Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 25 oktober 2009

Veckan som kommer Vecka 44


Jag inleder Veckan som kommer med veckan efter. Jag är nämligen bortrest veckan som kommer och då blir det ingen Veckan som kommer om en vecka. Jag återkommer en vecka senare. Jag hoppas att ni hängde med.

Annars börjar veckan som kommer med Österrikes nationaldag på måndag. Märkligt land det där. En gång i tiden ett mäktigt imperium som omfattade stora delar av Väst-, Syd-, och Östeuropa. Numera en liten stat i periferin som sällan gör mycket väsen av sig. Utom när man påminner österrikarna om deras ideologiska reptrick då de efter kriget, det andra världs- , förvandlade sig själva från begeistrade nazister till nazismens första offer.

På tisdag är det 28 år sedan en sovjetisk ubåt gick på grund utanför Karlskrona. Den gick i övervattensläge med alla dieselmotorerna i full gång, vilket ger endera av två alternativ: de hade felnavigerat utav bara helvete, eller så var de packade utav bara helvete.

Den sovjetiske kaptenen hette visst något som i översättning blir "Bottenslam". Ett synnerligen lämpligt namn.

Hela spektaklet var fulländat. I varenda tidning, varenda radio- och tv-kanal kunde man se bistra militärer som med sammanbiten min svarade: "Svar nej!", eller "Svar ja!". Det var nästan att de fick leka krig på riktigt. Fast varje gång jag minns det kommer jag att tänka på vad Jörn Donner sa en gång om det svenska försvaret: "Det är som att onanera inför ett samlag som aldrig blir av."

På onsdag blir det 51 år sedan en viss Angelo Giuseppe Roncalli valdes till påve med namnet Johannes XXIII. Det var en folklig man, och en humanist, som försökte modernisera kyrkan och styra in den närmare en linje som stod Bergspredikans lära närmare. Även om hans efterträdare vred klockan tillbaka i stor utsträckning, blev han mycket betydelsefull för reformriktningarna inom katolska kyrkan, och inte minst för den så kallade befrielseteologin i Latinamerika.

På torsdag firas Turkiets nationaldag. Jag är främmande för den turkiska nationalismen, precis som jag är främmande för all nationalism, men jag vill ändå passa på och framhålla att en gång i tiden var Turkiet ett mäktigt rike, som härskade över stora delar av Asien och Mellanöstern. Ett utmärkande drag för det ottomanska styret var religiös och etnisk tolerans. Vissa saker var bättre förr!

På fredag fyller Armando Diego Maradona år. Han blir 49, nästa år är det dags att fylla jämt. Maradona är en mycket färgstark person, och framför allt en av världens bästa fotbollsspelare någonsin, en del - bland annat han själv! - skulle säga den bäste. Och visst, det han kunde göra med en boll tycktes många gånger vara helt bortom mänsklig förmåga.

På lördag är det en förskräcklig massa år sedan - 492? - som Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg - även om en del forskare nuförtiden påstår att det är bara en skröna. I alla fall anses det vara inledningen till reformationen. Och dessutom religionskrigen och en massa andra otrevliga saker i historien.

En reformering av kyrkan var säkerligen helt nödvändig. Men varför måste denna förbättringsnit urarta på det sättet?

Sist men inte minst har vi Algeriets nationaldag på söndag. Värt att fira inte minst med anledning av den blodiga självständighetskampen, så lysande skildrad i Gillo Pontecorvos film "Slaget om Alger".


Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-10-25

torsdag 22 oktober 2009

Ont kan inte med ont fördrivas


Flamman har samtalat med Gellert Tamas, författaren till den mycket omdebatterade boken De apatiska.

Gellert Tamas är en mycket upptagen person just nu. Alla vill, precis som jag, tala med honom om hans senaste bok De apatiska. Det tar ett par dagar innan Gellert får en stund över en sen eftermiddag, och jag kan göra en telefonintervju med honom.
– Boken är en berättelse om Sverige, säger Gellert Tamas.
Han använder sig av samma grepp som han gjorde i sin förra bok om ”lasermannen”, undersöker och skildrar minutiöst ett samhällsfenomen för att beskriva ett samhällstillstånd.
– Bokens titel syftar inte bara på barnen, utan lika mycket på makthavarna, säger Gellert.

När Gellert Tamas började sin forskning kring de apatiska barnen, trodde han att det rörde sig om hur många simulerade fall som ändå kunde beläggas.
Till hans förvåning, ja nästan fasa, visade det sig att det inte fanns några sådana fall. Däremot politiker och myndigheter som i sitt agerande utan att tveka använde sig av skvaller, högerextremistisk ryktesspridning och uppenbara lögner.
– Det var en medveten politik från Göran Persson och kretsen kring honom. Det fanns en rädsla för växande främlingsfientlighet, och den skulle bemötas genom restriktivare asylpolitik.
Samtidigt väckte behandlingen och avvisningen av de apatiska barnen en väldig upprördhet, och då inte bara bland storstädernas medelklass, ”kultureliten” säger Gellert sarkastiskt, utan bland breda befolkningslager över hela landet.

Bilderna på ett livlöst barn som bärs ombord på ett flygplan visade på en maktens arrogans, de skakade om många, och inte minst deras självbild av att vara medborgare i ett land som håller humanitetens fana högt.
– Myndigheterna försökte att till varje pris hålla allting hemligt. Det var ett väldigt hysch-hysch.
Stödet var mycket starkt för amnestilagen åt asylsökande som hade fått avslag på sina ansökningar. Samtidigt skapades vid den tiden en föreställning om Sverige som ett ”generöst” flyktingland, som tar emot betydligt fler flyktingar än andra länder.
Gellert Tamas värjer sig mot begreppet ”generositet”, som han menar inte har med saken att göra.
– Flyktingpolitik handlar om asylrätten, som regleras av Genèvekonventionen och som Sverige har förbundit sig att följa.

I Sverige beviljas en mycket liten del av de sökande asyl av flyktingsskäl. Det rör sig om så lite som en till två procent, medan genomsnittet inom EU ligger på tio till tolv, och i till exempel Kanada så mycket som 40 procent.

Förändringen över tiden ger en skrämmande bild. År 1983 beviljas 78 procent, två tredjedelar, asyl av flyktingskäl. År 1987 kommer rasar siffran ner från 71 till 15 procent!
Det ger naturligtvis en möjlighet att bestämma invandringens storlek och struktur utifrån rådande politiska och ekonomiska konjunkturer.
Ser man vidare till den totala andelen av hur många sökande som får stanna, intar Sverige en mittenposition jämfört med andra västländer. Gör man en jämförelse över tiden framträder ett tydligt – och otäckt – mönster. År 2000 beviljades fortfarande 43,8 procent av de sökande uppehållstillstånd, ett år senare bara 29,7. År 2003 har siffran mer än halverats till 13,5, och 2004 är den nere på 8,8 procent. Det är faktiskt lägre än Danmark.
– Att tala om ”generositet” framkallar ett eko av 1920-talets överklass och dess välgörenhetsmentalitet, säger Gellert.

Det är tydligt att flyktingpolitiken används av regeringar, oavsett politisk färg, som ett sätt att bemöta främlingsfientliga stämningar. Är det då en fungerande metod att bemöta rasism genom att gå den till mötes? Gellert Tamas svarar ett kategoriskt nej. Han pekar på att den taktiken har misslyckats alltid och överallt. Det leder bara till att de främlingsfientliga krafterna blir rumsrena och legitima.
– Det är den offentliga debatten som avgör det politiska landskapet. Istället för att diskutera burka bör verkliga problem tas upp. De politiska partierna måste sluta att bara tänka på krass röstmaximering, och stå upp för sina idéer och ideal.


Publicerat i Flamman 2009-42

måndag 19 oktober 2009

Ett inte helt opolitiskt beslut


Stor och betydelsefull vetenskap, konst och litteratur skapas alltid i ett gränsland, av människor som befinner sig både inne och ute, på samma gång fast förankrade i en tradition och med förmågan att ställa sig utanför som oberoende iakttagare.
Årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har sina rötter i den banatschwabiska, tysktalande, folkgruppen i Rumänien. Hon är född 1953 i den lilla byn Nitzkydorf utanför Timisoara. Efter många år av förföljelse i Ceausescus polisstat fick hon 1987 möjlighet att emigrera till Tyskland.

Rent tematiskt rör sig Müllers författarskap kring två ämnen. Dels kring förtryckets mekanismer, och Ceausescus Rumänien var utan tvekan en tacksam miljö för att studera och skildra alienationen och klaustrofobin som är diktaturens grundval och dess livsluft. Dels handlar det om det utanförskap som hon upplever som medlem av en minoritet, men samtidigt formar sig det temat till en uppgörelse med tyskrumänernas, och framför allt Herta Müllers fars, nazistiska förflutna. Det har framkommit tydligt att han tjänstgjorde i SS, men i övrigt har de flesta skribenter, som kommenterat Müllers författarskap, nöjt sig med att i vaga ordalag skriva om ”förtryck mot den tyska minoriteten” under Ceausescu.

Det finns emellertid en historisk bakgrund, och den är att Rumänien under 1930-talet är en fascistisk diktatur med Järngardet och dess politiska organisationer som framträdande krafter. Landet var en av Nazitysklands viktigaste allierade, och den rumänska militära insatsen ett betydelsefullt bidrag till nazisternas krigsföring.
Antijudiska lagar stiftades, och man beräknar att närmare 300.000 judar mördades.
När Rumänien efter kriget hamnade under kommunistiskt styre koncentrerades uppgörelsen med nazismen på den tyska minoriteten. Detta var så mycket enklare då tyskvänlighet och nazistsympatier var allmänt förhärskande bland tyskrumänerna, och många låtit sig värvas till både armén och SS.

Samtidigt drabbades många oskyldiga, som alltid vid kollektivbestraffningar.
En pikant och numera bortglömd detalj är att Ceausescus Rumänien länge var västvärldens gunstling på grund av landets självständiga och antisovjetiska politik.
En författare är naturligtvis mycket mer än sin bakgrund. Herta Müller är en värdig Nobelpristagare, och det förminskas inte på något sätt av misstanken att det faktum att det är 20 år sedan murens fall har påverkat Akademiens beslut.


Publicerat i Flamman 2009-41

söndag 18 oktober 2009

Veckan som kommer Vecka 43


Även om den här krönikan, som namnet antyder, ägnar sig åt kommande veckans händelser, är det ibland svårt att låta bli att kommentera det som hänt. Och det finns lite framtidsperspektiv: veckan som gick kommer att gå till historien med kulturministerns famösa uttalande då hon ifrågasätter kulturbegreppet.

- Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.
Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt.

Hon kommer säkert att får både ris och ros för sin idioti, men jag vill helst lämna henne därhän, och ägna mig åt saker av en helt annan dignitet.

På måndag fyller nämligen min hund år. Det kan tyckas vara något ovidkommande i en seriös kulturtidskrift, men jag tänkte bjuda på det ändå. Han är gammal, blir tolv år, vilket är jättemycket för en hund av hans storlek - drygt 50 kilo och 75 i mankhöjd - och han har nog inte så långt kvar att leva. Och det är det en stilla glädje, mest för hans husse förstås, att ha blivit omnämnd i pressen, det är nästan kändisstatus, och om gud vill och redaktören tillåter får ni skåda en bild av detta ståtliga djur.

På tisdag fyller Elfriede Jelinek år. Givetvis inga jämförelser med min hund. Följande skrev jag när Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990;Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.

På onsdag firar vi årsdagen av slaget vid Trafalgar 1805. Britterna vann en stor seger och kom att dominera världshaven ända fram till andra världskriget. London fick ett torg, den segerrike amiralen (som dock dog av skadorna han fick under slaget) en staty, och duvorna någonstans att skita.

På torsdag är det dags för nästa Nobelpristagare, som har fått priset under senare tid, att fylla år, då Doris Lessing blir 90 jämt. Här ett bidrag som jag skrev när hon fick Nobelpriset:



Årets Nobelpristagare i litteratur heter Doris Lessing. Valet är inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge - hon själv sa att hon har väntat i 35 år! - att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina snart 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin, hon slår med god marginal den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing är inte heller överraskande eftersom det går till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara elva av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet.

Mer överraskande är att priset går till en europé, och en engelskspråkig därtill. Lessing är den fjärde pristagaren från Europa i rad, och den fjärde engelskspråkiga under 2000-talet. Samtidigt är Lessing en högsta grad internationell person och författare, hon är född i dåvarande Persien, flyttade tidigt till Sydrhodesia, och har levt i Afrika fram till 1949. Många av hennes romaner utspelar sig i Sydafrika.

Doris Lessing debuterade 1950 med "The Grass is Singing" (Gräset sjunger). Då har hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten "The Children of Violence" (Våldets barn) som börjar med "Flickan Martha" och avslutas med "Staden med fyra portar" skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och i bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 50-talet. Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner.

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 50-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal "common sense" ideologi.

I sin genombrottsbok från 1962 "The Golden Notebook" (Den femte sanningen) bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet. Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar, och boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufimysticismen är tydlig. Många bedömare ansåg att Lessings utflykter i SF-genren diskvalificerade henne länge från Nobelpriset. Än fler, undertecknad bland dem, förvånades över att den forna radikalen ägnade sig åt ämnen som i bästa fall kunde beskrivas som postmodernistiska och esoteriska, och i värsta fall som flummiga.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Akademiens motivering var att hon är "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Doris Lessing skriver kompromisslös prosa, inte väjer för det svåra, och vågar ta ställning. Hon är en mycket värdig pristagare.

Dessutom en liten kuriositet om Doris Lessing: hon var gift med Gottfried Lessing, som sedermera blev östtysk politiker och diplomat. Han var morbror åt Gregor Gysi, en reformpolitiker i Östtyskland och numera en av ledarna för det tyska vänsterpartiet Die Linke. Jag har inte lyckats utröna om Gottfried var släkt med Gotthold Ephraim, men det är föga troligt.

Hundar, Nobelpristagare och militära slag. Jag fortsätter på den inslagna linjen. På fredag är det årsdagen av det andra slaget vid El Alamein. Det var där krigslyckan började vända. Som tur var, tillägger jag gärna

Kuriositet nummer ett: en del hävdar att om Hitler inte var så Europacentrerad och insåg betydelsen av det afrikanska fälttåget hade han försett Rommel med de nödvändiga förstärkningar som denne begärde, och då hade Rommel kunnat inta Egypten, och därmed kunnat avskära Storbritannien från livsmedelsleveranser, vilket hade kunnat avgöra krigsutgången. Och det är nog så sant. Resonemanget missar dock en viktig poäng. Hade han förstått allt det där, och inte varit som han var, då hade han inte varit Hitler. Och då hade vi liksom sluppit hela eländet från början till slut.

Kuriositet nummer två: britterna hade lyckats knäcka den tyska militära koden. Den paranoide österrikiske korpralen krävde att Rommel skulle meddela honom i stort sett allting, vilket denne, som lydig soldat och god nazist som han var, också gjorde. Britterna visste precis var varenda tyska soldat var placerad, när han nös och förflyttade sig. Om detta står det intet i Montgomerys memoarer, däremot desto mer om hans egna militära geni. Vilket än en gång bekräftar den gamla lärdomen att det som är intressant i memoarer är inte vad som står det, utan det som fattas.

På lördag så något litet avvikande, årsdagen av Westfaliska fredens undertecknande som avslutade 30-åriga kriget. Året var 1648. Jag inbillar mig att det krig som aldrig tycktes ta slut var en sådan mardröm för så många att freden måste ha kommit som en veritabel befrielse för det plågade Europa.

Samma dag 281 år senare inträffar den svarta torsdagen på Wall Street, och det dröjer inte länge förrän Europa och resten av världen befinner sig i en mardröms grepp. Igen.

Vi avslutar med söndagens årsdag av slaget vid Poitiers. Detta hände sig Anno Domini 732. En numerärt underlägsen frankisk styrka under befäl av Charles eller Karl, senare kallad Martell, vilket betyder Hammare, besegrade en muslimsk armé. Allmänt anses det att hade Kalle Hammare torskat hade Europa varit muslimskt nu. Vad man än tycker om den saken, är det ingen tvekan att frankernas seger var en historiskt mycket betydelsefull händelse.

Vilket ämne för en kontrafaktisk roman förresten!


Publicerat 2009-10-18

lördag 17 oktober 2009

Orättvis kritik mot ekonomipris


Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ofta och felaktigt kallad för Nobelpriset i ekonomi, är en tacksam måltavla för en kritik från vänster. Det påpekas upprört att det är inget Nobelpris, att nationalekonomi inte är en vetenskap, och framför allt att priset delas ut till en bunt nyliberala marknadsfundamentalister. Som samtliga har varit män.

Nog så sant. Fast ändå inte. Tittar man ordentligt på listan över pristagare hittar man namn som Gunnar Myrdal, James Tobin, Amartya Sen och till och med sovjetryssen Leonid Kantorovitj.
Förra året gick priset till Paul Krugman, en ekonom som åtminstone med amerikanska mått mätt är relativt radikal. Årets ena pristagare är en kvinna för första gången, vilket naturligtvis är bra.
Dessutom går Elinor Ostroms forskning ut på gemensamt förvaltade nyttigheter som sköts mycket rationellt, och att nyckeln till framgång bygger på tillit. Knappast nyliberal marknadsfundamentalism, snarare en god amerikansk radikal tradition.

Det är tydligt att i tider av ekonomisk kris, när marknaden fungerar dåligt, upphör klubben för inbördes beundran som studerar perfekta marknader. Istället premieras studier av marknadens brister.
Jag kan inte se något fel i det.


Publicerat i Flamman 2009-41

fredag 16 oktober 2009

Rumänien: Protester mot IMF:s diktat


800.000 offentliganställda i Rumänien gick ut i strejk i protest mot regeringens politik. Strejken har stöd av alla stora fackföreningscentraler, och omfattar anställda inom statlig och kommunal förvaltning, på fängelser, sjukhus och skolor.
Också poliser deltar, genom att utföra sina arbetsuppgifter bara i begränsad utsträckning. Omkring en och en halv miljoner personer arbetar inom den offentliga sektorn i Rumänien, vilket utgör närmare en tredjedel av alla sysselsatta.
I huvudstaden Bukarest har en demonstration med minst 20.000 deltagare ägt rum.
De strejkande motsätter sig regeringens ekonomiska politik med stora nedskärningar inom den offentliga sektorn, frysta löner fram till 2011 och i en del fall också sänkta löner, höjd pensionsålder, och en tio dagars påtvingad ledighet utan lön – som hånfullt nog kallas för ”semester”.

Rumänien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, BNP väntas sjunka med tio procent, exporten minskar kraftigt medan budgetunderskottet skenar iväg. Regeringens åtgärder är dikterade av krav från Internationella valutafonden (IMF) som villkor för ett lån på 20 miljarder euro.
Rumänien har en levnadsstandard som är ungefär en tredjedel av genomsnittet inom EU.
De strejkande kräver fördubblade minimilöner till 2010 och att regeringen avgår.
Även den politiska oppositionen har krävt regeringens avgång, och ett misstroendevotum har ställts i parlamentet.
I början av oktober lämnade socialdemokraterna regeringskoalitionen med högerliberalerna, och premiärminister Emil Boc leder nu en minoritetsregering.

Oppositionen vann förftroendeomröstningen med klara siffror, och Rumänien saknar just nu regering.


Publicerat i Flamman 2009-41

torsdag 15 oktober 2009

Ett fredspris utan trovärdighet till Obama


Nobelpriset är en mycket prestigefylld utmärkelse, välkänd, uppskattad och eftersträvad i hela världen. Det beror dels på prisets storlek, det rör sig om stora summor pengar.
Vidare finns det den historiska kontinuiteten, Nobelpriset har nu delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).
Sist men inte minst handlar det om valet av pristagare. De som tilldelas priset måste uppfattas inte bara som förtjänta, utan också som de främsta inom sitt respektive område.
Det är ingen tvekan om att Nobels fredspris utgör ett undantag bland prisen och saknar all trovärdighet. Nog för att det har förekommit välförtjänta vinnare av priset, men de underliga, och dessutom ofta upprörande, valen är alltför många.
Den mest flagranta skandalen i modern tid är när priset tilldelades krigsförbrytaren Henry Kissinger.

Årets val är inget undantag. Räcker det verkligen att låta vettigare än Bush för att bli fredspristagare?
Det finns samtidigt klara skäl till varför Obama är en ovärdig pristagare. Han har trappat upp kriget i Afghanistan. Det utlovade uttåget ur Irak reser många frågetecken. Agerandet mot kuppen i Honduras har varit svagt och delvis motsägelsefullt. I Mellanöstern har framgångarna uteblivit helt. Obama har tvingats retirera från kravet om stopp för israeliska bosättningar, och mer eller mindre förnedrats av Israels premiärminister Netanyahu. Därmed är alla förhoppningar om en rättvis och varaktig fred i Palestina grusade för tillfället.
Och Nobels fredspris fortsätter att vara ett allt större skämt som ingen längre tar på allvar.


Publicerat i Flamman 2009-41

onsdag 14 oktober 2009

Klassiker ger nya perspektiv


Omläsning av moderna klassiker kan många gånger ge nya och överraskande perspektiv på böcker på man har läst en gång i tiden och som har utövat ett inflytande. I synnerhet om de ges ut i nyöversättning.

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismens fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” (Brombergs, övers: Per Erik Wahlund) kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.

Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

”Ungdomens bröd” ingår i Brombergs förtjänstfulla serie Nobelklassiker, som Horace Engdahl är huvudredaktör för.

Också fransmannen Albert Camus var Nobelpristagare (1957). Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar (Bonniers).

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som väntar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken.

Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960.

Èmile Ajar är den enda personen som någonsin har vunnit det mest prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger. Det är helt emot reglerna och anledningen till att det lyckades var att Èmile Ajar är en pseudonym. Författaren Romain Gary vann priset 1956 för romanen ”Himlens rötter”, och som Èmile Ajar 1975 för ”Med livet framför sig”. Gary hette egentligen Roman Kacew. Han var född 1914 i Vilnius i Litauen och kom till Frankrike i 14 års åldern.

”Med livet framför sig” (Norstedts, övers: Bengt Söderbergh) är berättelsen om judinnan Madame Rosa. Hon är en åldrad prostituerad som har överlevt Auschwitz, och försörjer sig på att ta hand om ”horungar” mot betalning. Historien berättas av den arabiske pojken Momo, och i centrum står hans vänskap och ömsesidiga beroende med Madame Rosa.

Det är i många stycken bisarr historia om skeppsbrutna existenser i Paris fattigkvarter. Allt berättat på Momos oefterhärmliga språk som är en märklig blandning av slang, barnspråk, uppsnappat ”finspråk" och brådmoget filosoferande. Översättningen är för övrigt totalt tonsäker.

Romanen är en enastående uppvisning i humanism, med en kompromisslös stämning av värme, humor och mänsklig tragik. Den filmatiserades 1977 under titeln ”Madame Rosa”, med Simone Signoret i en oförglömlig rollprestation.


Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-10-14

tisdag 13 oktober 2009

Snål och urholkad europeisk mångfald


I ett förtvivlat försök att visa att Europa är så mycket mer än bara en gemensam marknad på kapitalets villkor har Europeiska unionen instiftat ett europeiskt litteraturpris.

Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (snart före detta?) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.
Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.

José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.
Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. Istället borde det bli ett eller högst två priser.
Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.
Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5.000 euro per vinnare, drygt 50.000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.
Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland årets vinnare märks den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som får priset för sin roman Innsirkling. Helga Henschen får priset för Skuggan av ett brott.

Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.
Vad jag inte förstår är vad Henning Mankell hade där att göra.


Publicerad i Flamman 2009-40

måndag 12 oktober 2009

Ny bank alternativ till IMF och Världsbanken


En ny investeringsbank för Sydamerika, 3 (Sydbanken), har bildats på initiativ av Venezuelas president Hugo Chávez.
Det konstituerande avtalet undertecknades i helgen i Venezuela under Afrika-Sydamerika-toppmötet. Medverkande stater är förutom Venezuela, Brasilien, Argentina, Bolivia, Ecuador, Paraguay och Uruguay. Chile har valt att tills vidare ha status som observatörsland.
Grundkapitalet för Banco del Sur ska vara 20 miljarder dollar.
Venezuela, Brasilien och Argentina står för fyra miljarder var, medan de andra staterna ska skjuta till belopp som står i proportion till deras ekonomiska styrka.

Kritik av privatiseringar
Banco del Sur vill vara ett alternativ till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), och en avgörande anledning till bankens grundande är missnöje med dessa institutioner.
Framför allt är man mycket kritisk till de privatiseringsprogram som ställs som villkor för utlåning.
Chávez har anklagat Världsbanken och IMF för att vara verktyg för USA. För tre år sedan hotade Venezuela med att lämna Världsbanken och IMF, medan Ecuador förklarade Världsbankens representant persona non grata.
Den nya kommer att låna ut pengar endast till medlemsstater. Lån kan ges till statliga organisationer, kooperativ och privata företag. En övergripande målsättning är att minska klyftorna både mellan och inom länderna. Banken ska satsa på utvecklingsprojekt, och särskilt hänsyn ska tas till om dessa främjar den så kallade ”suveräniteten” inom områden som mat, energi, hälsa, naturresurser och kunskap.
Medlemsländernas parlament ska nu ratificera avtalet.


Publicerad i Flamman 2009-40

söndag 11 oktober 2009

Veckan som kommer Vecka 42


När ni läser dessa rader vet vi redan om spelbolagen hade rätt och Amos Oz har fått Nobelpriset i litteratur. Eller Joyce Carol Oates. Eller om det blev en högoddsare. Jag har följt de där oddsen några år nu, och kan åtminstone dra en slutsats: oddsen på Bob Dylan blir lägre för varje år. Vem vet.

Att ge Nobelpriset till Dylan skulle kräva rätt mycket civilkurage av Akademien, och lämpligt nog är måndagen Civilkuragets dag. Den instiftades av syndikalisterna i SAC år 2000 till minne av den mördade fackliga aktivisten Björn Söderberg. Då delar man också ut Civilkuragepriset.

Det behövs mer civilkurage i samhället. Jag säger till mig själv så gott som varje dag: borde ha sagt ifrån, borde ha gjort det eller det. Men nu är det slutsnackat. Nu gör vi det!

På tisdag är det 60 år sedan Vilhelm Mobergs ""Utvandrarna" kom ut. Romansviten har filmatiserats av Jan Troell, och när den visades på tv för några år sedan kunde jag inte låta bli att bidra med följande satir:

Sveriges Television visade i helgen Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit om Karl Oskar och Kristina som emigrerade till USA från Småland under 1800-talet. Innehållet kändes högst aktuellt, och föranledde en del reflektioner.

Några av emigranterna är någon sorts religiösa fundamentalister som sätter upp sig mot den etablerade kyrkan. De straffas med böter och vaga hot om fängelse. Att tala om förföljelse verkar synnerligen överdrivet. Huvudpersonerna och deras familj dras endast med ekonomiska bekymmer, en belägenhet som de delar med majoriteten av inte bara Sveriges utan säkerligen också Europas befolkning. De har det antagligen varken bättre eller sämre än deras föräldrar hade det, utan att de ens kom på tanke att bege sig över havet. Dessutom är några i emigrantföljet personer av klart tveksam sort: arbetsskygga drängar och högfärdiga prostituerade. Det är märkligt att hela sällskapet tilläts resa in i USA.

När då väl kommer dit avslöjar de direkt sin bidragsmentalitet då de på en gång snor åt sig subventionerad jord i Minnesota. Ett flagrant exempel på social turism!

Karl Oskar, Kristina och de andra söker inga kontakter med sin amerikanska omvärld. De skärmar av sig i sin svenska gemenskap, som mest av allt liknar ett invandrarghetto. Där upprätthåller de sina underliga, och inte sällan fundamentalistiska, sedvänjor, helt utan insyn av sociala myndigheter. De lär sig aldrig språket, och trots att de knappt kan prestera mer än några enstaka ord på engelska beviljas de medborgarskap i det nya landet. Upprörande!

Vilhelm Mobergs böcker och Jan Troells filmer visar på ett övertygande sätt hur illa det går utan restriktiv flyktingpolitik, med falsk tolerans och socialdalt, där inga krav ställs och generösa bidrag delas ut till vänster och höger. Hur lyckligt lottade är inte vi som lever i ett samhälle som har haft förstånd att åtgärda alla dessa missförhållanden. Nu behöver vi bara läsa om eländet i böcker eller beskåda det på tv.

På onsdag är det årsdagen som kom världen att hålla andan. Då började nämligen Kubakrisen. Året var 1962 och ett amerikanskt spionplan hade fotograferat vad som uppenbarligen var militära installationer, avskjutningsramper, och det bara några mil från Florida. Det blev tack och lov inget världskrig den gången. Ryssarna gav efter, och kubanerna blev lika förvånade som förbannade.

Exakt samma dag två år senare avsattes Chrusjtjov - av hälsoskäl, hehe - och kan det verkligen bara vara en ren tillfällighet? Krusse var en färgstark person, och scenen när han dunkar dojan i talarstolen under ett tal i FN är oförglömlig. I väst tyckte alla att han var pinsam, tredje världen älskade honom, äntligen någon som sa ifrån. En skillnad att tänka på.

På torsdag skulle J.K.Galbraith ha fyllt 101 år. Så gammal blev han inte, han dog 2006. För er som inte vet var han en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytesrik under åtminstone två presidenter - Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars. Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: "Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?" . "Det är enkelt", svarade Galbraith, "alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget".

Han påstås vara den som myntade uttrycket " Then the shit hit the fan", och kunde säga saker som "Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel." Kul kille.

På fredag är det årsdagen av avrättningen av de dömda i den första Nürnberg-rättegången. Jag är mot dödsstraff. Men varje gång jag tänker på de där banditerna utsätts mitt samvete för en svår prövning.

På lördag är det årsdagen av slaget vid la Forbie 1244 då kungariket Jerusalem besegrades av sultanen as-Salih Ayyub. Snart skulle den västerländska närvaron i Mellanöstern vara slut för många århundraden framåt. I dessa dagar kan det vara på sin plats att påminna om de kristna korstågen spred död och förintelse omkring sig, medan islam stod för högkultur och tolerans.

En kuriositet: titeln "kung av Jerusalem" lever in i våra dagar, och innehas av fjanten av släkten Bourbon Juan Carlos I av Spanien.

Veckan avslutas med en makaber årsdag. Det är 32 år sedan de tyska livstidsdömda RAF-fångarna, Baader, Ensslin och Raspe begick självmord i fängelset. För er som gillar konspirationsteorier finns det en hel del att hämta. Sanningen att säga för konspirationsskeptiker också, ja, för alla tänkande människor.

Hur i hela friden fick man in vapen, flera stycken, till ett säkerhetsfängelse som Stammheim, i det närmaste hermetiskt tillslutet. Baader sköt sig i bakhuvudet! Dessutom gjorde han det med sin högra hand trots att han var vänsterhänt. Ensslin hade hängt sig i en elsladd fäst i ett galler. En fjärde RAF-medlem Imgard Möller stack sig fyra gånger med kniv i hjärttrakten, men överlevde.

Det är mycket som är egendomligt i denna händelse. Ingen av de döda var en suicidal typ direkt, snarare tvärtom. Nu helt plötsligt tar de sig av daga som på kommando.

Helt uppenbart var det mycket lämpligt för de tyska myndigheterna.

Vilket knappast stärker trovärdigheten.


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-10-11

torsdag 8 oktober 2009

TILL MINNE Marek Edelman är död


Den siste ledaren för upproret i Warszawas getto, Marek Edelman, har dött. Han blev 90 år gammal.
Edelman föddes i Homel i nuvarande Vittryssland. Bägge hans föräldrar var politiskt engagerade. Fadern var aktiv i det socialrevolutionära partiet, medan hans mor verkade inom Bund, liksom senare Marek Edelman.
Bund var ett judiskt socialdemokratiskt parti, som var antisionistiskt och förespråkade en långtgående kulturell autonomi för judarna inom ett socialistiskt samhällssystem. Den kultur som man identifierade sig med var den folkliga jiddischkulturen, som ansågs stå i motsättning till den hebreiskspråkiga.
Inom den västeuropeiska vänstern är Bund nuförtiden mest känt för att ha blivit utskällt av Lenin.

Kämpade i två uppror

Redan i unga år gick Marek Edelman med i Bunds barnorganisation (Socialistischer Kinder-Farband). 1939 blev han medlem i ungdomsorganisationen ”Framtid” (Cukunft).
Under kriget var Edelman medlem i Bund i Warszawas getto. Just Bund var initiativtagare till bildandet av Judiska kamporganisationen (ZOB), som blev ett vänsterprojekt bestående av Bund och vänstersionisterna. Man samarbetade nära med kommunisterna.
Marek Edelman tillhörde ledningen för upproret i gettot 1943. De överlevande från ZOB deltog sedan i Warszawaupproret 1944 under kommunistiskt befäl.
Efter krigsslutet valde Marek Edelman att stanna i Polen. Han bosatte sig i Lódz och utbildade sig till läkare. Under 70-talet blev Edelman aktiv inom oppositionen. Han var med i Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), och engagerade sig senare inom Solidaritet.
Efter 1989 verkade Marek Edelman inom det vänsterliberala Demokratiska partiet, tidigare Frihetsunionen.

Publicerad i Flamman 2009-40

onsdag 7 oktober 2009

Med mål i mun


Poesifestivalen har bytt namn från Härnösands till Västernorrlands och blivit en angelägenhet för hela länet.

Årets upplaga kallas dessutom ganska fyndigt för ”PoesY” som en extra markering – Y-länet. Det var därför helt logiskt att festivalen inleddes med ett arrangemang kring Nicke Sjödin. Nicke har betytt otroligt mycket för den kulturella identiteten för länets ena halva, Ångermanland.

Programmet hette ”På mål i Nicke Sjödins anda” och hölls på söndagen på Murberget. Nickes änka Hervor berättade om sin nyligen bortgångne make. Det var ett kärleksfullt porträtt av långt kreativt liv i stark gemenskap, om inte alltid i total enighet. Undertecknad var säkerligen inte ensam om att bli både rörd och berörd när Hervors röst inte bar och hon hade inte långt till gråten. Nicke var en person som gjorde skillnad. Han kunde också göra nog så radikala ställningstaganden, han tackade bland annat nej till en kungamiddag.

Dessutom var han mycket allsidig, förutom dikter skrev han visor och ”översatte” evergreens och psalmer till röåmål. Några av dessa framfördes av Cissi Jakobsson till gitarrackompanjemang. Inte minst där kunde man tydligt se influenserna från Dan Andersson, som vid sidan av Fröding har varit en viktig inspirationskälla för Nicke.

Efter Hervor Sjödins livfulla och känslosamma introduktion var det dags för veteranernas veteran Torbjörn Fälldin att läsa dikter på mål. Den förre statsministern är inte längre helt ung, men som uppläsare håller han stilen än. Han erkände visserligen att han blev helt förskräckt när han läste i tidningen att han kunde alla Nickes dikter utantill. Det var en stor överdrift, Fälldin behöver numera ha dikterna skrivna med extra stora bokstäver då synen inte är vad den har varit.

Uppläsningen började med en dikt av Birger Norman, vars ”Utanikring” har haft en avgörande betydelse för Nicke Sjödin, liksom för alla i modern tid som skriver på dialekt. Fälldin fortsatte med några av pärlorna från Nickes dikter och monologer, med ”Lagledarn” som den absoluta höjdpunkten.

Dagen avslutades med att några personer ur publiken läste några dikter på mål. Det gick inte att ta fel på vilken betydelse Nicke Sjödin har haft för nutidens ångermanländska kultur.


Publicerad i Tidningen Ångermanland 2009-10-05

söndag 4 oktober 2009

Veckan som kommer Vecka 41


Nu är vi oåterkalleligen inne i oktober, och det finns ingen återvändo. Vi går mot kallare och mörkare tider. Och då tänker jag inte bara på väderleken.

Veckan rivstartar med Världslärardagen. Jag har ingen aning vem som har instiftat denna dag, och av vilken anledning, men nog är lärarna värda en egen dag, och varför inte i hela världen. Inte nog med att de stackarna har dåligt betalt och låg status, de måste dessutom undervisa andras barn. Det ultimata eländet.

På tisdag är årsdagen av kvinnotåget till Versailles 1789. Det startade Franska revolutionen, och gav drottningen tillfälle att fälla de berömda orden: ”Har de inte bröd kan de väl äta kakor”. Eller nåt sånt.

Onsdagen är lite speciell. Det är nämligen dagen enligt judisk tradition da Gud skapade Adam. Året var 3761 före Kristus, eller mer politiskt (religiöst?!) korrekt, före vår tideräkning. Denna dag bildar utgångspunkten i den hebreiska kalendern.
Man kan inte annat än imponeras av exaktheten.
Dessutom får det mig att tänka på ett par saker. För det första Rudbecks (Olof alltså, inte Carl) sanslösa etymologiska härledningar som skulle bevisa att svenskan var urspråket. Adam var uppenbart, ”av damm”. Ni fattar. Kul kille, eller hur?
För det andra har jag läst någon gång i tidernas dunkel, och minns därför inte var, att det där med att Gud skapade kvinnan av Adams revben är bara en felöversättning. Det hebreiska – eller arameiska? – ordet i fråga betyder visst inte ”revben” utan ”sida”. Den första människan var alltså inte man, utan någon slags hermafrodit, och det Gud gör är helt enkelt att skilja Adams kvinnliga sida från hans manliga. Sedan dess är vi två kön – minst! - och för det mesta är det inget vidare. Med en och annan rolig stund dock.

På torsdag är det Juan Peróns födelsedag. Jag har aldrig förstått vad som är så märkvärdigt med den uppblåsta fascisten, men hans fru gick inte av för hackor. Om henne har det minsann gjorts musikaler – men inte om gubben nej – och vi kan lyssna på härlig sentimental schlager; ”Sluta grina Argentina”.

Fredagen borde firas särskilt i Sverige då det är årsdagen av slaveriets avskaffande. Året var – tro det eller ej – 1847. Jo jo.
595 slavar på den svenska kolonin Saint-Barthélemy friges. Ön var under knappt 100 år svensk koloni, och kronan gjorde där en skaplig hacka på just slavhandel. En bisarr historia.

På lördag är det flaggdag i Finland. Det vore ingenting att skriva om, om man inte flaggade därför att det är författaren Alexis Kivis födelsedag. Hur många författare flaggar vi för i Sverige?
Rätt svar mejlas till undertecknad. Fina bokpriser lottas ut.

På söndag är det årsdagen av att Tage Erlander blev Sveriges statsminister, efter att Per Albin avled plötsligt i hjärtattack. Socialdemokratiska statsministrar brukar vara mycket uppskattade av alla efter sin död (Ni väl hört den om när Göran Persson går till Adolf Fredriks kyrkogård och beklagar sig vid Palmes grav. ”Vad ska jag göra” frågar han gång på gång. Då hör man plötsligt en röst ”Göran, gå på bio!”), det gäller inte minst den fryntlige Tage.
Alldeles oavsett hur man bedömer hans politiska gärning, är han rekordhållare i innehav av statsministerpost. 25 år, den ende i världen som slår honom på fingrarna är Polens Józef Cyrankiewicz. Men jag håller ändå på Tage. Han vann svårare val än ”Cyrano”.


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-10-04