Travskola för barn på Dannero

På söndag började travskola för barn på Dannero. Verksamheten syftar till att väcka intresse för travsporten bland de minsta.

Travskola för barn har funnits till och från under flera år, berättar Katarina Stattin som leder skolan, men nu är det meningen att den ska permanentas. Det ska också finnas möjligheter till fortsättnings- och påbyggnadskurser.

Katarina ”Kattis” Stattin är själv inte lastgammal, hon är bara 20, men har trots det hunnit med att hålla på med ponnytrav i åtta år. För något år sedan övergick hon till ”riktigt” stortrav, och hon satsar på en tränarkarriär inom sporten.

Travskolan vänder sig till barn från fem år och uppåt, och de flesta av de tio anmälda eleverna är mellan sex och sju år gamla. Majoriteten är flickor, något som Katarina Stattin tycker är lite synd.

- Men det viktiga är att vi får många elever, säger hon.

Innan det blir dags för de stora travtävlingarna på V75 handlar det för barnen mest om lek. De ska genom travskolan få hästvana och lära sig hur man sköter om en häst.

Det gick inte att ta fel på barnens entusiasm när ponnyhästarna skulle ledas från hagen för att bli ompysslade i stallet.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-03-29

Ska vi byta grejer med varann? – Bytardag i Docksta

Nysatsningen på en bytardag i Docksta blev en stor succé. Folk från både när och fjärran sökte sig på söndagen till Bygdegården vid Skulebergets fot. Barnkläder och andra barnartiklar, som skor, leksaker och sportprylar, var mest efterfrågade.

Förra gången som man försökte sig på en bytardag i Docksta var i höstas och det blev ingen framgång.

- Många ville sälja, men det fanns tyvärr få köpare, berättar Malin Sjölander som står bakom bytardagen.

Den här gången gick det dock mycket bättre. Det var kö utanför redan innan öppningsdags, och den första timmen var det en ordentlig rusch i Bygdegårdens lokaler. Malin Sjölander tror att nyckeln till framgång stavas annonsering. Man hade skickat ut infolappar om bytardagen till alla förskolor i kommunen. Dessutom satte man upp inte mindre än 700 anslag på strategiska ställen runt om i Kramfors, men också i Bjästa och Köpmanholmen.

Man har goda förhoppningar om att bytardagen ska bli regelbundet återkommande, och redan nu har planeringen för sommaren påbörjats.
I anslutning till bytardagen fanns det ett litet café, där kaffe, bullar, korv och läsk serverades.

- För många är det också ett tillfälle att träffas, att förena nytta med nöje, tror Malin Sjölander.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-03-29

Fängelsepjäs fångar

TEATER
Bergsprängardöttrar
Manus och regi: Lo Kauppi
Scenografi: Lo Kauppi
Medverkande: Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna, Figge Norling, Sara Turpin, Miina Turunen
Riksteatern, turné Stora Scenen, Härnösands teater

Det är inte så att det var bättre förr, problemet är att det är sämre nu. Det är som om tiden backade och vissa saker aldrig har hänt. Vart har 70-talets debatt om kriminalvården tagit vägen? Det skulle bli vård istället för straff, anständiga villkor i fängelser, samhället skulle stötta vid frigivning, det skulle satsas på förebyggande åtgärder, det fanns en utbredd uppfattning om att ett bra och rättvist samhälle var bästa botemedlet mot kriminalitet.


Sedan dess har brottsligheten inte ökat mer än marginellt, men antalet dömda har flerdubblats, straffens längd har skenat iväg, och säkerhetsföreskrifter på fängelser har blivit alltmer drakoniska, vilket har medfört sämre integritet och mer kränkande behandling av de intagna.

Efter några spektakulära rymningar 2004 beslutade dåvarande justitieministern Thomas Bodström i populistisk iver att bygga några så kallade superfängelser. Ett står färdigt att snart tas i bruk utanför Härnösand. Det har kostat 1,2 miljarder att bygga, vilket motsvarar en kostnad på 6,3 miljoner per yta och plats. Rekord! I själva verket har antalet rymningar inte alls ökat. Många befarar att de nya säkerhetsfängelser kommer bara att leda till mer våld, och naturligtvis ingen som helst rehabilitering, med ökad risk för - redan höga tal - återfall.

Som en liten jämförelse kan nämnas att på Hinsebergsanstalten finns det en psykiater per hundra interner. Han kommer var fjortonde dag.

Lo Kauppi har samtalat med interner och vårdare på anstalterna i Hinseberg och Ystad, och fram växte pjäsen "Bergsprängardöttrar". Titeln antyder förbindelsen med Lo Kauppis självbiografiska succé "Bergsprängardottern som exploderade". Tematiken är också delvis densamma. Pjäsen gestaltar vardagen för fyra kvinnliga fångar. Den pendlar mellan drömmar, längtan och hopp och kränkningar, frustration och förtvivlan.

Scenografin är central för föreställningen. En kompakt grå vägg går högt, högt upp, och är uppdelad i exakt lika stora lådor. Det är en fyrkantig, inrutad tillvaro, här ryms allt, fångarnas celler, arbetsplatserna, förråd, brevlådor, larmanläggning, You name it. Väggen ska naturligtvis också avskärma fångarna från yttervärlden. Det är bara det att vi som åskådare befinner oss på samma sida av den som fångarna. Hur mycket murar vi än bygger, för att isolera och hålla fångarna borta från oss, förblir fängelset en del av samhället. Och i någon mening en avspegling av det.

Jag tror det var Leo Tolstoy som sa att ett samhälle kan bedömas utifrån sina fängelser. Om den gamle ryssen hade rätt, har vi stor anledning till oro. Ett samhälle genomsyrat av våld och hämndbegär, där solidariteten får stryka på foten, är ingenting att se fram emot.

Figge Norlings plit utgör navet i historien. Sittande uppe på sin stege är han alltid i överläge. Trots sin välvilja och allmänna hygglighet är han systemets fånge och förvandlas till en mini-Eichmann som bara håller sig till reglerna. Han krossar människor och gömmer sig bakom sina ständigt upprepade mantran: "Fyll i en anhållan", "du kan alltid överklaga".

Anhållan avslås rutinmässigt, att överklaga är inte lönt. Den största smärtan är för kvinnorna att de berövas sina barn. Sara Turpin i en paradroll som den uppspelta och levnadsglada Angelica klarar till slut inte trycket och går under. Pamela Cortés Brunas Rosanna är bara resignerat oförstående. Miina Turunens Helena inser att alla hans förhoppningar om uppbrott från en tradition av våld och förtryck är förgäves när samhället inte erbjuder hjälp och stöd och hon rättar in sig i ledet, dock med högburet huvud. Anette Bjärlestams extroverta och uppkäftiga Mia fyller maniskt i nya anhållanden, som avslås med motsvarande maniska envishet. Det är en klaustrofobisk värld av kränkningar och förnedring.

Scenbyten i första akten ackompanjeras av en musik som låter som en svag puls, för att avbrytas tvärt av våldsamma urladdningar i ljussättningens ryckiga blixtnedslag. Andra aktens ljusillustration är ett irriterande gnissel som äter sig in i hjärnan tills det blir outhärdligt.

Det är som fängelsesystemet självt.

"Bergsprängardöttrar" gestaltar ett allvarligt samhällsproblem samtidigt som det lyfter fram människoöden. Det är en kraftfull protest mot att fel begås. Det är också en uppmaning att ta strid mot en orättvisa. Det är starkt och det berör. Flera i publiken kunde inte hålla tårarna tillbaka. Ett gott betyg om något.

Det enda som störde mig var föreställningens förutsägbarhet. Tills jag kom på att det faktiskt inte var pjäsens fel.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-30

Lyckad nostalgiresa med Bäcklund

KONSERT: Magnus Bäcklund / The Thunderballs

Plats: Kramfors Folkets Park

Publik: Cirka 450

Längd: 1,5 timme

Bäst: Stämningen

Sämst: För lite strippshow?

Magnus Bäcklund, känd från bland annat Melodifestivalen och gruppen Fame, uppträdde i lördags kväll med sin bejublade Tom Jones-föreställning. Stämningen var på topp bland den stora publiken. Det blev en nostalgikväll med massor av gamla hits.

Tom Jones karriär sträcker sig över mer än 40 år, och har dessutom fått lite av en renässans på senare tid, så det finns en rik musikalisk källa att ösa ur. Magnus Bäcklund har en röst som påminner inte så lite om ”Tjuren från Wales”, låt gå att han saknar förlagans sex appeal. Å andra sidan kommer de flesta artister till korta i det avseendet.

Röstlikheten till trots är Bäcklund klok nog att inte försöka härma sin idol, utan han sjunger dennes sångnummer på sitt eget vis. Det han eventuellt saknar av Jones utstrålning kompenserar han mer än väl med sin sångglädje, scennärvaro och en god publikkontakt. Det är publikfrieri i ordets bästa bemärkelse, när en artist bjuder på sig själv.

Bäcklund är också medveten om att han inte är Tom Jones utan sig själv, och han uppträder till publikens förtjusning ständigt med glimten i ögat.

Det blev inte så mycket svett och undertryckta eller tämligen öppna sexuella anspelningar, utan mer av en nostalgitripp där publiken rycktes med, och inte bara klappade händerna, utan också stämde in med allsång och sjöng med i låtarna.

Bandet The Thunderballs bakom Magnus Bäcklund bjöd på ett tät rockackompanjemang, med en härlig blåssektion.

Förutom Tom Jones-hits blev det också några Elvislåtar – de två artisterna var goda vänner. Men under titellåten från filmen ”Allt eller inget”, behöll Magnus till publikens besvikelse det mesta av kläderna på.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)

Veckan som kommer Vecka 13 2010

Vår justitieminister tycker att människor misstänkta för brott ska "hängas ut". Lite i Andrej Vysjinskijs anda, "Ge mig en människa, så hittar jag en paragraf". Även om i rättvisans namn så ägnade sig knappast Andrej Januarjevitj åt att sätta dumstrut på vare sig de misstänkta eller de redan dömda. Beatrice råkade bara uttrycka sig lite klumpligt.

Veckan börjar annars med att min gamle kompis Erik Blix fyller år. Grattis Erik!

På tisdag är det så dags för IKEA:s Ingvar Kamprad att fylla år. Den karln kan man inte annat än beundra. Skatteflykting, gammal nasse, och alkis därtill. Och ändå älskad av hela svenska folket. Det är stort det.

Mer födelsedagar. På onsdag är det 414 år sedan René Descartes föddes. Han är betydelsefull i svensk historia. Att ta död på honom är Sveriges största bidrag till filosofihistorien.

Sedan har vi skärtorsdagen, som ju liksom inleder påskhelgen. Och då drar jag traditionsenligt min gamle kompis Alfs hopplösa skämt: skärt det vet jag, men vad fan är orsdag?

På fredag är det 285 år sedan Giacomo Casanova föddes. Det får mig att tänka på en rolig episod som Björn Elmbrant beskriver i sin bok om Hjalmar Mehr. Under opinionsarbetet för den republikanska sidan under det spanska inbördeskriget fick man tag på en intressant spanjor, som skulle tala på ett möte. Mehr frågar mannen om hans namn, och får då veta att hans förnamn är Casanova. Inte så lämpligt för en vänsterman, i ett sådant sammanhang. Så Mehr frågar om han inte har ett annat tilltalsnamn. Det hade han. Jesus.

På lördag skulle Doris Day ha fyllt år. Om henne sa Groucho Marx: "Jag kände Doris Day innan hon blev oskuld".

Veckan avslutas med amiral Yamamotos födelsedag. Det var han som planerade anfallet mot Pearl Harbour. Bland annat. Fast egentligen var han emot att Japan skulle gå i krig mot USA. Jag antar att det är sådant som kallas att man är fångad i historiens grepp. Det gick som det gick också. Både för Japan och Yamamoto.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-28

Kom och ta ett avdragsgillt skjut!

Eftersom Maud Olofsson den senaste veckan inte har kommit med något utspel om nya spännande skatteavdrag (människan saknar uppenbarligen inte helt självbevarelsedrift), passar Hamnvikens Höjder på att lämna ett eget bidrag.
Skatteavdrag för sexuella tjänster!
Det är förståeligt om några rent spontant ryggar tillbaka. Men försök att se rationellt på saken. Vi lever i ett stressigt samhälle, människor hastar hit och dit, det är mycket med det mesta. Och då hinner många inte få till det. Vilket inverkar menligt på deras själsliga liksom fysiska hälsa.
Ett självklart argument är nya arbetstillfällen. Varför ska man se ner på vare sig kvinnliga eller manliga prostituerade? Varför är det finare att vara till exempel snickare? Särskilt gäller det de grupper som på grund av sossarnas ideologiska blindhet och fackets anakronistiska stelbenthet hindras från att komma in på arbetsmarknaden. Ungdomar, så klart, och då passar det alldeles utmärkt, det minns man själv hur det gick till när man var ung!
Sedan har vi invandrare, för dem blir det ett fantastiskt tillfälle att komma i kontakt med det svenska samhället på ett synnerligen nära, för att inte säga intimt, sätt. Och det blir, tja, lite exotiskt…
En ryska – eller ryss – när det pockar på en söndag kväll, det kallar jag arbetslinjen!
En positiv bieffekt blir att prostitutionen förvandlas från svart till vitt (skatteintäkter!), flyttar från obskyra ställen med kriminell anknytning till avdragsgill hygien och respektabilitet.
Farhågorna om att avdraget kan slå orättvist tror jag är betydligt överdrivna, det finns många med låga inkomster som gladeligen kommer att utnyttja avdraget.
Inte utan att rodna lätt föreslår jag att avdraget döps till ”Sprut-avdrag”.
Ett Sprut-avdrag bekämpar svartarbete, lockar fram fler entreprenörer och skapar fler efterfrågade jobb utan att belasta statskassan. Fler framgångsrika företag innebär ökad tillväxt och även ökad välfärd.
PS. Uppfinnaren från Sundbyberg ringde. Det är visst olagligt att sälja sex i Sverige. Tänkte inte på det…

Publicerat i Flamman 2010-12

Veckan som kommer Vecka 12 2010

Riksdagen har tagit ett beslut som konstaterar att folkmordet på armenier 1915 var ett folkmord. Det hängde dock på håret. Beslutet togs med en rösts övervikt, tack vare att några borgerliga ledamöter struntade i partipiskan. Tur var det, hade omröstningen utfallit annorlunda skulle det få förödande konsekvenser både i nutiden och i det förflutna.

Ett nederlag i riksdagen borde rimligen innebära att folkmordet inte var ett folkmord, ja kanske till och med att det inte har inträffat.

Vad blir nästa steg i riksdagens omsorg om den historiska sanningen? Årtalet för Gustav Vasas kröning? Har Kalmarunionen verkligen existerat? Vi ser fram emot med spänning.

Tack och lov är inte alla historiska fakta underkastade våra folkvaldas omröstningar. Det är ett fastslaget faktum att den 22 mars för 115 år sedan hade bröderna Lumiére, Auguste och Louise, den första visningen av rörliga bilder. Det räknas ändå inte som filmens födelse, eftersom bröderna inte tog pröjs av den utvalda publiken. Och film utan svindyra biljetter är ingen film alls.

Den första visningen med betalande publik fick vänta till mellandagarna i december samma år.

På tal om film så är det tisdag 100 år sedan Akira Kurosawa föddes. SVT visar just nu den japanske mästerregissörens filmer, och det bör ni inte missa.

På onsdag är det 105 år sedan Jules Verne gick bort. För fem år sedan, med anledning av 100 årsdagen av hans bortgång, skrev jag följande text:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:
En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

På torsdag är det Greklands nationaldag. Trots stormig historia och ogynnsamt geopolitiskt läge har landet varit självständigt sedan någon gång av början på 1820-talet - med avbrott för den tysknazistiska ockupationen bland annat. Det är en anmärkningsvärd framgång, snart blir det 200 år. Om det nu blir det.

Ett EU-medlemskap, högerregeringens trixande med budgetsiffror och nyliberalismens kvävande strupgrepp riskerar att i praktiken åstadkomma det som inte ens Hitlers divisioner förmådde.

Bangladesh firar sin självständighet på fredag. Ni kan historien: vid Indiens självständighet 1947 ansåg muslimerna att hinduerna förtryckte dem och bildade därför en egen stat, Pakistan. Den bestod av två delar, Väst- och Östpakistan. De hängde inte ens ihop, vilket inte hindrade östpakistanier för att anklaga västdelen för förtryck. De förklarade sig självständiga, vilket naturligtvis ledde till en invasion. Som i sin tur ledde till en humanitär katastrof av sällan skådade dimensioner. Indien intervenerade och såg till att Östpakistan blev självständigt under namnet Bangladesh, vilket lär betyda "Bengalens land" på bengali.

På lördag är det Earth Hour. En symbolisk handling för miljön. Under en timme mörkläggs städer för att visa sin vilja att spara energi och minska utsläppen av växthusgaser. Förra året deltog en halv miljon svenskar. Var med i år du också! Släck mellan 20.30 och 21.30. Det tänker jag göra.

Och var rädd om miljön resten av året också!

Natten mot söndag börjar sommartid. För er som har svårt att komma ihåg om ställer fram eller drar tillbaka klockan - och vi är många! - rekommenderar jag mitt gamla knep med trädgårdsmöblerna. Ni vet, på sommaren ställer man fram...

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-21

Vilks och yttrandefriheten är olika debatter

Debatten om Lars Vilks och yttrandefriheten är egentligen flera debatter. Naturligtvis är det totalt förkastligt att hota eller trakassera någon.
Själva yttrandefriheten är en annan diskussion. Många, kanske de flesta, som har deltagit i debatten om mordhoten mot Vilks tycks helt aningslöst förutsätta att yttrandefriheten är total och oinskränkt. Det är den inte. Det finns en rad begränsningar av vad man får säga. Hets mot folkgrupp (som en del menar att Vilks har gjort sig skyldig till) är straffbart. I Tyskland är nazistiska partier förbjudna. Kommunistpartiet var länge förbjudet i Västtyskland. Att såra religiösa känslor är straffbart i Polen och Irland. Ungern har nyligen stiftat en lag som straffbelägger förnekande av Förintelsen. Däremot fick den ungerska högern inte genom att samma sak skulle gälla förnekande av kommunismens brott.
Det är nödvändigt med en ständig och grundläggande diskussion kring yttrandefriheten och dess gränser. Jag medger mer än gärna att det är ingen lätt fråga, och jag har inga definitiva svar att erbjuda.

Rent generellt anser jag att eventuella inskränkningar ska vara så minimala som möjligt. Yttrandefriheten är ett omistligt värde, och risken är alltid stor att har man väl börjat tumma på den, kan det lätt urarta, med förödande konsekvenser för det demokratiska samhället.
Det finns också en praktisk aspekt. Tvivelaktiga åsikter som trängs undan till olaglighet kan lätt fermentera till något betydligt otäckare.
Man behöver inte vara konstkritiker för att se att Vilks rondellhund är en taskig teckning, och att han inte ens orkade vässa pennan.
Det är fullt logiskt, Muhammedhunden är bara en narcissistisk provokation i pr-syfte som uttrycker en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. Vilks vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull. Han väljer att förolämpa muslimer, en redan diskriminerad grupp under stark socialt och politiskt tryck.

Muslimska fundamentalister hotar inte vår frihet, de har inte ens stöd bland muslimer. Det finns betydligt allvarligare hot. Tryckfrihetsförordningen är på väg att offras på EU-anpassningens altare. De anställdas yttrandefrihet inskränks allt mer av arbetsgivarna.
Det är viktigt att skydda Vilks från hot. Det är ännu viktigare att vänstern är beredd att ta strid för yttrandefriheten. Den är alldeles för viktig för att lämnas till liberala hycklare.

Publicerat i Flamman 2010-11

Maktlös uppgörelse som bara rör de invigda

ROMAN
Mäktig tussilago
Maja Lundgren.
Bonniers, 2010.

Maja Lundgren är tillbaka. Återkomsten efter den väldiga uppståndelsen med Myggor och tigrar är dock betydligt lugnare, även om också den här romanen är en slags ”uppgörelse”. Frågan är bara med vem och med vad.

Det handlar om Oscar Riktelius, en snäll kille som gör allt för att anamma den moderna mansrollen. Han är ödmjuk och feministisk, och har naturligtvis ingenting för det. Varför man ska ha någonting för det, framgår inte.
Självfallet har hans fru lämnat honom, och tagit barnen Mimmi och Moses med sig. Hon tyckte att böngrytan, eller om det var linssoppan, visserligen god, smakade moral, och hon vill ha mer spänning i livet.
Oscar har hamnat på psyket, och här kan läsaren bitvis ana sig till en vag kritik av psykiatrin. Det mentala sammanbrottet föregicks av en middag med gamla vänner, en central händelse i romanen.

Lundgren fångar mycket väl tonläget och språket i intellektuellt snicksnack, som går mest ut på att framhäva sin egen förträfflighet. Det blir stundtals en vass parodi. Men också de här personerna är mycket schablonmässiga. Och det knappt återhållna, kyliga hånet som de skildras med tangerar människoförakt. Parodin slår tillbaka på författaren.

Romanen är uppbyggd av små korta stycken, som ibland påminner om statusmeddelanden på Facebook, en del aforismer, dikter, som pendlar mellan hexameter och grötrim, ordspråksmässigt psykologiserande, febriga fantasier, och mer eller mindre lyckade ordlekar. Snöboll – töboll. Ja, jag vet inte.
Det är möjligt att vi förväntas känna igen personerna i romanen. Men för dem som i likhet med undertecknad inte frekventerar de rätta ställena och inte umgås i de rätta kretsarna är det fullständigt omöjligt.
Därmed förpassar sig Mäktig tussilago till den betydelselösa marginalen för inte särskilt lyckade verk som angår bara de få.

Publicerat i Flamman 2010-11

Krig och fred

Det är rekordmånga fredspriskandidater i år. Beror det på att det är så mycket fred på jorden just nu? Eller på att det är så många som kämpar för freden?

Vapenhandeln har öket med 22 procent under 2000-talet. Som vanligt i fredsbevarande syfte.

En av kandidaterna till Fredspriset är den kinesiske författaren och dissidenten Liu Xiaobo. Fast känner man den norska Nobelpriskommittén rätt ger de priset till den kinesiske presidenten istället.

Informationsmöte om framtiden för vårdcentralen i Nyland

Sjukvårdens framtid engagerar och oroar många. Med anledning av den senaste tidens turbulens i landstinget ordnade Ytterlännäs avdelning av Centerpartiet ett informationsmöte om vårdcentralen i Nyland på tisdag kväll i Nylandsskolan. Rubriker för mötet var ”Blir den sjuka vården någonsin frisk igen?” och ”Klarar Nylands vårdcentral nästa stålbad?”

Oppositionsrådet i landstinget Hans Hedlund (C) gav en snabb bild av utvecklingen inom landstinget i Västernorrland. Även om han naturligt nog la stor del av skulden på den socialdemokratiska ledningens senfärdighet, betonade han också länets specifikt svåra situation, med kraftig befolkningsminskning och en ogynnsam åldersstruktur med relativt många äldre.

Vidare informerade Hedlund om den nya vårdvalsmodellen, som är lagstadgad från årsskiftet, och som ger patienterna möjlighet att helt fritt välja – och byta – vårdcentral.
Landstingets primärvårdschef Lennart Moberg berättade för de församlade om de olika mått och steg som vidtas för att de landstingsdrivna vårdcentralerna ska erbjuda så bra vård som möjligt. Man använder sig inte minst av systematiska mätningar och patientenkäter, där man kollar sådant som framkomlighet per telefon och bemötande.

- En bra verksamhet kan bli ännu bättre, konstaterade Lennart Moberg.

Efter de två anföranden bjöds det på fika. Kvällen avrundades med en frågestund.

Vreden fick sinnen att rinna över i Halabja

I LO-Tidningens serie om monument skrev jag i ett PS: ”Statyer handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Och kanske allra mest om nuet” (2008-08-26). I Halabja kom det att handla om ännu mer.

Halabja är den stad i Kurdistan i norra Irak som attackerades med gas av Saddam Hussein, och mer än 5000 människor dog under fruktansvärda plågor. Efter 1991 när kurderna kunde erövra en mycket vidsträckt autonomi, rester där ett monument över de mördade offren, ett ganska påkostat mausoleum.

När talen hade hållits, festligheterna var över och de celebra gästerna hade rest hem, var Halabjaborna kvar – med sin fattigdom, sin bostadsbrist,. Sina avsaknad av framtidsutsikter. Och till slut fick vreden sinnen att rinna över. De uppretade människorna från Halabja, släkt och vänner till de mördade, brände ner monumentet.

Det var egentligen en oerhörd handling. Lågorna från mausoleet var som ett finger rätt upp i luften som sa: flyg och far, ni har inte med vårt minne att göra!
Numera är monumentet återuppbyggt.

Publicerat i LO-Tidningen 2010-03-12

Veckan som kommer Vecka 11 2010

Lars Vilks kryper omkring med en yxa i högsta hugg och ser mycket nöjd ut. Och nej, jag tycker att det är fel att hota människor, och Vilks får rita vad han vill. Men jag vill gärna lägga till åtminstone en aspekt till på saken. Följande text publicerades i ETC för två och ett halvt år sedan:

Rättsprocessen mot den polska konstnärinnan Dorota Nieznalska har pågått sedan 2003. På ett galleri i Gdansk ställde hon ut en installation, kallad "Passion", föreställande en erigerad penis som växer fram från ett kors, och bredvid visades en film från en styrketräningslokal. Konstverkets uttryck för protest mot kyrkans patriarkala förtryck var uppenbart.
Efter en farsartad anmälan från personer som inte ens hade sett installationen, åtalades Nieznalska för "sårande av religiösa känslor", något som faller under brottsbalken i Polen, och dömdes i lägsta instans till sex månaders samhällstjänst, och att betala rättegångskostnader. Hon friades i högre instans, och rättsmaskineriet mal som sagt fortfarande på.

Det handlar om konsten och friheten, och det går att dra en parallell med vår inhemska debatt om Lars Vilks Muhammedhundar och judesuggor. Men är de två fallen verkligen jämförbara?
Vilks uttrycker ingenting, han vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull. Han väljer att förolämpa muslimer, en redan diskriminerad grupp under stark socialt och politiskt tryck. Judesuggan är enligt honom själv "en uppenbar parodi", för Vilks tycks allting vara en lek i förbifarten, han är helt oförmögen att relatera till samhället eller historien.

Nieznalskas konstverk är ett förtvivlat skrik av protest mot förtryck i ett samhälle där kyrkans makt växer, klerikalismen tilltar, och katolicismen är en statsreligion i allt utom det rent formella.
På ena sidan en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. På den andra sidan en konst mitt i samhället, som vågar ifrågasätta överheten, och där formen har också ett innehåll som ställer obekväma frågor.
Yttrandefriheten är mycket viktig, och naturligtvis får Vilks säga eller rita vad han vill, precis som Nieznalska borde få göra det. För övrigt befinner sig de två konstnärerna på skilda planeter.
Det är hög tid att ställa frågan "Varför?" i konstdebatten.

På måndag är det hur som helst årsdagen av mordet på Julius Caesar. Inträffade 44 före vår tideräkning, och gav upphov till talesättet "Också din min Brutus" (E tu Brute), vilket han nästan säkert inte sa. Citatet kommer från Shakespeare, dessutom brukar historiker påpeka att den romerska överklassen talade mest grekiska.

Däremot har han med all säkerhet gett upphov till "kejsare" och månaden juli. Inte illa det.

På tisdag är det 22 år sedan gasattacken mot den kurdiska staden Halabja då minst fem tusen människor dödades. Jag var i Halabja i höstas, och såg ett mycket imponerande monument till de dödas minne. Fattigdomen i staden var mindre imponerande.

På onsdag firar vi Saint Patrick´s Day, som är också Irlands nationaldag. På iriska heter det "Lá Fhéile Pádraig". Häftigt!

På torsdag är det Arubas nationaldag, vilket är lite märkligt med tanke på att ön är en holländsk koloni, även om det är "förvaltningsmässigt" självstyrande, med ett eget parlament. Men det är kanske det som är grejen, får folk skrika sig hesa i en folkförsamling och vifta med egen flagga håller de sig nöjda och lugna.

Aruba beboddes av Arawakindianer. Sedan kom européerna dit. Och ganska snart fanns det inga Arawakindianer.

På fredag är det 79 år sedan staten Nevada legaliserade hasardspel. Resten är historia: Las Vegas, maffian och allt det där. Det jag finner lite anmärkningsvärt är att det alltså fram till 1931 i frihetens förlovade land var förbjudet med spel och dobbel, och staten ansåg sig ha rätt att införa dylika inskränkningar för medborgarnas eget bästa. Onekligen intressant.

På lördag är det vårdagjämning. Den har jag aldrig lyckats förstå. "Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan" etc. Någon?

Det är också årsdagen på starten av Irakkriget. En parafras på det gamla tjeckoslovakiska skämtet från 1968 om vad ryssarna gör i Tjeckoslovakien, jo de letar efter dem som bjöd in dem: Vad gör amerikanerna i Irak sedan 2003? Jo, de letar efter de massförstörelsevapen som var anledningen till kriget.

På söndag är det världspoesidagen. Det är också Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Jag vet inte om de två hänger ihop på något sätt, men man kan alltid hoppas!

Dagen till ära några rader poesi. Lasse Lucidor:

Skulle Jag sörja då wore Jag tokot,
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt,
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot,
Mången mått liwa som eij äter skrätt.

Och Gustaf Fröding:

Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, hvad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på lifsens stråt
kan tvättas bort af gråt.
Min glädje var ringa, min motgång var mycken,
min strängalek gjord till att falla i stycken,
och gjord att förlisa, min lefnads båt
- ro hit med vin för en plåt!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-14

Saab har nio liv som katten – men man vet aldrig när de är förbrukade

Trollhättan Staden hälsar mig välkommen med strålande solsken och vinterskrud. Snö och kyla har varit ovanligt här under en längre tid, men i år har Trollhättan fått uppleva en riktig vinter.

Det är en kort promenad från järnvägsstationen till stadens centrum. En småstadskänsla infinner sig snabbt, dock modell lite större. Bebyggelsen är genomgående låg, det är rejäla tegelhus, fasaderna är välskötta. Huvudstråket Kungsgatan, parallellt med den ligger den betydligt mer undanskymda Drottninggatan, löper tvärs genom hela centrum, och mynnar ut i ett stort torg, som inte särskilt överraskande heter Drottningtorget.

Tempot här är avsevärt lägre än i storstaden Göteborg 50 minuters tågresa härifrån. Allt är så lugnt och nästan sävligt. Föräldrar promenerar med barnvagnar, ungdomar sitter på fik och knappar på sina mobiltelefoner, människor går in och ut ur affärer. Det är så normalt. För den som inte visste, finns det inte ett spår, inte ett tecken på att här har det under ett år utspelats ett drama, där framtiden stod på spel för stora delar av stadens befolkning. Och kanske staden själv också.
Sant är att alla anser att dramat är över. Åtminstone för den här gången. Trollhätteborna är luttrade. Så fort någon har konstaterat att affären med Spyker är i hamn och Saab är räddat, skyndar de sig att tillägga ”Men man vet aldrig!”

Trollhättan och bygderna runt om är hårt drabbade sedan tidigare. Arbetslösheten ligger på elva procent, bland ungdomar är den 14, bland medlemmar i IF Metall 17 procent, möjligen högre.
- Det värsta var ovissheten, säger Claes Grönlund. Under ett helt år levde vi från den ena dagen till den andra. Det gick inte att planera någonting. Inga ombyggnader på huset, inga större inköp, ingenting. Och det var precis samma sak på kommunal nivå.

Claes är i 40-årsåldern, han är född i Trollhättan och har bott där hela sitt liv. Han har en liten dotter på tre år, hans fru arbetar som personlig assistent. De bor i en charmig äldre villa i utkanten av Trollhättan. Claes har arbetat i tio år på Saab. Han jobbar med teknisk utveckling, och trivs mycket bra med det.
Saab-fabriken i Trollhättan är en liten men komplett anläggning, Claes använder uttrycket ”litet storföretag”, där allt kunnande är samlat på ett och samma ställe. (Det är lätt att ha överblick över verksamheten, samtidigt som beslutsvägar är relativt korta, och kontakterna är direkta och personliga.)
- Jag vet var produktionschefen sitter, och han vet vad jag heter.

”Litet” är i det här sammanhanget ett relativt begrepp. Det stämmer säkert om man jämför med andra anläggningar i världen, men tittar man ut över Saabs fabrik i Trollhättan ser det ut som ett helt litet samhälle i sig, och ger inte alls något litet intryck. Det förstärks också av alla breda vägar som korsar området. Anläggningen är belägen på gammalt bondland, här var förr åkrar, och här och var står det faktiskt gamla lador, som trotsiga gerillabaser i fientligt industriland.

Med GM kom man bort från det småskaliga, vilket Claes tycker var helt fel.
- Det blir bättre med Spyker, tror Claes, men det avgörande är att Saab får behålla sin självständighet, och därmed sin särart.
Inte utan en viss bitterhet konstaterar Claes att GM har mjölkat Saab på tekniskt kunnande, utan att ge någonting tillbaka. Jag påminns om att Saab är faktiskt ett bilföretag som alltid har legat i framkant när det gäller tekniska innovationer. Saab var först med framhjulsdrift, något som är en självklarhet i alla bilar idag. Det var också Saab som utvecklade turbomotorn.

Claes berättar om hur man under en period som ovissheten kulminerade hade ett stormöte för all personal med peptalk. ”Nu är allt uppåt, nu är allt framåt”. Tre timmar efter mötet kom besked om nedläggning. Det var så chockerande att ingen ville inse den bittra sanningen.

Nedläggningsbeskedet den 18 december är en vattendelare i Trollhättan. Efter det vågar ingen ta någonting för givet. ”Men man vet aldrig” blir som ett mantra. Samtidigt behöver människor gärna tro på någonting.
- Beskedet om Spykeraffären hälsades därför med glädje, ”superglädje”, säger Claes, och många andades ut.
- Det var första fredagen på ett år som vi inte väntade på varsel eller uppsägning.
Claes beskriver det gångna året som ”surrealistiskt”. De anställda och företagsledningen på Saab slutade aldrig att tro på en framtid för företaget trots den närmast omöjliga situationen, och fortsatte framför allt att arbeta, och producera en ”riktig kvalitetsprodukt”. Men utan backning från regeringen.
- Hon borde ha hållit tyst, säger han med tydlig adress till Maud Olofsson. Det var klantigt, och avbönen nu hjälper inte.

Andra länder satsar på sin bilindustri, säger Claes, men inte Sverige. Regeringen bekänner sig till en kapitalistisk filosofi, slår undan benen på viktiga företag. Samtidigt är han skeptisk till om de rödgröna skulle ha hanterat situationen som mycket bättre.
Facket får däremot godkänt, han önskar bara att informationen hade varit bättre, som det var nu fick de veta det mesta genom media.
- Det är absurt att framtiden i Trollhättan bestäms i Detroit, och av USA:s regering, säger Claes Grönlund.
Han föreslår lite prövande att facket måste knyta globala nätverk för att inte komma till korta i en globaliserad värld. Det är möjligt att Claes här sätter fingret på arbetarrörelsens och vänsterns stora svaghet idag. Den klassiska vänsterpolitikens instrument hör till nationalstaten, medan kapitalet är globalt, och blir därmed i stor utsträckning oåtkomligt. Vad kan man i slutändan göra?

- Följer man Göta älv härifrån och ner till Göteborg är det som en kyrkogård av nedlagda industrier, säger Leif Håkansson, ombudsman på IF Metall.
En nedläggning av Saab skulle drabba mellan 7 000 och 15 000 människor, lite beroende på hur man räknar. Ett annat sätt att uttrycka det på är att omkring 20 procent, en femtedel, av Trollhättans befolkning skulle drabbas.
Vi träffas på IF Metalls kontor som ligger inne i det fina kulturhuset, där det finns bibliotek, teater och konsthall, i stadens centrum. Leif Håkansson berättar att 600 personer sades upp från Saab i april, och det var en god ”övning” för facket hur man hanterar en sådan situation. Håkansson understryker att dessa personer blev arbetslösa under en tid då arbetsmarknaden såg iskall ut. Också ersättningssystemen har blivit lika iskalla, nivåerna har sänkts, kraven har blivit orimliga, och vid minsta miss riskerar man drakoniska konsekvenser. Därför går mycket av hans tid åt till att hjälpa medlemmar som kommit i kläm mellan a-kassan,
Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.
- Problemen beror ofta på medlemmarnas eget slarv, säger Leif Håkansson, men straffet är fullständigt orimligt högt.
Att beröva människor deras försörjning kan onekligen kallas orimligt.

Leif Håkansson har arbetat som ombudsman på IF Metalls avdelning Norra Älvsborg sedan 2005. Han bor inte i Trollhättan, utan i närbelägna Lilla Edet. Där är han aktiv i lokalpolitiken. Lilla Edet är till skillnad från Trollhättan, där Socialdemokraterna har egen majoritet, centerpartistiskt styrt. Utvecklingen i Lilla Edet är inte heller särskilt uppmuntrande med flera tunga industrinedläggningar. Leif Håkansson är mycket kritisk till regeringens agerande, och hans särskilda hatobjekt är industriminister Maud Olofsson.
- Det hade varit bättre med en moderat på den posten! utbrister han. Det får du gärna skriva!
Han förtydligar: Moderaterna har en syn på industri- och energipolitik som mer sammanfaller med fackets. Centerpartiet har däremot aldrig trott på industriell utveckling, och partiet förstår inte betydelsen av industri i allmänhet, och fordonsindustri i synnerhet. Han är mer försonlig om statssekreterare Jöran Hägglund. Framför allt hoppas han på en rödgrön valseger i höst. Det finns en grundmurad kunskap om industrin bland socialdemokratiska politiker, han nämner främst Thomas Eneroth.

Jag frågar om hur han ser på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det sammanhanget. Han rycker på axlarna.
- Det är stor skillnad på båda partierna jämfört med för tio år sedan.
Han menar det förstås som något positivt.
Leif Håkansson är övertygad om att det finns en framtid för Trollhättan och för Saab. Han talar om all den kompetens som finns, och just kompetensen är något som jag får höra nämnas mycket ofta när jag träffar människor i Trollhättan. En källa till stolthet och framtidstro.
- Men, påpekar Leif Håkansson, många människors liv kommer att gå i kras på vägen. Alla dessa omstruktureringar, ägarbyten och förändringar är som en naturkraft som lämnar ett visst ”spill” efter sig. Det är bara det att ”spillet” består av människor.
I Trollhättan inrättades i september 2009 en särskild avdelning av Arbetsförmedlingen med inriktning på industri. Tanken var givetvis att tillföra en extra resurs om nedläggningen av Saab blev verklighet. Nu kommer verksamheten förmodligen inte behövas efter årsskiftet.
- Jag är just nu väldigt optimistisk, säger förmedlingens chef Bosse Carlsson.
Han vill mycket gärna berätta en historia om när han var i en möbelaffär när beskedet om att Spykeraffären var i hamn kom. Affärens ägare vände sig till en av sina anställda försäljare och utbrast: ”Om det är sant har du heltid från imorgon!”

Bosse Carlsson säger också att intresset har ökat för att ”se över sin situation”, en omskrivning för att flytta. Företag från bland annat Finspång har tydligen redan varit på besök för att värva kompetent arbetskraft.
- Tekniker och ingenjörer är ju brist­yrken, det är värre för de kollektivanställda.
Han är medveten om att det finns en grupp människor, förhoppningsvis en liten sådan, som är ”körd”. Mest handlar det om äldre personer.

Carlsson gläder sig åt att det är stort drag efter platser på Lärcenter i Trollhättan. Tyvärr har antalet platser på arbetsmarknadsutbildningar på riksnivå minskat.
- Det är min bergfasta övertygelse, grundat på gedigen kunskap och omfattande erfarenhet, att arbetsmarknadsutbildning är den snabbaste och effektivaste vägen till ett nytt jobb.
Jag träffar kommunstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson (S) på hans rum högst upp i kommunhuset med utsikt över hela staden. Mötet har bokats av hans sekreterare. Han är en upptagen man, och jag har bara fått en halvtimme. Dessvärre hade sekreteraren slarvat med att föra in mötet i Gert-Inges almanacka, och jag får vänta tio minuter efter utsatt tid tills hon får tag på honom i matsalen. Av halvtimmen har det blivit tjugo minuter. Han ber om ursäkt, men tyvärr, det är mycket som väntar.

Gert-Inge Andersson ser en smula blyg och nästan skör ut, har ett lågmält sätt, och man undrar hur han kunde stå pall när det blåste som värst. Men skenet bedrar, han är en kämpe av den gamla stammen, van att ta tag i problem. Paradoxalt nog är mycket av hans styrka just att han inte är en stridens man. Ibland låter han som en managementkonsult: ”Det gäller att se framåt”, ”Man ska fokusera på lösningar, inte konflikter”.

Jag frågar om hans inställning till regeringens agerande. Han svarar att visst har det gjorts några olyckliga uttalanden, ”men nu gäller det att se framåt”. Kontakterna med regeringen har annars varit bra. Han anser inte att det spelar någon roll om Saab är utlandsägt, ”man har den ägare man har”. Om Spyker är rätt partner, ”det får framtiden utvisa”.

På lokalplanet var Gert-Inge Andersson den som hade högsta ansvaret, men det var aldrig en börda, försäkrar han mig:
- Jag tänkte inte så mycket på det då, det gällde bara att hitta lösningar.
Han ska avgå nu som kommunstyrelsens ordförande, men det har ingenting med Saab att göra.
Det vore fel att se Gert-Inge Andersson som en mes, någon som av en hård verklighet har stöpts om till en krass pragmatism villige riddare, som hela tiden bara parerar en för tillfället uppkommen obehaglig situation.
Han har varit med länge, och är luttrad som få, däri är han en hembygdens sanne son, men han saknar verkligen inte visioner.
- Vi lever i en osäker värld, och det här är långt ifrån den första krisen som drabbar oss. 1990-talets kris medförde en hög arbetslöshet, och det såg mycket mörkt ut då också.
Följden blev att det fattades ett strategiskt beslut att ändra radikalt i anställningsstrukturen. På ren svenska betyder det att Trollhättan bestämde sig för att göra sig kvitt beroendet av industrin i allmänhet, och storföretagen i synnerhet.

Det är ett arbete som fortfarande fortsätter, och Gert-Inge säger att mycket har hänt. Han pekar på det innovationscentrum som har skapats, Högskolan Väst, som är specialiserad på tekniska utbildningar – jag träffar varje dag på tåget en stor grupp unga människor från Göteborg som tydligen pendlar till högskolan dagligen - , handeln expanderar, antalet tjänsteföretag ökar, och sist men inte minst har Trollhättan Film i Väst.
- Just det, säger jag, Trollywood, va?
Han nickar leende, glad över att jag var bekant med begreppet, och berättar stolt att 60 procent av all långfilm i Sverige spelas in i Trollhättan.
- Man kan träffa Mikael Persbrandt, och även kända utländska skådespelare, ute på promenad på stan.
En viktig satsning är också motorvägen till Göteborg, och dubbelspår för järnvägen på sträckan Vänersborg- Trollhättan-Göteborg.
Ambitionen är att öka kommunens befolkning från dagens 55 000 till 70 000 inom några år. Inte undra på att för alla som jag talar med finns inte en nedläggning av Saab på kartan. Jag kommer att tänka på Leif Håkanssons ord: ”Det här företaget har en sagolik förmåga att överleva. Det är som katten. Frågan är bara när det har förbrukat alla sina nio liv.”

Trollhättan tar avsked med blåst och mulet väder. På väg till järnvägsstationen kommer jag äntligen på vad som var udda och avvikande i stadsbilden i Trollhättan – ingen annanstans har jag någonsin sett så iögonfallande många Saab-bilar som här.

Publicerat i Flamman 2010-10

Kulturslakt urholkar det demokratiska samtalet

Dagens Nyheter är Sveriges största morgontidning, med en ställning som publicistisk auktoritet, och som referenspunkt, också utomlands. Sedan i höstas har DN en ny ledning. Bland det första den gjorde var att förbjuda den polska fackföreningen ”Solidarnoúã” att köpa annonsutrymme där IKEA kritiseras.

Det är djupt ironiskt, men samtidigt också lika tragiskt som symboliskt, att den folkliga rörelsens S:t Göran som så bidrog till att fälla kommunismens röda drake stoppas av företrädare för en maktfullkomlig och räddhågsen kapitalism.
Nu ska DN i den ekonomiska krisens spår genomdriva stora nedskärningar. Främst drabbas kulturredaktionen, antalet anställda ska närmast halveras, 40 procent av tjänsterna ska bort.
Det är dubbelt som många som på de andra avdelningarna i tidningen. Frilansbudgeten har redan tidigare minskats med 45 procent. Det kan inte kallas för någonting annat än en slakt.

Det ligger nära till hands att misstänka att ledningen använder ekonomiska svårigheter som förevändning för att bli kvitt en obekväm avdelning. Visserligen har DN Kultur förlorat en del av sin höga kvalitet, och mycket av kulturjournalistiken har ersatts av nöjesjournalistik. När man en gång i tiden vägrade att överhuvudtaget befatta sig med företeelser som Melodifestivalen, kan man nu ägna flera sidor år idolporträtt och skvallertrams. Men DN Kultur är fortfarande en radikal oas i en tidning som har drivit allt längre ut till höger, och där också nyhetsrapportering har blivit alltmer politiserad.

Sant är att DN Kultur har haft en relativ stor bemanning, åtminstone jämfört med andra tidningar (vilket måhända säger mer om de andra än om DN!). Men det är just bredden som har varit DN Kulturs stora styrka. Det är säkert en av anledningarna till att många människor, inte minst bland dem med hjärtat till vänster, fortsätter att läsa tidningen. Frågan är bara hur länge. Kulturintresserade människor tillhör de mest lojala tidningsläsarna, och därför riskerar räknenissarna att såga av den gren de sitter på.

Problemet är större än så. Att möta ekonomiska svårigheter genom drastiska nedskärningar är att backa in i framtiden. En annan väg att gå är istället att satsa på mer kultur, större bredd och högre kvalitet. I Frankrike tar man också till nya marknadsföringsgrepp, genom att dela ut tidningar gratis till unga människor en gång i veckan.
En seriös, kritiskt granskande journalistik är en omistlig del i en vital demokrati.
Det är tur att Flamman finns.

Publicerat i Flamman 2010-10

De rika och de fattiga

Etnografiska museet i Stockholm har återinfört gratis inträde. Diskussionens vågor går höga: rätt eller fel.

Kan man inte göra som med alla de där skatteavdragen? De rika får gå in gratis, resten får betala.

Facket, halleluja!

Efter drygt ett års tjänstledighet var jag tillbaka på mitt ordinarie jobb som tidningsbud. Åter på mitt gamla distrikt som jag har haft i snart tolv år, och som jag är förmodligen helt ensam om att gilla. Alla tycker att det är för mycket trappor, och de flesta av mina kollegor föredrar att sitta i en bil. Men inte jag, jag tycker om att springa i trappor.

Tidpunkten var inte särskilt väl vald. En brutal kyla rådde, som inte ville släppa, med temperaturer på ner mot -30. Det blir sådana hisnande temperaturkontraster på kanske 50 grader när man kliver in och ur uppvärmda trappuppgångar. Det går inte att klä sig rätt heller.

De få dagar som kylan har gett vika har det istället kommit en halv meter snö.
Flåset var inte heller det bästa, det är lätt att bli försoffad. Men det var bara att traska på, inte för inte brukar jag säga att vi tidningsbud är professionella motionärer, vi får ju betalt för att motionera. Den stora fördelen med jobbet, vid sidan om all den tid man får att tänka.

Det visade sig snabbt att jag kom ihåg distriktet hyggligt väl. Det är kanske är så att det är med tidningsutdelning som med cykling, man glömmer det aldrig helt.
Det kändes bra att vara tillbaka. Det var tryggheten i rutinerna, och som sagt, motionen och möjligheten till filosoferandet. Men det var faktiskt mer än så.
Trots att vädrets makter visade sig från sin sämsta sida, var vi väl rustade. Bra skor och kläder, tillgång till vettiga hjälpmedel. Och en arbetsgivare som bryr sig och visar sin uppskattning. De anställda är inte bara en kostnad och en börda, utan tvärtom en tillgång. Då fungerar saker och ting, för alla.

Mer pengar i plånboken är det också sedan sist. Transportarbetarförbundet slöt ett förmånligt treårsavtal, och nu när det i krisens spår ropas på nollavtal från arbetsgivarhåll – det är alltid vi som ska betala deras kris – vet vi att det trillar ut hyggligt med slantar vid löning.

Så om ni inte visste det innan, det är bra med facket! Och om någon tycker att jag ägnar mig åt ett fackligt halleluja, så är det precis vad jag gör.
I tider då en aggressiv borgerlighet vill tränga tillbaka våra rättigheter och vrida klockan tillbaka hundra år (det kallas naturligtvis för ”nytt”) är det viktigt att vi står upp för vår kollektiva identitet och styrka. Och det börjar bli allvar. EU – dit en aningslös arbetarrörelse har baxat in oss i – hotar kollektivavtalen. Nyliberalt hokus-pokus, som är unionens själva grundval, presenteras som vetenskaplig sanning.

Det har alltid varit viktigt, och är nu viktigare än på länge, och kan inte ofta nog upprepas: det är bra med facket.

Facket, halleluja!

Publicerat i Transportarbetaren 2010-3

Succé igen för Vinterfest i Kramfors

Solen sken över Kramfors när Vinterfesten fortsatte på lördagen. Kramforsborna gick man ur huse för att ta avsked av vintern och fira den första riktiga vårdagen. Vinterfesten bjöd på ett rikt urval olika aktiviteter för alla åldrar och smaker.
Vilken dag! En succé tål att upprepas. Förra året ställde kommunalrådet Jan Johansson i utsikt att Vinterfesten ska bli ett återkommande evenemang i Kramfors. Så har det blivit.
Förra årets fest hölls för att fira att järnvägsbygget skulle ta sin början. I år finns det enligt Jan Johansson ännu mer att fira:
- Dels håller tidsplanen, och bara det är skäl nog att jubla. Dels har vi flera viktiga händelser på gång i Kramfors.
Jan Johansson räknar upp dem alla: Kramforsskolans nya restaurang ska invigas, till sommaren ska gamla bussterminalen rivas, och flytta till nya Resecentret, som ska invigas av kungen den 28 augusti. Inte långt därefter ska bowlinghallen öppna. Dessutom hoppas Johansson att till hösten kunna ta ett beslut om byggande av en ny skola på Skarpåkern.
- Nästa gång det kommer befolkningsstatistik från SCB ligger Kramfors på plus, säger Jan Johansson, och låter nästan hotfullt bestämd.
Kommunalrådet tror också att läget på arbetsmarknaden borde lätta snart.
Jan Johansson var djupt imponerad av hur Kramforsborna ställer upp för Vinterfesten, och hoppades att samma anda skulle fortsätta i andra sammanhang.
Vinterfesten bjöd på mycket underhållning. Det lokala kultbandet Great Hansson spelade, senare uppträdde också Studio 3. Frosty Demons från Ullånger visade upp sin skotershow med hisnande akrobatiska nummer, som tog andan ur åskådarna. Kockduellen mellan Hemköp och Konsum spred härliga matdofter över stan.
I tältkåtorna på torget serverades mat och dryck.
För de minsta fann det miniskoteråkning, turer med hundsläde, ponnyridning och aktiviteter på biblioteket. För de större visade hemvärnets Ångermanlands bataljon upp sig och sina häftiga fordon. Det var lite otäckt med alla vapen, och av någon obegriplig anledning viftade de också med amerikanska flaggan.
Ungdomsgårdarna höll öppet länge. Det var disco och underhållning till sena natten.
Många hoppades att Vinterfesten är ett arrangemang som har kommit för att stanna.

Spark-SM med glädje och gemenskap i Salsåker

För fjärde gången arrangerade Salsåkers byalag på lördagen spark-SM. Snöföret var utmärkt, vädret strålande. Och SM ska givetvis utläsas Salsåkers Mästerskap.
Precis som tidigare år hade tävlingen tre olika moment. Man började med motionsslingan Röksta runt, som är drygt fem kilometer. På bästa Vasaloppsvis serverades det blåbärssoppa till de tävlande. Ingen tidtagning förekom, alla vann och tilldelades ett tjusigt diplom.
Kändisduellens sprintlopp stod i år mellan lantbrukaren från Åsäng i Nordingrå Lizelotte Westerlund och bussbossen Tomas Byberg från Byberg & Nordin. Inofficiellt gick kampen under namnet ”Bonde söker buss”.
Förra årets spark-störtlopp har ersatts i år av spark-skytte.
- Det är viktigt med förnyelse, sa Anette Lundkvist från arrangerande byalaget.
Självfallet är grenen inspirerad av de svenska framgångarna genom åren i skidskytte. Spark-skytte är minst lika spännande. Man åker en runda, och därefter är det liggande skytte, man lämnar över till en medtävlande, som åker samma runda, och avslutar med stående skytte. För varje bommat skott får man åka en straffrunda.
Också i år fanns det ett serveringstält, där man kunde köpa fika och nylagade kolbullar.
Evenemanget avslutade med prisutdelning. Inför nästa år finns det funderingar på en avslutningsfest.

Veckan som kommer Vecka 10 2010

Christer Sjögren ska vara med i Torsten Flincks uppsättning av Hamlet. Äntligen! Det var på tiden att den gamle tönten ägnade sig åt något vettigt. Och så slipper vi höra honom sjunga.

På tal om Flincken, så hörde jag honom i somras på Järnsta kulturcafé. Han var bra.

Järnsta kulturcafé ligger i Nordingrå i hjärtat av Höga Kusten, och har en fantastisk verksamhet. Tala om att hålla kulturens fana högt! Har ni vägarna förbi, titta in på en kopp kaffe, och har ni tur kanske det är något spännande uppträdande på gång.

Nu till kommande veckas begivenheter. Det börjar med internationella kvinnodagen. 100 år sedan faktiskt som den instiftades av Socialistinternationalen. 1977 togs den så att säga över av FN.

Risken är förstås stor att i den takten lär vi hålla på i 100 år till. Minst. Låt därför varje dag vara en kvinnodag.

På tisdag är det årsdagen av Amerigo Vespucchis födelsedag. Han var född 1451, och var en italiensk upptäcktsresande, som skrev mycket spridda skildringar av sina resor av de länder som Columbus hade... ja, rest till, virrpannan hade ju aldrig fattat att han kom till en ny kontinent. Den döptes mycket riktigt efter Vespucchi. Någon språkforskare kanske kan förklara varför det heter Amerika, och inte Ameriga.

På onsdag firar vi Olof Lagercrantz födelsedag. Nästan jämt, nästa år blir det 100 prick. I dessa tider då DN:s kulturredaktion ska minskas med 40 procent, och frilansbudgeten skäras ner med 45, borde man egentligen ställa till med en dunderfest för gamle Olof. Han måste vända sig i sin grav, och kan förtjäna lite postum uppmuntran.

På torsdag är det fyra år sedan Slobodan Milosevic, Jugoslaviens och sedermera Serbiens president, avled i fängelset. Vad man än tycker om Milosevic, och det finns mycket att tycka, var det oförsvarligt att låta honom dö i en fängelsecell. Han vägrades adekvat vård, och hans död är närmast att jämställas med mord.

Misstanken ligger nära till hands att det inte handlade så mycket om rättvisa, mänskliga rättigheter, eller något annat ädelt som åberopades, utan att det fanns krassa politiska intressen bakom.

På fredag är ett jubileum som inte går av för hackor: det är 400 år sedan Jacob De la Gardie intog Moskva. Det var under den period i rysk historia som går under det träffande namnet "den stora oredan".

Då det idag verkar finnas vettlösa frifräsare som gärna skulle vilja upprepa De la Gardies bedrift - utrikesministern, Fuskpartiet Liberalerna, med flera - kan det vara på sin plats att utfärda en varning: det följer decennier av blodiga krig som utarmar Sverige på ett närmast ofattbart sätt. Det tar 100 år innan stormaktstiden är till ända, och landet kan börja bygga en framtid som leder till fred och välstånd.

Lördag är årsdagen av attentatet mot den ryske tsaren Alexander II. Han dödades av medlemmar i organisationen med det stolta namnet "Folkets vilja", som därmed hoppades på att det förtyckta folket skulle resa sig mot tsardömet. Folkets vilja var dessvärre en helt annan, och istället för revolution ställde de till med blodiga pogromer över hela landet.

På söndag är det Albert Einsteins födelsedag. Han kom att revidera Newton. Och kan man revidera Newton, kan man revidera vad som helst.

Det är vad jag skulle vilja kalla absolut storhet. Allt är inte relativt.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-07

Nypremiär för allaktivitetshus i Ullånger

”Generationernas hus” i Ullånger återinvigdes på fredag efter en omfattande renovering. Huset ska bli en samlingsplats för Ullångersbor i alla åldrar. Det finns stora planer för huset, men mycket av det får anstå tills vidare, eftersom det behövs mera pengar.

Huset som är beläget vid huvudstråket som går genom Ullånger, togs över av den ideella föreningen ”På kusten” för ett och ett halvt år sedan.

- Huset var i otroligt dåligt skick, berättar Peder Svensson, ungdomsledare och medlem i föreningens ungdomsgrupp.

- Det föddes en idé om ett allaktivitetshus för alla.
Man började renovera huset med hjälp av ideella insatser. Samtidigt sökte man, och fick, ett bidrag från Allmänna arvsfonden. Det gjorde det möjligt att anlita en firma, som totalrenoverade hela huset.

Som namnet antyder ska ”generationernas hus” vara till för alla åldrar. Här finns nu en ungdomsgård, lokaler för en organisation för socialt handikappade, det finns planer för en inomhusbana för boule som ska drivas av PRO, Friluftsfrämjandet håller studiecirklar, nere i källaren ligger en halvprofessionell musikstudio.

Under renoveringen höll ungdomsgården till i en källarlokal i Missionskyrkan. Fredag kväll är det nya huset öppet för första gången. De två ungdomsledarna Peder Svensson och Jens Lundström visar stolt runt. Det är nymålat och fräscht.

- Allting är också fullständigt handikappanpassat, säger Jens.

Det är ganska många ungdomar, och fler strömmar hela tiden till. Peder och Jens berättar att en vanlig kväll brukar det vara mellan 20 och 30 personer på ungdomsgården. Premiärkvällen är det fler än vanligt, och de flesta kommer också mycket tidigare än de brukar. De spelar pingis, bordsfotboll, några håller på med armbrytning, andra lyssnar på musik, eller bara umgås.

Mycket av inredningen är begagnat och slitet, och ungdomsgruppen hoppas att kunna så småningom köpa nytt. Ett biljardbord är också på gång.
Just nu har man öppet en gång i veckan, men ambitionen är att kunna utöka till två kvällar per vecka.

- Det är viktigt att ungdomar har någonstans att vara, och något vettigt att göra, säger Peder Svensson.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-03-06

Kultursatsning mot segregation

Trollhättan är inte bara Saab. I Kronogården satsas det på kultur och bibliotek. Det har gett resultat i form av mer bokutlåning och mindre skadegörelse.

Språkförbistring

Jag tar bussen från Drottningtorget ut till stadsdelen Kronogården, allmänt känt som ”Trollhättans Rosengård”. Kronogården är ett barn av miljonprogrammet, det byggdes i slutet av 60-talet. Numera bor omkring fem tusen människor här. 70 procent har utländsk bakgrund. Arbetslösheten ligger närmare 50 procent, vilket medför sociala problem och segregation.
Invandringen är inget nytt i Trollhättan, på 50- och 60-talen rekryterades många finländare, italienare och jugoslaver hit för arbete i industrin. Det har lämnat spår kvar, som den katolska kyrkan i centrala staden. Mycket av nöjesutbudet, som klassiska brittiska pubar, lär ha tillkommit efter önskemål av utländska gäster på arbetsbesök hos antingen Saab eller Volvo Aerospace.
Jag träffar Erkki Salmia, pensionerad bibliotekarie, som själv är finne och har bott 22 år i Trollhättan. Han berättar en anekdot om indierna som kom som flyktingar från Uganda på 70-talet. Några av dem fick arbete på Saab där de jobbade ihop med finnar. Under rasterna snappade indierna några ord från sina arbetskamrater, och när de efter jobbet skulle handla försökte de använda sin nyerövrade vokabulär. Ingen förstod någonting. De talade nämligen inte svenska utan finska!

Nytt kulturhus

Vi träffas på det nybyggda komplexet ”Kronan”, som är en kombinerad skola, kulturhus och bibliotek. Bibliotekets filialchef Marcus Einarsson tar emot och visar oss runt med påtaglig stolthet. Biblioteket har väl tilltagna utrymmen, det är högt i tak, de nya möblerna har en fräsch modern design. Budgeten för inköp av böcker och tidskrifter är också generös.
– Det är en märklig situation, säger Marcus, på andra ställen har de stora sparkrav, medan här satsas det.
Men, påpekar han, beslutet att bygga ”Kronan” togs innan krisen började, och Marcus är övertygad om att det var tur, hade krisen kommit tidigare skulle den här satsningen aldrig ha blivit av. Han tillägger att det byggs ganska lite i Trollhättan, precis som i resten av landet, vilket gör byggandet av ”Kronan” än mer speciellt.
Att det satsas just i Kronogården är ingen tillfällighet, och syftet är klart – att bryta segregationen och underlätta integration. Honnörsordet har hela tiden varit ”delaktighet”, både i utformningen av anläggningen och nu i själva driften. Samverkan mellan de olika delarna är viktig. Ett betydelsefullt inslag i processen att bryta segregering är genom satsning på olika kulturevenemang. Här finns bra scenlokaler med plats för 250 personer, ett slags mini-Folkets hus, och här uppträder både kända och mindre kända artister, ofta med ”mångkulturell prägel”.

Årets bibliotek

Marcus Einarsson är försiktigt positiv. Boklånen har ökat, framför allt av barn- och ungdomsböcker, biblioteket har blivit en naturlig mötesplats för skolungdomarna, det förekommer varken stölder eller skadegörelse. Drömmen är att biblioteket i Kronogården ska utses till ”Årets bibliotek”, vilket vore första gången som en biblioteksfilial tilldelades den utmärkelsen.
Marcus, som ursprungligen kommer från Borås, har jobbat i flera kommuner, och trivs bra i Trollhättan, och Kronogården, där han både arbetar och bor.
– Det känns bra här, det är högt i tak, och kommunen är välskött. Kulturlivet är också bättre än vad jag trodde.
Samtalet glider omärkligt in på Saab, något som verkar ofrånkomligt i Trollhättan. Marcus är visserligen ganska skeptisk till Spyker, och tror inte att det går att blåsa faran över än. Men visst har ett nytt hopp tänts, och han hoppas verkligen att det ska gå bra.
– Saab påverkar allt här i Trollhättan, säger Marcus. Om biblioteket här är backspegeln, så är Saab motorn.

Publicerat i Flamman 2010-9

Dåliga råd äro dyra

Före detta statsminister, före detta partiledare, före detta med mera, Göran Persson har i sin oändliga visdom och generositet delat ut goda råd till de rödgröna. Inte helt överraskande tycker magister Persson att de rödgröna, om de vinner valet, ska inte röra jobbskatteavdraget, och i största allmänhet inte ändra någonting i den borgerliga politiken.
Varför de i så fall över huvudtaget ska vara med i valet förblir en gåtan, fast man kan ha sina aningar.
Göran Persson är den ende socialdemokratiske ledaren som aldrig kom upp i 40 procent av rösterna. Han ”lyckades” att förlora ett val mitt i en långvarig högkonjunktur, en bedrift i sig. Han är en av den svenska politikens mest grandiosa fiaskon någonsin.
Att ta råd av denne man är som att frivilligt äta gift, eller såga av den gren man sitter på.
Om nu någon bryr sig – gör tvärtom!

Berättelsernas Bert-Åke Varg

Den svenska underhållningsbranschens grand old man Bert-Åke Varg går på kryckor. Vilket inte hindrar honom från att uppträda:

- Det går inte att komma till Norrland och ställa in. Då kan folk få för sig att jag har blivit en nollåtta.

Sådant går hem i Härnösand och Kramfors där Bert-Åke uppträdde på söndag respektive tisdag. Han är fortfarande grabben från Hörnefors som gärna drar en skröna om gamla skolkamrater och lumparkompisar.

Bert-Åke Vargs föreställning bygger i stor utsträckning på berättande. Han drar monologer, historier, skrönor och anekdoter. Det blir mycket sprit och sex förstås. Han har varit med i branschen sedan 50-talet, och berättar gärna om alla stora artister som han har mött och uppträtt tillsammans med. Stora delar av 1900-talets svenska underhållningsvärld passerar revy: Julia Caesar, Åke Söderblom, Sven Paddock, Edvin Adolphson och sonen Olle, Tor Isedal och Git Gay, man tappar snabbt räkningen på dem alla. Bert-Åke är fenomenalt duktig på att härma, plötsligt var alla dessa storheter på scenen framför oss.

Han är också mycket skicklig på att skjuta in aktualiteter, det är inte dåligt att få in den före detta polismästaren i Uppsala i en- förmodligen gammal - historia om en gammal skolkompis.

Berättandet varvas med sångnummer. Det blir en fläkt från 50- och 60-talens kabaré- och revyvärld.

Pappa Varg ackompanjerades på piano av sonen Pontus, som själv är en duktig artist, och framförde ett par fina sånger, till faderns uppenbara stolthet och förtjusning.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda

Minnesafton med drag

När dragspelet var Gud, var Hans-Erik Nääs från Gålån i Kramfors dess profet. Och Ådalen var Mekka. På lördag skulle den legendariske dragspelaren ha fyllt 100 år. Det firades med en minnesafton på Kramfors Folkets hus. Hela överskottet gick till Hans-Erik Nääs minnesfond.

Kvällens konferencier var Ehrling Eliasson, numera känd som ena halvan i artistparet Ehrling & Titti, men som faktiskt började sin musikbana som basist i Hans-Erik Nääs orkester. Han inledde med att säga:

- Ikväll får ni lyssna på dragspel på längden och på tvären.

Och det var precis vad publiken fick göra. Olika konstellationer avlöste varandra på scenen. Förutom arrangerande Kramfors dragspelsklubb, dragspelsklubbarna från Sollefteå och Härnösand, uppträdde Ensemblen med bland annat Lena och Jörgen Sundeqvist, Sonora kvintetten, den finske stjärnveteranen Veikko Ahvenainen, Curt-Ivan Ericsson från Örnsköldsvik, med flera.

Några av artisterna var tidigare stipendiater av Hans-Erik Nääs minnesfond, bland annat David Wallén. Minnesfonden delar ut stipendier till unga lovande musiker, företrädesvis dragspelare. Fonden räknas som Sveriges kanske finaste dragspelsstipendier, och minneskvällen medförde ett hyggligt tillskott i dess kassa, då alla uppträdde utan gage.

Kvällens repertoar bjöd på snart sagt varje musikalisk genre som finns.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda

En fest för berättarglädjens många former

Under helgen pågick det i Härnösand en berättarfest i dagarna tre. Det var för tredje året som Berättarnätet Mitt arrangerar festen. Härnösand har etablerat sig som en viktig plats på berättar-Sveriges karta. Årets upplaga av festen bjöd som vanligt på en härlig blandning av olika berättarformer.

Först ut var Öppen scen på Metropol på fredag kväll. Det var mest tillresta gäster – här fanns folk från Sundsvall, Stockholm, Umeå, Göteborg och Skåne - som passade på att visa upp sig för varandra.

Lördagen inleddes med en berättarverkstad, där mästarberättaren och Härnösandssonen Pelle Olsson lärde ut berättandets intrikata konst. Inte mindre än 15 personer slöt upp. Pelle Olsson var mycket nöjd:

- De är jätteduktiga, bättre än jag!

Senare under dagen var Pelle ordfördelare under berättarcaféet, som lämpligt nog hölls på caféet i Sambiblioteket. Ett berättarcafé är en speciell form av berättande, där alla kan vara med, och formen regleras av en uppsättning regler. Det berättades glatt om vitt skilda ämnen, och det var inga svårigheter att hålla sig till reglerna, förutom den att man inte får applådera.

Tidigare under dagen höll Ida Junker en berättarföreställning om sin uppväxt i Ljungaverk, eller som hon själv sa ”en fresk över min barndom i ett brukssamhälle”. En närmast sensationell uppgift som hon framförde var hennes fars berättelse om att det har tillverkats Zyklon B, det gift som användes av nazisterna i gaskamrarna, i Ljungaverk. Hon skulle forska vidare i saken.
Lördagen avslutades med en berättarkavalkad där flera av landets duktigaste berättare bjöd på sina bästa skrönor. Kvällens konferencier var författaren Bo R Holmberg, själv en icke oäven berättare.

Festen avrundades på söndag morgon med en berättarfrukost.
Kraxi kapell stod för den musikaliska inramningen under hela berättarfesten.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda

Veckan som kommer Vecka 9 2010

Den nya veckan inleder också en ny månad. Den har fått sitt namn efter den grekiske guden Mars. Han var krigets gud, och det gläder säkert många nu när Sverige är i krig. Under USA:s ledning bombar vi ett land fram till demokrati, välstånd och jämlikhet. När uppdraget är slutfört ska vi lämna över till den korrumperade fuskpresidenten och hans krigsherrar. Det blir säkert lika bra som det brukar i Afghanistan. Fråga ryssarna.

På måndag är det 200 år sedan Frederic Chopin föddes i Żelazowa Wola, en liten by utanför Warszawa. Stor kompositör av framför allt pianomusik, genial pianist, dog blott 39 år gammal, brinnande polsk patriot.

Jag minns anekdoten som jag fick lära mig i skolan - även om den presenterades som en sann historia, vilket den kanske är - om hur han första gången framförde Revolutionsetyden i Paris. Den ryske ambassadören lämnade upprört lokalen med orden "Det här är kanoner gömda i blommor!"

På tisdag är det årsdagen av kröningen av Ludvig lättingen 986 till kung av det västfrankiska riket. Ytterligare en i raden av dessa monarker som satte ärligheten främst. Vissa saker var bättre förr. Det håller jag på tills knugen antar namnet "Karl den charmlöse" eller "Karl den korkade".

På onsdag är det 70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.

De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944.

Den 4 mars 1966 sa John Lennon att Beatles är mer populära än Jesus. Uttalandet väckte en proteststorm från kristet håll. Det är oklart om det var därför att de ansåg att Lennon hade rätt eller om det var för att han hade helt fel.

På fredag är det årsdagen av Fultontalet som Winston Churchill höll 1946. Då använde han första gången begreppet "järnridå". Någon effekt måste det ha haft, eftersom samma sju år senare dog Stalin.

På lördag fyller Gabriel Garcia Marquez år. Han blir 82, om jag har räknat rätt i hastigheten. För tre år sedan var det 40-årsjubiléet av utgivning av "Hundra år av ensamhet". Hittade följande lilla text om saken:

Den första boken av den colombianske författaren Gabriel García Márquez som jag läste var "Patriarkens höst". Den var en fantastisk roman, men å andra sidan hade jag läst en del fantastiska romaner förut. Sedan läste jag "100 år av ensamhet", världen öppnade sig, och livet var inte längre detsamma.

García Márquez universum är Macondo, en by i Colombia, i Latinamerika, i världen. Där händer sällsamma saker, men egentligen mest vanliga, hederliga hemskheter, sådana som tyvärr alltid har hänt överallt. Macondo befolkas av destruktiva män och kämpande kvinnor, som slåss för kärleken, och lider av den värsta åkomma som kan drabba en människa - ensamheten.

Romanen anses som den magiska realismens största bedrift och samtidigt dess början och rättesnöre. Med överdådig fantasi och ett eruptivt rikt språk väver García Márquez samman realism och fiktion till en sagolik verklighet. Och visst tror man till slut på allt, flygande mattor och överste Buendías alla söner som föds med ett kors i pannan, och samtliga blir dödade med ett skott genom korset.

Det frustar av liv, det doftar, det låter och det blöder. Det är inte större än livet, men inte långt därifrån.

Det är 40 år sedan denna makalösa roman publicerades. Bästa sättet att fira jubileet är förstås att läsa boken. Eller läsa om den.

Veckan avslutas med årsdagen av nazisternas besättande av Rhenlandet 1936. Än en gång bröt Hitler mot gällande fredsfördrag, utan att de västallierade reagerade. Då hade de fortfarande kunnat sätta stopp för hans framfart.

Ytterligare ett sorgligt kapitel i den onödiga historiens tragiska bok.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-28