Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 29 augusti 2010

Veckan som kommer - Vecka 35


Frankrike massutvisar romer. Det rasistiska tilltaget applåderas av Italien. Omvärldens protester är lama. Vad är det för värld vi lever i, 65 år efter att nazismen besegrats?

På måndag är det 139 år sedan Ernest Rutherford föddes. Han kallas för atomfysikens fader, och var en fasligt klok man Nobelpristagare (i kemi dock!), och allting. Frågan är om det var så bra.

Intressant också att han var född på Nya Zeeland, och flyttade till Storbritannien. En annan klok man, Karl Popper, hamnade på Nya Zeeland på sin flykt undan nazismen, och först efter kriget kunde flytta till England. Olika falla ödets lott.

På tisdag är det årsdagen av Sandöbrons ras 1939. Dagen efter bröt andra världskriget ut. Gissa vilken händelse som fick de största rubrikerna i svensk press?

Samtidigt med årsdagen av andra världskrigets utbrott på onsdagen firar Slovakien sin nationaldag. En ren tillfällighet som kan se ut som en tanke. Varje stolt nation behöver ha ett storslaget förflutet, och eftersom det aldrig har funnits en slovakisk stat genom historien, får de stackars slovakerna ta till det lilla som bjuds. Dessvärre är det Tisos avskyvärda marionettrepublik, tillsatt och i praktiken styrd av nazisterna. Och dessvärre anknyter slovakerna till den, och utan att rodna skönmålar de den.

Ni vet vad som är definitionen på en nation? Jo, en grupp människor som har missförstått sitt gemensamma förflutna.

På torsdag är det årsdagen av Japans officiella kapitulation. Den skedde ombord på USS Missouri i Tokyobukten, sedan japanerna har accepterat ovillkorlig kapitulation den 14 augusti.

Inte undra på att de gjorde det, efter två atombomber i skallen.

På fredag är det 71 år sedan Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig 1939. Precis som de var skyldiga till enligt avtalet med Polen. Men de två västmakterna lyfte inte ett finger för att hjälpa sin bundsförvant, utan gjorde just ingenting, förutom att bomba Berlin med..flygblad.

Ett knappt år senare invaderar Tyskland Frankrike, och krossar Europas största armé på tre veckor.

Och samma dag fyra år senare börjar den allierade invasionen av det italienska fastlandet. Därmed inleds andra världskrigets kanske sämst genomförda krigsoperation.

På lördag är det årsdagen av vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjet i fortsättningskriget. Finnarna tvingades acceptera hårda fredsvillkor, men landet behöll sin självständighet, med sin mellanställning mellan Öst och Väst, och förödmjukades aldrig, trots att man faktiskt var det nazistiska Tysklands allierade.

På söndag firar vi den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrichs födelsedag. Han var född 1774 i Greifswald i dåvarande Svenska Pommern, vilket gör honom lite svensk. Mycket lite, trots att han hela sitt liv var svensk medborgare. Han har mer skandinavisk anknytning då han studerade vid Konstakademin i Köpenhamn. Han är min favoritmålare. Beklagligt nog var han också Hitlers favorit. Vad ska man dra för slutsats av det? Att också onda människor kan uppskatta god konst?

Något annat vill jag inte tänka på.

Staten dumpar löner - Bemanningsföretag i oseriösa upphandlingar


Enligt en nyligen publicerad LO-rapport dumpar stora statliga infrastrukturprojekt lönerna. Underleverantörer anlitas som använder sig av bemanningsföretag med utländsk arbetskraft. Lönerna är långt under svenska kollektivavtal, och arbetsmiljön är grovt eftersatt. De rödgröna vill skärpa lagstiftningen, samtidigt som man har en annan tolkning av existerande ramverk än de borgerliga.

LO har tillsammans med Seko, Byggnads och Transport granskat Citytunneln i Malmö, Norra länken i Stockholm och Citybanan i Stockholm. Samtliga har svenska staten som beställare. Många arbeten utförs av utländska arbetare vars löner ligger mellan 55 och 80 procent av svenska löntagares. Arbetsmiljön är dålig och arbetsplatsolyckor förekommer ofta.

Representant att förhandla med

Socialdemokraternas ekonomiske talesperson Sven-Erik Österberg säger till Flamman att problemen inte är helt nya, men att de har accelererat kraftigt sedan 2006. Han hänvisar till socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska tiopunktsprogram. Dess viktigaste inslag är att Lavallagen ska rivas upp, att ILO 94, som garanterar löner och villkor vid offentlig upphandling, ratificeras och implementeras, och framför allt ett ökat ansvar för huvudentreprenörer.


- Det är också viktigt att vi får en så kallad filiallag, säger Sven-Erik Österberg, det måste finnas en representant här i Sverige för utländska företag som facket kan förhandla med.


En sådan lag är verklighet i många andra EU-länder, Österberg nämner Tyskland, och den svenska regeringens egen utredare har också konstaterat att den inte på något sätt strider mot EU-rätten.


- Vi måste få bättre ordning och reda på arbetsmarknaden, säger Sven-Erik Österberg.

Mindre anslag till Arbetsmiljöverket

Ulf Holm, Miljöpartiets representant i riksdagens arbetsmarknadsutskott, poängterar den överenskommelse som har uppnåtts i en av de rödgröna arbetsgrupperna.


- Vi är helt eniga om att huvudentreprenörer måste ta större ansvar.


Ulf Holm är noga med att säga att ingen vill klämma åt bemanningsföretag, och att det är viktigt att vi välkomnar utländsk arbetskraft. Men naturligtvis måste det ske på acceptabla villkor.
När det gäller många bemanningsföretag tror Ulf Holm att det är betydelsefullt med information, eftersom många av dem inte vet vad som gäller i Sverige. Han understryker också att det existerande regelverket är solklart, inte minst på arbetsmiljöns område.


- Tyvärr har den borgerliga regeringen minskat Arbetsmiljöverkets resurser, säger Ulf Holm, vilket har gjort det svårare både att informera och att genomföra nödvändiga kontroller.

Entreprenörernas ansvar

Josefin Brink, Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson och som också sitter i riksdagens arbetsmarknadsutskott, säger till Flamman att LO-rapportens avslöjanden är knappast förvånande, men naturligtvis helt orimliga.


- Staten måste kunna garantera att upphandlingar går rätt till.


Därför måste lagen om offentlig upphandling skärpas, så att de svenska kollektivavtalen efterlevs, och där en rad etiska krav kan ställas.


Josefin Brink tycker också att entreprenörernas huvudansvar måste öka, men hon lyfter fram en annan aspekt av frågan. Det som kallas entreprenörsavdrag bör införas, och det finns mycket riktigt som en punkt i Socialdemokraternas åtgärdsprogram. Det innebär i korthet att huvudentreprenören är skyldig att betala sociala avgifter och skatter för hela entreprenaden.
Brink tycker också att filiallagen är viktig, och påminner om att det har tidigare funnits ett krav på representanter för utländska företag på plats i Sverige, men att det har slopats av den borgerliga regeringen.


- Alliansen gömmer sig ofta bakom EU för att försämra arbetsrätten, men det stämmer aldrig vid närmare granskning, säger Josefin Brink.

lördag 28 augusti 2010

Nya riket har kommit till Kramfors


Idag har kungen invigt Botniabanan. Tåg är bra, kungliga invigningar mindre bra. Dagen till ära publicerar jag ett utdrag ur Strindbergs "Nya riket". August som vanligt lika aktuell:


"Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord, mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en Vasaorden.

Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en
enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i prästkappa och på dressin
i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad folkmassa bakom dessa.

Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för
svenskmannatrohet. (Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)

Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.

Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand
på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).

Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!

Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna brännvin!

Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola bidraga till folkupplysningen, (den ”sanna” folkupplysningen nämligen) genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av råhet (=självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet).

Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran (Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.

Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från »de djupa
lederna» till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.

Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem brännvin. Den oöverskådliga
folkmassan (banvakterna) hurrar.

Skott. Regementsmusik. Flaggor.

*

Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.

Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, drages ut.

En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina
grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall.

Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de dö icke!

Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av stenkol och
havannatobak.

-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding! Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.

-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och akvareller?

Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).

De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke givit regn på sex veckor och
landshövdingen kommer icke med sin femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.

Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en
hand, men det är en stor svart hand som lägger sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas, trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn."

fredag 27 augusti 2010

En problematisk fråga får sin slutgiltiga lösning


30-talets Polen är ett land som dras med svåra problem. Arbetslösheten är skyhög, det råder social oro med strejker och arbetarprotester som ofta leder till blodiga sammanstötningar, också med dödsoffer, förslumningen i städerna tilltar, stora delar av landsbygden sitter fast i efterblivenhet och fattigdom. Inget av detta står emellertid högst på den politiska dagordningen. Istället är det ”judefrågan” som främst tycks uppta alla inom den politiska sfären.

Av Polens 35 miljoner invånare är omkring tio procent judar. De flesta av dem lever isolerat, med få kontakter med det omgivande samhället, de bekänner sig till en annan religion, de klär sig annorlunda, talar ett annat språk och många av dem kan ingen eller mycket lite polska, de ägnar sig huvudsakligen åt hantverk och handel i liten skala, kommersiella sysselsättningar i ett övervägande agrart samhälle.
För extremhögern är lösningen enkel, judarna är ett främmande element och de ska ut. Vart spelar ingen roll, bara de försvinner. Som hjälp på traven tar man till trakasserier, våld och bojkott. Den mäktiga katolska kyrkan tar avstånd från våldet, men stöder bojkotten.

Lagstiftarna drar sitt strå till stacken genom ”numerus clausus” (begränsning av antalet platser) för judar vid universiteten, som så småningom blir till ”numerus nullus”.

De facto är judar portförbjudna vid statliga industrier, och kan inte inneha kommunala eller statliga ämbeten. De särbehandlas på en rad andra områden.
Den civiliserade högern, liksom de politiska mittenkrafterna, vill inte sparka ut judarna, däremot anses det nödvändiga att på ena eller andra sättet ”integrera” dem. De måste börja klä sig som folk, sluta tala sin rotvälska och lära sig polska istället – det här är Polen! – upphöra med sina barbariska sedvänjor, som att tvinga gifta kvinnor att bära peruk, sluta isolera sig och hålla ihop, och helst skaffa *riktiga* jobb.

Högern ansåg att de också borde avsvära sig sin primitiva religion och konvertera – en sann polack är en katolik – medan de mer liberala kunde till nöds acceptera att de förblev mosaiska bekännare.

I mellankrigstidens Polen finns andra minoritetsgrupper, omkring en tredjedel av landets befolkning utgörs av etniska icke-polacker, ukrainarna är den största minoriteten med minst fem miljoner människor, sedan finns det framför allt vitryssar och tyskar. Också de utsätts för diskriminering, trakasserier och poloniseringssträvanden.

Så sent som 1939 när krigshotets mörka moln tornade upp sig över landet intog judefrågan främsta platsen i den offentliga debatten.
1 september bryter kriget ut, och inom loppet av ungefär tre år har nazisterna löst problemet en gång för alla.

Maud drar av


I Sverige belönas man som bekant för lång och trogen tjänst med att få betala högre skatt på sin pension. Maud Olofsson försvarade straffskatten i radions partiledarutfrågning med att ”Det kostar att arbeta”, det är resor till och från jobbet, arbetskläder.

Helt korrekt. Och kan naturligtvis inte tolkas på något annat sätt än att Centerpartiet lovar att förbättra avdrag för ”intäkternas förvärvande”. Varför inte låta arbetstagarna dra av för arbetsresor fullt ut, samtidigt som milersättning höjs. Då behövs ingen straffskatt längre.

torsdag 26 augusti 2010

Kriget och den lilla människan







Kristallnatten
Öyvind Foss
Övers: Jan Wibom
Optimal förlag

Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media

Tysk höst
Stig Dagerman
Norstedts

Andra världskriget fortsätter att fascinera. Nytt arkivmaterial ger ny kunskap och nya infallsvinklar på avgörande händelser och fenomen.
En viktig milstolpe i den utveckling som ledde till Förintelsen var Kristallnatten. Den 7 november 1938 skjuter den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan den tyske legationssekreteraren på ambassaden i Paris. Två dagar senare går en våg av pogromer genom Tyskland. Synagogor och affärer stacks i brand, judar misshandlas, närmare 1500 dödas, 30 000 skickas till koncentrationsläger.
Om detta har den norske prästen och teologen Öyvind Foss skrivit en detaljerad redogörelse. Han bränner mycket krut på att leda i bevis att Grynszpans handling var inte, som den nazistiska propagandan påstod, en del i en världsomspännande judisk komplott mot det ”Nya Tyskland”, utan ett homosexuellt svartsjukedrama. Förutom att bevisning övertygar inte, är det egentligen helt irrelevant. Attentatet mot vom Rath var bara en förevändning, det hade säkert gått lika bra att hitta någon annan handling som ingick i den ”judiska världskonspirationen”.
Foss påpekar något intressant när han konstaterar att Kristallnatten inträffar då den tyska statskassan är i det närmaste tom. Nu konfiskerar nazisterna stora mängder judisk egendom, dessutom får judarna betala ”ersättning” för skadegörelsen!
Annars är Kristallnatten den sista stora händelsen i Nazityskland med spontana inslag.
Kristallnatten markerar en viktig propagandistisk punkt i den nazistiska politiken mot judarna. Men nu är det slut med pöbelaktioner på gatorna, nu vidtar en industrialiserad och systematisk aktionsplan, som efter att ha skrämt många till utvandring, börjar ägna sig åt isolering och förvaring, för att så småningom kulminera i utrotning.
Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.
Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.
En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig.
Den sovjetiska historien om andra världskriget har en sammansatt och ibland motsägelsefulla karaktär. Å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar.
Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.
Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.
Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.
Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut.
Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.
Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.
Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning. Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.
Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade, och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.
Framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Gammlomra på Hamnmagasinet i Nyland


Musikcafésäsongen på Hamnmagasinet i Nyland avslutades på onsdag kväll. Uppslutningen var som vanligt mycket bra, det var gott och väl ett hundratal Nylandsbor som trotsade regn och kyla för att söka sig till underhållningen i ortens äldsta byggnad. I pausen delades det ut blommor till trotjänare från föreningen Hamnmagasinets vänner, som har dragit det tyngsta lasset i arrangerandet av musikcaféerna.

För underhållningen stod bandet Gammlomra, något som det har gjort varje gång på Hamnmagasinets avslutningar de senaste åren.

- Egentligen hade jag velat att vi hette ”Gammlomra med ungtuppa”, berättar bandets nestor Bert Holmsten, men ungtupparna var inte med på det!

Man bjöd på ett blandat program. Började med ”Ynglingen” från en skivinspelning gjord av Berts numera avlidne bror, tillika pappa till bandets trumslagare Mikael Holmsten. Sedan blev det Boteåkupletter, gamla godingar som ”Only You”, önskelåtar på begäran, för att avlutas med allsång så att taket höll på att lyfta.

- Vi kör det gamla Lomrastuket, säger Bert, underhållning och bus. Fast det blir mest underhållning förstås.

Arrangemangen av musikcaféerna sker tack vare många ideella krafter från föreningen Hamnmagasinets vänner. De två ”tyngsta ångloken”, som föreningens ordförande Eira Edström kallade dem, har dock i tio år varit Doris Wallin och Gunnel Mattsson. De belönades i pausen med var sin praktfull blombukett.

- Det är mycket folk här idag, säger Doris Wallin, och vi har haft en bra sommar. Och om humöret och hälsan tillåter finns det gott hopp om musikcafé här på Hamnmagasinet också nästa år.

måndag 23 augusti 2010

Politiker i närproducerad matkamp


LRF:s kommungrupp slog ett slag för närproducerat genom att utmana politiker på en ”Kockduell”. Torget i Kramfors intogs på lördagen av två tremannalag, som under ledning av de politiska rivalerna Micael Melander (S) och Bertil Böhlin (C) tävlade i matlagning med lokala råvaror.

Det röda laget bestod av förutom Melander av riksdagsledamoten Eva Sonidsson och Rainor Melander, medan Bertil Böhlin kompletterades av Ida Stafrin och Peder Svensson. Unge Peder var tävlingens mest professionelle deltagare eftersom han går en kockutbildning.

Annars förklarade sig hans lagledare vara en expert på omeletter, hans opponent däremot avslöjade att han hade tjuvtränat vid Muurikkagrillen hela sommaren då han var ute med husvagnen.

Lagen skulle laga en varmrätt och en efterrätt av närproducerade råvaror, som sedan skulle bedömas av en jury bestående av dagens konferencier Lars T Johansson, Miljöpartiets Rolf Andersson och Gull Sundlöf, kökschef i Kramfors.

Menyn bjöd inte på några större överraskningar. En köttbit, rotsaker, mycket ganska närproducerad Västerbottenost, och vinbär och rabarber till dessert.

Det röda laget försökte övertrumfa motståndarna genom att laga till en trerätters med förrätt, men juryn lät sig inte imponeras. Efter en noggrann utvärdering, då man lät sig väl smaka, dömde man till allas förvåning oavgjort.

Båda lagen förklarade sig emellertid nöjda med maten, sin egen insats och tävlingens resultat.

söndag 22 augusti 2010

Veckan som kommer Vecka 34


Efter en längre tids välbehövliga vila är Veckan som kommer tillbaka. Världen har inte stått still under tiden, och den fortsätter att röra sig. Riktningen är långt ifrån alltid klar, men nog händer det saker. Det råder ingen brist på ämnen att skriva om.
Ett är den rasismen som åter igen sticker upp sitt vidriga huvud, och spyr ut hatets och enfaldens illaluktande gift. Dessvärre har det blivit möjligt att ge luft åt dylika uppfattningar ända upp på regeringsnivå. Också hemma i Sverige.

På måndag firar vi en viktig födelsedag. 686 föddes Karl Martell (enligt den lilla franska jag kan betyder det Hammare). Han var merovingernas major domus, vilket i praktiken betydde att han var frankernas konung. Han har en ofantligt stor betydelse i europisk historia genom sin seger vid Poitiers 732, då den islamska expansionen in i Europa stoppades. Utan Kalle Hammare hade vi alla varit muslimer vid det här laget. Vilket kanske hade gjort livet mycket enklare för alla.

På tisdag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Rasism här också.
När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen. Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.
Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.

På onsdag är det Uruguays nationaldag. Man kan inte annat än respektera ett land som enligt en uruguayansk författare är ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik”. Dessutom har Uruguay länge varit ett föredöme när det gäller välfärd och sociallagstiftning. Nationalsången heter ”Orientales, la Patria o la tumba”, vilket möjligen kan ses som profetiskt av alla uruguayanska flyktingar som hamnade i Tumba. Mer eller mindre bokstavligt.

På torsdag är det Guillaume Apollinaires födelse. Lite halvjämnt dessutom, 130 år. Guillaume Apollinaire låter onekligen bättre än Wilhelm Apollinaris de Kostrowitzky (eller gör det det?), som han egentligen var döpt till. Han anses vara en av upphovsmännen till den lyriska modernismen. Han stred i första världskriget, och blev svårt skadad. 1911 arresterades Apollinaire misstänkt för att ha stulit Mona Lisa, men släpptes en vecka senare. Även Apollinaires nära vän, Pablo Picasso, togs in på förhör med anledning av konststölden, men även han befriades från misstankar.
Per Oskarsson odödliggjorde Apollinaire genom sin fullständigt geniala rolltolkning som poeten i ”Picassos äventyr”. Hå hå, ja ja.

På fredag är det 375 år sedan Lope de Vega dog. Han är Spaniens nationalskald, i alla fall en av dem, och eftersom vi i Sverige inte håller oss med nationalskalder längre (inte ens Strindberg), kan det vara värt att uppmärksamma den spanska guldålderns främste dramatiker.
Han tjänstgjorde i den spanska armadan, skrev sedan en oherrans massa dramer, 2 000 påstås det, även om de tråkiga forskarna säger att det nog snarare ”bara” var 700 stycken. Sedan fick han en personlig kris, och blev präst. Jag förmodar att deltagande i sjökrigshistoriens största fiasko kan ha den effekten på vem som helst.
Lope de Vega skrev bland annat en pjäs som heter ”Dorotea”. Den handlar inte om Västerbottens inland.

På lördag är det 47 år sedan Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.

”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.

Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.

Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.

Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.”

På söndag är det årsdagen då inkan Atahualpa avrättas i Cajamarca av spanjorerna, som samma år intar huvudstaden Cuzco i nuvarande Peru. Atahualpa var den trettonde och sista härskaren av Inkariket. Han tillfångatogs av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro som begärde lösen bestående av ett rum fullt av guld och ett rum två gånger fyllt med silver. Efter att denna hade betalats lät Pizarro dock avrätta Atahualpa efter en skenrättegång.
När han stod bunden vid bålet övertygades han av prästen att låta sig döpas till den kristna tron. Han kunde då dömas till att strypas i stället för att garrotteras. Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.

måndag 16 augusti 2010

”Norrlands trevligaste bilträff”


Amerikanska bilar, europeiska bilar, svenska bilar, lastbilar, stora bilar, små bilar, bilar, bilar… Det var bilar överallt på Sandslån under hela lördagen. Leif Pettersson, ordförande i arrangerande Riverside Cruisers, sken ikapp med solen.

- Vi har haft tur med vädret varje år. Evenemanget blir också större och större. Här finns minst 2000 personer och 300 bilar. Många säger att det är Norrlands trevligaste bilträff. Man kommer för att visa upp sina bilar, titta på andras bilar, träffa gamla kompisar, ha trevligt, och kanske ta en öl – om man inte kör!

Bilträffen inleddes redan på fredag kväll med en rockkonsert med eminenta Krantz & Krantz från Härnösand. Det var mera Krantz under lördagen med deltävling nummer fem (av sex) i Krantz Challenge, där förstapriset är en resa till USA för två.

Sedan var det cruising i Kramfors, där många trotsade vädret och blev kvar natten lång. Resten återvände till Sandslån, och avslutade bilträffen med dans till Blue Steel.

fredag 13 augusti 2010

Gränsöverskridande världsmusik







Festivaldöden drabbar inte lilla Näsåker. I dagarna tre pågick 16:e upplagan Urkult, av en del kallad ”Sveriges vackraste festival”. Det är lätt att hålla med. Utsikten över Ångermanälven är betagande, och Nämforsen med sina drygt tre tusen hällristningar ligger tryggt där som en brygga mellan historia och nutid.

Urkult håller sig konsekvent till sin nisch, man försöker inte växa till varje pris, utan anser sig ha hittat det rätta formatet, man satsar på kvalitet och inte nödvändigtvis stora namn.

Näsåker har omkring 500 invånare, och lika många i byarna runt om. Till Urkult kommer det varje år 7000-8000 besökare. Det är som om 15 miljoner turister dundrade in till Stockholm under en helg.

Urkult står för *världsmusik*. Här finns jättefina band från hela världen, också från Sverige. De bästa är ändå de gränsöverskridande.

Iva Nova är en grupp ryska kvinnor från St. Petersburg som blandar punk, heavy metal och folkmusik på ett oemotståndligt lekfullt sätt. Kraa är en grupp kvinnor i tjugoårsålder från Härnösand, med en kraftfull scennärvaro, de spelar jazzbaserad musik blandad med svensk folkmusik, och influenser hämtade lite varstans, och låter som just världsmusik.

Polska Kroke spelar klezmer, som i sig är syntetisk och överskridande, men som här dessutom förfinas genom klassiska inslag.

Mångfald är att föredra framför enfald. Öppenhet är varje kulturs livsluft. Inavel leder bara till fördumning och stagnation. Så enkelt är det.

torsdag 12 augusti 2010

Politisk satir om Norrland som självständig nation


Ett självständigt Norrland. Det är utgångspunkten för kramforsbon Grzegorz Flakierskis roman ”Statskuppen i Norrland”.

RelateratMen egentligen handlar den inte alls om någon statskupp utan snarare om en revolution där de som bor och lever i Norrland klipper banden till Sverige och till de statliga och kommunala institutionerna.

Det är dock inte en revolution som den ryska, där ett parti tar över, utan mer lik den revolution som inträffade i framför allt Katalonien i nordöstra Spanien under det spanska inbördeskriget. En revolution där folket tog makten utan några partier som styrde och ställde. Och här ställs också kommunalråden åt sidan när stormöten i Folkets huslokaler och på torg tar över styret.

I boken använder Grzegorz Flakierski ett lätt och ledigt språk. Beskrivningarna av verkligheten påminner en del om hur Jan Guillou skildrar personer och händelser i sina berömda böcker om agenten Carl Hamilton. Precis som hos Guillou finns hela tiden en samhällskritik som lyfts fram.

Här är det framför allt synen på Norrland som en tärande del av Sverige, som vissa politiker i söder lyfter fram, som kritiseras. Detta trots att, som författaren påpekar, en stor del av landets naturtillgångar finns i Norrland och att exempelvis författarens hemlän står för en mycket stor del av den svenska exporten till utlandet.

Det är en politisk satir som gisslar opportunism, korruption och inkompetens utifrån det faktum att folk kommer allt längre från möjligheten att besluta över sina egna liv.

Här skildras hur representanter för den socialdemokratiska regeringen gör uttalanden som inte uppskattas och som slutar med att man sätter upp en vägbom över E4 norr om Dalälven.

Boken gör nedslag i olika delar av Sverige. Vi får följa med in till regeringen och till de ledande militärerna. Dessutom skildrar författaren händelser i till exempel Umeå, Kramfors och Sollefteå. Boken skulle dock säkert ha vunnit på om Flakierski hade utkristalliserat någon eller några huvudpersoner som vi läsare kunnat identifiera oss med. Nu flyttas vi från person till person utan att vi kommer någon nära.

Flakierski lånar en del från verkligheten och vissa personer går lätt att identifiera. Men han använder konsekvent andra namn (med ett undantag, en hockeymatch där Sedinbröderna deltar).

Lennart Lundberg i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)

onsdag 11 augusti 2010

Sommarens skönaste skröna


Statskuppen i Norrland
FÖRFATTARE: Grzegorz Flakierski
FÖRLAG: Mandatus bok- produktion

Sommarens ovanligaste bok har ett anspråkslöst yttre och är bara 135 sidor tjock. Vid en första anblick liknar den mest ett ganska trist häfte av politisk propaganda i valtider. Likafullt börjar jag läsa, eftersom den enligt omslagspresentationen handlar om Norrland och norrlänningar som fått nog.
Inuti pärmarna döljer sig en välskriven samhällssatir som gång på gång får mig att ömsom skratta befriat och ömsom sätta skrattet i halsen. "Statskuppen i Norrland" är inte en roman och knappast en kortnovell, snarast en elegant lång-skröna med flera bottnar.

Grzegorz Flakierski kombinerar sådant som hänt på andra håll i världen med rådande svenska förhållanden och drar allt till sin spets: Stockholmsfixering, korruption, globalisering, inkompetenta politiker, opportunism, maktcentrerad cynism, hårdvinklad mediarapportering och så vidare. Allt för att undersöka om Norrland verkligen behövs.
Skeendet som leder till ett terrorstämplat norrländskt uppror med krav på egen republik, börjar med en presskonferens där en tillväxtminister föreslår att Sverige ska sälja Norrland till Finland för att få ordning på ekonomin.
Sedan går allt av bara farten. Så gott som varje stycke i boken är en egen mening utan punkt, vilket tack vare dramaturgin aldrig blir jobbigt att läsa utan bara bidrar till att bibehålla tempot.

Jag har så roligt i de snabbt men samtidigt detaljrikt tecknade karaktärernas sällskap, att jag sträckläser hela boken utan att vilja lägga ifrån mig den förrän jag vet hur den norrländska revolutionen slutar.
Den här boken är något så ovanligt som en politiskt initierad elakhet, presenterad med humor och flyhänt iakttagelseförmåga. Ofta infinner sig det hjärtliga skarpsinnet i form av träffsäkra dialoger, andra gånger i form av tankar i någons huvud.
Och det bästa av allt är att innehållet är så otroligt att det mycket väl skulle kunna vara troligt.
Grzegorz Flakierski är född 1956 i Warsawa och flyttade från Polen till Sverige 1969. Han är verksam som kulturskribent och är bosatt utanför Kramfors i Ångermanland, Västernorrland.
Boken säljs endast via internet.

Karina Sundkvist i Piteå-Tidning 2010-08-11

Tisdagsklubben för mc-intresserade


Varje tisdag klockan 18 träffas ett gäng mc-entusiaster på OK-macken i Kramfors. Härifrån åker man ut till olika ställen och fikar. Mc-intresset förenar, och det viktiga är att åka tillsammans.

Det är tredje året som de mc-intresserade samlas varje tisdag under sommaren vid OK-macken. Man brukar vara mellan 25 och 30 motorcyklar.

- Som mest har vi varit 44 cyklar, säger Håkan Lilja, med ”bakryttare” blir det uppåt 50 personer.

Just den tisdagen när tidningen är där är det dessvärre dåligt väder, och uppslutningen är också sämre. De flesta kommer från Kramfors med omnejd, men det händer att det dyker upp mer långväga åkare. Man turas om att vara ”road captain”, den som anför täten och bestämmer vart man ska.

- Vi åker 10-20 mil bort, berättar Håkan, Sundsvall, Resele, Köpmanholmen, Mannaminne, alla möjliga ställen. Vi brukar vara tillbaka runt nio.

Alla understryker att man är varken en klubb eller förening, utan bara ett kamratgäng som delar ett gemensamt intresse. Det finns en hemsida på internet, med det lämpliga namnet hojskoj.nu, och som typiskt nog är det ingen som vem det är som sköter.

- Det fina med det här gänget, säger Håkan Lilja, är att det är så blandat. Både när det gäller ålder och cyklar. Här finns alla sorter. Roligt också med nya bekantskaper.

De andra instämmer. De startar sina motorcyklar med ett bedövande vrål, och accelererar iväg söderut.

lördag 7 augusti 2010

Brutal uppväxt i den stora katastrofens periferi


ROMAN
Den siste brodern
Nathacha Appanah
Övers: Ragna Essén
Elisabeth Grate Bokförlag, 2010


Det finns traumatiska upplevelser i barndomen som för alltid sätter sina spår i en människas sinne, även om man först i vuxen ålder inser hela vidden av det inträffade.
Lille Rajs barndom på ön Mauritius är hård och fattig, den präglas av ”skrik, spritlukt och gråt”. Han är ett speciellt barn, klen till hälsan och inbunden till karaktären. När hans två älskade bröder dör tragiskt, blir han än mer instängd i sig själv, plågad av sorg och skuldkänslor.

Då blir han vän med David, en vit pojke som tillhör en underlig grupp människor internerade i öns fängelse sedan fyra år tillbaka. Raj vet ingenting om det pågående andra världskriget, och han tror att ”jude” är en sjukdom. I det här sammanhanget är hans intuitiva uppfattning kanske ändå inte helt fel!

De två barnen hittar varandra i sin olycka, men vänskapen med den föräldralöse David får ett tragiskt slut. Först i vuxen ålder inser Raj vem han var, var han kom ifrån och vad han måste ha gått genom.

På ett finstämt och lyhört språk beskriver Appanah den brutala övergången från barndomens förvirrade tillvaro till vuxenlivets oskyddade värld.

Mauritius är mest känt för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet (Conrad, Twain), och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. Det är nu dags att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.

En spännande bekantskap med ett intressant författarskap.

fredag 6 augusti 2010

Migrationsminister Tobias Billström begår olagliga handlingar mot romer


Rumänska romer utvisas från Sverige trots att de är EU-medborgare, och har inte begått något brott här. Polisen stödjer sig på en lag som ger den rätt att utvisa utländska medborgare om misstanke föreligger att de kan inte ”ärligen försörja sig”. Flamman bad Rosa Taikon, välkänd svensk-romsk debattör, om en kommentar.

- Jag blir så upprörd! Tobias Billström begår en olaglig handling. Han använder en gammal rasistisk lag från Gustav Vasas tid.

*Du anser alltså att utvisningarna är olagliga?*

- Självklart! Att tigga är inte olagligt i Sverige. Jag läste nyligen om att det lär finnas omkring 500 uteliggare i Stockholm som också tigger. Ska Billström utvisa dem också? Nej, det handlar om ren och skär rasdiskriminering. Och då talar vi inte om Berlusconis fascistoida Italien eller den oärlige Sarkozys Frankrike, utan om ett svenskt och demokratiskt samhälle.

*Hur tror du att utvisningarna påverkar inställningen till romer här i Sverige?*

- Många har blivit upprörda. Det finns också många som protesterar. Men tyvärr finns det också många som frågar varför romerna helt enkelt inte skaffar ett vanligt jobb. Det är den klassiska frågan. Människor förstår inte att det inte går att få ett arbete om man helt saknar utbildning, vem anställer en person som inte kan läsa och skriva? Och som dessutom inte har någon bostad. Det är svårt i Sverige, och i ett land som Rumänien är det totalt hopplöst.

*Hur är situationen för romerna i Rumänien?*

- Det förekommer mycket förtryck och diskriminering mot romer här i Sverige. Men jämfört med Rumänien lever vi i ett himmelrike. Romernas situation i Rumänien är mycket, mycket svår. Vi får inte sticka under stol med att det förekommer organiserat tiggeri, att det finns rika romer som tvingar fattiga romer till kriminella handlingar. Det kan de göra tack vare den mycket omfattande korruptionen i Rumänien. Mutor hör till vardagen där.
Men varför straffar Sverige *alla* romer? Varför drabbar det också oskyldiga? Vi säger inte att alla poliser är sexförbrytare, men när det gäller romer dras alla över en kam. Så har det alltid varit.

*Samtidigt som utvisningarna uppmärksammas i media lägger delegationen för romska frågor ett åtgärdspaket? Tror du att deras förslag kan föra romernas sak framåt?*

- Det finns så många olika delegationer… du menar den där med Leissner? Ja, vad ska jag säga, hur lång tid är det rimligt att det ska ta innan diskrimineringen av romer upphör? Leissner säger att om 20 år ska det råda full jämlikhet. Om en person alltså är 20 år nu, ska han eller hon vänta tills de blir 40, innan de kan gå ut i samhället utan att vara andra klassens medborgare. Det är inte rimligt! Det skapar bara hopplöshet som leder till kriminalitet, och andra problem.

*Vad ska man då göra?*

- Utbildning är viktig, kanske det viktigaste. Romer måste börja ställa krav, och slåss för sina rättigheter, precis som jag och min syster Katarina har gjort ända sedan 60-talet. Då fick vi också ett kraftfullt stöd av många svenska kulturpersonligheter: Per Oskarsson, Peter Curman, Karl-Axel Sjöblom. Det stödet var mycket värdefullt, och det behövs idag också. Tack vare det kunde vi ta små steg framåt, och även om vi fick betala ett dyrt pris, har svenska romer det trots allt lite bättre än romer i andra länder.

*Finns det något som man inte ska göra?*

- Låta bli att som migrationsminister Billström ta till olagliga åtgärder mot romer!

torsdag 5 augusti 2010

Länge leve den borgerliga revolutionen


Här om dagen var det årsdagen av julirevolutionen. Lite jämt också, 180 år har gått sedan de heta julidagarna i Paris 1830. En kung störtades, en annan kung tillträdde.
Julirevolution har hamnat i skuggan av den *den enda stora revolutionen*, nämligen den 1789. Och det är där någonstans man söka förklaringar till vad som händer 1830.

Det är inte bara en kronologisk tillfällighet att årsdagen av Thermidorkuppen infaller nästan samtidigt.

Kampen mellan olika revolutionära fraktioner ledde till terror, politisk och social oro och reaktionära bakslag. Vägen banades för Napoleon som sätter stopp för revolutionens mest radikala åtgärder samtidigt som han befäster revolutionens grundläggande landvinningar.

Wienkongressen innebär ett försiktigt återställande av den gamla ordningen. Bourbondynastin installeras åter på tronen, och en reaktionär offensiv inleds.
Den kulminerar med Karl X:s beslut i juli att införa censur, upplösa Deputeradekammaren och införa en ny vallag.

Efter tre dagars strider tvingas Karl X att abdikera, och hertigen av Orléans utropas till konstitutionell monark som Ludvig Filip. Han är mest känd för att ha bildat Främlingslegionen, och blivit avbildad som ”Kung päron” av Charles Philipon.

1848 avsätts han, och det franska folkets vilja förverkligas i den andra republiken. Fram till 1852 med det andra kejsardömet infört genom en statskupp av pajasen Napoleon III. 1870 efter det förödmjukande nederlaget mot Preussen införs tredje republiken, efter att först ha dränkt Pariskommunen i blod – med preussisk hjälp.

Det är ett ständigt återkommande mönster sedan 1789. Borgerskapet tar ledningen i den politiska kampen för att förverkliga sina intressen, men så fort arbetarbefolkningen börjar ställa radikala krav, tar man ett steg tillbaka, och kompromissar med den gamla ordningen.

Samma mönster går förstås igen i många andra länder. Mest påtagligt kan det vara när det gäller åtskillnaden mellan kyrka och stat (även om inte så mycket i Frankrike), som än idag kan leda till idiotiska diskussioner om skolbarnen ska tvingas till kyrkan på skolavslutningen.
Dessutom kan det gälla sådana grundläggande saker som nationellt oberoende och fri- och rättigheter, som kan inskränkas lite hur som helst när det passar borgerlighetens intressen.

Den borgerliga revolutionen har aldrig fullbordats. Det börjar bli dags snart.

onsdag 4 augusti 2010

En klassisk bok får nytt liv


Birger Normans klassiska dokumentärbok ”Ådalen 31” ska ges ut på nytt.

Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande” som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, som är uppvuxen i Härnösand.

– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle. Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus ligger på valrörelsen, vill vi vänta.

Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.

– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det är nog ingen tillfällighet att den kommer 1968. Den speglar en tidsanda.

Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid har nu avskaffats. Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.

Jag inflikar att ”Ådalen 31” är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.

Förutom ”Ådalen 31” har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet ”Sol, vad vill du mig?”.

Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans "Utanikring” från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

måndag 2 augusti 2010

Tradjazzfestival – ny regi, samma anda


För 16:e året i rad ägde Tradjazzfestivalen rum på Mannaminne i Häggvik i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten. För första gången sedan starten var den ursprungliga arrangörsstaben inte med, utan nya krafter hade tagit över. Årets största begivenhet var nog ändå besöket av folkmusiklegendaren Izzy Young.

Per Wärmegård och Ingemar Edholm har satt sin prägel på Tradjazzfestivalen under hela dess existens. I år har Joje von Boisman tagit över. Han är en hemvändare, som numera bor i Mädan, ett stenkast från festivalområdet. Tyvärr hade han fullt upp och hann inte med ett samtal med Tidningen.

Istället fick vi en pratstund med Asle Bjerkan, en Mannaminnepersonlighet sedan 15 år tillbaka.

- Det har varit en stor utmaning för det nya gänget att ta över, säger Asle, men jag tycker absolut att årets program är jättebra, inte minst därför att det är så mycket i Pers och Ingemars anda.

Som vanligt bjöds det mest på traditionell jazz, och de flesta banden kommer från Västernorrland. Dessutom fanns det mer långväga gästartister från Stockholm och Piteå. I år har man också satsat på ett mer varierat musikutbud, och breddat programmet med inslag av cajun och bluegrass.

Medelåldern på musikerna var i vanlig ordning ganska hög, men också i år har 21-åringarna i Tom Eddye Trio stått för föryngringen.

Trots att vädret inte var det bästa, med hotfulla mörka moln över himlen, var publikuppslutningen god.

- Festivalen är så inarbetad, säger Asle Bjerkan, att folk kommer oavsett väder. Många återkommer år efter år, och det finns besökare inte bara från är närområdet, utan från hela Sverige och även utomlands.

En extra publikmagnet var säkerligen årets hedersgäst folkmusiklegenden Izzy Young. Mannaminne hade satt ihop en utställning om mannen som introducerade artister som Bob Dylan och Joni Mitchell, och är god vän med Pete Seeger.

- Årets festival har gett garanterad mersmak, avslutar Asle Bjerkan. Och det blir en festival också nästa år.