Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 30 november 2009

SVERIGE ÅT ALLA


Nyligen var det precis 40 år sedan jag kom till Sverige. Det är en bild som jag alltid kommer att minnas, när vi kliver av tåget på Göteborgs Central, välkomnas av några släktingar, och en upprymd mormor delar ut blommor till häpna svenska järnvägare. Tåget gick från Moskva till Oslo, och för er som undrar – vi steg på i Warszawa.
40 år är en lång tid i en människas liv. För min del innebär det hela mitt vuxna liv, och mer därtill. I Sverige har jag upplevt många fantastiska stunder och en del tråkiga ögonblick. Här har jag sett mina barn och barnbarn komma till världen. Jag kan till allt fler som frågar hur länge jag har bott här svara: ”Längre än du!”
Man kan ta mig ut ur Sverige, men man kan inte ta Sverige ut ur mig.
Och ändå känner jag mig efter alla dessa år inte som svensk. Paradoxalt nog räknas mina barn, som själva uppfattar sig som helt svenska, som invandrare i statistiken, ett öde de för övrigt delar med självaste kronprinsessan.
Däremot anser jag att Sverige är mitt land. Det är en viktig distinktion – Sverige är också till för dem som inte är svenskar. Jag har rätt till detta land, inte därför att jag behärskar språket, har kunskaper om svensk historia och kultur (större än de flesta svenskar, tror jag i all blygsamhet), eller hyser vissa värderingar, utan helt enkelt därför att jag har valt att leva mitt liv här. Punkt.
I det Sverige jag kom till för 40 år sedan hade folk – många? de flesta? – fördomar mot utlänningar, precis som folk har mest lite överallt i världen. Men vare sig invandringen eller invandrare definierades som ett SAMHÄLLSPROBLEM, och det fanns inga politiska krafter av betydelse som ägnade sig åt saken.
Sedan dess har Sverige förändrats, och inte alltid nödvändigtvis till det bättre. Klyftorna i samhället har tillåtits växa, nedskärningar har drabbat stora delar av den offentliga sektorn, ”vi har inte råd” är ett mantra upprepat till leda, trots att Sverige idag är långt rikare än det var för en generation sedan.
Jag är helt övertygad om att invandringen som problem är en direkt följd av politikens högervridning. Frågan är inte om utan när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Problemet är dock inte rasisterna, vare sig det är demonstrerande skinnskallar eller välskräddade herrar som citerar Selma Lagerlöf. Det stora problemet är de andra partiernas – och det gäller samtliga utom Miljö- och Vänsterpartiet – anpassning efter danskt mönster till rasisternas politiska krav. Skärpt invandring, krav på asylsökande, språk- och medborgartester, samhällskontrakt, kurser i uppförande, allt detta flyttar det politiska spelet till rasisternas planhalva.
Detta land är mitt land, och jag förbehåller mig rätten att komma för sent och tränga mig före i kön. Eller som min favorit Falstaff, fakir så träffande uttryckte det: Sverige åt svenskarna! Nordpolen åt nordpolackerna! Sydpolen åt sydpolackerna!


Publicerat i Transportarbetaren 2009-12

söndag 29 november 2009

Veckan som kommer Vecka 49


Solen har försvunnit, ingen vet vart. Nu inväntar vi otåligt december månads intåg, som förhoppningsvis för med sig snö, ljus och julbord. Usch ja. Snart börjar frosseriet. Och kom ihåg - det är en dödssynd!

Annars inleds veckan lite försiktigt med att det är 47 år sedan U Thant från Burma utsågs till FN:s generalsekreterare. Jag har alltid undrat hur man tilltalade karln. "Ursäkta mig herr Thant, får jag säga U till er?" "Öhh, hörru, U!"

På tisdag är det världsaidsdagen, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att alla får aids just den dagen. Det kan man i själva verket få vilken dag som helst. Så då handlar det väl om något annat.

På onsdag är det årsdagen av Napoleons kröning 1804, och är det någon som tycker att det var jävligt onödigt, kan jag inte annat än instämma. Däremot är det otroligt korkat att jämföra den lille korsikanen med Hitler, eller andra av hans kaliber, som görs ibland.

På dagen ett år efter kröningen stod slaget vid Austerlitz, det så kallade trekejsarslaget, Napoleons kanske största triumf någonsin, och det vill inte säga lite.

På torsdag firar vi Joseph Conrads födelsedag. Egentligen var han polack, och föddes som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, inget vidare artistnamn om man vill göra karriär i den anglosachsiska världen. Engelskan var hans tredje språk, som han lärde sig först i 20- årsåldern. Han räknas som en av den engelskspråkiga litteraturens främsta stilister, vilket lämnar ett högst intressant bidrag till integrationsdebatten.

På tal om vilket, på fredag är det 180 år sedan engelsmännen förbjöd änkebränning i Indien. Ett flagrant exempel på bristande respekt för andra kulturer. Men det vet man ju hur engelsmännen är. För att inte tala om indier.

På lördag är det Thailands nationaldag, som firas med anledning av kungens födelsedag. Ännu en av dessa ganska fåtaliga rörliga nationaldagar. Jag tycker det är lite kul.

Finlands självständighetsdag firas däremot alltid på samma dag, den 6 december, då Finland 1917 förklarade sig självständigt. Det ratificerades av bolsjevikregeringen på nyårsafton. Sedan dröjer det inte länge förrän inbördeskriget bryter ut, men det är en annan historia.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-29

lördag 28 november 2009

Pressfrihet och pressofrihet


Farhad Awni är en mycket förbindlig man. Han är ordförande i Kurdistans journalistförbund, och ”oberoende” är det mesta frekventa ordet i hans vokabulär. Det visar sig ganska snart att det finns en annan verklighet bakom hans ord.

Han är i själva verket tillsatt av regeringen, och mötet med honom –och några andra från förbundets styrelse – blir till en märklig uppvisning i vad ett beroende av makten resulterar i. Dessutom visar det med skrämmande tydlighet faran med att underordna en granskande verksamhet, som en fri press borde vara, frågan om nationell självständighet och självhävdelse.

Utan att staka sig säger Farhad Awni att i Kurdistan får journalister inte fängslas ”utan bevis” eller att polisen inte får utfråga journalister utan ”journalistförbundets vetskap”. Han hävdar att all offentlig information är öppen, men ser inget problem med att all statistik i Kurdistan är hemligstämplad – av säkerhetsskäl, tvärtom tycker han att det är en riktig åtgärd, eftersom den förebygger terrorism.

Med stolthet berättar han hur journalistförbundet rycker ut till det fria ordets försvar, om ”det de skriver är sant” förstås. Han återger en händelse när en tidning kritiserade regeringen i någon fråga.

- Jag åkte själv ut och undersökte saken. Och det visade sig att det var inte sant!

Han undviker att svara på frågan om vilka konsekvenser det blev för tidningen som for med denna ”osanning”.

Kurdistans journalistförbund är medlem i Internationella journalistfederationen, (där Svenska journalistförbundet också är medlem), trots att Kurdistan inte är ett självständigt land. Det hänger ihop med landets egenartade och motsägelsefulla ställning. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.

Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också ”peshmerga”, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader.

Formellt är Kurdistan, i likhet med övriga Irak, en parlamentarisk demokrati. Många ifrågasätter dock att så är fallet.

- Vi är varken demokrati eller diktatur, säger Asos Hardi, chefredaktör för den oberoende tidningen Awena.

Många ämnen är fortfarande tabu, sex, kvinnoförtryck, religion och klansamhällets korruption, och skriver man om det riskerar tidningen att bli stämd inför rätta, och journalisterna kan bli hotade till livet.

Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.

Asos Hardi påpekar att de flesta tidningar och andra media i Kurdistan är partiägda, och att det naturligtvis påverkar deras granskning av missförhållanden i landet.

Kamal Rauf på den oberoende vänstertidningen Hawlati instämmer. Enligt honom är det framför allt kvinnoförtrycket som inte får rätt genomlysning. Han skrattar bara när jag berättar att ordföranden i journalistförbundet hävdade att Kurdistan är ett jämlikt och jämställt samhälle.

- Vi är mycket oroliga för kvinnornas situation, säger Kamal Rauf, det har försämrats mycket.

Han pekar på att heltäckande klädsel har blivit mycket vanligare, problemen med hedersmord fortsätter, könsstympning av kvinnor ökar, trots att det förnekas från officiellt håll. Boven i dramat enligt Rauf är islams politisering efter Saddam Husseins fall.

- Men, tillägger han, både KDP och PUK har medvetet stärkt religionens roll.

För Kamal Rauf är det självklart att kvinnoförtrycket är en del i ett större samhällsproblem. Och att just därför framstår oberoende media som nödvändiga för en fri och rättvis utveckling i Kurdistan.


Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-11-28

fredag 27 november 2009

Mary från Malmö fyller jämnt


Arbetarförfattaren Mary Andersson har fyllt 80 år. Hon växte upp i en niobarnsfamilj i de så kallade barnrikehusen i Malmö. Hon har förblivit Malmö trogen under hela sitt liv.
Hon började arbeta tidigt, som vanligt var i arbetarfamiljer. Hon har haft inte mindre än 50 olika jobb. Under en tid av arbetslöshet under 70-talet skrev hon en teaterpjäs om sin mormor Maria Ståhl med titeln *Maria från Borstahusen*. Den blev en jättesuccé med Skånska teatern från Landskrona, och blev en riktig långkörare. Senare omarbetade Mary Andersson den till en roman.
Sedan dess har det blivit mer än tio böcker. Den kanske mest omtalade är *Asbestarbetarna berättar* från 1980. Den fick riksdagen att fatta beslut om hårdare regler för arbetsmiljön. Dessutom fick den Lomma kommun att förklara krig mot Mary Andersson, då kommunen ansåg, och enligt vad en del påstår, anser fortfarande, att den har blivit smutskastad i boken och i pjäsen med samma namn.
Mary Anderssons senaste bok har kommit ut nu under hösten, och är hennes första efter åtta års uppehåll. Den heter *Den vingabrödna – den vingbrutna* (Lindelöws bokförlag), och är den första delen i hennes påbörjade självbiografi. Den utspelar sig från 30-talets mitt fram till utgivningen av den kontroversiella boken om asbestarbete.
Andra världskrigets fasor kom att starkt prägla den blivande författaren. Hon berättar om alla sina arbetsplatser, och sin ständiga kamp mot orättvisor. Hon var aldrig någon bekväm person, tvärtom alltid beredd att ta strid mot förtryck och översitteri. Så småningom med pennan som vapen.
När ABF 1989 instiftade Moa Martinson-priset, var det bara logiskt att Mary Andersson blev dess första pristagare.
Hon har många böcker i sin dator som ska renskrivas. Det finns mycket liv kvar att skildra, många samhällsproblem att bekämpa. Mary Anderssons penna behövs, och hon har inte tänkt lägga ner den på länge än.


Publicerat i Flamman 2009-47

Herrar (och damer!) i eget hus


En bensinstation i Kramfors har vägrat en kvinna att hyra bil eftersom hon hade ett utländskt (EU) körkort. Det är ett initiativ som öppnar oanade affärsmöjligheter i hela vårt avlånga land.

Världen förändras. Nya nationer tar över tillverkningsindustri, och de gamla industriländerna får söka nya vägar till utveckling. En viktig gren är turismen, i Sverige omsätter den redan mer än bilindustrin, utvecklingspotentialen är enorm, och nu ska det satsas!

Det gäller inte minst vår lilla vrå av världen i Ådalen. Här ligger vi i framkant, och har på sistone lämnat betydelsefulla bidrag till utvecklingen av turistnäringen. Det senaste är att vi inte hyr ut bilar till personer med utländskt körkort. Bara för att det ska satsas kan vi inte riskera att förlora stora värden. (Ingen svensk skulle någonsin sjunka så lågt att de skulle stjäla en bil. Och skulle något rötägg ändå göra det, är det lätt att få tag på dem, till skillnad från utlänningarna, som kan försvinna Gud vet vart, utomlands till exempel.)

En annan stor fördel är at det tvingar de där turisterna att ta svenskt körkort, vilket är som bekant oförskämt dyrt, och då tjänar vi massor med pengar. Skulle de envisas med att behålla sina egna konstiga körkort, kan de ta tåget och bussen istället. Miljövänligt! Tre flugor på smällen, släng dig i väggen Refat!

Nya initiativ är på gång. Varför ska utlänningar få betala med utländska kontokort? Hur kan vi veta att det faktiskt är ett kontokort? Det är ju skrivet på utrikiska där. Och så kanske det är förfalskat, det vet man hur utlänningar är.

Nej, de ska betala cash, som vi säger på svenska. Fast det är klart, då finns en stor risk att pengarna är förfalskade. Det är visst svårare att förfalska mynt, det kan vara en grej, de ska betala med mynt! Men, nej, just det, det blir lite tungt...

Det bästa vore förstås om de stannade där de är, och inte kom hit alls. Är de så ressugna kan de väl åka någon annanstans. Då får vi behålla vårt fina land för oss själva. (Så när som på svartskallarna som redan bor här. Men lugn, bara lugn, det är på gång.)

Och då har vi kommit till kronan på verket, pricken över iet, den absoluta höjdpunkten: vi slutar att sälja svenska produkter utomlands. Vad säger ni nu då? Det ligger något djupt orättvist i att vi här i Sverige ska slita med att tillverka prima varor, som sedan bara tjoff, försvinner ut ur landet. Då har vi ingen glädje av dem. Och förstår verkligen utlänningarna att uppskatta våra svensktillverkade varor efter förtjänst? Jag säger bara, behåll grejerna hemma.

Och som redan Falstaff, fakir sa: Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-27

onsdag 25 november 2009

Lättsamt om närvaro


POESI
Här
Wisława Szymborska
Övers: Anders Bodegård
ellerströms

Här och nu – finns det någonting annat? Szymborskas senaste diktsamling har just titeln ”Här”, och i någon mening kan det ordet sammanfatta hela hennes diktskapande: det handlar om närvaro.
Redan i den inledande titeldikten anges tonen:
”Jag vet inte hur och var,
men här på jorden finns en hel del av allt.
Här förfärdigas stolar och sorger,
Saxar, fioler, ömhet, transistorer,
Vattendammar, skämt och kaffekoppar.”
Närvaron finns i vardagen, i varje människas liv. Anslaget är lättsamt, för att inte säga lättsinnigt. Dikterna är flyhänt skrivna, nästan som i förbigående, av någon som under ingivelse av en plötslig inspiration sätter sig ner och skriver några rader och det blir till små fyndiga spontanmästerverk. Sådan poesi kan man bara åstadkommas genom ett hårt arbete, där varje rad, varje ord, ja nästan varje bokstav är genomarbetad och utmejslad med kirurgisk precision.
Inte för inte är ”Här”, precis som Szymborska andra poesisamlingar, blott ett tunt häfte på dryga 30 sidor, som innehåller knappt 20 ganska korta dikter.
Anders Bodegårds översättning är som vanligt följsam och exakt samtidigt. Svenskan löper friktionsfritt, och innehållet är intakt. Här och var kan man naturligtvis diskutera det valda ordet eller just den vändningen. Den enda lite allvarligare invändningen är missen att inte förklara ”septemberuniform”. Som är alltså inte ett plagg man brukar ha i september månad, utan uniformer som de polska soldaterna stred i under september 1939. Den missen kan dock skyllas lika mycket på förlaget, även om ellerströms övriga kulturgärning ursäktar en hel del.
Ämnesvalet i ”Här” spretar lite, som det brukar göra hos Szymborska. Det som spelar en mer framträdande roll denna gång är Minnet. Det finns också här och nu!
Men är naturligtvis långt ifrån oproblematiskt. Det tvingar oss att möta oss själva, över tiden:
”Visst har vi gemensamma släktingar och vänner,
men i hennes värld är nästan samtliga vid liv,
och i min nästan ingen
från den gemensamma kretsen.” heter det i ”Tonåring” där den åldrande författarinna möter sig själv som ung.
Minnet kan vara hämmande, då det håller oss kvar i sin fångenskap. Det kan också vara smärtsamt, hur mycket tål egentligen en människa? Och tvinga oss att förneka och förtränga.
I sin förlängning handlar det om vilka vi är, och vilka vi hade kunnat bli. Och naturligtvis om livets mångfald, som visserligen kan vara vackert, men också nog så förvirrande.
”Livet hade dittills varit vansinnigt nog
och sina former och dimensioner.”
Det gäller att hålla huvudet kallt, inte förlora sig i snårigt teoretiserande, utan lita till en form av common sense.
”klippor som finns här, eftersom de finns.”
Szymborska delar ut en känga åt den moderna världens jäkt och stress i dikten ”Icke-läsning”, men förmodligen helt oavsiktligt blir det mycket komiskt. Med bitande ironi frågar hon om inte Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” kunde ha kortats eller sammanfattats. Det har faktiskt gjorts, Prousts romansvit finns som serieroman (Agerings Bokförlag 2009)!
Men här finns också en underbar hyllning till Ella Fitzgerald, och en upplyftande kortdikt om livets skönhet, som gör livet trots allt ändå värt att leva.
Det finns en stilla underton i diktsamlingen av ett behov att summera. Szymborska är nu 86 år gammal, och tydligen inte vid bästa hälsa. Det gör att dikterna saknar lite av den vanliga öppenheten, då författarinnan gärna vill säga sitt, och färdiga svar ligger nära till hands.
Men det ger dikerna också ett djup och en skärpa, sprungen ur en livsvisdom som har slutat pendla mellan resignation och förtvivlan.
”Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
Ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.”

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-11-25

söndag 22 november 2009

Veckan som kommer Vecka 48


Ett moderat kommunalråd i rika Vellinge vill inte ta emot flyktingbarn för att slippa "integrationsproblem" i kommunen. Efter alla dessa år inser jag med vemod att jag har varit, och kanske fortfarande är, ett integrationsproblem. Och vet ni vad? Det känns inte helt fel.

På måndag är det 122 år sedan Boris Karloff föddes. Mest känd är han för sina filmroller som Frankensteins monster. Han var engelsman men gjorde karriär i USA. Inga integrationsproblem där inte. Han hette egentligen William Henry Pratt, men Karloff låter väl lite mer så där ryskt skräckinjagande. William Henry vel Boris studerade först till diplomat, vilket visar om inte annat att det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Boris var far till Sara Karloff, född 1938 på sin fars födelsedag. Hon var också skådespelerska. Förhoppningsvis ärvde hon bara talang inte utseende efter pappsen.

På tal om ärftlighet firar vi på tisdag att det är 150 år sedan Charles Darwins "Om arternas uppkomst" publicerades. Det är lika tilltalande som rörande att det är en blid, lite nördig, viktorian som revolutionerar vår världsbild, och inte minst människans plats i den.

En person som hade en mycket klar uppfattning om sin egen plats i världen, framför allt i Japan, var författaren Yukio Mishima. En på många sätt säregen människa. Begåvad författare, homosexuell, konservativ, högernationalist. 1970 försöket han genomföra en militärkupp som skulle störta demokratin och restaurera kejsardömet. När kuppen gick om intet, begick han seppuku, rituellt självmord, det som ofta kallas harakiri. Flera av hans senare biografer hävdar att självmordet var det egentliga målet för hela aktionen.

På torsdag är det 142 år sedan den första kvinnan röstade i ett engelskt parlamentsval. Hon var änka och hamnade i röstlängden av misstag. Hon fick skyddas av vakter från en uppretad mobb som ville lyncha henne då hon var på väg till vallokalen. Hon röstade på kväkaren Jacob Bright, som var förespråkare för kvinnlig rösträtt. Men det dröjde ända till 1918 innan kvinnor kunde rösta i Storbritannien. I Sverige dröjde det ytterligare tre år, och i Frankrike ända fram till 1944.

På fredag är Alexander Dubceks födelsedag. Han föddes 1921, tillbringade sin barndom i Sovjetunionen, som han betraktade som sitt andra fosterland, han var kommunist, därtill ledare för ett kommunistparti, och så sent som sommaren 1968 tilltalades han av Brezjnev som "käre Sasha".

Tiotusenkronorsfrågan är: var Dubcek en kallblodig mördare med miljoners blod på sina händer?

På lördag är det 67 år sedan deportationen av de norska judarna började. Av de 532 som fängslades då och skickades till Auschwitz överlevde nio. De norska judarnas martyrium är naturligtvis en liten detalj i Förintelsens väldiga fasa, men kanske just därför så belysande.

Per-Agne Erkelius har skrivit en riktigt bra roman om detta, "En sorts fred".

Och Ola Larsmo hävdar att det var just behandlingen av de norska judarna, och inte Stalingrad, som blev vändningen i svensk politik under andra världskriget.

Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Olustar 1229. Där besegrade Knut långe Erik den läspe och halte. Erik har jag alltid känt en viss sympati för. Han är sin tids "the boy named Sue". Jag menar, med det tillnamnet, "den läspe och halte" är man rätt körd från början, även om man råkar vara född till kung. Nu klarade han sig rätt hyfsat ändå, han var kung i flera omgångar, och en ganska lyckad sådan. Sålunda skriver Erikskrönikan om honom:

"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga"


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-22

lördag 21 november 2009

USA-rapport om diskriminering i Israel


Israel anklagas för brott mot religionsfrihet och diskriminering av minoriteter i en rapport från USA:s utrikesdepartement. Rapporten är författad av utrikesdepartementets byrå för demokrati, mänskliga rättigheter och arbetskraft.
I rapporten påpekas att även om lagen säger att alla religiösa heliga platser ska beskyddas, är det i praktiken enbart de judiska som erkänns som heliga platser och blir därmed beskyddade enligt lagen. Av de 137 heliga platser som var officiellt erkända i slutet av 2008 var samtliga judiska.
Många av de kristna och muslimska heliga platserna är försummade, många är oåtkomliga, och riskerar att bli exploaterade av markägare och lokala myndigheter.
Religionsfriheten i Israel är vidare beskuren genom diskriminering mot muslimer, kristna och andra samfund som Jehovas Vittnen. Men rapporten pekar också på att i Israel favoriseras den ortodoxa judendomen, medan den så kallade reformerade judendomen utsätts i stor utsträckning för samma diskriminering som de andra religionerna.

Könsdiskriminering

En konsekvens av den religiösa diskrimineringen är att mer än 300.000 immigranter som inte anses som judar enligt den rabbinska lagen får inte gifta sig eller skilja sig i Israel, inte heller får de begravas på judiska kyrkogårdar.
Rapporten påtalar också diskriminering av kvinnor i Israel. Bland annat skriver man om ett statligt transportföretag som trafikerar linjer där de flesta passagerare är ortodoxa judar, och där kvinnor tvingas sitta längst bak i bussar, åtskilda från männen. De kvinnor som eventuellt protesterade och vägrade blev utsatta för trakasserier och fysiskt våld utan att vare sig företagets personal eller myndigheter ingrep.


Publicerat i Flamman 2009-46

fredag 20 november 2009

Fars i Afghanistan, tragedi i Pakistan - Amerikanska skattepengar i mutor till talibaner


Krisen för USA:s politik i Afghanistan och i hela regionen fördjupas alltmer. Valfiaskot har följts av skandalavslöjanden om amerikanska mutor till talibaner. Samtidigt förvärras situationen i Pakistan.
Den afghanska valfarsen slutade med en antiklimax, när valresultatet från första omgången underkändes på grund av uppenbart valfusk, och därefter utlystes en andra valomgång, som ställdes in, då motkandidaten Abdullah Abdullah på goda grunder misstänkte att valkommissionen som fuskade till förmån för Karzai skulle fortsätta göra så.

Därmed är den lilla legitimitet, som Karzai ännu hade, helt pulveriserad. Det försvagar i sin tur det amerikanska stödet för honom, och USA:s truppnärvaro i regionen. Enligt Tariq Ali (LRB 22/2009) umgås den amerikanska ockupationsmakten rent av med tanken att helt ogiltigförklara valet och istället inrätta en post som hög representant (High Representative) enligt Balkanmodell, med Tony Blair som en potentiell kandidat till jobbet.
Ali hävdar också att det fanns en amerikansk förhoppning om att Abdullah Abdullah skulle vinna valet, och därmed visa för världen styrkan i den USA-stödda unga demokratin, som förmår att göra sig kvitt en korrupt president.
Familjen Karzai är landets i särklass rikaste, med en förmögenhet som växer i snabb takt. Korruptionen i Afghanistan är förfärande också med afghanska mått mätt.

USA skakas nu dessutom av sensationella avslöjanden i vänstertidskriften The Nation, om hur amerikanska privata företag, som ansvarar för transporter av förnödenheter inom Afghanistan, betalar talibaner för att inte bli angripna. Det är naturligtvis en jätteskandal att amerikanska skattemedel skickas till krigsföringen i Afghanistan, där de används till att finansiera talibanernas krig mot de amerikanska styrkorna.
Situationen i grannlandet Pakistan ser inte heller ljus ut. Säkerhetssituationen har kraftigt försämrats med blodiga attentat runt om i landet. Den pakistanska arméns stora offensiv mot talibanerna i Waziristan verkar efter några segerrika kommunikéer i inledningsskedet ha kört fast. Flyktingströmmarna har antagit en gigantisk storlek, det talas om så många som fyra miljoner flyktingar som lever under svåra förhållanden. En humanitär katastrof är ett faktum i Pakistan.
Enligt två opinionsundersökningar som presenteras i Asian Times (3/11) finns det ett ganska brett stöd i Pakistan för de militära operationerna. Samtidigt anser en överväldigande majoritet av pakistanierna att USA är ett långt större hot mot landets säkerhet än talibanerna. Det är faktiskt fler som tycker att inflationen är ett värre hot än talibanerna.

Det nyligen beviljade stödpaketet på 174 miljoner dollar, det så kallade Kerry-Lugar Bill, som är förknippat med långtgående amerikanska krav på Pakistan har väckt starka protester, och förstärkt de antiamerikanska känslorna.
President Obamas obeslutsamhet försätter honom i en rävsax, där vad han än gör kan vändas till hans nackdel. Redan nu talas det om att någon av generalerna Petraeus, ”hjälten” från Irak eller McChrystal, överbefälhavare i Afghanistan, kan tänkas ställa upp som republikanska presidentkandidater i nästa val, med goda chanser att vinna.
Det är naturligtvis i tidigaste laget att spekulera om det, men blotta tanken visar att även om läget är mycket illa, kan det faktiskt bli mycket värre.


Publicerat i Flamman 2009-46

torsdag 19 november 2009

Verkliga och overkliga shoppar loss


För ett par år sedan rasade en debatt om det var OK att köpa en handväska för 50.000 kronor.
Var det en handling en främjade mänsklighetens utveckling mot större lycka? Innebar det individens självförverkligande? Förde det med sig en ökad jämlikhet mellan könen? Även djupare frågor om konsumtionssamhällets karaktär och kommersialismens väsen berördes. Hela diskussionen fördes med stor självklarhet på de stora tidningarnas kultursidor.
Idag ligger fokus på en helt annan form av konsumtion. Över en miljon människor bänkar sig framför tv-apparaterna för att följa realityserien om ett lågprisvaruhus i Ullared. Den främsta anledningen till serien popularitet sägs vara att det handlar om ”vanliga människor”, som den stora majoriteten kan identifiera sig med. Det är möjligt.

Det finns också de som anser att serien om Ullared ger uttryck för ett mer eller mindre maskerat folkförakt. Inte helt oväntat debatteras inte fenomenet på kultursidornas finrum. Läser man vad som skrivs på olika internetsidor, bloggar och debattforum förekommer inte så sällan uttryck som ”white trash”. Och visst har serien drag av ”freakshow”.
Men framför allt är det något religiöst över det. Det är naturligtvis inget konstigt i att människor behöver köpa saker, och att de gärna gör det till en billig penning. Vad som ”behövs” eller inte går alltid att diskutera. Nej, det är själva inramningen, aktiviteterna runt om, och den överspända stämningen.

Människor står förväntansfullt flera timmar i kö innan öppningsdags, i scener som kunde vara hämtade från propagandabilder om den sovjetiska kommandoekonomins värsta misslyckanden. Väl inne i templet härskar en fascination inför alla dessa varor som finns där för oss, som sedan kan brista ut i den oförställda glädjen i att köpa, i en del fall likgiltigt vad.
Efter en hel dag av idogt botaniserande bland varuöverflödet drar sig de slutkörda konsumenterna tillbaka till campingplatsen, strategiskt belägen i närheten av köptemplet. Där råder en gemenskap vars sammanhållande kitt är varuhusets mysterier.
Slank överklass köper svindyra märkesprylar, överviktiga proletärer tillbringar semestern utanför ett lågprisvaruhus. Det är trots allt problematiskt med konsumism som ideologi. Mer än så, det måste vara fel när saker upphör att ha ett bruksvärde och blir ett mål i sig, när den största glädjen och hela meningen med livet är att köpa och äga.
Det är inte folk det är fel på, det är verkligheten som har blivit overklig.


Publicerat i Flamman 2009-46

söndag 15 november 2009

Veckan som kommer Vecka 47


I år ska tydligen Ankorna Kalle och Anna drabba samman till jul. Det kan bli riktigt intressant med tanke på att de två kombattanterna tycks helt jämbördiga. Anna har kanske ett visst försprång ifråga om utseende, men det kompenserar Kalle med sin rutin. Och när det gäller intelligens är det läget lika.

Vem vet, det kan rent av bli en ménage á trois om Göran Hägglund kommer loss. Göran Anka. Verklighetens folk håller tummarna.

Det började dock långt tidigare. Redan 1944 började Expressen komma ut. På måndag är det årsdag.


Och jag kan fortfarande efter 40 år i Sverige inte vänja mig vid att man kunde göra något så till synes fredligt som att starta en tidning mitt under ett brinnande krig. Men det var ju det, det var inget krig här.

Suezkanalen har gett upphov till många krig. På tisdag är det 140 år sedan den invigdes.


Om vi ändå är där i krokarna kan vi passa på att fira Omans nationaldag. Sedan 1970 firas den på sultanens födelsedag den 18 november. Jag tycker det är lite festligt med en rörlig nationaldag. Om inte nästa sultan fyller år på samma dag förstås.

På torsdag då är det allvar, då är det Världstoalettdagen. Den firas av Världstoalettorganisationen WTO (World Toilet Organisation), som varje år håller ett toppmöte, World Toilet Summit.

Undrar vad de sitter på? Och i Bulgarien, där får de stå.

På fredag är det en stor dag i Sverige, årsdagen av slaget vid Narva 1700. Det är en av de absoluta största segrarna i svensk militärhistoria. De avgörande faktorerna var rysk underutveckling och vädret, även om Karl XII har uttryckt en avvikande uppfattning i den frågan.

På lördag skulle den belgiske konstnären René Magritte ha fyllt år. Han var född 1898. Jag har alltid tyckt att han var ett geni och en rolig prick. Tänk bara, måla en pipa, och så skriva under "Detta är inte en pipa".

På söndag är det årsdagen av mordet på president Kennedy. Trots att det är så länge sedan, och trots att jag var bara sju år då, minns jag stunden mycket väl. Vi var ett gäng grabbar som lekte på gården, och någon, jag tror att det var en äldre kille, 15-16 år, kom rusande och viftade med en kvällstidning, Polens svar på Expressen - "Ekspres Wieczorny" (Kvällsexpressen) och ropade: "De har mördat president Kennedy!"

Genast vidtog en initierad debatt om vem som kunde tänkas ligga bakom detta nedriga dåd. När jag tänker på det nu inser jag hur insiktsfulla vi var och hur mycket vi visste. Så klok är jag inte idag.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-15

fredag 13 november 2009

Nationella tokerier på litterär jakt


Sverigedemokraternas fräcka försök att lägga beslag på Astrid Lindgrens författarskap för sina egna syften har väckt många upprörda protester. Döda människor kan inte tala för sig, men det finns ingenting i Astrid Lindgrens böcker som kan tas till intäkt för en högernationalistisk världsbild.
Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.
Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.

Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.
Till formen påminner Vem är vem en aning om Radio Islam, med långa, förvirrade uppräkningar av vänners och framför allt fienders göranden och låtanden. Uppdelningen är enkel och klar, på ena sidan har vi de goda krafterna som kallas för ”svensk opposition”, motståndarsidan är ”folkfronten” eller den ”anglo-ryska fronten” och består av: högerpartiet, liberaler, bankirer och ”plutokrater”, bondeförbundare, socialdemokrater och kommunister, kulturradikaler, kristna, judar, halvjudar, kvartsjudar och diverse judevänner. Gemensamt för dessa onda krafter var strävan att motarbeta den ”europiska enhetens pionjärer”, vilket i klartext betyder det nazistiska Tyskland.
Intressant nog trodde nassarna att republikanen, radikalen och antinazisten Vilhelm Moberg kunde värvas för deras sak. Han skulle ”mycket väl kunna varit den svenska oppositionens författare”. ”I sin litterära produktion har Vilhelm Moberg väsentligen ådagalagt en sund uppfattning”.

Framför allt pekar man på romanen Rid i natt som enligt Vem är vem är ”en direkt motsvarighet till våra dagars strid mellan de politiskt medvetna företrädarna för de breda folklagren och storfinansens med dess fogdar inom partier och fackliga sammanslutningar”.
Visserligen tillhörde Moberg ”folkfronten” men det berodde mest på antingen opportunism eller den för kulturpersonligheter så vanliga politiska naiviteten.
Om någon idag hör ett otäckt eko är jag rädd för att det inte är en tillfällighet.


Publicerat i Flamman 2009-45

torsdag 12 november 2009

Kurdistan: ett steg framåt, ett tillbaka


- Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket.
Flammans utrikesredaktör tillbringade en intensiv vecka i Kurdistan, där han träffade mängder av partirepresentanter, parlamentariker, kvinnoaktivister och helt vanliga kurder.


När flygplanet går ner för landning ser man på långt håll storstadens ljus, utsträckta över ett stort område. Sulaymaniyya är det irakiska Kurdistans näst största stad med omkring 800.000 invånare. Flygplatsen är modern och nybyggd men med en storlek som knappast anstår en miljonstad, snarare bara något större än flygplatsen i Kramfors. Det är en motsägelsefullhet som går igen i det mesta i Kurdistan.
På sätt och vis kan man säga att det irakiska Kurdistan i sig självt är motsägelsefullt. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.

Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också peshmerga, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader. Åtminstone de flesta.
”Demokratiskt, pluralistiskt, federalistiskt” upprepas som ett mantra av alla jag talar med. Däremot står inte full självständighet på dagordningen, inte ens bland de mest radikala.
- Kurdistan är en integrerad del av Irak, säger Serdar från det lilla västerpartiet PCDK, och skyndar sig att tillägga att det ska vara ”på folkets villkor”.

PCDK, som för övrigt anklagas för samröre med PKK och förbjöds att ställa upp i senaste parlamentsvalet, är det enda partiet av alla dem som jag träffar – och det är ganska många av alla som verkar i Kurdistan – som inte ser ”kurdfrågan” som överordnad alla andra politiska frågor. PCDK vänder sig mot den ”nationalistiska” politiken som man menar dominerar kurdisk politik, inte minst bland vänsterpartierna.
PCDK berättar att de har utsatts för ständiga trakasserier från det regionala styret KRG (Kurdistan Regional Goverment). Förutom förbudet att delta i valet på oklara grunder – de förnekar bestämt alla kopplingar till PKK – har de också drabbats av arresteringar och attacker mot deras högkvarter och i samband med olika aktiviteter.
Föga förvånande har PCDK en avvikande uppfattning i den stora knäckfrågan i dagens kurdiska politik, den om Kirkuk. Den oljerika stadens ställning är fortfarande oklar. Kurderna hävdar med bestämdhet att staden är och har alltid varit kurdisk, medan centralregeringen i Bagdad sätter sig på tvären. Enligt paragraf 140 i den irakiska konstitutionen ska frågan avgöras av en folkomröstning. Problemet är emellertid vilka som ska få rösta. Kurderna påpekar – med rätta – att många kurder har fördrivits från Kirkuk under Saddam Husseins tid, som i etniska rensningsaktioner lät arabiska familjer flytta in istället. Bagdad invänder att det inte har betydelse för dagens situation.

Läget kompliceras ytterligare av att Kirkuk bebos av flera andra minoriteter. Här finns kristna assyrier, turkmener, azerer, och andra. De ser i allmänhet med misstro på det kurdiska styret, och befarar diskriminering och förtryck. Misstankarna är dessvärre inte helt grundlösa. För något år sedan gick det så långt som till regelrätta pogromer mot kristna i Kirkuk, med flera dödsoffer.
Det kan vara på sin plats att påpeka att på de flesta andra håll, framför allt i mindre städer och på landsbygden lever kurder och kristna fredligt tillsammans. Den största skillnaden enligt min guide Mohammed är i att de kristna har fler spritbutiker än de muslimska kurderna.
Arabernas och de andra Kirkukminoriteternas anklagelser förnekas naturligtvis av kurderna. Istället anklagar de centralregeringen i Bagdad för en chauvinism som starkt förvärrar läget, och anser dessutom att främmande makter, närmare bestämt Turkiet, har ett finger med i spelet, med den turkmenska folkgruppen som talesmän i rollen som en slags femtekolonn, och då givetvis till nackdel för kurderna.

Ordföranden i Kurdistans kommunistiska parti Kamal Shakir sammanfattar den officiella kurdiska synen på lösningen av Kirkukfrågan, som också är kommunistpartiets, i ett trepunktsprogram:
1. Normalisering – som ska ske ur demografiskt och historiskt perspektiv, vilket i klarspråk betyder att deporterade kurder återvänder, och araber flyttas ut.
2. Folkräkning
3. Folkomröstning.
Givet ett sådant scenario skulle det självfallet bli en överväldigande kurdisk seger. Problemet är bara att scenariot inte är något annat än ett sätt att köra huvudet rätt in i väggen då det är totalt oacceptabelt för Bagdad.
Lilla PCDK är betydligt mer klarsynt och realistiskt, dessutom bygger det sin politik på vettiga principer som står i överenskommelse med en vänsterpolitik på ett helt annat sätt än till exempel kommunistpartiet.
– Folkomröstningen måste genomföras utifrån dagens befolkningsstruktur, säger Serdar, vi motsätter oss etnisk rensning. Alla folkgrupper i Kirkuk måste kunna leva tillsammans.

En annan idé som PCDK för fram är att Kirkuk ska bli ett autonomt område inom Kurdistan. Det är faktiskt ett klokt förslag, eftersom det ger den arabiska befolkningsgruppen och minoriteterna garanti att de får sköta sina egna affärer, och därmed skyddas mot diskriminering. Det skulle kunna få dem att acceptera kurdiskt styre.
Tyvärr verkar det inte bli verklighet. Alla andra partier bemöter förslaget med hån och protester.
Serdar påpekar också en annan aspekt av Kirkukfrågan. Det är val snart i Irak, och det finns många kurdiska röster att vinna genom en nationalistisk politik, där alla vill framstå som kraftfulla och kompromisslösa.
Den kurdiska nationalismen är fullt begriplig i ett historiskt perspektiv. I drygt hundra år har kurderna kämpat förgäves för sin självständighet. De har förtryckts och diskriminerats, och utsatts för en brutal förföljelse. Flera gånger har de svikits av stormakterna. I Saddams Irak blev kurderna särskilt illa åtgångna, med gasattacken mot Halabja med över 5.000 döda som en symbol för en politik som inte kan beskrivas som något annat än folkmord.

Samtidigt leder uppfattningen, att låta den nationella frågan vara överordnad allt annat, till ställningstaganden som åtminstone för oss kan te sig högst märkliga. Jag tänker i första hand på USA:s ockupation av Irak. Man är medveten om, inte minst bland vänstern, att frågan om ockupationen är kontroversiell.
– Vi har fått mycket kritik av våra utländska kamrater, säger den ärrade veteranen från kommunistpartiet Mahmoud Ibrahim, som gick med i partiet redan 1954, och talar hygglig svenska efter att han bott några år i Eskilstuna.
Han medger, precis som andra kurder som jag har talat med, att den amerikanska ockupationen har haft förödande konsekvenser för södra Irak. Han säger att också i Kurdistan har amerikanerna gjort sig skyldiga till övertramp, när de driver en söndra och härska-politik, och spelar ut olika grupper mot varandra, bland annat i Kirkuk.
Men det är samtidigt en självklar sanning för de flesta kurder att den framgångsrika utgången av befrielsekampen 1991 bara var möjlig tack vare USA:s närvaro, och att det därefter är USA som är garanten för Kurdistans självständiga status.
Men frågan är påtagligt känslig. Alla mina frågor besvaras av långa utläggningar om… någonting annat. Det är bara i mer privata sammanhang, över ett glas vin – det dricks rätt friskt i detta muslimska land – som svaren blir direkta och ärliga. Kamil från Göteborg som är i Kurdistan för att hälsa på sin mor är brutalt uppriktig:
- Ni tycker att kurderna befrielse borde ha varit folkets eget verk. Det är mycket poetiskt! Men tusentals människor dödades, och det var inte ett dugg poetiskt!

Min invändning att mellan 100.000 och en halv miljon människor har dödats sedan ockupationen började, biter inte på honom. Hade Saddam varit kvar hade minst lika många varit döda, och kurderna hade inte varit fria. Punkt, slut.
Det lär finnas en tyst överenskommelse om att i Kurdistan ska amerikanska trupper hålla sig borta från städerna, och under en hel vecka såg jag dem faktiskt inte en enda gång, vare sig i Sulaymanyyie eller i huvudstaden Arbil. Däremot såg jag flera gånger konvojer av amerikanska bepansrade fordon ute på vägarna.
Säkerhetssituationen i Kurdistan skiljer sig radikalt från läget i södra Irak. Man ser visserligen uniformer överallt, och var och varannan person är beväpnad. Vägspärrarna står som spön i backen, men oftast vinkas vi bara förbi. Det står vakter med kalasjnikov utanför hotellen, och på lyxrestaurangerna får man gå genom metalldetektorer vid entrén. De piper oavbrutet, men ingen bryr sig och kollar. På ett ställe hade man satt upp en skylt som föreställde en överkorsad pistol, man fick inte ta med sig vapen in, vilket förmodligen ignorerades totalt.

Visst förekommer det våld också i Kurdistan, men det farligaste som jag upplever där är trots allt när det smäller under ett häftigt åskväder en natt.
Det finns undantag också i Kurdistan. Gränstrakterna utsätts för systematisk beskjutning med raketer från Iran och med flyg från Turkiet. Något som för övrigt vår utrikesminister finner vara helt i sin ordning då Sverige stödjer kriget mot terrorismen. Och visst finns PKK-gerillan där också. Och därför ger Sveriges regering sitt stöd åt att bönder och deras barn dödas, att deras hus, skolor och vårdcentraler skjuts sönder och samman, att odlingsmarken förstörs, och djurbeståndet decimeras.
Tusentals människor har varit tvungna att fly och lämna sina hem, och lever nu i flyktingläger under vidriga förhållanden.

Jag avrådes också från att åka till Kirkuk. Läget där anses alltför spänt och instabilt.
Konflikten kring Kirkuk handlar om, förutom ett nationellt självhävdelsebehov, först och främst om olja. Visserligen är oljeintäkterna en federal angelägenhet, och fördelas till regionerna i proportion till deras andel av befolkningen. Men kurderna vill ta det säkra för det osäkra, och kontrollerar hellre tillgångarna själva än sätter sin tillit till ett Bagdad som man djupt misstror.
Dessutom är man som vanligt inte överens om siffrorna. Just nu får Kurdistan intäkter från den federala budgeten som motsvarar 17 procent av befolkningen, medan kurderna hävdar att de i själva verket utgör 22 procent.
Oljeinkomsterna är centrala för Kurdistans ekonomi. Majoriteten av befolkningen lever på landsbygden och bedriver småskaligt jordbruk, huvudsakligen för eget bruk. Kurdistan importerar både grönsaker och frukt. Ett stort problem är vattentillgången. Överallt passerade vi uttorkade flodbäddar. Det har varit torka i tre år, och det i ett redan vattenfattigt land. Däremot är det aldrig något problem med vatten på de hotell där jag bor.
Det finns en hyfsat stor byggsektor också. Inte minst i Sulaymanyyie ser man nybyggen överallt, ganska många höghus, vilket är ovanligt här, och del med djärv modernistisk arkitektur.
Mycket av kapitalet är turkiskt, och kurderna kommenterar syrligt att ”turkarna har insett hur de kan besegra oss utan vapen”.
Men lejonparten av Kurdistans inkomster kommer från oljan. Fördelningsmekanismerna av dessa inkomster är därför av största betydelse för hur hela samhället fungerar. Och här kommer den kurdiska samhällsstrukturens svagheter till sitt tydligaste uttryck.

Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.
Men i år har något nytt hänt. Systemet har blivit utmanat. Den så kallade Goran-listan, vars ledarskap huvudsakligen består av avhoppade PUK-aktivister, ställde upp i valet till det kurdiska parlamentet, och trots att man hade mycket lite tid för att bedriva kampanj lyckades Goran erövra 25 procent av rösterna. Parollerna mot korruption gick tydligen hem, åtminstone bland vissa befolkningsskikt.
– Det är framför allt unga och kvinnor i städerna som röstade på oss, säger Shaho Saeed, som är parlamentariker för Goran-listan.
– De från klanerna röstade nog inte på oss, tillägger han skrattande.
Goran ställer tre tydliga huvudkrav:
1. Väpnade styrkor ska ställas under offentlig kontroll
2. En klar och tydlig budget som beslutas av parlamentet
3. Partistödet ska regleras
Fullständiga självklarheter kan tyckas, men i Kurdistan är det revolutionerande. Goran-listan ser korruptionen som ett symtom på ett ruttet system som man syftar till att krossa.
”Goran” betyder förändring (Obama?), men vad beträffar kvinnofrågan innebär Goran-listans program en förändring till det sämre. Man vill införa vad vi skulle helt enkelt kalla för vårdnadsbidrag, även om de själva – välskräddade herrar allihopa, precis som de flesta andra partirepresentanter som jag har träffat – föredrar att säga att det är lön för hemarbete, något som kvinnorna har gjort sig förtjänta av.
– Det som är konservativt för er, kan vara mycket progressivt i vårt samhälle, säger Babakir Drayi från Goran-listan, utan att låta särskilt övertygad själv.

Kvinnornas situation i Kurdistan lämnar mycket övrigt att önska. Det råder delade meningar om huruvida läget har försämrats, vilket en del hävdar, med hänvisning till att islam har politiserats efter Saddams fall, och att det har påverkat lagstiftningen i kvinnofientlig riktning. Det finns de som rent av påstår att kvinnornas situation var bättre under Saddams styre.
Det finns ofrånkomliga fakta som talar för den tolkningen. Enligt den irakiska konstitutionen är månggifte tillåtet. Vidare måste en kvinna ha en manlig släktings tillstånd för att få pass, och mannen får slå kvinnor och barn om det sker i ”uppfostringssyfte”.
Denna lagstiftning har inte genomdrivits av galna islamistiska fundamentalister utan röstades genom med ett mycket brett stöd, också av vänsterpartier.
Andra är försiktigare i sin bedömning av kvinnornas situation, och hänvisar till att det saknas tillförlitliga statistiska uppgifter. Det publiceras ingen statistik i Kurdistan av säkerhetsskäl.
De data som finns är mycket osäkra, och, som Khanim Latif från kvinnocentret Asuda påpekar, är de alltid framtagna av män.
Asuda kombinerar ett skyddsboende med plats för 15-20 kvinnor med juridisk och annan rådgivning för kvinnor, olika projekt som ska stärka kvinnornas ställning, och dessutom bygger man upp ett nätverk av kvinnojourer i hela Mellanöstern. Centret finansieras huvudsakligen med medel från olika internationella solidaritetsorganisationer, och Asuda är mycket mån om sitt oberoende.
Khanim Latif uttrycker en viss försiktig optimism. Hon anser att situationen för kvinnor i Kurdistan trots allt är något bättre än i södra Irak. På en del områden har det – trots allt – skett framsteg: problemen med våld mot kvinnor förnekas inte längre, fler skyddsboende och kvinnojourer har öppnat. Delar av lagstiftningen är modern, men tillämpas långsamt och dåligt.
– Mycket gott har hänt under de senaste fem åren, säger hon.
Hennes uppskattning är att antalet hedersmord har minskat något, däremot ligger antalet självmord fortfarande mycket högt. Många självmord bland kvinnor är i själva verket framtvingade av manliga släktingar av ”hedersskäl”, och är ett sätt att undvika straffansvar.

Ett särskilt problem som Asuda hanterar är kurdiska flickor, ofta i tonåren, bosatta utomlands, som skickas ”hem” till Kurdistan för att giftas bort. Många av dem kan inte ens tala kurdiska. En del av dem flyr resolut, och söker sig till de få kvinnojourer som finns.
Flickorna kommer från olika länder, men listan toppas faktiskt av Sverige. Bara i år har Asuda tagit hand om 20 fall med svensk anknytning.
Khanim Latif tycker att Sverige borde agera kraftfullare för dessa flickor, i synnerhet som många av dem är svenska medborgare, och dessutom omfattas av skolplikten i Sverige.
Khanim Latif misstror politiker, ”de säger många trevliga saker”, säger hon hånfullt. Särskilt upprörd blir hon när hon talar om att PUK, ett av de stora regerande partierna som är medlem i Socialistinternationalen, och dessutom innehar en viceordförande post. Hon tror att förändring måste komma inifrån, och gå riktigt på djupet.
– Kurdistan behöver en grundläggande förändring. Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket, avslutar hon.
När jag ska åka hem är flygplatsen i Sulaymanyyie full med mullor, som tydligen är på väg till en religiös konferens i Kairo. Det ger upphov till trötta skämt, ”mullfritt”, mullrikt”, ”mull-vad”, ”mulltoa”.

Storstadens ljus lyser inbjudande när planet lyfter som ville de säga ”välkommen tillbaka”.
”Kurderna har inga vänner” lyder ett gammalt talesätt. Nåja, de har numera en i mig. Och jag vet faktiskt några stycken till. Hoppas också att de någon gång vill bli sina egna vänner.


Publicerat i Flamman 2009-45

söndag 8 november 2009

Veckan som kommer Vecka 46


Hemkommen efter en mycket intensiv vecka i irakiska Kurdistan. Hoppas att ni saknade Veckan som kommer. Men nu är jag som sagt tillbaka, och det är dags för en ny krönika.

På måndag är det är mycket märkligt datum i tysk historia. Om detta har jag skrivit följande:

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad "Historiens mest lysande fiasko", abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare "dolkstötslegenden", uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk "Mein Kampf", och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawn kallade "det korta seklet", det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

På tisdag fyller Michail Kalasjnikov 90 år. Efter min vistelse i Kurdistan kan jag berätta för er att där har farbror Michail en stor fan club. Hur många som helst går omkring med en AK-47. Det måste vara en av världens dödligaste uppfinningar någonsin.

Ett år tidigare men en dag senare avslutades en av de värsta slakterna i mänsklighetens historia. Vapenstilleståndet inträdde på västfronten och första världskriget var till ända. Drygt 20 år senare började det om igen, och den här gången om möjligt ännu värre.

På torsdag är det 41 år sedan presenterades den så kallade Brezjnevdoktrinen. Den är ett minne blott om ens det, men historierna om Sovjetledaren med de buskiga ögonbrynen lever vidare. Här kommer en:

Mot slutet av sin karriär var Brezjnev ordentligt senil. Under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till honom, och säger: "Leonid Iljitj, kommer ni inte ihåg mig, det är ju jag, Nadezjda Krupskaja!" Brezjnev svarade värdigt: "Naturligtvis kommer jag ihåg er, kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg."

Fredagen infaller på den 13. Det ska ju vara en otursdag. Jag tror inte alls på sådant skrock och vidskepelse, men tänker man efter lite inser man snart att det kan ligga något i det ändå. Samma dag 1994 hölls folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Ja-sidan vann. Det kallar jag otur!

På lördag är det Astrid Lindgrens födelsedag. Till att börja med vill jag bara säga: Alla rasister, håll er smutsiga händer borta från Astrid Lindgren!

Vidare kan jag berätta att för två år sedan deltog jag i en konferens om Astrid Lindgren i Härnösand, och skrev följande om detta:

Under helgen organiserade Mittuniversitetet i samarbete med flera andra institutioner en tvådagarskonferens om Astrid Lindgren med anledning av hon i år skulle ha fyllt 100 år. Till konferensens absoluta höjdpunkter hörde samtalet mellan de två väninnorna Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotter till Astrids bästa väninna sedan barndomen Lena Gedin, känd översättare från Härnösand, som har bland annat översatt alla Harry Potter-böcker. Också Karin Nyman har för övrigt arbetat i många år som översättare.

Och nu sas öppet det som har varit en allmän hemlighet länge - det var Lena Gedins mor Anne-Marie Fries som var förebild för Madicken. Samtalet kan sägas ha ägt rum mellan Astrid Lindgrens dotter och Madickens dotter, en speciell händelse i sig!

Samtalet kretsade mycket kring mödrarnas vänskap, med många belysande episoder. Bilden av Astrid Lindgren som en lekfull person livet genom bekräftades, liksom hennes spontana fantasifullhet. Många av hennes böcker har tillkommit från början som muntliga improviserade berättelser för hennes egna barn. Hon hade också en sällsynt förmåga att snappa upp historier och episoder från det verkliga livet och använda det som litterär stoff. En stor betydelse för hennes författarskap hade perioden under kriget då hon arbetade med brevcensur, det som väninnorna kallade "snuskjobbet", där man läste all militär- och utlandspost.

Efter kriget arbetade Astrid som lektör på förlaget Rabén & Sjögren fram till sin pension. Både Karin Nyman och Lena Gedin vittnade samstämmigt om Astrids anspråkslöshet, berömmelsen steg henne aldrig åt huvudet, hon var inte ens road av den, och ville gärna hålla sig i skymundan. Hon förblev också genom hela sitt liv en passionerat engagerad person, på framför allt två områden: barn och natur. När Astrid tilldelades det prestigefyllda De tyska bokhandlarnas fredspris skulle hon hålla ett brandtal mot barnaga, något som var fortfarande tillåtet i Tyskland vid den tiden. Arrangörerna försökte avstyra det hela, varpå Astrid hotade med att inte komma. Naturligtvis backade de och hon höll talet.

Trots alla personliga minnen som de två delade med sig av framkom det egentligen mycket litet nytt under samtalet. Man undrade också hur mycket som var egna minnen och vad som var efterhandskonstruktioner, filtrerat genom sådant som man har läst och hört. Samtalet hade säkerligen tjänat på dylika problematiseringar, men då hade det krävts en skickligare samtalsledare. Karl Lindqvist är en erkänt duktig litteraturforskare, men som moderator saknade han en röd tråd att hålla i. Karin Nyman och Lena Gedin är båda professionella och erfarna översättare, och berättade utförligt om sin översättargärning, dock utan att med ett ord beröra översättningar av Astrids böcker, något man inbillar sig de skulle ha en hel del intressanta synpunkter på.

Det rådde en munter stämning bland den stora publiken under samtalet, och naturligtvis var Astrid Lindgren en både glad och humoristisk person, men som vanligt fanns det ett stort allvar bakom, och det skrattades dessvärre bort, något som också samtalsledaren kan lastas för.

Lördagens program avslutades av författaren Ulf Stark, som under den anspråkslösa rubriken "Hur ser Paradiset egentligen ut?" redogjorde för sin läsarrelation till Astrid Lindgren. Efter en dråplig berättelse om 70-talets genusläsning av barnboksklassiker, och en högst intressant litteraturvetenskaplig koppling där han konstaterade att Astrid lyckades i en bok - "Rasmus på luffen" uttrycka samma sak som Harry Martinsson i två - "Nässlorna blomma" och "Vägen till Klockrike", gav Ulf Stark en tankeväckande definition av vad som är en bra bok: det är en bok som låter oss återfödas i en annan person, samtidigt som vi då kan bli mer oss själva. Jag tror att den definitionen också sammanfattar Astrid Lindgrens storhet.

Under konferensens övriga punkter redogjordes bland annat för intressant forskning kring Astrid Lindgrens språk, och musiken och djuren i hennes böcker. Hela arrangemanget är utan tvekan en fjäder i hatten för Humaniorainstitutionen vid Mittuniversitetet.

En dag senare föddes en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".

Så skrev jag om den:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

Vad säger USA, FN och EU om det?


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-08

torsdag 5 november 2009

Moderna tider i duschen


Lobbyn på hotell Babylon i Sulaymaniyya i Kurdistan är liten men imponerande. Det är mycket marmor, eleganta mattor och ett stort akvarium med en fuskalligator. Personalen som består av asiatiska gästarbetare bär trots mina protester upp väskan på rummet, och väl där trots mina ännu ivrigare protester sätter de på tv som visar en uppbygglig amerikansk krigsfilm textad på kurdiska.
Efter en ansträngande dag är det skönt med en dusch. Det visar sig dock inte fullt så enkelt. Duschanordningen består av en stor rostfri platta med en massa rattar och reglage som påminner om instrumentpanelen i cockpit på en jumbojet.
Efter några försök lyckas jag öppna kranen. Dessvärre står jag på fel ställe – en kraftig stråle träffar mig rätt i nyllet, och knockar mig nästan. Jag kastar mig förtvivlat åt sidan, och när jag efter en stund hämtar mig från chocken hittar jag en omställningsratt. Och nu spolas istället mina fötter mycket grundligt.
Hittar en ny omställningsratt och bjuds på en ymnig vattenmassage. Jag känner mig som Charlie Chaplin i filmen *Moderna tider*. Till slut hittar jag rätt ratt, och kan duscha.
Det antika Babylon var känt för sina praktfulla byggnadsverk. Hotell Babylon riskerar att bli (ö)känt för sina duschar.
Publicerat i Flamman 2009-44

Smällen i Arbil


Jag vaknade mitt i natten på mitt rum på hotell Dim-Dim i Erbil i Kurdistan av en fruktansvärd smäll. Ett attentat! tänkte jag med detsamma, och blev ganska rädd då jag kopplade ihop det med explosionen i Bagdad dagen innan som tog mer än 150 människoliv.
Sedan small det igen, och jag förstod att det var åskan som gick.
Kurdistan, eller norra Irak, skiljer sig avsevärt från landets södra, arabiska, del genom att våldet lyser i stort sett med sin frånvaro. Det gör synen på den amerikanska ockupationen diametralt olika i de två delarna.

Snart kommer mera i ett utförligt reportage.