Övertydligt om högerns förräderi

Roman

Den orolige mannen
Henning Mankell.
Leopard förlag, 2009.

År 1982 drabbades Sverige av u-båtshysteri. Alla såg periskop längs med våra kuster, nattvandrare hörde dieselmotorer, fiskare fick underliga föremål i sina nät. Allt var ändå inte enbart hjärnspöken, i Hårsfjärden hade den svenska marinen lokaliserat en u-båt, som stängdes in enligt konstens alla regler, och skulle tvingas upp. Det väckte lika mycket förvåning som löje när u-båten plötsligt var spårlöst borta.

Naturligtvis ställdes det frågor, det gissades och det spekulerades. Spionmisstankarna florerade. Palmehatet nådde nya höjder. Och inte helt oväntat hamnade fallet till slut i knät på en svensk litteraturkommissarie.
Kurt Wallander har varit borta i tio år. Henning Mankells omåttligt populära deckare om kriminalkommissarien från Ystad har sålts i över 30 miljoner exemplar och översatts till fler än 40 språk. Flera har filmatiserats.
Böckerna är mycket välskrivna. De innehåller en bitvis skarp samhällskritik i radikal anda, men är samtidigt tillräckligt kverulantiska för att kunna tilltala läsare med olika politiska uppfattningar. Det är mycket resignerat ”vart är det här landet på väg-gnäll” i bästa det-var-bättre-förr-anda.
För en utländsk läsare kan säkerligen också den glåmiga skånska miljön te sig synnerligen exotisk.

Nu är Wallander alltså tillbaka, och ska man tro författaren – vilket man förmodligen inte ska göra – är det för absolut sista gången. Wallander har hunnit bli 60 år, han har flyttat ut på landet, hans hälsa krånglar, han har dödsångest, han plågas av ensamhet, och upplever korta stunder av vad som hotfullt påminner om Alzheimer. Det regnar mycket hela romanen genom, och det ekar från många trista hotellrum.
Ljuspunkten i Wallanders tillvaro är dottern, som väntar barn med en man som lämpligt nog är son till ett högt uppsatt sjöbefäl, den aristokratiske von Enke, som lämpligt nog var mycket aktiv under u-båtsjakterna, och mycket engagerad i debatten som följde.
Dessvärre är det mycket som är ”lämpligt nog” i boken, det konstruerade lyser genom, och ökar knappast trovärdigheten.

von Enke, och senare hans hustru, försvinner, och Wallander ägnar sin välbehövliga semester åt att leta efter de försvunna. Sökandet formar sig till en tillbakablick på hans eget liv, samtidigt som Sveriges efterkrigshistoria rullas upp. Det kalla kriget kastar långa skuggor, och den politiska domen är skoningslös. Svenska politiker har fört sitt folk bakom ljuset och decennier igenom slagit blå dunster om neutralitet och alliansfrihet i deras ögon, när vår utrikespolitik i själva verket helt och hållet har gått i USA:s ledband. Högerextremism, ryssfobi och Palmehat frodades inom de militära kretsarna, som inte tvekade att överlämna det allra hemligaste till amerikanerna. Den annalkande finanskrisens varningslampor börjar blinka i kulisserna, och slutet blir både blodigt och dramatiskt.

Det är en mycket politisk bok som Mankell har skrivit. Därför är det inte särskilt lyckat att hans hjälte skildras som en person som är inte bara politiskt monumentalt naiv, utan också okunnig på politikens område på ett sätt som trotsar all trovärdighet. Även om jag kan förstå att författaren ville kontrastera den lilla människan som står förvirrad och fåkunnig mot det stora etablissemanget, behövde han inte göra Wallander till en fullständig idiot.

Boken har sina poänger, tyvärr kan läsaren ana sig till dem ganska snabbt redan i början. Sedan dröjer det inte länge förrän de blir alldeles övertydliga, och upprepas med monoton envishet.
Romanen är välskriven, Mankell är en god berättare, och man har inte tråkigt. Men frågan är om det verkligen motiverar drygt 500 sidor. Det kanske är dags att göra allvar av löftet att låta Kurt Wallander vila i frid.

Ett val utan betydelse

Första omgången av presidentvalet i Afghanistan genomfördes under ett stort säkerhetspådrag. Trots det blev valdeltagandet lågt, samtidigt som valfusket var utbrett. Valresultatet är emellertid av underordnad betydelse. Hoppet står till förhandlingar med talibanerna.

Politiska företrädare och media från väst har utropat torsdagens val till en stor framgång. Det är svårt att bli kvitt intrycket att det ett desperat försök att inför skattebetalarna motivera de enorma utgifter som kriget i Afghanistan slukar. I själva verket var valet med tanke på att det bevakades av omkring 300.000 soldater och milismän ingen framgång alls, snarare tvärtom.
Redan på ett tidigt stadium insåg man i Washington att valfusk skulle bli oundvikligt, och därför blev ambitionen inte så mycket ett ”rättvist” val, som ett trovärdigt sådant, där själva genomförandet och valdeltagandet kom att stå i centrum.

Farhågorna för valfusk har besannats med råge. Bläck som gick att tvätta bort, förfalskade röstkort, dubbelröstning, familjeröstning, stamröstning, köpta röster, och att man helt enkelt fyllde valurnorna med egna sedlar, listan kan göras hur lång som helst. De båda huvudkandidaternas, Karzai och Abdullah Abdullah, ömsesidiga anklagelser om fusk kan utan vidare tas på allvar. De vet säkert båda två vad de talar om.
Inte minst den sittande presidenten Karzai har utnyttjat sin ställning för att påverka valresultatet. Hans inflytande över media i landet skulle aldrig accepteras i ett demokratiskt styrelseskick värt namnet. Det ser inte heller snyggt ut att hela valkommissionen, som förväntas bevaka valet, består av män lojala mot Karzai.

Valdeltagandet har rapporterats till 40-50 procent, vilket faktiskt är mycket mer trovärdigt än de helt osannolikt höga siffror från förra valet. Bland annat uppgavs 70 procent valdeltagande bland kvinnor i områden där man vet att de inte ens får gå ut ur huset.
Torsdagens låga siffror visar dels på att säkerhetssituationen är allt mer allvarlig, och dels på ett grundmurat motstånd mot ockupationen bland afghanerna.
Därför är det svårt att se hur valets utgång kan lösa några grundläggande problem i Afghanistan. Varken Karzai, som av många ses som en USA-marionett, eller Abdullah Abdullah, med ett förflutet som krigsherre, och skyldig till krigsförbrytelser, motsätter sig ockupationen, eller förmår göra någonting åt de bristfälliga samhällsstrukturerna.
Den ende kandidaten som är uttalat ockupationsmotståndare, Ramazan Bashar Dost, är helt chanslös.

Det är också omöjligt att se hur en varaktig politisk lösning kan uppnås utan talibanernas medverkan. Mycket riktigt har det kommit signaler från både afghanska regeringen och Nato-representanter om nödvändigheten och önskvärdheten av sådana samtal. Den brittiske utrikesministern Miliband och den amerikanske befälhavaren Petraeus har uttalat sig positivt om tanken, vilket antagligen innebär att samtal redan pågår.
Enligt Syed Saleem Shahzad i Asian Times, som vanligen är mycket välinformerad, med goda kontakter också med talibanerna, har förhandlingar pågått sedan flera månader tillbaka. Han hävdar också att de sker inte enbart på låg, lokal nivå, utan snarare på medelnivå. Motståndet mot förhandlingar på högsta nivå kommer huvudsakligen från talibanledaren Mullah Omar.

Enligt talibankällor är dock Mullah Omars betänkligheter ett led i en politisk taktik.
Förhandlingarna hittills har rört sig kring kravet på talibanerna att stoppa attackerna mot infrastrukturen, och självmordsattackerna. I utbyte skulle ett tillbakadragande av utländska trupper inledas, och en ny regering bildas där talibanerna skulle ingå.

Publicerad i Flamman 2009-34

Opinionen splittrad om utvisningen av irakier

Många danskar stöder aktionen när en kyrka nyligen stormades för att verkställa ett utvisningsbeslut. Samtidigt protesterar många, och ger uttryck för sin solidaritet med irakierna som befann sig i kyrkan. I torsdags demonstrerade mellan 12.000 och 20.000 personer i Köpenhamn mot utvisningarna.
I tisdags hölls en stor konsert på Rådhusplatsen i Köpenhamn. Där samlades över 100.000 kronor, som ska gå till kampanjarbete till stöd för de utvisningshotade. Amnesty International har i skarpa ordalag kritiserat den danska polisens nattliga aktion mot kyrkan.

”Cyniskt beslut”

Socialdemokraternas ledare Helle Thorning Schmidt har uttryckt sin enighet med regeringens beslut, med hänvisning till att ”det är lagen som gäller”. Två tidigare socialdemokratiska partiledare Poul Nyrup Rasmussen och Mogens Lykketoft har däremot bestämt tagit avstånd, och kallat beslutet för cyniskt, och sagt att ”gränsen för allmän medmänsklighet och anständighet har överskridits”.
Socialistiske Folkepartis ordförande Villy Sövndal har förklarat att hans parti är överens med socialdemokraternas officiella ståndpunkt.
I en opinionsundersökning publicerad i Politiken ger över 60 procent av tillfrågade danskar sitt stöd åt aktionen i kyrkan. Endast 23 procent anser att det var helt fel. Även den danska Folkekirken är splittrad. Flera kyrkoherdar har skrivit under en protest mot stormningen, medan andra menar att det var fel att öppna kyrkan för irakierna.

Publicerad i Flamman 2009-34

Veckan som kommer Vecka 35

Dagarna blir så sakteliga kortare, och vinden för med sig en doft av höst. Och visst är hösten en underbar årstid, särskilt tycker jag om oktober månad och alla dess färger. Men sommaren är för kort, jag hade gärna njutit av den ett tag till.

På måndag är det årsdagen av Bartolomeinatten 1572 då en katolsk mobb i Frankrike fortsatte den stolta europeiska traditionen av massmord. Bara i Paris lär 3 000 hugenotter ha mördats, och det sägs att vattnet i Seine färgades rött. Dådet inspirerade många framtida generationer.

Det är också Ukrainas nationaldag. För den som vill förstå Ukrainas komplicerade historia rekommenderar jag Peter Lodenius förträffliga bok "Ukraina - i Europas mitt" (Tigertext). För följer min recension av boken:

Ukraina betyder landet vid gränsen. Peter Lodenius, mångårig redaktör för finlandssvenska Ny Tid, funderade på skillnaden mellan öst och väst. Gränsen mellan Europa och Ryssland har gått genom Ukraina, och genom att jämföra östra och västra Ukraina kunde han sig få ut något meningsfullt om skillnaden mellan öst och väst i allmänhet. Med tiden märkte han att det skulle krävas en alltför stor arbetsinsats och dessutom kunskaper i ukrainska för att få ett fullständigt grepp om saken, så han nöjde sig med att ägna sig åt västra Ukraina. Han hittade inte direkt det han först var ute efter, men en hel del annat i stället.

Paradoxalt nog ligger Ukraina i det geografiska Europas mitt, och gränsen är mer av politisk och historiskt-kulturell art. Lodenius gör en intressant distinktion mellan den horisontella öst-väst dimensionen i politiken, och den vertikala inom kulturen. Gränserna är naturligtvis mycket flytande. Och landet Ukraina består egentligen av ett närmast oöverskådligt myller av folkgrupper, kulturer, mentaliteter och historiska inflytanden. Än idag är landets historiska rötter höljda i ovisshet, och debatten i ämnet går långt utanför de akademiska kretsarna, inte sällan med tvivelaktiga politiska syften.

Lodenius trampar oförskräckt i det stundtals förvirrande ukrainska minfältet, och klarar sig därifrån inte bara med livet, utan med äran i behåll. Han polemiserar inte, utan redogör sakligt. Framställningen är välskriven och livfull, stort blandas med smått, Lodenius räds inte att göra intressanta utvikningar från ämnet, han belyser gärna med talande anekdoter. Det kräver omfattande kunskaper av författaren, och Lodenius kan inte beskrivas på något annat sätt än som lärdomsgigant. Här finns både spännande skildringar av fruktbara kulturmöten, och insikter om fundamentalismens ursprung och karaktär som verkligen går på djupet.

Författaren ägnar särskilt mycket utrymme åt Galizien och Bukovina, två historiska provinser i det habsburgska väldets utkanter. Donaumonarkin har på senare tid blivit omvärderat, och man pekar inte minst på deras toleranta minoritetspolitik som mycket framgångsrik, som kontrast till dagens Balkan, eller stora delar av forna Sovjetunionen. Österrike-Ungern var ett projekt som syftade till att skapa ett land som förenades av kultur - företrädesvis den tyska. Resultatet var en enastående hög kultur. Galizien, som betraktades som dubbelmonarkins fattighus, kan ståta med författarnamn som Joseph Roth och Bruno Schulz. Här korsades oräkneliga historiska och kulturella influenser. Lodenius pekar dock på en annan faktor som den som skänker den galiziska kulturen dess specifika karaktär, med starka inslag av surrealism - konflikten mellan västerländsk rationalism och östjudendomens mysticism, bland annat har ju chassidismen sina rötter här.

Staden Czernowitz var ett mångnationellt experiment, som lyckades skapa etnisk harmoni genom tolerans. Här finns en lång rad framstående författare och konstnärer, med Paul Celan som främsta namn. Det judiska inslaget är här precis som i Galizien mycket stort, men i Czernowitz var till skillnad från Galizien det tyska språket helt dominerande.

Nazismen, Stalins härjningar, den rumänska, ukrainska och polska nationalismen har lagt hela denna värld i ruiner. Hur stor bäring har detta arv för dagens komplicerade verklighet? Historien kan säkerligen förklara mycket, men det förefaller mig att Lodenius stundtals drar alldeles för höga växlar på det förflutnas förklaringsvärde, och går rakt in i samma fälla som våra media. Skillnader mellan östra och västra Ukraina går nog mer att söka i dagens ekonomiska strukturer. Människor i Östukraina är helt enkelt rädda om sina arbeten och vill behålla tryggheten i ett socialt skyddsnät. Det har naturligtvis ingenting med Sovjetnostalgi eller det mongoliska arvet att göra. Ukrainas vägval står inte mellan antingen Ryssland eller Europa, utan valet bör vara ett både och.

Den invändningen är dock av ringa betydelse för boken som helhet. Den är en oumbärlig läsning för alla som vill förstå dagens Europa. Man får både lärdom och läsupplevelse på köpet.

På tisdag är det dags för Uruguay att fira sin nationaldag. Den uruguayanske författaren Mario Benedetti har skrivit att "Uruguay är världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik". Det måste vara ett spännande land.

På onsdag är det årsdagen av att RAF bombar Berlin för första gången som vedergällning för flyganfallen mot London. Det skulle komma mer.

På torsdag är det 113 år sedan världens kortaste krig utkämpades mellan Zanzibar och Storbritannien. Det varade i ungefär tre kvart. Kan låta kul så här i efterhand, men var ett upprörande exempel på hänsynslös imperialism. Att britterna tvingade efteråt lokalbefolkningen att betala för den ammunition som man hade skjutit på dem med, gör inte saken bättre.

På fredag firar vi Goethes födelsedag. Det är 260 år sedan han föddes i Frankfurt am Main. Lite jämt och bra. Förtjänar definitivt att ett litet stycke citeras:

Bedecke deinen Himmel, Zeus,
Mit Wolkendunst,
Und übe, Knaben gleich,
Der Disteln köpft,
An Eichen dich und Bergeshöhn;
(ur Prometheus)

På lördag är det 476 år sedan inkan Atahualpa avrättades av spanjorerna. Han togs svekfullt till fånga, och spanjorerna under ledning av analfabeten och conquistadoren Pizarro begärde en lösensumma bestående av ett helt rum fyllt med guld, och två rum fyllda med silver. När deras krav uppfylldes, kom de med falska anklagelser mot Atahualpa och avrättade honom. Eftersom han i sista stund gick med på att döpas till den enda sanna tron, slapp han garrottering och ströps istället. Den kristna barmhärtigheten när den är som bäst.

På söndag firar vi så Mary Wollstonecraft Shelleys födelsedag. Hon föddes 1797, och var en mycket duktig författare, mest känd för boken om Frankenstein. Dessutom var hon gift med poeten Percy Shelley.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-23

Marx återkomst

I likhet med många andra ur min generation har jag i ungdomen gått en studiecirkel i marxism. Det blev också en hel del läst om Marx, och ett och annat, men naturligtvis betydligt mindre, av honom själv. Åtskilliga timmar tillbringades med att reda ut marxismens vetenskapliga status. Allt var dock inte blodigt allvar. Jag kommer fortfarande ihåg hur vännen Peter S. med glimten i ögat och en närmast förödande självironi berättade hur han i Stormklockan (någon som minns den än?) hade skrivit en knivskarp marxistisk analys som övertygande visade att Elvis var mycket bättre än Tommy Steele!
Sedan kom det andra tider. Högern var på offensiven, och Marx förpassades till den dammiga hyllan där kuriosa ur filosofihistorien står samlade. I bästa fall hade han helt enkelt fel, i värsta fall var han på något outgrundligt sätt skyldig till massmord i kommunismens namn.
Det fanns förstås avvikande röster. Just när högervindarna började nå orkanstyrka skrev Sven-Erik Liedman: ”Det är nu arbetet börjar på allvar”. 1999 konstaterade Francis Wheen, som har skrivit en Marxbiografi, att Marx ”kunde bli det tjugoförsta seklets mest inflytesrika tänkare”.
Just nu upplever vi en djupgående ekonomisk kris, den värsta krisen i kapitalismen sedan 1930-talet. Och vad handlar det om: överproduktionskris – det känner jag till, derivater och andra finansiella fantasiprodukter – kampen mellan finans- och industrikapital har jag läst om, arbetslösheten ökar och lönerna pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras – det låter bekant. Globalisering skrev Marx om för 150 år sedan. Den fallande profitkvoten, monopolisering…det är tydligt att Marx tillhandahåller än idag en uppsättning mycket vassa analysinstrument.
Marx hade ett ambivalent förhållande till kapitalismen, å ena sidan ville han rent vetenskapligt klarlägga systemets objektiva lagar, men han är samtidigt i sina skrifter moralist ut i fingerspetsarna. Och hans ambivalens är en sorts hatkärlek, han fascineras av kapitalismens kreativa krafter, men hatar och föraktar det kapitalistiska systemets självaste grundväsen.
Det kanske är så att de två är dömda till varandra. Så länge kapitalismen existerar kommer Marx alltid att vara aktuell.
Realistiskt sätt lär det bli ett bra tag framöver. Men det finns tröst i de lärdomar vi borde ha dragit av ungdomens bataljer om marxismens förmenta vetenskaplighet. Det är människor som skapar historien, och det finns alltid alternativ.

Publicerad i Flamman 2009-33

Utrikespolitik med förhinder

USA:s president anses vara världens mäktigaste man. Hans makt är emellertid långt ifrån obegränsad.

Inte minst på utrikespolitikens område har det på sistone blivit tydligt att Obama stöter på olika hinder, också internt inom sin egen administration.

USA Den utrikespolitik som Obama har formulerat skiljer sig avsevärt från Bush. Det är inte längre aktuellt att USA förbehåller sig rätten att avgöra vem som är god och ond, och att intervenera med våld för att straffa de onda. ”Hård” makt ska ersättas med ”mjuk”, i klartext förhandlingar och samtal.

Den utrikespolitiska strategin har några hörnpelare. För det första, och kanske viktigaste, vill Obama förbättra relationerna med den muslimska världen, framför allt Iran. Obama inser att nyckeln till framgång är en lösning av Palestinakonflikten.

Vidare gäller förhållandet till Ryssland och begränsningar av kärnvapenarsenalen. Slutligen är det viktigt att hitta ett modus vivendi med Kina, med vilket det ömsesidiga beroendet blir allt tydligare.

Det finns institutioner inom statsapparaten, militären och CIA i första hand, som inte delar Obamas syn på utrikespolitiken, och som har stora möjligheter att fördröja och rent av sabotera dess genomförande. Obama måste också ta hänsyn till de skilda intressen som finns representerade i det demokratiska partiet, och som ofta drar åt olika håll. Utnämningen av Hillary Clinton till utrikesminister, trots deras påtagliga skillnader inom just utrikespolitiken, var säkerligen en nödvändig kompromiss med betydelsefulla krafter i partiet.
 
Motsättningarna kom tydligt i dagen i samband med statskuppen i Honduras. Vita husets första reaktion var ganska ljummen och oklar, sedan kom ett skarpt och entydigt fördömande från Obama, som följdes av oklara uttalanden av Clinton. Det är ingen hemlighet att flera av kuppmakarnas amerikanska ”rådgivare” har nära band till Clintonfamiljen. USA har hittills valt att inte agera resolut i praktisk handling för att få bort kuppmännen, trots de stora möjligheter man har därtill.

Minst lika tydliga är motsättningarna i Palestinakonflikten. Obama är medveten om att amerikanska påtryckningar är nödvändiga för att uppnå konkreta framsteg, vilket på sikt innebär en tvåstatslösning värd namnet. Men det finns starka krafter som ser Israel som den enda pålitliga allierade och garanten för stabilitet i regionen.

USA:s Mellanösternpolitik är klart inkonsekvent, och trots hårda ord gör man ingenting åt Netanyahus uppenbara provokationer. Risken är stor att Israels vanliga politik att skapa ”fakta på marken” kommer att genomföras än en gång, och hela fredsprocessen skjutas i sank. Det skulle ofrånkomligen medföra ett misslyckande i försöken att närma sig den muslimska världen.

Det går inte heller att komma ifrån att delar av den amerikanska utrikespolitiken dikteras av imperiepolitikens egen logik. Världens enda polis har en roll att leva upp till. Obama är ingalunda fri från den inställningen. Det är enda förklaringen till hans huvudlösa engagemang i Afghanistan, som blir en allt större politisk belastning för USA, både inrikes- och utrikespolitiskt.

Barack Obama har formulerat utrikespolitiska mål som skulle innebära ett klart brott med Busherans aggressiva utrikespolitik. Till en viss del kan man säkerligen kalla Obamas målsättningar för progressiva. Men ett starkt internt motstånd som han tycks sakna kraft att övervinna, och en imperialistisk attityd som Obama är fången i, riskerar att förvandla hans utrikespolitik till ett fullständigt fiasko. Det i sin tur kan leda till ett bakslag som medför en återgång till en aggressiv imperiepolitik präglad av våld.

Publicerad i Flamman 2009-33

Veckan som kommer Vecka 34

Veckan börjar med årsdagen av en händelse som kom att bli högst ödesdiger och som fick oanade konsekvenser, ända in i våra dagar. Den förste fotgängaren blev påkörd och dödad av en bil. Det var en viss Mrs Bridget Driscoll, 44 år gammal, och det hände i Crystal Palace, London. Bilen som körde på henne hade en hastighet av 12 kilometer i timmen.

På tisdag är det 259 år sedan den italienske kompositören Antonio Salieri föddes i Verona. Han är mannen som helt oförskyllt har gett medelmåttigheten ett ansikte. Jag har alltid tyckt synd om honom, och identifierat mig med honom i hans påstådda konkurrens med den otäcke Mozart. Den antagonismen anses för övrigt sakna all historisk grund, och det är desto mer orättvis att han får symbolisera avund och hämndlystnad. Han var dessutom en erkänt duktig musikpedagog, och lärare åt blivande storheter som Ludwig van Beethoven och Franz Liszt.

På onsdag är det årsdagen av mordet på Federico Garcia Lorca. Den spanske författaren var homosexuell, dessutom varm anhängare av republiken. Han avskyddes därför av högern, och dödades under inbördeskrigets första dagar. Han slängdes i en massgrav i Grenada, tillsammans med 18 andra.

På torsdag är det Vilhelm Mobergs födelsedag. Dessutom är det årsdagen av mordet på Trotskij 1940.

Men framför allt är det surströmmingspremiär. Denna mycket speciella delikatess avger som bekant en mycket säregen doft. I vår moderna miljömedvetna tid ställer surströmmingen till med problem med sopsorteringen. Paradoxalt nog är problemet de oöppnade burkarna, det är dem renhållningen inte vill ha. Handlarna å sin sida vägrar att öppna och rensa burkar vars bäst-före-datum har gått ut. Jag kan förstå att renhållningspersonal är rädd att burkar kan gå sönder i hanteringen, med allt vad det innebär. Men är det verkligen bättre med redan öppnade burkar, även om innehållet är borta? Knappast, tro mig. Ica-handlaren i Luleå som jämför surströmmingen med kärnavfall har kanske rätt.

På fredag är det årsdagen av Sovjets och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968. Förra året på 40-årsdagen skrev jag följande:

"Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!" Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Alla som är gamla nog kommer aldrig att glömma bilder från Prag, mest kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som istället för de fascister han trodde sig bekämpa konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra "broderländerna" inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 60-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde det politiska krav på reformer.

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasifascistiska regimer.

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 20-och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om ilandet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade längre Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrå och i januari 1968 blev Aleksander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla, partiet åtnjöt en stor och växande popularitet, majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen, och, viktigast av allt - det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på "Pragocentrism" och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades.

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter.

Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten.

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan.

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhällslivet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: "Vi är med er, var med oss!"

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske tjugo års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen.

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt.

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som - förmodligen med rätta - oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som var visserligen så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som tydligen vis av sina erfarenheter från 1956 försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per "Aleksandr Stepanovitj" eller rent av "Sasha", men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.

Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: "Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!" Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer.

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa.

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat. I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som är kvar av den sovjetiska modellen är en ideologi som består av tomma ord och ett naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blir det samtidigt uppenbart att systemet inte kan reformeras utan måste krossas. Därmed finns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W. Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som börjar med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E. Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Sovjetiska stridsvagnar på Prags gator ger en extra skärpa åt Jan Myrdals uttryck "den onödiga samtiden".

På lördag är det fem år sedan tavlan Skriet stals från Munchmuseet i Oslo. Tavlan återfanns två år senare. Dessvärre med irreparabla skador.

På söndag är det 82 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Samma dag är det 70 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet. Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-16

Ett nytt kampförbund

Dansk Folkepartis ordförande Pia Kjaersgaard ska bli kulturpolitiker. I en intervju i tidningen Politiken säger hon att den konservativa kulturministern är alldeles för flat mot den lilla vänstervridna eliten som styr kulturlivet i Danmark.

Kjaersgaard är missnöjd med att danska konstnärer får livslång försörjning från staten, samtidigt som de gör saker som har ingenting med konst att göra – hon nämner avföring i ett glas, uppstoppade hundar och lemlästade hästar som exempel.
Istället för denna icke-konst vill Kjaersgaard ha en kultur som lär danskarna att uppskatta danska värderingar. Hon lanserar också sig själv som kulturminister.

Utfall mot ”eliten”, kategoriska uttalanden om vad som är konst – och vad som inte är det, danska värderingar, nog påminner det inte så lite om Göran Hägglund och hans ”kulturkamp”. Också vår kulturminister har haft synpunkter på vad som sorterar under begreppet konst. Ska vi kalla saker vid dessa rätta namn påminner både Kjaersgaard och Hägglund om nazistisk kulturpolitik. Kulturen ska vara ”völkisch”, ge uttryck för sunda tyska värderingar, medan modern konst var degenererad, pervers och skapad av psykiskt defekta personer, som inte förtjänade att bli kallade konstnärer.
Göran Hägglund i Almedalen lät stundtals som ett eko av Goebbels. Kampfbund für Schwedische Kultur.

De nyliberala dårfinkarna i regeringen kompletteras av en nazianstucken kulturpolitiker. Arma Sverige!

Reellt existerande fördomar om socialismen

Bok

Fru Anna och generalen
Peter Kadhammar.
Bonniers, 2009.

Den reellt existerande socialismen var ett på många sätt märkligt fenomen – bara namnet antyder att allt inte hängde riktigt ihop.
Systemet etablerades av sovjetiska bajonetter, lyckades bygga upp ett visst förtroendekapital, som sedan förbrukades totalt.
Den ekonomiska uppbyggnaden firade under en tid en del framgångar, men förbyttes så småningom i stagnation och kris. Förtrycket kunde vara omfattande, samtidigt som kulturen blomstrade. För ganska exakt 20 år sedan fick tyngden av alla dessa motsättningar systemet att rämna.
En väsentlig roll i den processen spelades av östblockets största land, Polen, där det mest spektakulära inslaget blev den fria fackföreningen Solidaritet.

Den svenske journalisten Peter Kadhammar vill skildra den reellt existerande socialismens sammanbrott genom att teckna några porträtt av personer som mer eller mindre slumpmässigt kom att stå i händelsernas centrum.
Kadhammar skriver väl, han har läst på ordentligt, och ingen möda har sparats för alla intervjuer.
Resultatet är en katastrof. Förblindad av sina egna ideologiska fördomar misslyckas Kadhammar kapitalt att förstå någonting av systemets motsägelsefullhet.
Därför förstår han heller ingenting av vad som hände när systemet brakade samman, varför det skedde, och den baksmälla som uppenbarligen plågar de postkommunistiska samhällena än idag.

Bilden av huvudpersonen själv, Anna Walentynowicz, är en Askungesaga som kunde hämtats från de mest devota socialrealistiska hjälteberättelserna. Den är givetvis vederbörligen tvättad, hennes medlemskap i ungdomsförbundet bagatelliseras, och idolporträttet missar helt hur själva symbolen i kampen mot kommunismen var en produkt av just detta system.

Kadhammar nämner visserligen att Walentynowicz har svårt att finna sig tillrätta i det nya Polen, men berättar inte för läsaren att hon har blivit en ikon för det högerklerikala, reaktionära och chauvinistiska (givetvis inte utan antisemitiska inslag) politiska lägret.
Detsamma gäller paret Gwiazda. De är ”gladlynta” och ”belästa”. Dessutom anklagar de Walesa för att ha varit polisinformatör, vilket Kadhammar nämner, och att hela maktövertagandet 1989 var planerat i Moskva, och att Mazowiecki, Gieremek och Kuron spelade under täcket med kommunisterna!
Det är något som inte stämmer, men det ryms inte i Kadhammars fyrkantiga värld.
Bilden av ”motståndarna” ökar förvirringen ytterligare. Jaruzelski är en opportunist och medlöpare utan egna åsikter om någonting alls! Karaktärsmordet på Rakowski är bara skamligt. Han hade mer politiskt mod och intellektuell hederlighet, och hans tidskrift ”Polityka” mer publicistisk integritet än Kadhammar någonsin kommer i närheten av.

Regeringens talesman under krigstillståndet Jerzy Urban (Kadhammar påstår felaktigt att han var informationsminister) är ett ”mysterium”. Och nog är han det alltid, åtminstone för Kadhammar som framställer honom som ett typiskt exempel på en kommunist, trots att han var aldrig medlem i partiet!
Det finns dock inget mysteriöst med dessa personer. De var helt enkelt patrioter, som ansåg att socialism var att föredra för landets bästa. Den behövde emellertid reformeras, och det var det de försökte göra. När de insåg att det var för sent ville de rädda det som räddas kunde av systemets positiva sidor. Och misslyckades för övrigt med det också.

Solidaritet var en mäktig arbetarrörelse, vars program var klerikalt och moralkonservativt, men i socialt och ekonomiskt avseende ”ultrasocialistiskt”, för att använda Kadhammars egen beskrivning. Organisationen bidrog till kommunismens fall, men också till att skapa en rövarkapitalism i Polen, vars stora förlorare var inga andra än de arbetande människorna. Hur det gick till är en synnerligen fascinerande frågeställning.
Peters Kadhammars bok klargör ingenting i frågan, utan bidrar tvärtom till att ytterligare sprida ideologiskt tvivelaktiga mystifikationer.

Ryssland framgångsrikt mot Nato:s utvidgning

Ett år har gått sedan kriget mellan Georgien och Ryssland. Den förkrossande segern innebar att Ryssland flyttade fram sina positioner i Kaukasus. För USA:s del betydde Georgiens nederlag en stor prestigeförlust. Inrikespolitiskt har president Saakashvilis position försvagats.

Saakashvilis beslut att på militär väg återta kontrollen över Sydossetien och Abchazien framstår tydligt som äventyrligt. USA:s roll i sammanhanget är oklar. Det verkar inte särskilt troligt att de var helt ovetande om vad som var på gång, inte minst med tanke på att det har hela tiden funnits amerikanska militära rådgivare i Georgien. Amerikanernas passiva agerande inför en allierad i nöd har allvarligt naggat USA:s auktoritet i kanten. Många mindre stater, framför allt i Rysslands grannskap, fick anledning att ställa sig frågan om stormaktens utrikespolitiska prioriteringar.
Det faktum att den georgiska armén, som var beväpnad och tränad av USA, blev så enkelt besegrad, undergräver ytterligare det amerikanska anseendet.

Den största framgången för Ryssland var att man uppnådde sitt viktigaste mål, nämligen att till varje pris förhindra Georgiens anslutning till Nato. Just nu tycks den vara uppskjuten på obestämd framtid.
Ryssland utnyttjade skickligt Saakashvilis katastrofala missbedömning, och utropade som en sorts gisslan Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Det faktum att så gott som ingen har erkänt dessa stater är ett diplomatiskt bakslag, men som säkerligen spelar en liten roll för rysk utrikespolitik.

Den politiska situationen i Kaukasus förblir spänd. Förutom Georgien, är konflikten mellan Armenien och Azerbejdjan det största olösta problemet.

Hårda strider mellan polis och arbetare

Ockupationsstrejken på sydkoreanska biltillverkaren Ssangyong är över efter att en överenskommelse har uppnåtts. Beskedet fick företagets aktier att stiga med 15 procent.
Strejken vid Ssangyongs fabrik, som ligger i Pyeongtaek 7 mil söder om huvudstaden Seoul, började för mer än två månader sedan. Ssangyong är Sydkoreas minsta biltillverkare.
Företaget hotade med avsked av 2.600 arbetare, närmare en tredjedel av hela arbetsstyrkan. Omkring 1.600 accepterade, medan de övriga vägrade, och drygt 500 arbetare ockuperade fabriken.
Förhandlingar mellan företaget och facket bröt samman, då arbetarsidan inte ville godta några avskedanden alls.

Många skadade
Polis sattes in mot de strejkande arbetarna, och flera sammandrabbningar utkämpades. Polisen släppte ner kommandostyrkor från helikoptrar, medan andra poliser gick till angrepp över taken och med hjälp av stegar och tårgas. Arbetarna försvarade sig med järnrör och brandbomber. Hundratals arbetare har skadats i strider, som enligt ögonvittnen präglades av stor polisbrutalitet, och platsen påminde om en ”krigszon”.
Ockupationen har haft ett stort stöd bland den koreanska allmänheten. Många samlades vid fabriksgrindarna när aktionen var slut, och de strejkande fördes bort av polisen. Företaget har emellertid förklarat att ingen kommer att polisanmälas för delaktighet i oroligheterna.
Överenskommelsen som har nåtts innebär att knappt hälften av dem som vägrade att sluta frivilligt beviljas ledighet med bibehållen lön, medan de övriga avskedas enligt de ursprungliga planerna. Kostnaden för strejken för Ssangyong, som har en kinesisk huvudägare, beräknas till nästan 260 miljoner dollar.

Veckan som kommer Vecka 33

Veckan börjar med årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt. 1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare. Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray som en av mina kontakter på Facebook (tack Boel!) har lagt upp: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

På tisdag är det årsdagen av slaget vid Thermopyle 480 före vår tideräkning. Åtminstone tror man det, källäget är inte hundra procentigt klart. Slaget har blivit en symbol för självuppoffring, och kamp in i det sista, och det har gjorts flera filmpekoral på temat. Usch ja.

På onsdag är det 54 år sedan Thomas Mann dog i sin exil i Schweiz. Han var inte bara en stor författare som fick Nobelpriset 1929 (men Lenins fredspris fick han minsann inte!), utan dessutom bror till Heinrich Mann, och far till Erika, Klaus och Golo. Bara det skulle ha gjort honom till en bemärkt man. Katia Pringsheim, som var mor till berömdheterna, och gift med Thomas är däremot inte särskilt bemärkt. Det går inte ens att skylla på avsaknaden av en konstnärlig bror, då Katias tvilling, Klaus, var en känd musiker och kompositör.

På torsdag är det 48 år sedan Berlinmuren, eller som den hette i Östtyskland "den antifascistiska skyddsvallen", började byggas. Onekligen en udda och inte så lite djärv idé, att bygga en mur rätt genom en storstad av Berlins storlek. På sin tid måste muren ha varit världens längsta graffitivägg. Efter att den revs lär det ha sålts betongbitar som souvenirer som skulle räcka till tre gånger så lång mur. Kapitalismens ultimata seger i Berlin.

Fredag, den 14 augusti, är en dag då många författare går bort. 1955 lämnar Bert Brecht in. 1994 är Elias Canettis tur. De mortuis nihil nisi bene, men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.

Tio år senare, 2004, dör Czeslaw Milosz. Nedan följer dödsrunan jag skrev i min lokaltidning:

Den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz har gått bort i sitt hem i Kraków 93 år gammal. En samstämmig kör av röster kallar honom för Polens främsta diktare under 1900-talet, och jag tror inte att någon säger emot mig om jag utnämner honom till en av världens mest betydande moderna poeter.

Han föddes 1911 i Litauen, 1929 påbörjade han litteraturstudier som avbröts efter några veckor, då han bytte till juridik. Han debuterar redan 1930, alltså 19 år gammal, med ett par dikter i en litterär tidskrift. Krigsåren tillbringar han i Polen, mestadels i Warszawa. Redan 1945 får han en diplomatisk placering i USA, så småningom som kulturattaché. Senare hamnar han som diplomat i Paris, där han 1951 beslutar sig för att hoppa av. 1960 erbjuds han en professur i slavistik vid universitetet i Berkeley. 1980 tilldelas Milosz Nobelpriset i litteratur med motiveringen "...som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter...". 1981 är han tillbaka i Polen efter trettio år av exil, och efter 1989 bosätter han sig permanent i Kraków.

Efter sitt Nobelpris får Milosz i Polen status som är jämförbar med en profet eller den ställning som ryska författare hade på 1800-talet som nationens samvete. Han erhåller mängder av hedersdoktorat, men också en bred folklig popularitet, vilket trots allt är ganska ovanligt för en poet. För den klerikala nationalistiska högern i Polen förblev han dock ett hatobjekt in döden.

I Sverige är Milosz nog mest känd för sin prosa - "Issadalen" som är en skildring av hans barndoms landskap i Litauen, essän "Själar i fångenskap" och romanen "Maktövertagandet" som utgör en nyckel till förståelsen av Östeuropa under efterkrigstiden, liksom essäsamlingen "Mitt Europa".

Milosz själv betraktade sig först och främst som diktare. På svenska finns "Samlade dikter 1931-87" och "Vid flodens strand", vilket utgör endast en liten del av hans över sjuttiåriga produktion, och han var verksam in i det sista. Milosz var poet och filosof i samma person, och i hans poesi möts ting, resonemang, symbol och erfarenhet på ett alldeles eget sätt. Någon har beskrivit hans dikter som "kärvt enkla, moraliskt kämpande rader".

En dikt som heter "Gåvan" (1980, övers. Nils-Åke Nilsson) är ett fint exempel på Milosz poesi - den har skönhet och djup, den är enkel och lätt att ta till sig.

"En dag full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det finns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."

På lördag är det årsdagen av Japans kapitulation 1945 (även om det officiella undertecknandet dröjde några dagar). Inte undra på att de fick nog, när man började slänga atombomber i skallen på dem. Men visst var det bra att krigets mardröm tog slut.

Veckan avslutas med årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-09

Stollar förr och nu

Satellitbilder på Google Ocean anses ha spårat det sjunkna Atlantis, ön som beskrevs som ett idealsamhälle av Platon.
Det är bara nys och tomt skryt från Google. Atlantis upptäcktes redan på 1670-talet av den svenske vetenskapsmannen och författaren Olof Rudbeck. Hans bevisade i ett tjockt verk in i minsta detalj den inte helt nya tanken att det var Sverige som i själva verket var mänsklighetens urhem. Alla människor hade sitt ursprung i Svea rike, vilket Rudbeck ledde i bevis genom att påtala slående likheter och överenskommelser mellan skapelseberättelsen, myter och sagor, och det faktiska Sverige.
Mycket utrymme ägnar han åt etymologiska härledningar, som ska visa att svenskan är urspråket. ”Adam”, till exempel kommer från ”av damm”.
Allt det där är bara dumheter, som idag har ett hyfsat högt kuriosaintresse. Och ett underhållningsvärde.
Mer trolig skulle klimatteorin vara. Om människorna verkligen kom från Afrika, varför spred de sig över jorden? Vem vill ut och vandra långt och länge mot det okända när man har det mysigt och varmt på savannen? Däremot verkar det övertygande att folk flydde fortast möjligt från det svenska köldhållet.
Och tycker ni att Rudbeck är bara en antik tokstolle, så har han faktiskt sina moderna efterföljare. Ryska högernationalister hävdar på fullt allvar att ryssarna härstammar från etruskerna. Beviset är språkligt: ”etrusker”, på ryska ”etruski”, står för ”eto ruski”, alltså ”det är ryssar”. Ridå!

Veckan som kommer Vecka 32

Veckan som kommer inleds med årsdagen av Columbus avfärd 1492 från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

På tisdag är det 100 år sedan storstrejken inleddes. Det blev en gigantisk kraftmätning på den svenska arbetsmarknaden, som arbetarna förlorade. Arbetarrörelsen blev svårt sargad, man förlorade många medlemmar, men krossades inte, och kom tillbaka med besked efter något decennium.

Samma dag är det den polske författarens Witold Gombrowicz födelsedag. Lagom till hans 100-årsdag 2004 kom hans "Dagböcker" ut i pocketutgåva på svenska. Här följer min recension från då:

"Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna - och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som "Yvonne, prinsessa av Burgund" och "Vigseln", med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

I år, närmare bestämt den fjärde augusti, är det hundraårsdagen av Gombrowicz' födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett "Gombrowicz-år". Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz' pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz' "Dagbok I-III" i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz' litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda "Idag åt jag en god fisk", och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i "Dagboken" är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes "Gudomliga Komedin" - och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn - och självironin! - är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av "Dagboken" var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten - att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. "Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss." citerar han sig själv (från dramat "Vigseln").

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är "Dagboken" bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. "Den som inte skriver med bläck, skriver med blod." säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet."

På onsdag är det 121 år sedan då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. Det räknas som den första längre bilturen någonsin. Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?

På torsdag är det Janusz Korczaks dödsdag. Honom skrev jag om för två veckor sedan.

Dessutom är det 119 år sedan elektriska stolen användes första gången.

Men framför allt är det Hiroshimadagen, till minne av den dag då mänskligheten släppte loss dödliga krafter av hittills okänd styrka, och vi blev kapabla att utrota vår planet flera gånger om.

På fredag är det årsdagen av att balsaflotten Kon-Tiki kom fram, och Thor Heyerdahl och grabbarna bevisade någonting som ändå ingen tror på längre, men resan var häftigt, över 7000 km på 101 dagar på en flotte av balsaträ! Och som sagt, även om det uppenbarligen är möjligt att ta sig över Stilla havet från Sydamerika, tror ingen att det var något som gjordes. Varför skulle stora skaror av sydamerikaner utsätta sig för sådana strapatser?

Thor Heyerdahl var i alla fall en hyvens man, och han skrev jättefina böcker om sina minst sagt äventyrliga resor.

På lördag är det 36 år sedan Vilhelm Moberg gick bort. Han var en jätte i alla avseenden, och Sverige blev ett fattigare land när hans röst tystnade.

På söndag är det årsdagen av att Sigismund, av ätten Vasa, valdes till kung av Polen. Från 1572 är Polen nämligen ett valkungadöme, där kungen valdes av adeln. Det tycker jag vore något för vårt kungahus att ta efter, naturligtvis i god demokratisk anda med allmän rösträtt. Eller varför inte välja ett statsöverhuvud i allmänna val, knugen och Victoria kan också ställa upp.

För att återvända till Sigismund, blev han också kung i Sverige, och det blev inte så populärt, vilket ledde till ganska drastiska komplikationer i de polsk-svenska relationerna, som varade i många år. Länge såg det ut att Sverige hade överhanden, ända tills Staffan Tapper missade straffen, för då vände det.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-02

Tidskrift: Provins 2:2009

Den norrländska litterära tidskriftens Provins nye redaktör Peter Degerman har blivit tillräckligt varm i kläderna för att våga ge sig på den fråga som förr eller senare alltid blir oundviklig i den anrika tidskriften: finns Norrland? Frågan avser givetvis Norrland som litterärt uttryck. Svaret är inte helt oväntat inte alldeles entydigt.

Förra sekelskiftets expansiva, men också konfliktfyllda, Norrland finns i allra högsta grad och har rent av skapat en egen litterär genre i Norrlandsromanen, mycket specifik till både form och innehåll. Professor Örjan Thorell hävdar rent av att Norrland vid den tiden är en föregångare i Litteratursverige. Kring detta för han och Ulrika Lif ett mycket intressant resonemang.

Dessutom presenteras Härnösandsförfattaren Birger Sjödin, vars noveller om det borgerliga Härnösand är ett delvis bortglömt men fortfarande vitalt stycke litteratur.

Det finns mycket annat med ångermanländskt anknytning. I numrets kanske intressantaste text skriver Erik Jonsson initierat om Österåsenandan, med dess konstnärliga koloni, där framför allt den numera bortglömde sciencefictionpionjären Elfred Berggren presenteras i helfigur.

Berggren var utbildad ingenjör, men på grund en tidigt avancerad tuberkulos i båda lungorna kom han aldrig att utöva sitt yrke. Han ägnade de långa vistelserna på sanatoriet åt självstudier, inte minst av humanistiska ämnen. Uppmuntrad av den legendariske Österåsenföreståndaren Helge Dahlstedt, som trodde på läkarvetenskapens sociala ansvar och konstens läkande kraft, började Berggren skriva journalistik. Snart skrev han också skönlitteratur. Hans sf-roman "Robotarnas gud" från 1932 vill svara på frågan om det är möjligt för oss människor att komma underfund med livets själva gåta. Boken fick ett mycket positivt mottagande i samtiden, med berömmande recensioner av litterära storheter som Helmer Grundström och Anders Österling.

Berggren skrev också noveller och en oavslutad roman som skulle skildra tuberkulosen utan den sentimentalitet som annars var stilbildande inom litteraturen sedan Dumas "Kameliadamen". Jonssons text kompletteras av en novell av Berggren som heter "Under kniven", och är förmodligen en skildring av författarens egen operation.

Det jag saknar är en diskussion kring fenomenet sanatorieroman, som ju var mycket vanlig vid den tiden, det var långt ifrån bara "Bergtagen". Men det är kanske en förnuftig begränsning av Jonsson, som här lätt kunde drunkna i ett bottenlöst hav av litterära djup.

Mot slutet av sina dagar gav Elfred Berggren en litterär tidskrift, "Vi och ni", av mycket hög kvalité. Bland de medverkande märks idel storheter som Albert Viksten, Sven Stolpe, Josef Kjellgren, Alf Ahlberg, Ivar Lo-Johansson, Olof Lagercrantz, Sigrid Boo, Gustaf Hedenvind-Eriksson och Bertil Malmberg.

Annars får Ångermanland framför allt illustrera den föga ärofulla situationen med ett Norrland som icke är, det vill säga frånvaron av berättelser från flyttlassens Norrland, nedläggningarna och avfolkningen. Det Norrland som från någon gång på 60-talet gör en resa i motsatt riktning saknar egna röster som kan berätta dess historia. Det temat har för övrigt behandlats mycket förtjänstfullt av Mats Jonsson i förra årets Västernorrlandsnummer av Provins.

I en ambitiöst upplagd längre essä söker Anna-Karin Jonsson från Sollefteå att spåra ett samband mellan språket och Ångermanälvens flöde. Här finns många intressanta och lovande uppslag, till exempel tanken att ett kuvat landskap frambringar ett kuvat språk, men hon fullföljer tyvärr aldrig sina tankegångar, och essän mynnar ut i allmän oklarhet och ett stort "jaså?"

Den enda plats i litteraturen där Norrland tycks finnas är poesin. Symptomatiskt nog exemplifieras det med en Norrbottenspoet, David Vikgren.

Här finns också en kort text av Roger Edholm om stadsskildringen i Norrlandslitteraturen, och en högintressant essä av Anders Johansson om representation, som utvecklar sig till en diskussion kring begrepp som sanning, fakta och erfarenhet. Det är tufft, inte många idag vågar sig ut på så djupa vatten.

Dessutom en berättelse av Katarina Kieri, och ett par dikter av debutanten Louisa Johansson, som tidigare har gjort sig mest bemärkt i Poetry-slamsammanhang.

Ett ovanligt innehållsrikt och spännande nummer av Provins.