Mobil serieskapare med nya idéer

Det blir aldrig som man har tänkt sig med Mats Jonsson. Jag hade tänkt att vi skulle tala om hans nya roman. Istället talar han om sina gamla romaner. Och högst intressant är det.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg i Galagos monter, där Mats har fullt upp. Han tar sig ändå tid. När vi ska börja intervjun tar han till min förvåning upp sin mobiltelefon, en Iphone. Några tryckningar på skärmen, och snart kan han visa upp något som ser ut som en omisskännlig Mats Jonsson-teckning.

- Det är Sveriges första serieroman på Iphone, säger Mats. Helt unikt i Sverige just nu.

Romanen som kan läsas på telefonskärmen är ”Hey Princess”. Någon gång under vintern blir alla Mats serieromaner tillgängliga i samma format. Han har lagt ner mycket tid på utvecklingsarbetet under det senaste året, givetvis tillsammans med en datateknisk person. Mats har fått finansiellt stöd för projektet från Konstnärsnämnden. Tekniken är lättillänglig, bildkvalitén är mycket god och dessutom är det billigt. Kostnaden för att ladda ner ”Hey princess” ligger på 45 kronor, eller 15 kronor per kapitel.

- Tyvärr är det Apple som tjänar mest på hela affären, säger Mats.

Jag ställer den obligatoriska frågan om inte den här utvecklingen hotar pappersboken. Inte helt oväntat ifrågasätter Mats det. Han ser ”romanen i mobilen” som ett komplement, framför allt för yngre människor.

– Det är ett annat sätt att läsa. Det är mer en läsning för människor på språng, på bussen eller på tunnelbanan. Det ersätter inte pappersboken.

Vilket för samtalet över till Mats nya roman. Han har varit tjänstledig i sex månader från jobbet på Galago för att ägna sig åt tecknande och skrivande på heltid. Iphone-projektet har dock tagit mycket tid i anspråk, och Mats tror inte att den nya romanen kan bli klar förrän till nästa Bokmässa, det vill säga om ett år.

Den kommande romanen är en fristående fortsättning på Mats tidigare fyra böcker, och ja, den är självbiografisk. Den handlar om de senaste tio åren i Mats liv, och framför allt hans och hustrun Victorias förhållande. ”Hoppsan” säger jag, och frågar om inte det är lite känsligt. Mats svarar med ett skratt att visst är det så. Det första utkastet blev alldeles för tillrättalagt, och Mats berättar att han var tvungen att lägga till några gräl för att det skulle bli mer trovärdigt, och för att inte Victoria skulle framstå som alldeles för ”mesig”.

Victoria har för övrigt fått titta på en del av materialet, och hon tycker inte att det är några problem, ”det är bara att köra”, har hon sagt.

- Hon är dessutom ganska luttrad, säger Mats, när vi träffades höll jag på med en serieroman om alla mina tidigare flickvänner!

Paret träffades under Höga Kusten-festivalen, det enda året som det hölls vid Latberget i Kramfors. Mats hade fått fribiljett från kommunen som tack för sina insatser som ambassadör för Kramfors.

- Det är enda gången som jag har fått någon uppskattning från Kramfors kommuns sida.

Vilket inte hindrar att Mats med familj besöker sin gamla hemort med jämna mellanrum.

– Och för varje gång blir bilden av Kramfors mer och mer kärleksfull, säger Mats.

En roadbok på queerfeministisk grund

Det började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt tio år senare var hon tillbaka, nu som praktikant på Tidningen Ångermanland, när hon gick journalistutbildningen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, utanför Göteborg.

Sedan dess har hon hunnit bo i Oslo, Stockholm och Sevilla, hon har bott i vegankollektiv och har haft en rad olika jobb. Numera bor hon i Göteborg.

- Här trivs jag mycket bra, säger Hanna.

Vi träffas på Bokmässan i Göteborg, där Hanna är för att lansera sin debutroman "Lift". Hon har hållit på med den i tre år, och tycker att det har varit en rolig tid, även om det naturligtvis ibland kunde ta emot. Men det är så skrivprocessen fungerar, det är både Hanna och jag överens om.

Jag ber Hanna att kort beskriva romanen.

- Det är en roadbok, på queerfeministisk grund, säger hon.

Det låter onekligen ganska spännande, men kanske inte riktigt helt klargörande. Jag undrar vad boken handlar om. Hanna skrattar.

- En slyngel drar iväg, och lär sig mycket om livet på vägen.

Det visar sig att det är en speciell slags roman. Hanna själv vill karaktärisera den som "magisk realism". Huvudpersonen har liftandet som yrke, ja i själva verket tillhör hon ett framavlat släkte, särskilt anpassat till liftandet. Anledningen till att hon liftar är att samla på berättelser. På det sättet kan man säga att det är en slags metaberättelse, alltså en berättelse som handlar om berättelser.

- Dessutom handlar det om könsidentitet, säger Hanna.

Varför skriver man en sådan roman, frågar jag. Hanna räknar upp två skäl:

- I de flesta roadböcker är huvudpersonen en man, dessutom en hetero sådan, tänk bara på Kerouac. Jag ville ha en annan typ av huvudperson.

- För det andra tror jag att liftandet framhäver könsidentiteten på ett alldeles tydligt sätt.

Romanen utspelar sig delvis i Ångermanland, den börjar och slutar i en namnlös by som ligger någonstans mellan Docksta och Örnsköldsvik.

Hanna har redan börjat arbeta med nästa romanprojekt. Det blir något helt annat än "Lift", en berättelse om den radikala fackföreningsrörelsens historia. Det är i alla fall tanken nu i början, Hanna konstaterar att skrivandet lever ofta sitt eget liv, och det återstår att se vart det leder.

Hanna har som vanligt många järn i elden, hon håller också på att starta ett bokcafé i centrala Göteborg, samtidigt som hon utbildar sig till skrivlärare på en distanskurs i skrivpedagogik vid Skurups folkhögskola. Båda projekten handlar för henne om folkbildning, något som hon anser vara högst angeläget, inte minst i dagens samhälle.

- Till och från funderar jag på att flytta tillbaka till Kramfors, avslutar Hanna, men än så länge stannar jag i Göteborg.

Veckan som kommer Vecka 39

För någon vecka sedan dristade jag mig att jämföra valet med Melodifestivalen. Nu post festum kan jag lugnt konstatera att det var inget dum jämförelse. Starfältet var rätt svagt, mest andrarangsartister, låtarna var utslätade och fantasilösa. Och som vanligt, fel låt vann!
Frapperande under valvakan var hur nöjda alla var, mest förlorarna. Socialdemokraterna gjorde ett veritabelt katastrofval, med ett fall av närmast apokalyptiska dimensioner, och partisekreterare Baylan lät meddela att de har gjort den bästa valrörelsen någonsin. Man tänker med fasa på hur en dålig socialdemokratisk valrörelse måste se ut.
Vänsterpartiet tappade något, men backar för minst tredje valet i rad. Lars Ohly sken som en sol.
Centerpartiet tappade mest av de borgerliga. Maud Olofsson har vid upprepade tillfällen, senast i våras, lovat att fördubbla valresultatet. Nu lyckades hon med nöd och näppe att inte halvera det. Naturligtvis talade hon om en "fantastisk framgång". De som syntes i tv från Centerpartiets valvaka såg ut som deltagarna i tävlingen "Sveriges bredaste leende".

Varför tror politiker att det gagnar deras sak att förolämpa folks intelligens?

Som tur är finns det en verklighet bakom valnattens sifferexercis, också inom politiken. De är de långa, ofta för samtiden osynliga trenderna, som är riktigt intressanta. Vilket för oss till vårt egentliga ämne, det som ska komma under kommande vecka.
På måndag är det 70 år sedan Walter Benjamin tog livet av sig, efter att ha blivit stoppad på gränsen till Spanien, och riskerade att falla i nazisternas händer. Benjamin är ett utmärkt exempel på hur långt man kan utveckla en idétradition, utan att helt och hållet tappa kontakterna med dess rötter. I "Main currents of marxism" framhåller Kolakowski Walter Benjamin som ett skräckexempel på dunkelt tänkande som förvirrar mer än klargör. Många intellektuella fascineras annars av Benjamin, möjligen därför att de ingenting begriper av honom.

På tisdag är det Konfucius födelsedag. Det var ett tag sedan han föddes, 551 f.v.t. Också han blev, en smula märkligt, del i en marxistisk - mer eller mindre - idétradition, genom maoismen. I Kina är allting gammalt, mycket äldre än i Västerlandet. När man under utgrävningarna på Helgeandsholmen hittade kinesiska krukor, lät man meddela kineserna. De kom mycket hoppfulla, bara för att besviket konstatera att keramiken var från 1600-talet efter Kristus. Och så har vi Zhou-Enlais berömda kommentar när han tillfrågades om betydelsen av Franska revolutionen: "Det är för tidigt att uttala sig om."

På onsdag är det årsdagen av turkarnas ockupation av Belgrad 1521. Den ockupationen kom att vara i nästan 300 år.

På torsdag är det årsdagen av Neville Chamberlains återkomst till England från Münchenkonferensen. På flygplatsen viftade han med ett papper, och sa: "Jag tror det är fred under vår livstid". Detta har han blivit rejält hånad för. Det är ändå lite orättvist. Han menade så klart "under min livstid", och då klarade det sig nästan. Han dog i november 1940.

På fredag är det 55 år sedan motbokssystemet avskaffades. Sedan blev det systemet. Motboken gav i alla fall en oförglömlig teckning av Albert Engström. En överförfriskad Kolingen klagar bittert: "Vad är det för ett folkbibliotek som inte ens har en motbok?"

På lördag är det 120 år sedan Groucho Marx föddes. En anarkistisk cyniker, och den främste företrädaren för den marxeastiska idétraditionen.

Veckan avslutas med årsdagen av Franciscus av Assisis dödsdag. Han var panteist, förespråkade ett fattigdomsideal, och var ett allvarligt hot mot den katolska kyrkan. Den desarmerade hotet genom att inkorporera franciskanerna. Vatikanen är en mäktig organisation, senfärdig men näst intill obegränsat flexibel.

Veckan som kommer Vecka 38

Riksdagsmannen Fredrik Federley (C) överfölls och rånades utanför sitt hem. Alldeles oavsett motivet är det helt bedrövligt att en sådan sak händer. Federley vårdas fortfarande på sjukhus med bland annat en hjärnskakning. SÄPO har nu övertagit utredningen, som de säger sig prioritera. Därmed är det så gott som garanterat att fallet aldrig kommer att lösas.

Nu över till det som komma skall. På måndag är det 64 år sedan den första filmfestivalen i Cannes invigdes. Det är många år av glitter och glamour. Och en hel del god filmkonst.

På tisdag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 218 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

På onsdag är det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

På torsdag börjar Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Nästan en hel vecka då Boken och Författaren står i centrum. En riktig fest för alla litteraturintresserade. Årets tema är Afrika. Jag återkommer mer utförligt om Bokmässan i TK:s spalter snart.

På fredag är det 38 år sedan Norge sa nej till EG (föregångare till EU) i en folkomröstning. Det blev ett rungande NEJ, med 53,5 procent. De är egensinniga norrmännen, och gör på sitt eget sätt. Till skillnad från många andra är de inte heller lättlurade. Och det verkar gå ganska bra för dem.

På lördag är det årsdagen av holländarnas överlämning av bosättningen New Amsterdam till England 1664. New Amsterdam blev så småningom New York. Märkligt att tänka sig lilla Holland vara en stor kolonialmakt. Men som Joseph Heller skrev (jag tror att det var i "Se bilden"): "Underskatta aldrig ett land som har blivit förmöget på sillhandel" (ungefär så, jag citerar ur minnet).

Drygt 20 år senare, 1687, bombarderades och till stora delar förstördes Parthenontemplet i Aten av en venetiansk armé under ledning av den svenske generalen Otto Wilhelm Königsmarck (farbror till Aurora, ni vet, hon som gick bet på att få Kalle Dussin i bingen). Jämte att ha tagit död på Descartes, är det Sveriges mest bestående insats i kulturhistorien.
Till stor glädje för SD (inte Sicherheitsdienst, fast ibland kan man tro det). Och verklighetens folk jublar.

– Jag önskar jag hade skrivit den själv

Birger Normans klassiska dokumentärbok Ådalen 31 ska ges ut på nytt. Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande”, som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, välkänd för Flammans läsare, som är uppvuxen i Härnösand, inte så många mil från platsen där skotten föll den där ödesdigra dagen i maj 1931.
– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle.
– Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus nu ligger på valrörelsen, vill vi vänta.
Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, ett par böcker av Sven Wernström och Ulla Johansson, man har publicerat Jan Myrdal och några politiska debattböcker, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.
– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det var nog ingen tillfällighet att den kom 1968. Den speglar en tidsanda.
Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser då fem arbetare blev skjutna till döds av utkommenderad militär som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid nu har avskaffats. Det stora partiet bland de rödgröna bär huvudansvaret för detta, och faktum är att redan 1981 i ett efterord i den utvidgade upplagan oroar sig Norman att det ska kunna hända. 25 år senare, upprörande nog nästan på 75 årsdagen av skotten i Lunde blev det verklighet.

Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.
Ådalen 31 tecknar en initierad bakgrund, och Norman konstaterar att i ett politiskt klimat där arbetsgivare konsekvent använder sig av militära styrkor mot strejkande arbetare var den här tragedin dömd att hända, och att det märkliga är att det inte hände långt tidigare.

Hela händelseförloppet rekonstrueras minutiöst, liksom det absurda rättsliga efterspelet och hetsjakten mot kommunister.
Birger Norman presenterar ett rikt persongalleri, både av huvudpersonerna och av flera människor i periferin. Här finns åtminstone ett frågetecken. Befälhavaren kapten Mesterton skildras som en vek känslig själ, fel person på fel plats vid fel tidpunkt. Den bilden motsägs av flera av mina äldre grannar, som hade det tveksamma nöjet att göra sin värnplikt i Sollefteå under åren närmast före. Där hade de Mesterton som befäl, och de beskriver samstämmigt honom som ”ett svin”. Den uppfattningen kan naturligtvis vara färgad av det som hände i Lunde.
Jag säger till Kalle att Ådalen 31 är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.
Förutom Ådalen 31 har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet Sol, vad vill du mig?.
Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans Utanikring från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

Fotnot: Ådalshändelserna skildras också i Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969. Filmen har emellertid fått mycket kritik av händelsernas ögonvittnen för sitt fria förhållande till historiska fakta. 2004 och 2005 spelades en mycket uppskattad musikal En vacker dag som handlade om Ådalshändelserna.

Ungdomsförbund debatterade jobb, skola och fritid

SSU och CUF drabbade samman i en debatt på Gudmundråskolan i Kramfors på tisdag kväll. Rikspolitiken dominerade i en valdebatt som stundtals saknade struktur.

Valtemperaturen stiger. Med bara några dagar kvar till valet samlades ett antal ungdomar på fritidsgården ”Triumfen” för att lyssna på hur de två blocken diskuterar politiska frågor som berör unga människor. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet företräddes av Kim Lundin, medan Centerns ungdomsförbund representerades av Ångermanlandsdistriktets ordförande Hanna Wennberg. Båda kommer från Sollefteå.

Tre ämnen skulle debatteras, det var Jobb, Skola och Fritid. Inte helt oväntat angrep SSU:s Kim Lundin regeringens politik, och inte helt överraskande försvarades den av Hanna Wennberg.

CUF vill börja med betyg i skolan från årskurs sex, medan SSU anser att det räcker från årskurs sju. Inte så stor skillnad alltså. Den stora skiljelinjen gick i synen på Komvux och möjligheten att läsa upp sina betyg för dem som redan har gymnasiekompetens. Enligt SSU bidrar det till rättvisa och kunskapshöjning i samhället, CUF däremot tyckte att det är för dyrt och snedvrider konkurrensen.

Kim Lundin angrep regeringen för den höga ungdomsarbetslösheten. Hanna Wennberg medgav att den var ett problem, och pekade ut ett antal åtgärder som skulle göra det lönsamt och enkelt att vara företagare som lösningen.

Därefter utbröt en het diskussion om jobbskatteavdragets konsekvenser, där också publiken deltog med liv och lust. Tyvärr saknade debatten en moderator. I stridens hetta frestades de två kombattanterna att tala i mun på varandra.

Än värre var att flera av de vuxna politiker som var närvarande kunde inte låta bli att lägga sig i, och tog stundtals över debatten helt och hållet, innan ungdomarna kunde åter rycka åt sig initiativet och ordet.

Debatten avslutades dock i en viss enighet och god sämja. Båda blocken var nöjda med att de politiska skiljelinjerna blev tydligt åskådliggjorda.

Resandets kultur uppmärksammades i Docksta

Kulturarvsdagen firades på söndagen i Docksta. Årets tema var ”Kulturens vägar – Längs Norrstigen i Docksta och vid Skuleberget.”
- Vi vill lyfta fram det kulturarv som är förknippat med Vägen, och dess betydelse, säger Solveig Nordin Zamano från STF, en av arrangörerna.

Norrstigen, som också kallades Kustlandsvägen, var den gamla landsvägen efter Norrlandskusten, som gick från Stockholm till Torneå. Man kan säga att den var en föregångare till E4:an. På medeltiden var det mest en ridväg. Den förbättrades successivt, och fick på 1600-talet status som landsväg. Spåren efter den gamla vägen finns kvar längs hela Norrlandskusten, i form av kurviga småvägar eller halvt igenväxta skogsvägar, ofta kantade av milstolpar.

Sådana tydliga spår finns både utanför Vibyggerå gamla kyrka och nedanför Skuleberget.

För att resa krävdes det ända fram till 1860 ett resepass. Det utfärdades av länsman, och han fanns givetvis att tillgå i Naturum på söndagen, i form av Nils Erik Vigren från Vibyggerå hembygdsförening, för dagen iklädd en tidstypisk uniform.

- Först var man tvungen att få ett intyg av prästen, berättar Nils Erik, som försäkrade om den sökandens goda vandel och kunskap i kristendom.

Kulturarvsdagen började med fika på hembygdsgården. Nils Erik Vigren höll ett föredrag om Norrstigen, och man besökte gamla kyrkan. Man fortsatte sedan vid Naturum, där man kunde besöka flera utställningar.

De som hade fått sitt resepass kunde åka en kort bit med hästdragen trilla. Sedan var det skogskaffe vid brasan, där Britta Lundgren berättade rövarhistorier.
Norrlands motorhistoriker bidrog med en parad av den nya tidens fordon, veteranbilar stod uppställda längs med gamla riksväg 13.

Det var första gången som Kulturarvsdagen arrangerades i Docksta. Solveig Nordin Zamano har redan nu planer på en fortsättning nästa år.

- Årets arrangemang gick över förväntan, säger hon.

Skördemarknad i Bollsta

Det var dags för Skördemarknad i Bollstabruk på lördagen. Hela Bollsta centrum levde upp med olika aktiviteter. För femtonde året i rad bjöds det på massor med försäljare, servering av både inhemsk och mer exotisk mat och kul för barnen. Man höll till dels inne i Folkets hus, och dels ute på parkeringen och längs med de omgivande gatorna.

Också flera av de politiska partierna passade på att spridas sitt budskap och locka potentiella väljare så här en vecka före valet.

Folkets hus anordnade en auktion till förmån för Barncancerfonden.
Restaurangen på Bollsta folkets hus serverade en särskild grillbuffé till specialpris.

På kvällen var det Skördefest. Jämtländska Ständut blakk stod för underhållningen, medan Svänzons spelade upp på dansbanan.

I Bollsta är man numera inte blyg av sig. Skördefesten kallas för ”Den riktiga Oktoberfesten” – redan i september!

Veckan som kommer Vecka 37

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 116 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Mycket handlar om det stundande valet just, och också Veckan som kommer ägnar sig med liv och lust åt detta spektakel. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Måndagen är den 13. En olycksdag för Ludvig XVI av Frankrike som denna dag 1791 tvingades att underteckna den nya konstitutionen. Den gjorde landet till en konstitutionell monarki, och berövade kungen det mesta av hans makt. Värre skulle det bli. Knappt ett och ett halv år senare halshöggs majestätet, och den Första republiken började.

På tisdag är det sju år senare den svenska omröstningen om euro. Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde han (och hon!) gott göra det lite oftare.

Påvar väljs också. Inte direkt dock, tack och lov, katolikerna är så många. Det är förbehållet kardinalerna, som släpper ut rök, där de sammanträder. Jojo, det är inget skämt. Svart rök, ingen ny påve, vit rök, habemus papam. 1590 valdes Giovanni Battista Castagna till påve och tog namnet Urban VII. Han avled dock den 27 september efter endast 13 dagar på posten, vilket innebär, att han har rekord i att ha haft det kortaste pontifikatet.

På torsdag är det Världsdagen för bevarandet av ozonskiktet. Förmodligen någon FN-grej. Jag kan inte nog förundra mig över alla dessa FN-dagar, som ingen normalt funtad människa kan hålla reda på, men det är bra att bevara ozonskiktet, så jag tycker att vi firar i alla fall.

På fredag är det USA:s Grundlagsdag, Constitution Day. I den amerikanska författningen står massa fina saker, svårt bara att de inte alltid har tillämpats. Det påminner mig o9m en historia som jag hörde om sociologistudenter från Columbia-universitetet som gick ut på New Yorks gator med utdrag ur konstitutionen, som de bad de förbipasserande att skriva på. De flesta vägrade, några skällde studenterna för kommunister.

På lördag är det 22 år sedan Miljöpartiet kom in för första gången in i riksdagen. De åkte ut en period, men har sedan dess blivit ett etablerat riksdagsparti. MP har säkerligen bidragit till att föra upp miljöfrågorna högt på dagordningen. I årets val är risken betydande att ett nytt parti kommer in i riksdagen. Och att det för upp sina frågor högt upp på dagordningen. Redan nu kan man se vissa tecken på att de etablerade partierna har svårt att hålla emot.

På söndag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Europas svikna ideal

Romernas är Europas största minoritetsfolk. Trots att de har levt här i över tusen år är de än idag utsatta för svår förföljelse.

BOK
Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma
Irka Cederberg
Leopard förlag, 2010

Frankrike massutvisar romer till Rumänien. Trots att rasismen lyser tydligt genom applåderas åtgärderna av Italiens regering. Eller är det kanske just därför? Omvärldens protester är synnerligen lama.

Förföljelse och trakasserier av romer är ingenting nytt inom EU. Det har förekommit regelrätta pogromer, också med dödsoffer i flera EU-länder, bland annat Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I de två sistnämnda har det byggts murar kring romska bosättningar. Våld, hot och diskriminering tillhör vardagen för Europas romer, som ofta lever under förhållanden som inte är människovärdiga.

Inte heller i Sverige har vi mycket att yvas över. Nyligen utvisades en grupp romer, på uppenbarligen rasistiska grunder. Migrationsminister Tobias Billström försvarade tappert tilltaget, och protesterna var inte överdrivet häftiga. Det är val snart.
Ungefär samtidigt med utvisningen av de tiggande romerna, publicerade regeringens delegation för romska frågor ett betänkande där man bland annat konstaterar att romerna i det svenska samhället är utsatta för ”extrem och oförsvarbar exkludering”, att de som grupp är ”mest diskriminerad och missaktad”, och att det i Sverige råder ”strukturell antiziganism”.

Arbetslösheten bland romer ligger på omkring 80 procent, många har inte ens gått ut grundskolan, medellivslängden är påtagligt lägre, deras delaktighet i det politiska livet försumbar. Delegationen föreslår en nationell strategi för att uppnå full jämlikhet för romer inom 20 år. Den som lever – och har tålamod nog - får se.

Paradoxalt nog har romerna situation i Öst- och Centraleuropa försämrats sedan kommunismens sammanbrott. Under kommunisttiden beviljades romska flyktingar nästan alltid politisk asyl i Väst, medan de numera avvisas konsekvent, också i strid med EU:s fria rörlighet.

Urholkade sociala skyddsnät, ökade klassklyftor, uppblossande nationalism och högerextremism har på ett allvarligt sätt förvärrat romernas ställning. I det sönderfallande Jugoslavien har de klämts mellan de krigande nationalisternas sköldar. Mest påtagligt är det i Kosovo, där romerna har av den albanska majoriteten utpekats som syndabockar, och utsatts för svåra förföljelser, utan att det internationella samfundet har funnit det mödan värt att ingripa. Högre värden än mänskliga rättigheter står tydligen på spel.

Antiziganismen i Europa är ingenting nytt. Under medeltiden ordnade de tyska furstarna sällskapsjakt på romer. Under 1700-talet är det vanligt med brutal tvångsassimileringspolitik, där romska barn tas från sina föräldrar och placeras ut hos ”vita” familjer. I Rumänien förekommer romsk slaveri fram till mitten av 1800-talet.

Nazisterna bedrev det som kom att kallas ”den okända Förintelsen”, minst en halv miljon romer mördades i koncentrationsläger och på andra ställen. Med tanke på att det rör sig om människor i samhällets marginal, med ofta högst bristfällig registrering och folkbokföring, och där många dessutom sökte dölja sitt ursprung, är det rimligt att anta att siffran i själva verket är långt högre, så många som en och en halv miljon har nämnts.

Irka Cederberg, svensk-romsk sociolog och journalist, har skrivit en bok som ger en nödvändig historisk bakgrund till romernas situation i Europa. Hon lyfter också fram de olika yttringarna av den rika romska kulturen. En systematisk genomgång av romernas situation i de enskilda länderna ger en bra och samtidigt skrämmande bild av romernas utsatta läge idag.

Bokens undertitel *Ett europeiskt dilemma* anknyter medvetet till Gunnar Myrdals *An American Dilemma*, och vill framhäva motsättningen mellan å ena sidan Europas höga humanistiska ideal, och å den andra den faktiska verkligheten för romerna som står i drastisk kontrast till de högstämda idéerna.

I dessa tider då rasismen och främlingsfientligheten åter sticker upp sitt fula tryne, och blir allt mer accepterade också bland etablerade politiska krafter är Cederbergs bok en nödvändig läsning.

Antihjältar mot Makten

ROMAN
Hallonöarna
Johan Lönnroth
Federa, 2010

Samtiden är onödig. I Sverige har det funnits en stark frihetlig vänstersocialistisk tradition, och hade den inte trängts undan av sossar och Moskvakommunister, skulle det se helt annorlunda – och bättre! – ut i dagens Sverige. Inte nog med det. Eländet börjar långt tidigare då en viss Jean Baptiste Bernadotte tillskansar sig Sveriges tron genom falska löften. Så egentligen borde Sverige ha blivit en revolutionär borgerlig republik, och Bernadottarnas ställning är illegitim.

Det är ingen dålig utgångspunkt för en politisk roman, och vänsterpolitikern, V:s vice ordförande 1993-2003, med mera, Johan Lönnroth använder det skickligt som klangbotten i sin politiska thriller *Hallonöarna*. I en globaliserad värld hotas omistliga värden av en ohelig allians mellan hänsynslösa kapitalister och korrupta politiker, både borgerliga och betongsossar. Men det finns motkrafter, och kampen anförs av en härlig blandning av antihjältar, med den utmanövrerade, deprimerade, medelålders, överviktiga (hmm) socialdemokratiska – avhoppade vänsterpartisten – politikern Jonna Anrås.

Johan Lönnroth är väl bekant med politikens okända stigar och irrgångar, och han tecknar en bild som inte är alltför vacker, med mygel, maktmissbruk, intriger och ränker där alla knep är tillåtna, och där det finns ”Fiender, dödsfiender och partikamrater”. Man undrar förstås hur mycket som är självupplevt.

En del brister i trovärdighet, det är svårt att förstå öarnas enorma betydelse för de inblandade, inte heller det varför industriprojektet som planeras där ska vara ska så diaboliskt skadligt.

Men det balanseras mer än väl av äkthet i skildringen.

Den största invändningen är sidospåret med Karl XIV Johan, utan tvekan ett stickspår, som får alldeles för stort utrymme, och det är svårt att inse vare sig dess signifikans eller relevans, inte ens i en historisk kontext.

Lönnroths skönlitterära debut lovar mycket, men nästa gång vill vi läsa en rak politisk thriller. På dem Johan!

Företagsklimat tema på Valbar

Samtidigt som Sollefteå drabbas av flera företagsnedläggningar och oroväckande rapporter om storhotellet Hallstaberget bjöd Företagarna till samtal om företagsklimatet. På fredag kväll träffades en panel bestående av både lokal- och rikspolitiker på restaurang Valvet. Frågor dryftades kring företagsutveckling, vad politikerna ska eller inte ska göra för företagen, och hur Sollefteå ska bli en attraktiv kommun. I den engagerade publiken fanns det mest lokala företagare.

Peter Germer, distriktschef för Företagarna Västernorrland, var noga med att betona att träffen inte ordnades med anledning av eventuella problem i Sollefteå.

- Det är ett initiativ som har planerats länge, och som äger rum över hela landet. Ambitionen är att ge företagare och politiker en möjlighet till dialog.

Peter berättade också att man hade valt att förlägga träffen till en restaurang eftersom man ville mötas i en ”avdramatiserad miljö”, där man kunde skapa ett lite lättsammare samtal.

- Vi kallar det för ”Valbar”. Många stora problem löses på krogen, skämtade Peter Germer.

Politikerna i panelen presenterade sig själva och började med ett kort inledningsanförande. Det rådde en rörande enighet om företagens stora betydelse, företagsamhetens välsignelser och nödvändigheten av större samverkan och samarbete. Snabbt blev det sprickor i den eniga fasaden, i synnerhet efter ett inlägg av Centerpartiets Maria Wennberg som framhöll sitt eget partis förträfflighet och riktade tung kritik mot Socialdemokraterna.

Hon fick delvis medhåll från Moderaternas Bengt Sörlin som hade synpunkter på negativa attityder bland de styrande i Sollefteå, och även hans partikollega riksdagsledamoten Lena Asplund, som poängterade att partierna har olika grundsyn i politiken.

Detta fick kommunalrådet Elisabeth Lassen (S) att se rött. Hon påpekade ganska skarpt att kvällen inte var avsedd att ägnas åt partipolitisk debatt, utan åt att gemensamt resonera sig fram hur det kan bli bättre i Sollefteå, och att hon därför avstod från att bemöta ”påhopp och insinuationer”.

Det utkristalliserades emellertid snart klara skillnader mellan de två blocken. Från den borgerliga alliansen eftersträvar man mindre krångel för företagare, lägre skatter och mer ekonomiska incitament. Privatiseringar av kommunala verksamheter står också på programmet. De rödgröna, för kvällen mest röda då Miljöpartiet inte var med, betonade istället kommunal service och infrastruktur som viktiga för utvecklingen.

Vänsterpartiets Lars Enberg framhöll vikten av ett allsidigt utbud i kommunen, framför allt på kulturens område. Han var också den som starkast förespråkade samverkan, och la fram ett konkret förslag om en paraplyorganisation.

Från publikens sida framfördes det klara uppfattningar och önskemål. Här var man inte så intresserad av långsiktiga visioner, utan mer av konkret dagligt arbete. Politikernas tillgänglighet, gärna under informella former, stod högt på listan. Turistnäringens betydelse betonades gång på gång, och mer aktiva kommunala insatser efterfrågades.

Slutligen utrycktes det oro för Hallstabergets framtid, som delvis stillades av Elisabeth Lassens försäkringar om att samtalen med ägarna fortsätter.

Veckan som kommer Vecka 36

En hel vecka mitt ute i ingenstans, det vill säga utanför Nordingrå i Höga kusten. Ingen Internetuppkoppling, ja egentligen knappt något alls av alla dessa moderniteter som jag normalt är så beroende av. Skönt, åtminstone för en kort tid. Det här borde alla göra någon gång då och då. Rensa i bråten, vidga sikten mot horisonten, sortera intryck och tankar, få nya perspektiv. Och kanske framför allt få avstånd till de gamla. Då framstår plötsligt det som komma skall som det som inte borde ha hänt.

Veckan börjar med filosofen Axel Hägerströms födelsedag. Han rensade bort en massa reaktionärt skräp från svenska filosofin, framför allt dess portalgestalt Christopher Jacob Boström - Sveriges svar på Hegel - han som hävdade att Guds främsta attribut var systematiskhet. Hägerström var värdenihilist, värdeomdömen är subjektiva och kan varken bevisa eller motbevisas. Hans tänkande fick stor genomslagskraft inte minst inom den svenska juridiken, och får man tro våra nykonservativa är Hägerström skyldig till det mesta som har gått snett i samhället: flumskolan, knarkmissbruket, gatuvåldet, de höga skatterna och jämlikheten. Annat var det minsann före Hägerström.

Födelsedagen följs av en dödsdag. 1907 avlider den förste Nobelpristagaren i litteratur, den franske poeten Sully Pudhomme. Strindberg skrev i en artikel som ingår i "Samlade skrifter" att Nobelpriset hade tilldelats en ovärdig som knappast var diktare. Att Prudhomme fick priset berodde enligt Strindberg på att han tillhörde Franska akademien och att Svenska akademien därigenom ville träda fram ur sin glömska. Strindberg var också en av undertecknarna av brevet till Leo Tolstoy, där en rad svenska författare och kulturpersonligheter ber om ursäkt för Akademiens enfaldiga beslut. Det började inget vidare med Nobelpriset. Fortsättningen har varit så där.

På onsdag är det 57 år sedan Sveriges första motorväg invigdes. Den gick mellan Malmö och Lund. Sedan dess har det byggts bra mycket mer motorväg genom detta långa land, samtidigt som diskussionen vågor går allt högre om det ska byggas mer vägar. Det är klart det ska! Men bygg också ut järnvägen, och andra kollektiva resandeformer, så att ingen tar bilen utom när det är alldeles nödvändigt. Som det är nu kan det bli mycket billigare för den enskilde att köra än att åka tåg. Det är absurt. Förbindelserna är inte heller de bästa. En gång skulle jag åka från Kramfors till Skellefteå. Det är en sträcka på 33 mil, rakt norrut, längs med kusten. Hoppades att slippa ta bilen, och kunna åka tåg istället. Det skulle ta 11,5 timme, med fem (5) byten. Jag tog bilen.


På torsdag firar Nordkorea sin nationaldag. Det har kommit en intressant bok om detta ganska okända och på många sätt märkliga land. Här följer min recension:

"Nordkorea är Landet Annorlunda. Nu senast har det gjort sig bemärkt för att offentligt förödmjuka det fotbollslandslag som inte gjorde alltför väl ifrån sig i VM-slutspelet. Den stakars tränaren dömdes till 14 timmars arbete om dagen på ett bygge på obestämd tid.
När Nordkorea presenterade sig i fotbollssammanhang under VM i England 1966 var det andra tongångar. Laget gick överraskande vidare från gruppspelet till kvartfinal där man höll på att fälla storfavoriten Portugal. Nordkoreanerna hade faktiskt ledningen med 3-0, innan Portugal lyckades vända till 5-3, efter tre mål av storstjärnan Eusebio. Och som Jesper Högström skriver i "VM-boken 2010" (Norstedts/Offside, 2010) "De må ha varit propagandaverktyg för en osmaklig diktatur, men i Middlesborough hade publiken slutit dem till sina hjärtan, eftersom de var små modiga underdogs och spelade en ärlig fotboll/../."
Någonting har hänt under dessa år med laget och hur det bemötts av omvärlden.
1971 reser Villy Bergström - sedermera vice Riksbankschef, tillsamman med en mindre svensk delegation, till det okända och isolerade Nordkorea. Under resan skriver han dagbok, som publiceras i bokform året efter på Tidens förlag.
Det är ett fascinerande tidsdokument. Bergström och hans kamrater möter ett land med en helt grotesk diktatur, styrd av en personkult av Kim Il Sung som får Stalin att framstå som blyg och tillbakadragen. Pricken över i:et är postumt - också efter sin död förblir Kim Il Sung Nordkoreas president "för all framtid", medan sonen Kim Jong Il - i Nordkorea är kommunismen dynastisk - är hans underordnade ställföreträdare.
Men vid sidan om den absurda propagandan och "proletariatets diktatur", som är helt och hållet partiets, finner de svenska besökarna ett begynnande välfärdssamhälle utan fattigdom, där affärer erbjuder nödvändiga varor till rimliga priser, allmän och avgiftsfri sjukvård, rikt kulturutbud, välutbyggt skol- och daghemssystem, en positiv familjepolitik och hyggliga semestermöjligheter för alla. Samtidigt finns det en intensiv strävan till modernisering.
Denna utveckling i Nordkorea stod i stark kontrast till å ena sidan den fruktansvärda förstörelse som Koreakriget hade fört med sig, och å andra sidan situationen i Sydkorea, då ett påtagligt fattigare land än den norra delen, fortfarande en diktatur, och med starkt beroende av USA.
När Villy Bergström drygt 30 år senare återvänder till Nordkorea möter han ett helt annat land. Det är ekonomisk stagnation, stora delar av produktionen ligger nere, det råder varubrist, det talas om omfattande svält, samhället tycks inte vara fungerande längre.
Samtidigt har Sydkorea haft en stark positiv ekonomisk och politisk utveckling.
Vad är det som har haft, och går det att förstå varför? Bergströms dagbok finns nu i nyutgåva, med ett kommenterande tillägg från besöket 2002, och med en längre analyserande historisk bakgrund av Benjamin Katzeff Silberstein, redaktör för tidskriften Svensk linje, organ för Fria Moderata Studentförbundet."

På fredag är det 71 år sedan Kanada förklarade krig mot Tyskland. Man får förmoda att besked inte väckte någon större oro i den tyska generalstaben. Annat var det några år senare när Ungern förklarade USA krig, och de stackars tjänstemännen på amerikanska UD kunde inte hitta sin nya fiende på kartan. De letade förmodligen längs med Europas kuster, men upptäckte rätt snart att den ungerska flottans resurser var starkt begränsade. Mest till Donau och Balatonsjön. Trots att landets ledare var en stolt amiral.

På lördag är det årsdagen av kuppen i Chile 1973, då vänsterpresidenten Salvador Allende störtades av en militärjunta, med starkt stöd och uppbackning från USA. Demokratins och frihetens främsta tillskyndare så länge det inte hotar dess intressen.

Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Marathon 490 v.t. Det blev en viktig seger för atenarna där, som räddade oss från att bli perser, bara en sådan sak, och det vet man hur asiater är. Dessutom gav det upphov till en högst märklig löpgren, som går ut på att pina sig själv i 4,2 mil. Helt frivilligt. Masochismen är en integrerad del av det europeiska kulturarvet.

”Det är aldrig någon som tar upp skatter”

På torget i Kramfors frågar ingen efter RUT. Istället är det regler i a-kassan och – förstås – jobben som är viktiga. Varje lördag fram till valdagen håller Vänsterpartiet torgmöte i Kramfors.
 – Jag tror på utnötningstaktik, säger Thomas Lundberg, partiföreningens ordförande och andranamn på V:s Västernorrlandslista till riksdagen.

Ett bord är uppställt i ett hörn av torget. Broschyrer, reklampennor och tröjor med texten ”Tänk själV” är framlagda, ballonger med partiets logga uppblåsta, högtalaranläggningen är på. Thomas håller en kort introduktion.
Samtidigt pågår det ett jippo i andra änden av torget. Det är ”Kockduellen”, en tävling i matlagning mellan S och C, som ska främja närproducerad mat. Det stjäl en del av uppmärksamheten, men lockar ändå många till torget.

Bort med 75-dagarsregel
Snart kommer det flera stycken fram till Vänsterpartiets bord. Någon vill låna en penna, och lovar att lägga sin röst på Vänsterpartiet i gengäld. Stämningen är avspänd och nästan gemytlig.
– Hej, jo tack, det är bara bra, förutom att jag är arbetslös, hälsar glatt en som heter Morgan.
Han tycker att Vänsterpartiet måste se till att avskaffa 75-dagarsregeln. Den, säger han ”hindrar människor från att arbeta, och är ingenting annat än att sparka på dem som redan ligger”.
Han får medhåll av Jon Björkman, förskolelärare och aktiv inom V. Jon anser att avskaffandet av 75-dagarsregeln är långt viktigare än till exempel nivåerna i A-kassan. Jag frågar Jon vad människor frågar mest om. Det visar sig att spännvidden är ganska stor. En del vill bara berätta att de minsann tänker rösta på Vänsterpartiet, ”Det har jag alltid gjort, och frugan också”, andra anser att oppositionen behöver ”en stark man”, även om det gärna får vara en kvinna. Det är tydligt att entusiasmen över Mona Sahlin inte är överdrivet stor. Jons argument att det är för mycket personfixering i politiken, och att det istället borde handla om sakfrågor, övertygar inte.
– Men det som i särklass flest vill tala om, berättar Jon Björkman, är jobb, jobb och åter jobb. Däremot är det aldrig någon som tar upp skatter.

Stor osäkerhet
Den andra stora gruppen är de osäkra. Thomas Lundberg berättar att många är förvirrade.
– Man hör politiker säga fina saker, det ska bli mer och bättre, och allting låter fint, men man vill veta vad det egentligen innebär.
Att kunna nå de osäkra grupperna är för Thomas den främsta anledningen till att hålla torgmöten. Han konstaterar att det ger mycket litet, om ens något, att hålla tal. Men att få tillfälle att svara på frågor är givande.
– Att synas, att höras, att markera att man finns till, det ger resultat, säger Thomas. Och glöm inte att de osäkra väljarna är många, det är de som kan avgöra valet.
Jag undrar om det är de lokala frågorna eller rikspolitiken som står i förgrunden. Inte helt överraskande blir svaret både och, lokal- och riksplanet är avhängiga varandra. Jon Björkman berättar att de flesta tar två broschyrer från bordet, den om att bygga välfärden och det lokala V-programmet.

Stabil vänstermajoritet
De lokala vänsterkraven är ganska självklara och inte unika för Kramfors: utveckling av vuxenutbildningen, förstärkning av kollektivtrafiken, energibesparingar i kommunens fastigheter, ökad upphandling av ekologiska produkter, satsningar på fritidsgårdar, stopp för fler friskolor, kvalitetsutveckling inom äldrevården, förbättrat integrationsarbete, brett kulturutbud för unga och gamla.
Kramfors är en pålitlig röd kommun. I valet 1998 förlorade S för första gången någonsin absolut majoritet. Efter ett tapp på elva procentenheter landade partiet på 47 procent. Nu regerar man vidare med stöd av V, och delvis MP. Det förs långt gångna samtal om långsiktig formell samverkan mellan de tre. Och det oavsett valresultatet.
– Det är så många nivåer över oss som påverkar situationen i Kramfors. Det är nog svårt att få gehör för våra krav med en vänsterregering. Med den borgerliga alliansen är det helt omöjligt, säger Thomas Lundberg.