäder, jobb och demokratisk socialism!”

Bragg hade inte bara hoppat in i en kampanjen. Redan fyra år tidigare skrev han boken The progressive patriot – A search for belonging om just hemstaden Barking och rasismen. Bragg argumenterar för att vänstern måste värdera de historiska rötterna i sina lokalsamhällen, och erövra patriotism. Bragg visar också att Barking, ett samhälle med rötter ända bort i 600-talet, också formats av invandring genom hela stadens existens, och att bilden av ett förflutet, etniskt homogent Barking är lika fel som idén om ett etniskt rent Storbritannien.
Men bakom kampanjen fanns organisation. Varken det höga valdeltagandet eller det usla resultatet för BNP var en tillfällighet utan resultatet av en medveten strategi och frukten av ett hårt och målinriktat arbete. BNP:s framgångar hade länge skrämt många och rädslan att BNP kunde göra allvar av sina hot blev påtaglig.

Väckarklockan blev valet till EU-parlamentet 2009, då BNP för första gången fick representation på EU-nivå. Två veckor efter Europavalet samlades en stor grupp människor till möte. Där fanns flera parlamentsledamöter, antifascistaktivister, representanter för kyrkliga grupper, lokala föreningar och fackföreningar.
Gruppen började med att identifiera de problem som kunde ge BNP vind i seglen. Det var uppenbart för alla att det fanns stora brister inom skolan och sjukvården, att det rådde bostadsbrist och att arbetslösheten var hög.
BNP kopplade dessa problem till invandringen. Risken att många skulle lyssna till rasisternas budskap var så mycket större då missnöjet var utbrett med Labour. Under sitt långa maktinnehav i kommunen hade partiet stelnat, förvandlats till en förvaltarorganisation och tappat förmågan att lyssna på sina väljare. Många människor kände sig helt enkelt åsidosatta och bortglömda, och var beredda att ge sin röst till BNP som en missnöjesyttring och en protesthandling.

Den strategi som las fram av gruppen byggde på massmobilisering, gräsrotsrörelse och konfrontation. Antifascistorganisationen Hope not hate var ett slags informell huvudman för kampanjen, även om också den andra stora antifascistgrupperingen Unite against Fascism var med på ett hörn.
Man började med att identifiera de grupper som skulle vara minst benägna att rösta på BNP: kvinnor, pensionärer och etniska minoriteter. En databas on-line med inte mindre än 140 000 frivilliga las upp, med tydliga riktlinjer hur de skulle kunna användas optimalt. Det var en ganska osannolik samling med tonåringar från Kent, och äldre damer från andra sidan av London. Man fick ett stort stöd i det arbetet av Joe Raspars, tidigare ansvarig för den digitala delen av Barack Obamas presidentkampanj.
150 000 brev och broschyrer distribuerades till hushållen i området, mer än tusen personer knackade på 22 000 dörrar. Margaret Hodge berättar i Searchlight, Hope not hates tidning, om sina dörrknackarrundor:
– Jag började alltid med att fråga: vad vill du prata om?
I likhet med andra talade hon gärna positivt om Barking och om mångfald. Invandring diskuterades, ofta livligt, och som Hodge säger:
– Folk kunde vara både för och emot, men alla kände att jag lyssnade!
Överallt där BNP-folk framträdde möttes de av antifascister som tog debatten. BNP:s budskap ifrågasattes, deras argument skärskådades.

Resultatet av kampanjen blev att rasisterna i BNP pressades tillbaka under förödmjukande former.
Många ser Barking-kampanjen som ett föredöme, som ett effektivt sätt att
arbeta politiskt för antifascister i allmänhet, och för Labourpartiet i synnerhet.
Det finns emellertid en del skepsis. Vissa kommentatorer påpekar att BNP gjorde många självmål, och bidrog aktivt till att sänka sig själva. Åtskilliga BNP-politiker har gjorts kända, för att inte säga ökända, för sin lättja och girighet. De deltar sällan i fullmäktiges sammanträden, men kräver full ersättning, för att ta ett exempel.
Många av BNP-representanter har också dömts för hat- och våldsbrott. I det sammanhanget är det viktigt med alerta medier som kritiskt granskar och lyfter fram missförhållanden.
Dan Hodges, talesman för Hope not hate, anser rent av att det handlade om tur.
– Folk insåg hotet i tid, vi mobiliserade i tid. Men vi har kanske inte samma tur nästa gång, säger han i Searchlight.

Ny succé för Bäcklund i Kramfors

Artist: Magnus Bäcklund med Kramfors Storband
Plats: Folkets Park Kramfors

Publik: 270

Längd: 2 timmar

Bäst: Magnus utstrålning

Sämst: för kort

En succé tål att upprepas. Magnus Bäcklund var i Kramfors i mars med en bejublad föreställning, och blev på stående fot inbjuden att komma tillbaka.

Då i våras hade Magnus ett eget band med sig, nu backades han upp av Kramfors Storband. Och om det förra framträdandet var en sammanhållen Tom Jones-föreställning, var det nu ett fritt urval av 50- och 60-talens populärmusikaliska pärlor. Gamla Tom Jones-hits var fortfarande med, men också sånger av Dean Martin, Ella Fitzgerald och Van Morrison.

Alldeles oavsett vad han sjunger gör Magnus Bäcklund alltid en egen grej av det, han har sin egen stil och sitt eget sätt. Han har ett otroligt engagemang i sin röst, men samtidigt behåller också glimten i ögat, och inte ens smörsångens höga c:n låter banala i hans tappning.

Han var avspänd, såg ut att stortrivas, och hade en självklar direktkontakt med publiken.

Storbandet bakom lät tät och följsamt. Magnus påpekade flera gånger att vi ska vara tacksamma att vi har en sådant fint storband i Kramfors, och det är bara att hålla med.

Föreställningen var inte ens till ända förrän det började talas om ett nytt Kramforsbesök för Magnus Bäcklund, den här gången ihop med Svanökören, och kanske fler lokala körer.

Kvällen avslutades med dans till storbandet.

Rosa lördag i Kramfors samlade pengar till Cancerfonden

Lördagen gick i rosa i Kramfors centrum. Det var olika aktiviteter som genomfördes för att samla in pengar till Cancerfonden.

- Det här är ett syfte som många känner för, därför ställer de upp, sa Hjördis Åsander från arrangerande På Stan.

Pengarna som samlades in under lördagen går till Cancerforskningsfonden vid Umeå universitet, med särskild inriktning på bröst- och prostatacancer. Verksamhetschef från Umeå universitetssjukhus Göran Edbom föreläste om cancervård på Royalbiografen. Senare var också Monica Breitholz från medarrangerande Lions där för att berätta om organisationens verksamhet.

- Den regionala anknytningen till Umeå förstärker säkert viljan att skänka pengar, trodde Hjördis Åsander.

Butiker i stan hade skänkt paket till ett värde av 100 kronor, som kunde köpas till halva priset. Flera lokala företag hade skänkt tårtor, och Kramforsborna kunde frossa i bakelser som det stod Mondi, Folksam eller Elpress på.

På torget pågick en intensiv kommers, med många knallar från när och fjärran. Där fanns också en rosa fiskdamm, där de minsta som lämnade en rosa teckning i utbyte kunde fiska upp rejäla godispåsar.

Elver från Ådalsskolans hantverkarprogrammet bjöd på ansiktsmålning, och plötsligt vimlade det av barn på stan med de mest fantasifulla mönster i ansiktet.

Så gott som alla affärer hade satt upp något rosa för att markera dagens betydelse. En extra krydda bjöds det på under kvällen, när den nya belysningen över Kvarnbron vid Kramforsån lyste i rosa.

- Det har varit full rulle hela dagen, sa Hjördis Åsander, och vi hoppas att det blir ett bra resultat.